När jag gick i fyran hade jag en klasskamrat som var ihop med en kille i sexan. Eller ja, var ihop med och var ihop med... De hade väl lite chans på varandra och höll i handen och så. För lilla ganska töntiga mig var detta något väldigt exotiskt. Hur var det, tro, att vara ihop med någon? Och han var ju så oändligt mycket större tyckte man. Detta var dessutom på sommarlovet, så han skulle börja högstadiet alldeles snart... Mycket exotiskt.
Jag frågade klasskamraten hur det var att vara ihop med någon.
"Jodå", sa klasskamraten med en axelryckning. "Han är ju söt och så, men han pussas så himla kladdigt."
De hade alltså pussats. Visst hade man sett på TV att det alltid skulle pussas en massa så fort folk var kära i varandra, men liksom, varför? De pussar man själv hade någon relation till var pussarna man fick av mamma. Typ. Och nu hade alltså klasskamraten pussats med någon, på det där andra sättet, inte mammapussarna. Och det var kladdigt. Hur kan man misslyckas med en sån enkel sak som att pussas, tänkte jag. Jag menar, hur svårt är det? Det verkar inget vidare att vara ihop med någon om det ska pussas kladdigt under tiden; det kan jag gott vara utan.
Jojo. Men hur gick det då? Det gick några år och rätt som det var, hade man tre fina barn bara för att man så småningom upptäckte tjusningen med att pussas kladdigt. Tack för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar