varken Emil, Pippi, Dumbo, Hitta Nemo eller Monsters Inc är så roliga fjärde gången man ser dem. Samma dag.
Det här med att hoppa hit och dit en timme i taget är inte så barnvänligt. Eller föräldravänligt. Beror lite på hur man ser det. Enligt nu rådande tideräkning har jag varit vaken sen tio i fem i morse, varför TV:n får rulla. Varken barenen eller vi orkar med något annat.
söndag 30 oktober 2011
Lchf 3 månader, min egen ostdiet
Nu är det 3 månader sen vi började äta mat enligt lchf-teorin. När man provat det mesta annat och det bara gjort en ledsen och framförallt totalt fixerad vid tankar på mat dygnets alla timmar, var lchf något som kändes som sista utvägen.
De första tre månaderna hände ingenting alls, som värst gick jag till och med upp två kilo (efter semestern då jag åt så mycket socker att jag var suddig i konturerna, så det är väl en sanning med modifikation). Men sen dess, dvs nu på en knapp månad, har jag gått ner tre kilo och är alltså nu ner ett sen start. Inte mycket kan man tycka, men en början. Och det är minus på mat som fantastiskt goda gräddsåser, kryddsmör, nötter, finfina feta köttbitar, smarrig mörk choklad, rödvin och framför allt obscena mängder ost. Ost på längden och tvären, mjuk och hård, vitmögel, grönmögel, blåmögel... Ost i långa rader. Gruyère, Tomme de Chevre, Kornblomst, Brie, Skipper, gräddost... Mmmm...
Den stora vinsten är att jag fått ett avslappnat förhållande till mat. Jag äter god mat tills jag är mätt och då är jag mätt länge. Där emellan är jag inte ett dugg sugen på godis eller en liten smörgås eller...
Jag frossar i god salami, fin skinka, jordgubbar med grädde och hackad choklad. Jag lider inte en sekund, är mätt och varm, handlar på halva tiden i affären, har mycket mer plats i kylskåp och skafferi och åker inte upp och ner i humöret riktigt lika mycket.
Jag frossar i god salami, fin skinka, jordgubbar med grädde och hackad choklad. Jag lider inte en sekund, är mätt och varm, handlar på halva tiden i affären, har mycket mer plats i kylskåp och skafferi och åker inte upp och ner i humöret riktigt lika mycket.
Jag tänker jobba på med den här maten tills jag inte känner för det längre, men hittills är vinsterna betydligt fler än förlusterna. Det enda jag saknar riktigt mycket är makens nybakade, underbara surdegsbröd, sådär fortfarande varmt från ugnen och om ett tag tänker jag ta en sådan macka ibland. Sen kan jag också sakna olika chokladsorter, lite att byta med.
Frukostdags. Ägg och bacon.
fredag 28 oktober 2011
Brev till mina barn: Gå din egen väg
Var inte rädd för att gå era egna vägar, mina små. Undvik inte din egen väg av rädsla för att du skulle bli ensam på den.
Att det inte finns många sanningar här i världen, har jag lärt mig den hårda världen. Men en av de få sanningar jag funnit är att ingen av de jag känner som gått sina egna vägar är ensamma. Tvärtom har de längs vägen hittat lojala vänner som hänger med i vått och torrt. Inte följeslagare, inte ledare, utan sådana som bara finns med, troget vid din sida.
De som blottat sig, stått för det de är, erkänt sina bra och dåliga sidor och följt det de tror på, är de som i slutändan blir minst ensamma. De har vänner som bryr sig om personen, inte vad han/hon kan leda till för egennyttan, jobb, pengar, hjälp på olika sätt. Där behöver man inte överträffa någon i heminredning eller lönenivå.
Den du möter längs vägen på din egen väg, är ju där av samma anledning som du. Den bästa sorten.
Gå din egen väg och uppskatta alla ställen den för dig till. Det är där det kommer att hända.
Att det inte finns många sanningar här i världen, har jag lärt mig den hårda världen. Men en av de få sanningar jag funnit är att ingen av de jag känner som gått sina egna vägar är ensamma. Tvärtom har de längs vägen hittat lojala vänner som hänger med i vått och torrt. Inte följeslagare, inte ledare, utan sådana som bara finns med, troget vid din sida.
De som blottat sig, stått för det de är, erkänt sina bra och dåliga sidor och följt det de tror på, är de som i slutändan blir minst ensamma. De har vänner som bryr sig om personen, inte vad han/hon kan leda till för egennyttan, jobb, pengar, hjälp på olika sätt. Där behöver man inte överträffa någon i heminredning eller lönenivå.
Den du möter längs vägen på din egen väg, är ju där av samma anledning som du. Den bästa sorten.
Gå din egen väg och uppskatta alla ställen den för dig till. Det är där det kommer att hända.
torsdag 27 oktober 2011
Trött
Bloggar från mobilen,slarvar med stavning, kommatering och allt. Bara för att jag är så erbarmligt trött, så inne i kroppen alldeles slak, matt och utpumpad. Inspirationslös, kraftlös, håglös, och hopplös. Det är lite mycket nu och jag får inte vibb. Ingen slagfärdighet eller ens sarkastisk glimt i ögat medan jag trippar down vare sig memory lane i imperfekt och minns den tid som flytt eller i presens då jag knappt minns vad jag åt till lunch en dag som denna och jag behöver lite jävla ljus och glädje, lite vibb, lite slack och känsla och det orkar jag inte skaka fram idag.
Jag ska istället varmt och ömt vårda min passionerade relation till min säng. God natt mina vänner, sov gott, vakna torrt.
