Skolgymnastiken - en väg till självförakt

Tusentals är väl de som har berättat om hur skolgymnastiken varit en skräckupplevelse som lämnat djupa spår inom en. Jag är ännu en i raden. Jag hatade skolgymnastiken. Med ett kallt, dovt, isande hat. "Idrott och hälsa" my ass. Inte mental hälsa i alla fall, no way José.

Jag har alltid haft ett... låt oss kalla det distanserat förhållande till motion och annan fysisk aktivitet. Det har helt enkelt aldrig varit min grej. Och särskilt inte där man ska byta om i ett kallt omklädningsrum. Jag var dålig på att äta mat som liten och frös lätt; att klä om och sen smyga in i en råkall och fuktig gymnastiksal... Nja, inte direkt, va?
   Sen skulle det värmas upp. Springa 30 elever i cirkel runt runt. Lite småkänslig för åksjuka och så tog det inte många varv förrän det snurrade i huvudet och magen började göra sig påmind. Detta följdes ofta av lite övningar stående av typen huvud, axlar, midja, knä och tå, knä och tå. Vi hade en idrottslärare i högstadiet som levde efter devisen "en sund själ i en sund kropp" (av skäl jag inte orkar gå in på om än uppenbara kallades vederbörande för Puderdosan) och tyckte att vi skulle göra tänjövningar kring axlar för att, jag citerar, "skava bort lite brosk". Det var bara nyttigt, ser ni.
   När sedan uppvärmningen var avklarad blev det nåt slags inverterat Robinson-scenario av det hela. Man kan ju undra varför det blev sånt hallabaloo kring första omgången Robinson. Kritiken pratade om penalism, om hur folk röstades ut... På vilket sätt var det hemskare än skolgymnastikens upplägg? Lagledare valdes ut, oftast de som var mest talangfulla inom sport. Dessa lagledare valde sen sitt lag. Och såsom fullständig bollidiot, var man alltid en av de 3 sista att bli vald. Skrapet. Renset. Slaggen. Vi som blev över. När det bara var vi kvar pustades och stönades det bland lagledarna - ååååhhhh, ska JAG behöva släpa på den där ballasten...


Sen var det dags för någon bollsport. Oh du hemska företeelse. Förskräckelse, förvirring, total förnedring och därmed fullständig förödmjukelse. I teoretiska ämnen fick man veta att man var kass via ett provsvar som lämnades upp och ner till en på ens bänk innan man gemensamt gick igenom det i klassen. Viss chans att ducka erbjöds. I gymnastiken fick man visa, i underbar realtid, hur fantastiskt hopplöst dålig man var på precis allt. Jag sprang långsamt, var lite klumpig och ramlade lätt (tänk dig skrattapplåderna på det) och jag hade, då som nu, ingen som helst bollkänsla, så om någon mot förmodan skulle passa mig hade jag ingen aning om hur jag skulle hålla i bollen. Och sen då? Eftersom jag var - och är - totalt ointresserad av sport, vilket mål skulle jag sikta emot? Lite lagom taskig koordination och så tappade jag taget om allt. Hånades av motståndarlaget, bannades av egna lagledaren: jag visste att vi skulle förlora med henne i laget... Så jag intog position lite vid sidan av för att rädda det lilla av ansiktet som fanns kvar att rädda. Jag ställde mig på sådana ställen jag visste att de inte skulle passa till, höll mig undan. Och frös. Såväl fysiskt som psykiskt.

Man fick i tur och ordning visa hur eländigt dålig man var på höjdhopp, längdhopp, kast med liten boll, kulstötning och framför allt 60 meter. Hela klassen såg på medan man, en och en, försökte göra sitt bästa.  Är man klen, långsam och framför allt helt ointresserad, ser man förmodligen rätt corny ut under sina försök, varför det drog ner den ena skrattapplåden efter den andra. Ett fullt legitimt läge, sanktionerat av läraren, för en hel klass att peka finger och gapskratta. Robinson, släng dig i väggen.

