Ja eller nej, det är frågan

Den som läst lite bland tidigare inlägg här på le blög, vet att jag under delar av uppväxten kanske inte alltid tyckt att allt varit prima liv. Såsom varandes lite av en nörd, en kuf (i den mån en tjej kan vara det), en lite udda fågel var det inte alltid så lätt att hitta rätt i tillvaron.
   Det var inte de i min klass som var på mig så mycket. Generellt fick jag vara ifred för dem, hade trots allt ett antal bra kompisar där. Men i parallellklasserna fanns det en och annan. Och i klassen över, dvs de som var ett år äldre (två år vad det gäller mig eftersom jag började i skolan ett år tidigare).

Svuppilupp, säger det, så är man tillbaka i mellanstadiet. För några år sedan var jag ute och åt lunch med mina kolleger på jobbet. En kall vinterdag och när vi släntrade in i lunchrestaurangen var läget på topp. Snart vankades det julledighet och som vanligt var stämningen hög men nivån låg. Någonstans i skedet när jag gick till vårt bord med min bricka med mat, skymtade jag ett bekant ansikte i ögonvrån vilket fick mig att känna vinterkylan utanför ända rakt in i kroppen. En av de tjejer som jag under framförallt mellanstadiet och även till viss del i högstadiet så betraktade på håll som en av de coola, de fräna, en av de som var duktiga i gymnastik och som hade massvis med kompisar. Hon var väl inte elak specifikt mot mig annat än på så sätt att jag inte existerade för henne i all enkelhet. Bara någon enstaka gång kunde hon spela ut. Om vi råkade dela omklädningsrum i samband med någon idrottsdag eller så fann hon det lämpligt att prata om mig över mitt huvud. Typ: jag tycker den och den typen av trosor är så fula, jag tycker att den och den tvålen/schampoot luktar så illa, vilket då såklart var just den typen av trosor jag använde eller den typen av tvål jag just höll på att packa ner i min väska.
   Och nu satt hon där, tjugo år senare, på samma lunchrestaurang som jag. Jag hade inte sett henne sen vi slutade nian. Hon satt med sina arbetskamrater, jag med mina. Och trots att jag är delägare och ekonomichef på bolaget, har världens bästa arbetskamrater, son och villa, tog det en halvsekund och sen var jag elva år igen och smög utefter väggarna, tittade mig över axeln för att se så att ingen kunde gå förbi bakom och knuffa mig eller på annat sätt trycka till...
    Flera gånger under lunchen tittade jag över axeln för att ha koll på henne. Hon satt tyst bland sina arbetskamrater som inte alls skrattade och myste lika mycket som mina kolleger. Hon såg sig omkring med flackande blick och gav ett allmänt osäkert intryck. Hade jag sett henne där och då för första gången i mitt liv, hade jag aldrig lagt märke till henne.
   Men nu förstördes min dag fullständigt. Jag fick inte mycket gjort under eftermiddagen och när jag åkte hem var det mest för att få tillbringa en eftermiddag i ångestens tecken. Jag fick en snabbuppspelning av mellanstadieåren en gång till. Vad hon gör idag vet jag inget om, men även om jag aldrig mer hör hennes namn, är det ändå för mycket.

Så har nu en annan märklig sak hänt. Kvinnan i texten ovan har jag inte sett till eller hört om, men en av de killar som kanske inte direkt var en av dem som var på mig med jämna mellanrum, men som utan tvekan umgicks med och var i direkt närhet till flera av dem som jag alltså var livrädd för, dem som jag valde att gå omvägen via en annan våning för att slippa passera samma korridor som... har skickat vänförfrågan till mig på facebook.

   Vad är upplägget med det? tänker jag. Att han skulle ha någon baktanke, håller tom lilla paranoida jag för ytterst osannolikt. Antagligen har han inga som helst minnen av grundskolan och den roll han spelade för mig där, utan tänker att ja, just det, det var hon i klassen si och så, send request. Att jag har hans ansikte för alltid fastetsat i mitt minne som en av de jag inte riktigt kunde placera i tingens ordning - vän eller fiende - har han nog ingen aning om. Hans vänner sitter som klister i medvetandet som människor som man, om man skulle se dem även idag, fortfarande skulle sky som elden, springa långt åt motsatt håll.

   

Så, vad gör man? Hans vänförfrågan har legat obesvarad i snart ett år nu och i rena förvirringen är det där den lär bli liggande kvar. Han har sannolikt inte en susning om hur det känns för mig och det retar mig att jag på något sätt tillåter att han fortfarande har den makten över mig. Så, ska man istället säga ja och möta sina demoner? För trots allt, såhär i vuxen ålder, långt bort från den sociala struktur som råder i skolvärlden, hur hemsk kan han vara? Förmodligen inte i närheten så demonisk som jag själv är emot mig själv. Och mig är jag ju typ vän med. Eller?