Jag ska istället varmt och ömt vårda min passionerade relation till min säng. God natt mina vänner, sov gott, vakna torrt.
onsdag 26 oktober 2011
Ja eller nej, det är frågan
Den som läst lite bland tidigare inlägg här på le blög, vet att jag under delar av uppväxten kanske inte alltid tyckt att allt varit prima liv. Såsom varandes lite av en nörd, en kuf (i den mån en tjej kan vara det), en lite udda fågel var det inte alltid så lätt att hitta rätt i tillvaron.
Det var inte de i min klass som var på mig så mycket. Generellt fick jag vara ifred för dem, hade trots allt ett antal bra kompisar där. Men i parallellklasserna fanns det en och annan. Och i klassen över, dvs de som var ett år äldre (två år vad det gäller mig eftersom jag började i skolan ett år tidigare).
Svuppilupp, säger det, så är man tillbaka i mellanstadiet. För några år sedan var jag ute och åt lunch med mina kolleger på jobbet. En kall vinterdag och när vi släntrade in i lunchrestaurangen var läget på topp. Snart vankades det julledighet och som vanligt var stämningen hög men nivån låg. Någonstans i skedet när jag gick till vårt bord med min bricka med mat, skymtade jag ett bekant ansikte i ögonvrån vilket fick mig att känna vinterkylan utanför ända rakt in i kroppen. En av de tjejer som jag under framförallt mellanstadiet och även till viss del i högstadiet så betraktade på håll som en av de coola, de fräna, en av de som var duktiga i gymnastik och som hade massvis med kompisar. Hon var väl inte elak specifikt mot mig annat än på så sätt att jag inte existerade för henne i all enkelhet. Bara någon enstaka gång kunde hon spela ut. Om vi råkade dela omklädningsrum i samband med någon idrottsdag eller så fann hon det lämpligt att prata om mig över mitt huvud. Typ: jag tycker den och den typen av trosor är så fula, jag tycker att den och den tvålen/schampoot luktar så illa, vilket då såklart var just den typen av trosor jag använde eller den typen av tvål jag just höll på att packa ner i min väska.
Och nu satt hon där, tjugo år senare, på samma lunchrestaurang som jag. Jag hade inte sett henne sen vi slutade nian. Hon satt med sina arbetskamrater, jag med mina. Och trots att jag är delägare och ekonomichef på bolaget, har världens bästa arbetskamrater, son och villa, tog det en halvsekund och sen var jag elva år igen och smög utefter väggarna, tittade mig över axeln för att se så att ingen kunde gå förbi bakom och knuffa mig eller på annat sätt trycka till...
Flera gånger under lunchen tittade jag över axeln för att ha koll på henne. Hon satt tyst bland sina arbetskamrater som inte alls skrattade och myste lika mycket som mina kolleger. Hon såg sig omkring med flackande blick och gav ett allmänt osäkert intryck. Hade jag sett henne där och då för första gången i mitt liv, hade jag aldrig lagt märke till henne.
Men nu förstördes min dag fullständigt. Jag fick inte mycket gjort under eftermiddagen och när jag åkte hem var det mest för att få tillbringa en eftermiddag i ångestens tecken. Jag fick en snabbuppspelning av mellanstadieåren en gång till. Vad hon gör idag vet jag inget om, men även om jag aldrig mer hör hennes namn, är det ändå för mycket.
Så har nu en annan märklig sak hänt. Kvinnan i texten ovan har jag inte sett till eller hört om, men en av de killar som kanske inte direkt var en av dem som var på mig med jämna mellanrum, men som utan tvekan umgicks med och var i direkt närhet till flera av dem som jag alltså var livrädd för, dem som jag valde att gå omvägen via en annan våning för att slippa passera samma korridor som... har skickat vänförfrågan till mig på facebook.
Det var inte de i min klass som var på mig så mycket. Generellt fick jag vara ifred för dem, hade trots allt ett antal bra kompisar där. Men i parallellklasserna fanns det en och annan. Och i klassen över, dvs de som var ett år äldre (två år vad det gäller mig eftersom jag började i skolan ett år tidigare).
Svuppilupp, säger det, så är man tillbaka i mellanstadiet. För några år sedan var jag ute och åt lunch med mina kolleger på jobbet. En kall vinterdag och när vi släntrade in i lunchrestaurangen var läget på topp. Snart vankades det julledighet och som vanligt var stämningen hög men nivån låg. Någonstans i skedet när jag gick till vårt bord med min bricka med mat, skymtade jag ett bekant ansikte i ögonvrån vilket fick mig att känna vinterkylan utanför ända rakt in i kroppen. En av de tjejer som jag under framförallt mellanstadiet och även till viss del i högstadiet så betraktade på håll som en av de coola, de fräna, en av de som var duktiga i gymnastik och som hade massvis med kompisar. Hon var väl inte elak specifikt mot mig annat än på så sätt att jag inte existerade för henne i all enkelhet. Bara någon enstaka gång kunde hon spela ut. Om vi råkade dela omklädningsrum i samband med någon idrottsdag eller så fann hon det lämpligt att prata om mig över mitt huvud. Typ: jag tycker den och den typen av trosor är så fula, jag tycker att den och den tvålen/schampoot luktar så illa, vilket då såklart var just den typen av trosor jag använde eller den typen av tvål jag just höll på att packa ner i min väska.
Och nu satt hon där, tjugo år senare, på samma lunchrestaurang som jag. Jag hade inte sett henne sen vi slutade nian. Hon satt med sina arbetskamrater, jag med mina. Och trots att jag är delägare och ekonomichef på bolaget, har världens bästa arbetskamrater, son och villa, tog det en halvsekund och sen var jag elva år igen och smög utefter väggarna, tittade mig över axeln för att se så att ingen kunde gå förbi bakom och knuffa mig eller på annat sätt trycka till...
