Mitt liv som 940

För drygt ett år sen, under en av alla mina timmars terapi fick jag i uppgift, hemläxa om du så vill, att skriva ett brev till min kropp. Visst, tänkte jag, nemas problemas, mammas gata; är det NÅT jag kan så är det plockepinn och att skriva brev. Bring it.
   Så jag stövlade hem, vässade den virtuella pennan (öppnade word) och stretchade. Nu ska här skrivas.
...
...
   Går kanske bättre om jag kör analogt? Liksom?
   Så jag vässade pennan IRL (som det ju heter) och satte mig med ett block i soffan. Nu då, kom igen. Baggis detta. Vad sjutton, ett litet brev ska du väl klara av kvinna. Sluta sjåpa dig.
...
...

Men jag kunde inte. Inte ett ord kom på papper, vare sig IRL eller virtuellt. Så tänkte jag, om jag nu inte kan skjuta direkt i mål får jag väl ladda och skjuta åt målet till, liksom bara åt det hållet lite försiktigt och se hur det går? Ladda lite för ett schysst uppspel?
   Jag klarade inte att tilltala min kropp direkt. Det låste sig fullständigt. Jag skämdes. Jag ville skälla ut den, men kunde liksom inte med. Alltså skulle jag istället tvingas vara snäll emot den. I skrift dessutom. Det gick inte, inte alls.
   Så jag tog till mitt sista vapen: ironin. Eller ja... mer en dråpligt framställande av ett känsligt ämne. Eureka - ett kåseri! Kanon. Då kan jag låta texten genomsyras av en schysst ton, utan att behöva rikta den direkt till kroppen. Som jag följaktligen då kunde fortsätta förakta vid sidan av. Lite vattentäta skott mellan sanningen och sanningen. Fattar ni? Briljant. Även en blind höna hittar ibland ett korn. Så här blev det. Mitt liv som 940. Håll till godo.

I min ungdom var min kropp en sprillans ny Porsche 911.

Förvisso kanske inte någon Jaguar E-type, ingen Ferrari eller Lamborghini, men en klassisk, rätt snygg och rolig sportbil. Liten och lätt, rolig att köra, ett passionerat bygge. En regnig dag kunde den väcka uppmärksamhet. Lacken var helt ok, snygga fälgar och linjerna sådär självklara. Kanske inget heldjärvt som mer extrema designmärken, men snyggt. Tveklöst snyggt. 175 cm lång och ca 55 kilo tung. Smidig, smal och därmed lätt att parkera på en p-plats i stl 38. Långa smala linjer under kjolarna och ett par riktigt snygga, perfekt lagom utstickande framlampor. Bekväma, tajta sportbilssäten, motorn svarade direkt och accade snabbt från 0 till 100 av minsta tryck på gasen. Fjädringen tajt och närvarande. Med stereon vrålande ikapp med motorn var det hela rock n roll.
   Det var en bil föraren gillade. Den fick kärlek och omsorg, regelbundna servicar. En bil för körglädje, entusiasm, skönhet. För att finköra om söndagarna medan man avnjöt naturen, att pimpa, att köpa TBH till. Nya däck, ny wunderbaum, omsorgsfull manuell tvätt. Spot clean. Najs.
   Ja, ni fattar kopplingen (ordvitsarnas sämsta hittills).

Men så hände något där längs vägen. Jag hade haft lite mycket annat att stå i ett tag och glömt/inte hunnit med att vårda min bil med samma kärlek och omsorg som tidigare. Jag vaknade en morgon, gick som vanligt ut till garaget, halade upp garagedörren och lät solen skina in på... en Volvo 940? Kombi dessutom?

Vad hade hänt och när hände det? Begagnad och sliten stod den där och såg trött ut. Kanske världens tråkigaste bil. Den slutade produceras några år innan jag hittade den i garaget, så inte ens tillverkaren tror på den som koncept längre.
   Jaha? Vad är det här nu då? En familjebil. Slitna, skitna, nedsuttna säten, riktigt gubbkörd. Gasen i botten utan något större gehör. Visst, sakta men säkert spinner den iväg längs vägen, men det är ingen direkt fart och fläkt. Det är som att köra en stenabåt, sakta gungar karossen upp och ner, från sida till sida. Stor och svampig. Fälgarna är lite rostiga här och där, standardfälgar från fabriken. 175 cm lång och nånstans runt 75 kilo tung. De extra kilona utgörs av rejält tilltaget baksäte och lastutrymme i bagagen.    Idag behövs utrymmet till 2, snart 3 barn, barnvagn (hade varit bra om det fått plats 2), dubbla blöjpaket, 5 påsar mat, extra kläder, filtar och allt vad det är. Och grejer till huset ska kunna packas in, kanon när man får in en fåtölj i bagagen om man bara fäller sätena. P-platsen tränger stl 44 om bilen ska gå in. Den här bilen har inga kjolar och framlamporna är stora och fyrkantiga, stora blafsiga design-faux pas. Inte en svepande linje på den här bilen så långt ögat når. Allt på den är fyrkantigt. Och stort. Lacken är väl ok, men annars är det inte mycket att se.
   Det här är inte en bil för körglädje; det är en bil för funktion, för transport, för att ta sig från A till B med så mycket innehåll som möjligt medan föraren gör allt som står i hennes makt för att behålla lugnet. Det här är en bil som inte får någon omsorg, inget nytt TBH, den körs hänsynslöst igenom maskintvätten om den alls tvättas. Det är bara att tanka och åka, tanka och åka. Det är en arbetshäst. Den ska bara fungera. Besiktningen ett nödvändigt ont och om den inte klarar den blir föraren vansinnig. Åh, det är bara skit med den förbannade bilen! Och vi har inte råd att byta ut den heller... Ett sånt gammalt ök, bara den håller ihop ett år till, ingen idé att lägga någon energi och pengar på den... 
   
Men hur föraren än misshandlar sin stackars 940, inga oljebyten, ingen service, ingen storstädning, ingen omsorg, så startar den likväl varje morgon. När nyckeln sitter i tändningen och vrids om, så tuggar den stadigt igång, backar ut från garaget och kör fullastad dit den ska. Varje dag, år ut och år in, lugn och saklig. Hatad, bortglömd och tagen för given. För föraren saknar sin Porsche. Saknar sin Porsche så att det gör ont i hjärtat och det finns varken tid, plats eller pengar att ha två bilar. Föraren kommer aldrig mer att äga någon Porsche och hon är bitter över att hon inte fullt ut fattade vilken fantastiskt härlig bil det var att ha. Och så länge hon saknar den, kan hon inte se värdet av sin 940, kan aldrig annat än behandla den styvmoderligt, låta den förfalla och hata den medan den gör det...


Där har ni det; min skrivelse till min kropp. Men när jag hade gjort min läxa och kom tillbaka till terapeuten, bad hon mig läsa det högt. Jag kunde inte. Jag grät mig igenom hela den terapitimmen och sen återkom vi inte till det eftersom det strax därpå var dags att föda mitt tredje barn. Nu vet jag inte om 940:n också bara är ett minne blott och det istället står en liten lastbil i garaget. Och för lastbilen känner jag inte bara hat, utan rent och skärt förakt.

Så där har du det, sån är jag.