Lchf 3 månader, min egen ostdiet

Nu är det 3 månader sen vi började äta mat enligt lchf-teorin. När man provat det mesta annat och det bara gjort en ledsen och framförallt totalt fixerad vid tankar på mat dygnets alla timmar, var lchf något som kändes som sista utvägen.

   De första tre månaderna hände ingenting alls, som värst gick jag till och med upp två kilo (efter semestern då jag åt så mycket socker att jag var suddig i konturerna, så det är väl en sanning med modifikation). Men sen dess, dvs nu på en knapp månad, har jag gått ner tre kilo och är alltså nu ner ett sen start. Inte mycket kan man tycka, men en början. Och det är minus på mat som fantastiskt goda gräddsåser, kryddsmör, nötter, finfina feta köttbitar, smarrig mörk choklad, rödvin och framför allt obscena mängder ost. Ost på längden och tvären, mjuk och hård, vitmögel, grönmögel, blåmögel... Ost i långa rader. Gruyère, Tomme de Chevre, Kornblomst, Brie, Skipper, gräddost... Mmmm... 

   Den stora vinsten är att jag fått ett avslappnat förhållande till mat. Jag äter god mat tills jag är mätt och då är jag mätt länge. Där emellan är jag inte ett dugg sugen på godis eller en liten smörgås eller...
   Jag frossar i god salami, fin skinka, jordgubbar med grädde och hackad choklad. Jag lider inte en sekund, är mätt och varm, handlar på halva tiden i affären, har mycket mer plats i kylskåp och skafferi och åker inte upp och ner i humöret riktigt lika mycket. 

   Jag tänker jobba på med den här maten tills jag inte känner för det längre, men hittills är vinsterna betydligt fler än förlusterna. Det enda jag saknar riktigt mycket är makens nybakade, underbara surdegsbröd, sådär fortfarande varmt från ugnen och om ett tag tänker jag ta en sådan macka ibland. Sen kan jag också sakna olika chokladsorter, lite att byta med. 

   Frukostdags. Ägg och bacon.