Flera gånger under lunchen tittade jag över axeln för att ha koll på henne. Hon satt tyst bland sina arbetskamrater som inte alls skrattade och myste lika mycket som mina kolleger. Hon såg sig omkring med flackande blick och gav ett allmänt osäkert intryck. Hade jag sett henne där och då för första gången i mitt liv, hade jag aldrig lagt märke till henne.
Men nu förstördes min dag fullständigt. Jag fick inte mycket gjort under eftermiddagen och när jag åkte hem var det mest för att få tillbringa en eftermiddag i ångestens tecken. Jag fick en snabbuppspelning av mellanstadieåren en gång till. Vad hon gör idag vet jag inget om, men även om jag aldrig mer hör hennes namn, är det ändå för mycket.
Så har nu en annan märklig sak hänt. Kvinnan i texten ovan har jag inte sett till eller hört om, men en av de killar som kanske inte direkt var en av dem som var på mig med jämna mellanrum, men som utan tvekan umgicks med och var i direkt närhet till flera av dem som jag alltså var livrädd för, dem som jag valde att gå omvägen via en annan våning för att slippa passera samma korridor som... har skickat vänförfrågan till mig på facebook.
Vad är upplägget med det? tänker jag. Att han skulle ha någon baktanke, håller tom lilla paranoida jag för ytterst osannolikt. Antagligen har han inga som helst minnen av grundskolan och den roll han spelade för mig där, utan tänker att ja, just det, det var hon i klassen si och så, send request. Att jag har hans ansikte för alltid fastetsat i mitt minne som en av de jag inte riktigt kunde placera i tingens ordning - vän eller fiende - har han nog ingen aning om. Hans vänner sitter som klister i medvetandet som människor som man, om man skulle se dem även idag, fortfarande skulle sky som elden, springa långt åt motsatt håll.
Så, vad gör man? Hans vänförfrågan har legat obesvarad i snart ett år nu och i rena förvirringen är det där den lär bli liggande kvar. Han har sannolikt inte en susning om hur det känns för mig och det retar mig att jag på något sätt tillåter att han fortfarande har den makten över mig. Så, ska man istället säga ja och möta sina demoner? För trots allt, såhär i vuxen ålder, långt bort från den sociala struktur som råder i skolvärlden, hur hemsk kan han vara? Förmodligen inte i närheten så demonisk som jag själv är emot mig själv. Och mig är jag ju typ vän med. Eller?
måndag 24 oktober 2011
Vad skulle Anders Öfvergård (aka Arga Snickaren) säga
Dagens att-göra-lista har krympt ihop till bara en punkt. Även jag inser när det inte håller längre. SÅ den enda punkten på listan är: Att göra att-göra-listor.
Pluralis. För jag inser att jag inte bara kan ha en längre; det räcker inte. Jag behöver ha en på jobbet, en över vad som behövs fixas på huset såsom nu, en över vad som behövs fixas på huset såsom senare, en över vad som behövs fixas med bilarna, en över inköp kläder mm barnen, inköp mat... Och säkert flera listor till som jag just nu inte orkar komma på.
Eller vad tror ni själva? Idag när man kommer in i vårt enkla hemman, är detta den första syn som möter en, precis innanför dörren i första rummet som angränsar till hallen:
Jag tänker: vad skulle Anders Öfvergård säga om han skulle komma hit?
Men först ska jag för 19:e gången idag (klockan är ca halv tio på förmiddagen) åter flytta undan minsta barnet från kablarna under bordet och förmana henne om att låta bli dem...
Som första punkt på att-göra-listan-huset-såsom-nu:
Pluralis. För jag inser att jag inte bara kan ha en längre; det räcker inte. Jag behöver ha en på jobbet, en över vad som behövs fixas på huset såsom nu, en över vad som behövs fixas på huset såsom senare, en över vad som behövs fixas med bilarna, en över inköp kläder mm barnen, inköp mat... Och säkert flera listor till som jag just nu inte orkar komma på.
Eller vad tror ni själva? Idag när man kommer in i vårt enkla hemman, är detta den första syn som möter en, precis innanför dörren i första rummet som angränsar till hallen:
Jag tänker: vad skulle Anders Öfvergård säga om han skulle komma hit?
Men först ska jag för 19:e gången idag (klockan är ca halv tio på förmiddagen) åter flytta undan minsta barnet från kablarna under bordet och förmana henne om att låta bli dem...
Som första punkt på att-göra-listan-huset-såsom-nu:
- Fixa med kablarna så minsta barnet inte kommer åt dem.
Att det sedan ligger arbete och pengar i olika mängd bakom varje punkt på varje lista, det tänker jag inte på nu, för då börjar jag bara gråta.
Dags för dagens andra kaffe och fram med block o penna. Let's rock.
söndag 23 oktober 2011
Vissa dagar är man betydligt mer effektiv än andra
För snart en månad sen kom vi hem från semestern. Då hade det varit en vecka av frosseri i kolhydrater då hotellets köttutbud var ganska sparsamt. Väl hemma återgick ordningen och lchf togs upp igen. Direkt fyllde jag på med härliga promenader i det vackra höstvädret och några omgångar Pilates. Ny luft under vingarna, getingmidjan, here I come. Vad händer, lagom till att man fått upp ett flow, ett flyt? Jo, sklaBANG: magsjuka. I sex dagar. Vad ska man äta då? Jo, kokt potatis, lättrostad bröd och dricka Proviva. Kolhydrater, kolhydrater och återigen kolhydrater. Jaha...
Så följde såklart vecka från helvetet med att ligga efter på jobbet, problem med bilen, sjuka barn och den fullständigt bristfälliga sömn det för med sig, och en förestående lättare renovering av vardagsrummet. Jag hann såklart inte fixa med bra mat och fick äta lunch med gänget på jobbet. Lchf-ish. Inga promenader, dålig sömn, ingen ork till något alls, dåligt humör.
Så kom då lördagen. Högt ställda förväntningar på vad som måste hinnas med när man inte har barnen hemma. Strax efter 8 på morgonen lämnade jag barnen hos deras underbara mormor medan maken snabbt torkade av väggarna i vardagsrummet. Taket tvättade han kvällen innan. Så när jag kom hem flyttade vi ut möbler, la plast på golvet, maskerade lister, kopplade ur TV (inte en så banal historia som man kan tro när man har så mycket elektriska pryttlar så man inte kan räkna dem, nätverk och allsköns grejer) och och allt som måste göras först. Sen drog vi igång med målning. Jajamensan, här skulle målas tak, golv, lister och öppen spis två gånger innan barnen skulle hämtas igen fram på eftermiddagen.
Måla är tråkigt. Så enkelt är det. Men det var bara att ta det och jobba på. Vid elvatiden var första lagret klart, en snabb fika och sen på det igen med andra lagret. Vid två var vi klara och började projektet med att skruva ihop soffan vi köpt. Och sen plocka undan verktyg, en ogreppbar mängd kartong och allt som blir. Sen iväg till mamma och hämta hem barnen från mamma medan maken får igång TV:n.
För vi ska ju såklart på konsert på kvällen också. Och mitt upp i flödet står det klart att jag varit för sen med att hämta ut biljetterna så det krävs en del pill med att lösa så vi faktiskt kan gå ändå.
Vid fem-tiden är jag hemma med barnen, startar upp fisksoppan och slänger mig i duschen. Fixar till mig sådär i förbifarten medan soppan kokar.
Men det går bra; vi hinner tom med en kaffe innan vi åker iväg in till Götlaborg för att avnjuta (?) en konsert med den legendariskt skönsjungande poporkesten Jävlaranamma. Jag är glad att det löste sig. Det var på just en Jävlaranammaspelning för drygt 3 år sen som det gick upp för mig vilken fantastisk en min då blivande make verkade vara. Sen dess har vi haft saker som graviditeter och ammande bebisar som satt stopp för att vi skulle kunna se dem tillsammans igen. Men igår blev det äntligen av.
Så trots att man enligt tradition på de spelningarna blev totalt indränkt i öl som kastas genom luften, var det ändå ett perfekt avslut på en stressig dag och en eländig vecka. Trött i hela kroppen efter målningen och möblerandet under dagen somnade en tillfreds mamma bredvid den bäste och det var som att barnen också ville göra sitt genom att bidra med sovmorgon till halv nio.
Världens bästa familj.
Så följde såklart vecka från helvetet med att ligga efter på jobbet, problem med bilen, sjuka barn och den fullständigt bristfälliga sömn det för med sig, och en förestående lättare renovering av vardagsrummet. Jag hann såklart inte fixa med bra mat och fick äta lunch med gänget på jobbet. Lchf-ish. Inga promenader, dålig sömn, ingen ork till något alls, dåligt humör.
Så kom då lördagen. Högt ställda förväntningar på vad som måste hinnas med när man inte har barnen hemma. Strax efter 8 på morgonen lämnade jag barnen hos deras underbara mormor medan maken snabbt torkade av väggarna i vardagsrummet. Taket tvättade han kvällen innan. Så när jag kom hem flyttade vi ut möbler, la plast på golvet, maskerade lister, kopplade ur TV (inte en så banal historia som man kan tro när man har så mycket elektriska pryttlar så man inte kan räkna dem, nätverk och allsköns grejer) och och allt som måste göras först. Sen drog vi igång med målning. Jajamensan, här skulle målas tak, golv, lister och öppen spis två gånger innan barnen skulle hämtas igen fram på eftermiddagen.
Måla är tråkigt. Så enkelt är det. Men det var bara att ta det och jobba på. Vid elvatiden var första lagret klart, en snabb fika och sen på det igen med andra lagret. Vid två var vi klara och började projektet med att skruva ihop soffan vi köpt. Och sen plocka undan verktyg, en ogreppbar mängd kartong och allt som blir. Sen iväg till mamma och hämta hem barnen från mamma medan maken får igång TV:n.
För vi ska ju såklart på konsert på kvällen också. Och mitt upp i flödet står det klart att jag varit för sen med att hämta ut biljetterna så det krävs en del pill med att lösa så vi faktiskt kan gå ändå.
Vid fem-tiden är jag hemma med barnen, startar upp fisksoppan och slänger mig i duschen. Fixar till mig sådär i förbifarten medan soppan kokar.
Men det går bra; vi hinner tom med en kaffe innan vi åker iväg in till Götlaborg för att avnjuta (?) en konsert med den legendariskt skönsjungande poporkesten Jävlaranamma. Jag är glad att det löste sig. Det var på just en Jävlaranammaspelning för drygt 3 år sen som det gick upp för mig vilken fantastisk en min då blivande make verkade vara. Sen dess har vi haft saker som graviditeter och ammande bebisar som satt stopp för att vi skulle kunna se dem tillsammans igen. Men igår blev det äntligen av.
Så trots att man enligt tradition på de spelningarna blev totalt indränkt i öl som kastas genom luften, var det ändå ett perfekt avslut på en stressig dag och en eländig vecka. Trött i hela kroppen efter målningen och möblerandet under dagen somnade en tillfreds mamma bredvid den bäste och det var som att barnen också ville göra sitt genom att bidra med sovmorgon till halv nio.
