Idag har varit en sån där dag då jag med fördel borde ha stannat kvar i sängen. Inte mycket som blivit bra idag, inte. Låt mig börja från början.
En ny dag börjar som bekant vid midnatt, så även denna dag. Den börjar på så sätt att tvååringen plötsligt vaknar upp, glödhet av feber, det piper i halsen när hon andas och efter en liten stund kräks hon upp en massa slem. I och med att hon gråter förtvivlat i samband med detta, väcker hon lillasyster. Lillasyster är för trött för att vara vaken, men vägrar somna om och sitter därför i knät på mig och gnäller och gnyr.
Så här blir vi sittande första timmen på nya dygnet. Sen smyger vi i säng och inser att vi alla fyra får trängas på våra 180 cm i sängbredd. Nåja, det kunde varit värre. Fram och tillbaka, snurr snurr, sitta, ligga, sitta, ligga och efter någon timme somnar så äntligen hela familjen.
06.19 vaknar storasyster igen, hes och febrig, men annars mest sugen på att börja dagen. Lillasyster väcks också, alldeles för tidigt och börjar dagen med att gnälla och gny. 4 timmars sömn var vad det blev.
Jag var magsjuk hela förra veckan och var strax innan det på semester en vecka och man kan lugnt säga att jag inte ligger riktigt i fas på jobbet. I synnerhet inte som jag försöker hinna med ca 140 % arbete på 60 % arbetstid. Idag vankades det delårsgranskning med revisorn, något som jag tvingats skjuta upp från förra veckan då jag var sjuk. Så det blir upp, in i duschen, hastar ihop frukost på det som finns i kylen (skulle handlat igår, men det sprack pga sjuka barn), försöker sminka över det värsta av den bristande sömnen och vinterblekheten som redan satt in.
Tusen saker att få med (dator, papper jag jobbat hemma med, påsar inför storhandlingen jag ska göra på vägen hem osv), kommer ihåg det mesta, lämnar pappan ensam med de två små sjuklingarna och sätter mig i bilen. Hmmm.... Visst tuggar den lite för långt innan motorn till slut startar? Men ok, så kan det väl vara ibland. Jag styr kosan mot jobbet, på vägen ut ska jag svänga förbi revisorn och hämta upp henne. När jag närmar mig hennes adress ringer jag för att meddela att jag är på väg, ringer fel nummer, får reda på vilket jag ska ringa, ringer igen och... nej. Telefonen död. Inte en enda signal går fram. Jag testar att ringa hem. Det går inte det heller. Så jag stannar bilen, låter motorn gå medan jag försöker igen. Stendött. Jaha, och nu då? Jag kör in till kanten alldeles innanför taket till p-däcket, stänger av motorn och startar om telefonen. Damdidamdam... Det tar tiiid, rajdidajdidaaaa... Plingelong, knappar in pin-koden och lyckas till slut ringa upp revisorn som snabbt går ut genom porten för att mötas upp.
Vrider tändningen för att köra fram och... nej... stendöd. Sug röv. Försöker igen. Inget. Ringer i panik till maken. Idiotiskt, vad ska han göra åt det 3 mil bort ensam hemma med två små sjuka tjejer? Och jag är som en skalbagge på rygg. Kan inget om sånt, hjälplös, maktlös, ångestfylld och stressad så in i satan. Ringer jobbet och säger att någon får komma och hjälpa mig. Möter upp revisorn till fots lagom till att årets spöregn brakar loss. Bilen står förvisso precis precis in under taket, men hallå... När det göteborgsregnar snett regn rakt upp i näsan...
Efter en stund kommer hjälten, en av tjejerna på jobbet och efter lite pill får vi upp var sin motorhuv. En man går förbi, ser hur nödställda vi är och erbjuder sin hjälp och till slut går äntligen bilen igång. Vi packar ihop och kan komma till jobbet, ca en timme försenade. Och vi som inte alls har något att göra...
Väl framme på jobbet slänger jag en blick i mitt postfack och sugminrocknroll, vad mycket papper där ligger. Jag andas ut, funderar försiktigt över hur det ska gå sen när jag ska åka igen på eftermiddagen då jag ska hämta sonen på skolan, handla osv osv. Ska jag köpa och byta bilbatteri? Hur gör man? Räddaren i nöden finns på plats. Han har ett ganska nytt bilbatteri över som han snart byter ut i min bil. Ibland finns änglarna där man minst anar det.
Så jag tänker att en kaffe behövs för att starta igång så jag får nåt gjort, när pulsen sakta gått ner till normala nivåer. Vi har Nespressomaskin på jobbet och man får själv köpa sitt kaffe till den, de som vill ha. Jag är en av dem. Jag tar en snabb titt i mitt kaffeförråd och kan snart avslöja att det saknas 2 rör kaffe (motsvarande 20 koppar, 80 spänn) sen sist jag var där. Vad är det nu då? Kan man inte ens få ha sitt förbannade kaffe ifred när man är sjuk? Nåja, hinner inte tänka mer på det, fixar en kopp och känner sakta att jag nog kanske kan få nåt gjort ändå idag.
Revisorn ropar, har lite frågor och när jag går in för att hjälpa henne, går jag alldeles för nära bordet och drar bordskanten så där mysigt rätt i låret. Mmmmm. Jag bara vet att blåmärket kommer att vara brunsvart med en vit fläck i mitten. Najs. Och det revisorn har frågor på skapar extremt mycket merarbete för mig, dessutom med lite tråkiga konsekvenser. Damn.
När vi ska på lunch haglar det. Jag spiller rödvinssås på min nya vita tröja. En kollega berättar om lite strul vi haft i ett projekt.
Väl tillbaka på jobbet är det dags för möte med styrelseordförande. Samma sak där. Jisses, vad jag ligger efter. Har hur mycket som helst att göra och ingen tid att göra det på. Det blir kvällsjobb hemma idag, måste få fram en del underlag inför styrelsemötet imorgon.
Jag måste lämna jobbet tidigt för att hinna hämta sonen i skolan, vilket går rätt bra trots allt. På vägen hem handlar vi för veckan. 1800 kronor. Mat, hushållspapper och blöjor, 1800 av kronans riksdaler. Underbart. När jag öppnar posten visar det sig att jag har fått rabattkupong på Ica, 5 %. Hade varit bättre om jag hade haft den innan jag handlade för 1800. Jag har också fått rabattkupong från Lindex, 20 % på ett köp. Det hör till saken att jag igår var där och köpte overaller och grejer till tjejerna, nära 1500 spänn. Alltså ligger där på köksbänken motsvarande 400 spänn i rabattkuponger som jag liksom inte kan utnyttja... Varför inte ett nackskott direkt? Varför plågas?
Hemma väntar två tjejer som sovit alldeles för lite i förhållande till ålder och aktuell fysisk vigör. Alltså griniga, motvals och oberäkneliga. Först nu, när klockan är över 22, har den minsta somnat. Den större äter Piggelin i soffan med en hosta som mest påminner om hundskall. Stackars liten. Det blir en lång natt och jag kan sannolikt glömma att jag kommer att få nåt gjort för jobbet. Jag är för trött.
Jag skulle inte sagt något, den lilla vaknade precis igen och det lär inte bli mer än 4 timmars sömn i natt heller. Åh, vad laddad jag är inför styrelsemöte, lönearbete och livet i allmänhet imorgon. Not.
Bajs. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar