Undrar om inte något är allvarligt fel med samhället

Det finns en historia om en fiskare i Brasilien som möter den store västerländske affärsmannen som är där på semester. Han ser hur fiskaren åker ut tidigt varje morgon och hämtar in näten från igår. Han tar sin fångst, åker till lokala marknaden och säljer den. Pengarna räcker precis till att försörja familjen och till att hålla båt och nät i bra skick. Efter dagens timmar på marknaden åker han hem och spenderar dagen med sin älskade familj, leker med barnen, lagar mat tillsammans med hustrun, hjälper till med läxorna, umgås med släkt och vänner, äter och sover gott.
   Affärsmannen säger till fiskaren: "Du borde ta ett lån och investera i en ny, större båt att fiska med."
   "Vad ska det vara bra för?" undrar fiskaren.
   "Jo, då kan du få upp mer fisk och då kan du anställa folk som säljer den för dig på marknaden. Du kan då köpa ytterligare en båt, få upp ännu mer fisk, anställa ännu fler som hjälper dig att fiska och sälja fisken på marknaden. Till slut får du så mycket vinst att du inte behöver jobba så mycket utan istället får tid över med familjen, släkt och vänner varje dag."
   Fiskaren undrar om västerlänningen är klok. "Nej tack", avböjer han och plockar ihop för dagen.

Vad är det frågan om?
   Vi jobbar och jobbar för att ha råd att göra det vi egentligen vill göra. Vi säger ja till alla de där extrauppgifterna för att få lite extra pengar så vi kan göra det vi vill göra på fritiden. Men så har vi så mycket att göra, så vi stressar som tokar under tiden för att hinna med allt det extra på samma tid som innan, för egentligen har vi för mycket att göra för att hinna jobba extra. Så när vi äntligen ska göra det där vi vill göra, orkar vi inte längre. Vi jobbar hela året för att få ihop till de där tre veckorna i Thailand, men när vi väl kommer dit är vi så sönderstressade att vi är sjuka första veckan eller två på semestern. Och vi är så irriterade när vi väl fått hyrt skidutrustning till alla barnen och ställer oss i liftkön att vi skäller ursinnigt på barnen som inte förstår varför de, 3 år gamla, ska ha tyngden på dalskidan.
   Vi jagar och jagar, en halvtimme där, en timme där och somnar klockan halv tio framför alldeles för lättsmält underhållning på TV:n.

   Vi springer på genom livet med tungan hängande som en röd slips. Vi kommer inte för att se, utan vi kommer för att ha sett. Vi kommer inte för att uppleva, utan för att kunna bocka av på en lista. Vi springer på som små Duracellkaniner, men det var längesen det fanns ström kvar i batterierna. Det är bara ångorna kvar. Konsumera konsumera, både saker och upplevelser.
   Vi är sjuka, både på insidan och utsidan. Det är antibiotika, kolesterolsänkande, blodtryckssänkande, sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande, bantningspiller... Inte konstigt vi behöver glidmedel och Viagra - inte en kropp är i harmoni. Ofrivillig barnlöshet.
   Och vi ska ta ansvar. Det ska vara närproducerat, det ska vara ekologiskt, det ska vara så medvetet och insatt. Oavsett ämne. All information är så tillgänglig, man ska veta allt om allt och alltid fatta rätt beslut. Vi ska engagera oss i skolavslutningar, julbasarer, göra mackor till både hockey- och fotbollsknattelaget. Vi ska träna, ha tjejhelg, göra karriär och bo dundersnyggt. Bo i hus med öppen planlösning - ändå inga problem för TV-soffan kommer aldrig lukta bacon eftersom vi ändå aldrig lagar någon mat hemma. Färdigmat in i micron, klart. Mackor till barnen, men vi väljer grovt bröd så det är ingen fara. Bygga inglasat uterum (som används första och andra sommaren och sen blir förvaringsutrymme för källsorteringen och barnens cyklar) och bygga lekstuga som man ritat själv.
 
I vår generation (70-talisterna) är vi övertygade om att vi inte bara kan, utan måste, skriva en bok, bli kända rockmusiker, få ett coolt jobb på ett coolt företag, gärna utomlands, resa jorden runt, vandra inka-leden, simma med delfiner, ta dykcert och hoppa fallskärm, kunna allt om vin och surdegsbröd, gå på bokcirkel och fördjupa oss i Raskolnikovs levnadsöde (Brott och Straff för er som inte känner till) och dessutom tydligen leva för evigt. Vaddå? Barn kan man väl skaffa upp till 45-50 års ålder? Eller? Det är väl lugnt? Jag kommer att göra allt, hinna allt, och under tiden kommer jag att vara smal, sexig och snygg.
   Och mentalt nedbruten, men jag hinner inte med de där terapitimmarna mellan barnens ridlektioner och handbollsträning. Men jag hinner curla mina barn, ja jisses. Barnen får aldrig hamna i kläm, kommer inte på fråga, de ska ha allt de behöver. Jag må förverkliga mig själv, men jag skulle aldrig missa att se mina barns behov! Som ett rum så fullt med leksaker att det inte går att gå in där (de leker inte med dem ändå, för de leker bara med sin iPhone; alla människor på jorden över 10 år borde ju ha en iPhone, vad är det annars för värld vi lever i...)
   Eller hur.

Man borde göra något annat. Eller kanske inte göra så mycket annat, som att snarare välja ett annat förhållningssätt. Som att njuta av sällskapet av de människor man tycker om. God mat. Måste jag springa för det? Vad är det för tåg jag annars riskerar att missa? The world is my oyster. Ja, men måste vi äta vartenda ett? Vi blir - och är - garanterat magsjuka då.