Världens bästa familj.
onsdag 19 oktober 2011
Borde ha stannat i sängen idag
Idag har varit en sån där dag då jag med fördel borde ha stannat kvar i sängen. Inte mycket som blivit bra idag, inte. Låt mig börja från början.
En ny dag börjar som bekant vid midnatt, så även denna dag. Den börjar på så sätt att tvååringen plötsligt vaknar upp, glödhet av feber, det piper i halsen när hon andas och efter en liten stund kräks hon upp en massa slem. I och med att hon gråter förtvivlat i samband med detta, väcker hon lillasyster. Lillasyster är för trött för att vara vaken, men vägrar somna om och sitter därför i knät på mig och gnäller och gnyr.
Så här blir vi sittande första timmen på nya dygnet. Sen smyger vi i säng och inser att vi alla fyra får trängas på våra 180 cm i sängbredd. Nåja, det kunde varit värre. Fram och tillbaka, snurr snurr, sitta, ligga, sitta, ligga och efter någon timme somnar så äntligen hela familjen.
06.19 vaknar storasyster igen, hes och febrig, men annars mest sugen på att börja dagen. Lillasyster väcks också, alldeles för tidigt och börjar dagen med att gnälla och gny. 4 timmars sömn var vad det blev.
Jag var magsjuk hela förra veckan och var strax innan det på semester en vecka och man kan lugnt säga att jag inte ligger riktigt i fas på jobbet. I synnerhet inte som jag försöker hinna med ca 140 % arbete på 60 % arbetstid. Idag vankades det delårsgranskning med revisorn, något som jag tvingats skjuta upp från förra veckan då jag var sjuk. Så det blir upp, in i duschen, hastar ihop frukost på det som finns i kylen (skulle handlat igår, men det sprack pga sjuka barn), försöker sminka över det värsta av den bristande sömnen och vinterblekheten som redan satt in.
Tusen saker att få med (dator, papper jag jobbat hemma med, påsar inför storhandlingen jag ska göra på vägen hem osv), kommer ihåg det mesta, lämnar pappan ensam med de två små sjuklingarna och sätter mig i bilen. Hmmm.... Visst tuggar den lite för långt innan motorn till slut startar? Men ok, så kan det väl vara ibland. Jag styr kosan mot jobbet, på vägen ut ska jag svänga förbi revisorn och hämta upp henne. När jag närmar mig hennes adress ringer jag för att meddela att jag är på väg, ringer fel nummer, får reda på vilket jag ska ringa, ringer igen och... nej. Telefonen död. Inte en enda signal går fram. Jag testar att ringa hem. Det går inte det heller. Så jag stannar bilen, låter motorn gå medan jag försöker igen. Stendött. Jaha, och nu då? Jag kör in till kanten alldeles innanför taket till p-däcket, stänger av motorn och startar om telefonen. Damdidamdam... Det tar tiiid, rajdidajdidaaaa... Plingelong, knappar in pin-koden och lyckas till slut ringa upp revisorn som snabbt går ut genom porten för att mötas upp.
Vrider tändningen för att köra fram och... nej... stendöd. Sug röv. Försöker igen. Inget. Ringer i panik till maken. Idiotiskt, vad ska han göra åt det 3 mil bort ensam hemma med två små sjuka tjejer? Och jag är som en skalbagge på rygg. Kan inget om sånt, hjälplös, maktlös, ångestfylld och stressad så in i satan. Ringer jobbet och säger att någon får komma och hjälpa mig. Möter upp revisorn till fots lagom till att årets spöregn brakar loss. Bilen står förvisso precis precis in under taket, men hallå... När det göteborgsregnar snett regn rakt upp i näsan...
Efter en stund kommer hjälten, en av tjejerna på jobbet och efter lite pill får vi upp var sin motorhuv. En man går förbi, ser hur nödställda vi är och erbjuder sin hjälp och till slut går äntligen bilen igång. Vi packar ihop och kan komma till jobbet, ca en timme försenade. Och vi som inte alls har något att göra...
Väl framme på jobbet slänger jag en blick i mitt postfack och sugminrocknroll, vad mycket papper där ligger. Jag andas ut, funderar försiktigt över hur det ska gå sen när jag ska åka igen på eftermiddagen då jag ska hämta sonen på skolan, handla osv osv. Ska jag köpa och byta bilbatteri? Hur gör man? Räddaren i nöden finns på plats. Han har ett ganska nytt bilbatteri över som han snart byter ut i min bil. Ibland finns änglarna där man minst anar det.
Så jag tänker att en kaffe behövs för att starta igång så jag får nåt gjort, när pulsen sakta gått ner till normala nivåer. Vi har Nespressomaskin på jobbet och man får själv köpa sitt kaffe till den, de som vill ha. Jag är en av dem. Jag tar en snabb titt i mitt kaffeförråd och kan snart avslöja att det saknas 2 rör kaffe (motsvarande 20 koppar, 80 spänn) sen sist jag var där. Vad är det nu då? Kan man inte ens få ha sitt förbannade kaffe ifred när man är sjuk? Nåja, hinner inte tänka mer på det, fixar en kopp och känner sakta att jag nog kanske kan få nåt gjort ändå idag.
Revisorn ropar, har lite frågor och när jag går in för att hjälpa henne, går jag alldeles för nära bordet och drar bordskanten så där mysigt rätt i låret. Mmmmm. Jag bara vet att blåmärket kommer att vara brunsvart med en vit fläck i mitten. Najs. Och det revisorn har frågor på skapar extremt mycket merarbete för mig, dessutom med lite tråkiga konsekvenser. Damn.
När vi ska på lunch haglar det. Jag spiller rödvinssås på min nya vita tröja. En kollega berättar om lite strul vi haft i ett projekt.
