Frukost och olika sätt att förhålla sig till den

Igår var jag mammaledig, hemma hela dagen med de två små. Den stora är drygt 2 år och har väl någon trotsperiod av något slag. Igår bråkade vi fler gånger än jag kan räkna. Jag är fullt medveten om att jag förväntas vara den vuxna, den balanserade, den som sätter sig över det hela. My ass. Min rumpa. Ibland är jag yngst och den som tappar kontrollen mest av oss. Jag är inte mer än människa.
   20 minuter Pilates medan lillfisan sov, var allt jag begärde. Den stora satt lydigt bredvid och tittade på, fascinerad över mammans sprattlande. I ett obevakat ögonblick kom hon åt fjärrkontrollen till DVD:n och stängde därmed helt sonika av. Allt medan mamman med skarpare och skarpare ton sa: "Nej, inte röra, låt bli den, ge den till mamma, inte peta, inte..." Så det blev upp, få tag på kontrollen och starta om eländet. Lagom till att jag var tillbaka på rätt ställe, stängdes hela TV:n av och det lilla trolltyget tittade bedårande leende upp på mig medan hon höll upp TV:n fjärrkontroll som en trofé. Well, det var mitt fel att inte lägga undan kontrollerna, men kan vi vara kompisar nu då? Ok, tumme på det.
   Tillbaka ner på golvet för fortsatt sprattel. Bara 5 minuter kvar medan den lilla sover, stress stress stress. Koncentration. Tvättbräda.
   Då skruvade det älskvärda lilla barnet av locket på sin pipmugg och hällde utan vidare mankemang ut en ansenlig pöl på vardagsrumbordet med en blick som sa: "ja, vaddå, vad ska du göra åt det då?" Mamman inbillade sig än en gång att pedagogerna har rätt, att man kan tala sitt barn till rätta med lugn ton (gå inte på bluffen; de ljuger varenda en): "Inte hälla vännen, det har vi pratat om. Inte spilla och söla så, det vet du. Nej, inte kladda, du blir blöt om kläderna och kall, nej inte, nej inte, nej inte..."
   Med enkla, men väldigt effektiva svep med handen skvätte hon ut pölen åt vänster, åt höger, uppåt och neråt, mer eller mindre hela bordet och det mesta runt omkring blött.
   Mamman avslutade sammanbitet sin Pilates, dundrade ut i köket för att hämta nåt att torka upp med och kom sedan in till det lilla barnet med en stämma från underjorden och röt: "VI HAR JU PRATAT OM DETTA!!!!!" Följt av förmaningar som hon vet är för döva öron. Det lilla barnet la sig på soffan, med händerna för öronen och blundade intensivt, som om hon sa: "Ha, jag struntar i dig, vad säger du nu, vad ska du göra åt det då, vem vann nu då?!"

Efter middagsluren var hon på strålande humör och allt var fina fisken. Tills tystnaden la sig i sovrummet och mamman kunde efter inspektion konstatera att kläder från ett par garderober låg strödda över golvet. "Grejar", sa dottern oskyldigt med en blick som liksom la till ett: "kolla, kreativt va?"

Kvällen la sig och mamman var naiv nog att tänka att imorgon är det nog bättre.

Så, i morse, erbjöds det lilla barnet en ostsmörgås till frukost. Nej tack.
   Hon erbjöds då sitt favoritkex med leverpastej på. Någon tugga eller två senare; nej tack. Jaja, man hinner inte tjafsa om allt; hon får väl få en banan senare.
   Mamman gjorde sig iordning för att åka till jobbet, pappan packade väska för att ladda inför dagens utflykter med de små. Återigen blev det tyst. Mamman anade genast oråd, letade överallt, men nej, ingen 2-åring stod att finna. Förrän mamman tittade på toaletten. Där satt barnet med sin tandborste, alldeles vit runt munnen, med ett strålande leende och mamman kunde snabbt konstatera att halva tuben tandkräm nu var i barnets mage. Tandkräm istället för smörgås till frukost.
   Mamman rafsade snabbt ihop det sista, dator och lunchlåda, och åkte till jobbet med en blixtrande huvudvärk, galopperande puls och tinnitus. Pass på, älskade make, här kommer varsågod. Jag älskar dig, men hon är ditt barn också och nu är det din tur. 

Kärleken till barnen är oändlig, tar aldrig slut hos tillverkaren, men OJ vad den kan vara fullständigt slut hos både grossist och återförsäljare ibland innan nästa sändning kommer in.