Bäst var ju när någon av vad jag anser vara penalism-bollspelen kom på dagordningen. Spökboll t ex.
   När man är en ytterst integritetskänslig person som jag, som dessutom inte är så förtjust i större folksamlingar där andra kommer tätt inpå, gillar inte jag företeelser i någon form som går ut på att man kastar saker på varandra. Det blir som en liten våldtäkt, en förolämpning, en kränkning av det personliga utrymmet. Att kasta något till någon är helt ok, vilket ändå de flesta bollsporter går ut på. Men att i skolan, där man inte kan välja att inte vara med, regelbundet använda sig av sporter/lekar som går ut på att man ska kasta på varandra, går över mitt förstånd.
   I spökboll användes mjuka skumgummibollar som i sig inte vållade någon större fysisk smärta (alltid något). Inte ens när man fick dem i huvudet ("Kom nu ihåg att ni inte ska kasta i huvudet på varandra, bara på benen och kroppen" "Jadå, fröken, vi lovar" Sssccchhh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst"). Men jag hatade det ändå, ville bara att eländet skulle vara över, så min taktik blev snart att ställa sig direkt i vägen så jag fick bollen på mig direkt och därmed lugnt kunde lomma över till egna sidan.
   Men sen hade vi ju långboll också... En variant på brännboll där man, för att få poäng, skulle springa över hela planen, ner till målet på andra sidan (målet var frizon, så där kunde man vänta ett tag) och tillbaka. Det fina var bara att det sättet man blev bränd på, var helt enkelt att utelaget skulle kasta den gulliga lilla tennisbollen PÅ dem i innelaget medan de sprang. Kanon. När man hade samtliga skolans bästa förmågor i kast med liten boll i motståndarlaget, sådana killar som dyngade iväg en synnerligen smärtsam boll på ett ganska litet avstånd ("Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara mot benen och kroppen" "Jadå fröken, vi lovar" Ssssccchh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst") med oväntad kraft.
   När jag fick veta att vi skulle spela långboll ville jag kräkas i omklädningsrummet. Jag fick panik och yrsel och önskade att jorden skulle rämna för mig att bara sjunka ner i.

Tog man sig igenom hela eländet var det dags för la grande finale: duschen. Iskallt omklädningsrum som man nu dessutom skulle blöta ner sig i. Eller hur. Och detta medan de andra tjejerna sneglade i ögonvrån på mig, mina bröst och min generande hårväxt, som jag hade äran att vara först med trots att jag var ett år yngre än de andra. Samtidigt var man livrädd att killarna skulle dundra in i duschrummet, vilket de ibland kunde göra om gymnastikläraren missat att låsa ordentligt. I den åldern fattade i vilket fall inte jag att killarnas skratt var ett nervöst uttryck på spänning, utan tolkade det som ett hånande och nedlåtande förakt. Hahahaaaaa, kolla däääär... 


Jag är helt övertygad att en del av grunden till min fruktansvärda självbild i många avseenden lades här. Jag håller mig undan eftersom jag ändå aldrig blir vald. Solo är bättre, för laget vill ändå inte ha mig med. Och jag tar ut förlusten i förskott, väljer att bli kastad på direkt där jag har lite känsla av kontroll över vad som händer, snarare än att få det som en kalldusch. Och att visa vad man kan inför alla andra? Skulle inte tro det, kompis.  

Och där är vi. Att få mig intresserad av fysisk aktivitet efter det? Ja, ligger London på Island? Bajsar björnen i skogen?
   Det är inte konstigt att barnen skyr gymnastiken när den kan upplevas så. I tider då man försöker bekämpa fetma bland barn och ungdomar, borde man tänka en gång till.

Jag vill berätta kort om den enda hjälte jag kan minnas vad gäller skolgymnastiken. I gymnasiet hade vi en kille i vår klass, en av de bästa på sport. När han valdes som lagledare valde han ofta mig först (!) till sitt lag. Första gången det hände sa jag spontant: "Nej nej, nu misstar du dig, mig vill du inte ha i ditt lag, jag är skitkass på allt."
   Han skakade bara på huvudet. "Äh, vaddå, det här är ju bara ett spel. Spelar väl ingen roll vem som vinner. Nu spelar vi så vi kan gå hem sen."
   Jag minns namn och en massa detaljer om honom än idag, där jag förträngt det mesta annat av det mesta - och de flesta. Men han var bara en. Av minst hundra jag delat gympasal med genom tiderna. En unik människa. För den som redan är tråkad och ansatt av de andra, är gymnastiken en styggelse om man dessutom inte har någon fallenhet för det.

 Jag oroar mig för mina barn vad det gäller detta. Om något av dem skulle uppleva den situationen på samma sätt som jag gjorde, kommer mitt hjärta att gå sönder. Förhoppningsvis är de av annat, hårdare virke än deras introverta och integritetskänsliga mor är. Men ett är säkert. Här hemma är det inte, har aldrig varit, kommer aldrig att bli, okej att kasta något på någon, om det så handlar om en bomullstuss. Man måste få ha sitt utrymme ifred. Om inte hemma, så var?