Väl tillbaka på jobbet är det dags för möte med styrelseordförande. Samma sak där. Jisses, vad jag ligger efter. Har hur mycket som helst att göra och ingen tid att göra det på. Det blir kvällsjobb hemma idag, måste få fram en del underlag inför styrelsemötet imorgon.
Jag måste lämna jobbet tidigt för att hinna hämta sonen i skolan, vilket går rätt bra trots allt. På vägen hem handlar vi för veckan. 1800 kronor. Mat, hushållspapper och blöjor, 1800 av kronans riksdaler. Underbart. När jag öppnar posten visar det sig att jag har fått rabattkupong på Ica, 5 %. Hade varit bättre om jag hade haft den innan jag handlade för 1800. Jag har också fått rabattkupong från Lindex, 20 % på ett köp. Det hör till saken att jag igår var där och köpte overaller och grejer till tjejerna, nära 1500 spänn. Alltså ligger där på köksbänken motsvarande 400 spänn i rabattkuponger som jag liksom inte kan utnyttja... Varför inte ett nackskott direkt? Varför plågas?
Hemma väntar två tjejer som sovit alldeles för lite i förhållande till ålder och aktuell fysisk vigör. Alltså griniga, motvals och oberäkneliga. Först nu, när klockan är över 22, har den minsta somnat. Den större äter Piggelin i soffan med en hosta som mest påminner om hundskall. Stackars liten. Det blir en lång natt och jag kan sannolikt glömma att jag kommer att få nåt gjort för jobbet. Jag är för trött.
Jag skulle inte sagt något, den lilla vaknade precis igen och det lär inte bli mer än 4 timmars sömn i natt heller. Åh, vad laddad jag är inför styrelsemöte, lönearbete och livet i allmänhet imorgon. Not.
Bajs. God natt.
En ny dag börjar som bekant vid midnatt, så även denna dag. Den börjar på så sätt att tvååringen plötsligt vaknar upp, glödhet av feber, det piper i halsen när hon andas och efter en liten stund kräks hon upp en massa slem. I och med att hon gråter förtvivlat i samband med detta, väcker hon lillasyster. Lillasyster är för trött för att vara vaken, men vägrar somna om och sitter därför i knät på mig och gnäller och gnyr.
Så här blir vi sittande första timmen på nya dygnet. Sen smyger vi i säng och inser att vi alla fyra får trängas på våra 180 cm i sängbredd. Nåja, det kunde varit värre. Fram och tillbaka, snurr snurr, sitta, ligga, sitta, ligga och efter någon timme somnar så äntligen hela familjen.
06.19 vaknar storasyster igen, hes och febrig, men annars mest sugen på att börja dagen. Lillasyster väcks också, alldeles för tidigt och börjar dagen med att gnälla och gny. 4 timmars sömn var vad det blev.
Jag var magsjuk hela förra veckan och var strax innan det på semester en vecka och man kan lugnt säga att jag inte ligger riktigt i fas på jobbet. I synnerhet inte som jag försöker hinna med ca 140 % arbete på 60 % arbetstid. Idag vankades det delårsgranskning med revisorn, något som jag tvingats skjuta upp från förra veckan då jag var sjuk. Så det blir upp, in i duschen, hastar ihop frukost på det som finns i kylen (skulle handlat igår, men det sprack pga sjuka barn), försöker sminka över det värsta av den bristande sömnen och vinterblekheten som redan satt in.
Tusen saker att få med (dator, papper jag jobbat hemma med, påsar inför storhandlingen jag ska göra på vägen hem osv), kommer ihåg det mesta, lämnar pappan ensam med de två små sjuklingarna och sätter mig i bilen. Hmmm.... Visst tuggar den lite för långt innan motorn till slut startar? Men ok, så kan det väl vara ibland. Jag styr kosan mot jobbet, på vägen ut ska jag svänga förbi revisorn och hämta upp henne. När jag närmar mig hennes adress ringer jag för att meddela att jag är på väg, ringer fel nummer, får reda på vilket jag ska ringa, ringer igen och... nej. Telefonen död. Inte en enda signal går fram. Jag testar att ringa hem. Det går inte det heller. Så jag stannar bilen, låter motorn gå medan jag försöker igen. Stendött. Jaha, och nu då? Jag kör in till kanten alldeles innanför taket till p-däcket, stänger av motorn och startar om telefonen. Damdidamdam... Det tar tiiid, rajdidajdidaaaa... Plingelong, knappar in pin-koden och lyckas till slut ringa upp revisorn som snabbt går ut genom porten för att mötas upp.
Vrider tändningen för att köra fram och... nej... stendöd. Sug röv. Försöker igen. Inget. Ringer i panik till maken. Idiotiskt, vad ska han göra åt det 3 mil bort ensam hemma med två små sjuka tjejer? Och jag är som en skalbagge på rygg. Kan inget om sånt, hjälplös, maktlös, ångestfylld och stressad så in i satan. Ringer jobbet och säger att någon får komma och hjälpa mig. Möter upp revisorn till fots lagom till att årets spöregn brakar loss. Bilen står förvisso precis precis in under taket, men hallå... När det göteborgsregnar snett regn rakt upp i näsan...
Efter en stund kommer hjälten, en av tjejerna på jobbet och efter lite pill får vi upp var sin motorhuv. En man går förbi, ser hur nödställda vi är och erbjuder sin hjälp och till slut går äntligen bilen igång. Vi packar ihop och kan komma till jobbet, ca en timme försenade. Och vi som inte alls har något att göra...
