När man kommer till världen tar man allt för givet. Allt är fritt och man får göra som man vill, testa allt. Man får kladda med sylten till pannkakorna, man får slå lillasyster i huvudet med en träklubba, springa vart som helt, även rakt ut i gatan. Pilla med leksaker i kontakterna. Doppa nappen i lera och äta det. Hoppa i soffan.
Man är självklart älskad precis som man är, tänker man. Ramlar jag, finns det någon som hör min gråt och tar hand om mig. Är jag sjuk finns det ett knä för mig att sitta i tills jag är frisk igen. Det finns en given plats för mig, älskad som jag är, till fullo, bara för att jag är jag. Det är så självklart, så självklart. Alla mina små egenheter är charmiga och ingen kan motstå mina kramar och min närhet.
Jag gillar inte att vara hungrig, jag gillar inte att vara trött och jag gillar definitivt inte att hållas fast. Jag kan slå mig rätt styggt utan att säga så mycket, men håller man mig fast blir jag vansinnig. Låt mig vara fri att äga min egen kropp och mitt eget utrymme.
Så blir man äldre. Man uppfostras till att acceptera och verkligen förstå saker och ting. Man får inte slå syrran i huvudet med en träklubba, för då blir hon ledsen. El är farligt, man kan dö av att pilla i uttagen. Springer jag rakt ut i gatan kan det gå fruktansvärt illa. Äter jag lera kan jag bli magsjuk... Och sylt är både jobbigt och tråkigt att torka upp.
I ett land som Sverige får man ha det mesta av sin frihet kvar, trots allt, i alla fall i dess mer konkreta form. De flesta blir inte fängslade eller trängda hur som helst. Man får i stort äga sin kropp och sitt eget utrymme. Och man lär sig att förhålla sig till de fall där man inte får det, såsom fakta.
Men man får också lära sig något som man aldrig kan vare sig förstå eller förhålla sig till på något sätt. Man är inte alls är älskad precis om man är. Det finns ingen given plats för mig. Man vet inte exakt när det händer, men någonstans längs vägen går det plötsligt upp för en att det inte alls är säkert att det finns någon som hjälper dig när du ramlar; det är inte säkert det finns ett knä att sitta i när du är sjuk. Det smyger sig på och man försöker förtvivlat förstå hur det gick till resten av livet. Dina egenheter gör dig konstig, inte charmig. Dina kramar är det ingen som vill ha. När slutade det vara självklart att vara accepterad, uppskattad och älskad som man är? Vi förstår ingenting, men vi knyter handen i fickan och sväljer det. Dag efter dag.
Man skulle vara det vilda barnet hela livet.
Klockrena insikter och så hemskt sanna att det gör ont. ( Kanske lika bra att man börjar prygla ungarna när dom är små så dom lär sig den hårda läxan på en gång och får det överstökat? Tänk; Pojken som kallades Det.)
SvaraRadera