Väl framme på jobbet slänger jag en blick i mitt postfack och sugminrocknroll, vad mycket papper där ligger. Jag andas ut, funderar försiktigt över hur det ska gå sen när jag ska åka igen på eftermiddagen då jag ska hämta sonen på skolan, handla osv osv. Ska jag köpa och byta bilbatteri? Hur gör man? Räddaren i nöden finns på plats. Han har ett ganska nytt bilbatteri över som han snart byter ut i min bil. Ibland finns änglarna där man minst anar det.
Så jag tänker att en kaffe behövs för att starta igång så jag får nåt gjort, när pulsen sakta gått ner till normala nivåer. Vi har Nespressomaskin på jobbet och man får själv köpa sitt kaffe till den, de som vill ha. Jag är en av dem. Jag tar en snabb titt i mitt kaffeförråd och kan snart avslöja att det saknas 2 rör kaffe (motsvarande 20 koppar, 80 spänn) sen sist jag var där. Vad är det nu då? Kan man inte ens få ha sitt förbannade kaffe ifred när man är sjuk? Nåja, hinner inte tänka mer på det, fixar en kopp och känner sakta att jag nog kanske kan få nåt gjort ändå idag.
Revisorn ropar, har lite frågor och när jag går in för att hjälpa henne, går jag alldeles för nära bordet och drar bordskanten så där mysigt rätt i låret. Mmmmm. Jag bara vet att blåmärket kommer att vara brunsvart med en vit fläck i mitten. Najs. Och det revisorn har frågor på skapar extremt mycket merarbete för mig, dessutom med lite tråkiga konsekvenser. Damn.
När vi ska på lunch haglar det. Jag spiller rödvinssås på min nya vita tröja. En kollega berättar om lite strul vi haft i ett projekt.
Väl tillbaka på jobbet är det dags för möte med styrelseordförande. Samma sak där. Jisses, vad jag ligger efter. Har hur mycket som helst att göra och ingen tid att göra det på. Det blir kvällsjobb hemma idag, måste få fram en del underlag inför styrelsemötet imorgon.
Jag måste lämna jobbet tidigt för att hinna hämta sonen i skolan, vilket går rätt bra trots allt. På vägen hem handlar vi för veckan. 1800 kronor. Mat, hushållspapper och blöjor, 1800 av kronans riksdaler. Underbart. När jag öppnar posten visar det sig att jag har fått rabattkupong på Ica, 5 %. Hade varit bättre om jag hade haft den innan jag handlade för 1800. Jag har också fått rabattkupong från Lindex, 20 % på ett köp. Det hör till saken att jag igår var där och köpte overaller och grejer till tjejerna, nära 1500 spänn. Alltså ligger där på köksbänken motsvarande 400 spänn i rabattkuponger som jag liksom inte kan utnyttja... Varför inte ett nackskott direkt? Varför plågas?
Hemma väntar två tjejer som sovit alldeles för lite i förhållande till ålder och aktuell fysisk vigör. Alltså griniga, motvals och oberäkneliga. Först nu, när klockan är över 22, har den minsta somnat. Den större äter Piggelin i soffan med en hosta som mest påminner om hundskall. Stackars liten. Det blir en lång natt och jag kan sannolikt glömma att jag kommer att få nåt gjort för jobbet. Jag är för trött.
Jag skulle inte sagt något, den lilla vaknade precis igen och det lär inte bli mer än 4 timmars sömn i natt heller. Åh, vad laddad jag är inför styrelsemöte, lönearbete och livet i allmänhet imorgon. Not.
Bajs. God natt.
Som barn är vi vilda och djärva, som vuxna tama och fega
När man kommer till världen tar man allt för givet. Allt är fritt och man får göra som man vill, testa allt. Man får kladda med sylten till pannkakorna, man får slå lillasyster i huvudet med en träklubba, springa vart som helt, även rakt ut i gatan. Pilla med leksaker i kontakterna. Doppa nappen i lera och äta det. Hoppa i soffan.
Man är självklart älskad precis som man är, tänker man. Ramlar jag, finns det någon som hör min gråt och tar hand om mig. Är jag sjuk finns det ett knä för mig att sitta i tills jag är frisk igen. Det finns en given plats för mig, älskad som jag är, till fullo, bara för att jag är jag. Det är så självklart, så självklart. Alla mina små egenheter är charmiga och ingen kan motstå mina kramar och min närhet.
Jag gillar inte att vara hungrig, jag gillar inte att vara trött och jag gillar definitivt inte att hållas fast. Jag kan slå mig rätt styggt utan att säga så mycket, men håller man mig fast blir jag vansinnig. Låt mig vara fri att äga min egen kropp och mitt eget utrymme.
Så blir man äldre. Man uppfostras till att acceptera och verkligen förstå saker och ting. Man får inte slå syrran i huvudet med en träklubba, för då blir hon ledsen. El är farligt, man kan dö av att pilla i uttagen. Springer jag rakt ut i gatan kan det gå fruktansvärt illa. Äter jag lera kan jag bli magsjuk... Och sylt är både jobbigt och tråkigt att torka upp.
I ett land som Sverige får man ha det mesta av sin frihet kvar, trots allt, i alla fall i dess mer konkreta form. De flesta blir inte fängslade eller trängda hur som helst. Man får i stort äga sin kropp och sitt eget utrymme. Och man lär sig att förhålla sig till de fall där man inte får det, såsom fakta.
Men man får också lära sig något som man aldrig kan vare sig förstå eller förhålla sig till på något sätt. Man är inte alls är älskad precis om man är. Det finns ingen given plats för mig. Man vet inte exakt när det händer, men någonstans längs vägen går det plötsligt upp för en att det inte alls är säkert att det finns någon som hjälper dig när du ramlar; det är inte säkert det finns ett knä att sitta i när du är sjuk. Det smyger sig på och man försöker förtvivlat förstå hur det gick till resten av livet. Dina egenheter gör dig konstig, inte charmig. Dina kramar är det ingen som vill ha. När slutade det vara självklart att vara accepterad, uppskattad och älskad som man är? Vi förstår ingenting, men vi knyter handen i fickan och sväljer det. Dag efter dag.
Man skulle vara det vilda barnet hela livet.
Man är självklart älskad precis som man är, tänker man. Ramlar jag, finns det någon som hör min gråt och tar hand om mig. Är jag sjuk finns det ett knä för mig att sitta i tills jag är frisk igen. Det finns en given plats för mig, älskad som jag är, till fullo, bara för att jag är jag. Det är så självklart, så självklart. Alla mina små egenheter är charmiga och ingen kan motstå mina kramar och min närhet.
Jag gillar inte att vara hungrig, jag gillar inte att vara trött och jag gillar definitivt inte att hållas fast. Jag kan slå mig rätt styggt utan att säga så mycket, men håller man mig fast blir jag vansinnig. Låt mig vara fri att äga min egen kropp och mitt eget utrymme.
Så blir man äldre. Man uppfostras till att acceptera och verkligen förstå saker och ting. Man får inte slå syrran i huvudet med en träklubba, för då blir hon ledsen. El är farligt, man kan dö av att pilla i uttagen. Springer jag rakt ut i gatan kan det gå fruktansvärt illa. Äter jag lera kan jag bli magsjuk... Och sylt är både jobbigt och tråkigt att torka upp.
I ett land som Sverige får man ha det mesta av sin frihet kvar, trots allt, i alla fall i dess mer konkreta form. De flesta blir inte fängslade eller trängda hur som helst. Man får i stort äga sin kropp och sitt eget utrymme. Och man lär sig att förhålla sig till de fall där man inte får det, såsom fakta.
Men man får också lära sig något som man aldrig kan vare sig förstå eller förhålla sig till på något sätt. Man är inte alls är älskad precis om man är. Det finns ingen given plats för mig. Man vet inte exakt när det händer, men någonstans längs vägen går det plötsligt upp för en att det inte alls är säkert att det finns någon som hjälper dig när du ramlar; det är inte säkert det finns ett knä att sitta i när du är sjuk. Det smyger sig på och man försöker förtvivlat förstå hur det gick till resten av livet. Dina egenheter gör dig konstig, inte charmig. Dina kramar är det ingen som vill ha. När slutade det vara självklart att vara accepterad, uppskattad och älskad som man är? Vi förstår ingenting, men vi knyter handen i fickan och sväljer det. Dag efter dag.
Man skulle vara det vilda barnet hela livet.
tisdag 18 oktober 2011
Kärlek i mellanstadiet
När jag gick i fyran hade jag en klasskamrat som var ihop med en kille i sexan. Eller ja, var ihop med och var ihop med... De hade väl lite chans på varandra och höll i handen och så. För lilla ganska töntiga mig var detta något väldigt exotiskt. Hur var det, tro, att vara ihop med någon? Och han var ju så oändligt mycket större tyckte man. Detta var dessutom på sommarlovet, så han skulle börja högstadiet alldeles snart... Mycket exotiskt.
Jag frågade klasskamraten hur det var att vara ihop med någon.
"Jodå", sa klasskamraten med en axelryckning. "Han är ju söt och så, men han pussas så himla kladdigt."
De hade alltså pussats. Visst hade man sett på TV att det alltid skulle pussas en massa så fort folk var kära i varandra, men liksom, varför? De pussar man själv hade någon relation till var pussarna man fick av mamma. Typ. Och nu hade alltså klasskamraten pussats med någon, på det där andra sättet, inte mammapussarna. Och det var kladdigt. Hur kan man misslyckas med en sån enkel sak som att pussas, tänkte jag. Jag menar, hur svårt är det? Det verkar inget vidare att vara ihop med någon om det ska pussas kladdigt under tiden; det kan jag gott vara utan.
Jojo. Men hur gick det då? Det gick några år och rätt som det var, hade man tre fina barn bara för att man så småningom upptäckte tjusningen med att pussas kladdigt. Tack för det.
Jag frågade klasskamraten hur det var att vara ihop med någon.
"Jodå", sa klasskamraten med en axelryckning. "Han är ju söt och så, men han pussas så himla kladdigt."
De hade alltså pussats. Visst hade man sett på TV att det alltid skulle pussas en massa så fort folk var kära i varandra, men liksom, varför? De pussar man själv hade någon relation till var pussarna man fick av mamma. Typ. Och nu hade alltså klasskamraten pussats med någon, på det där andra sättet, inte mammapussarna. Och det var kladdigt. Hur kan man misslyckas med en sån enkel sak som att pussas, tänkte jag. Jag menar, hur svårt är det? Det verkar inget vidare att vara ihop med någon om det ska pussas kladdigt under tiden; det kan jag gott vara utan.
Jojo. Men hur gick det då? Det gick några år och rätt som det var, hade man tre fina barn bara för att man så småningom upptäckte tjusningen med att pussas kladdigt. Tack för det.
måndag 17 oktober 2011
Inredningsgångest, del 2
Japp, så var till slut beslut taget. Den här soffan ska vi ha. Vi kollar en sista gång innan vi bestämmer klädsel (grå eller grön?). Lika bra vi åker och gör det med en gång, så är det klart. Enligt hemsidan utlovade Kamprad att soffan ifråga skulle vara klar att levereras första veckan i november. Ingen idé att dra ut på det. Det blir kanon, så hinner vi måla om tak och väggar nu till helgen, skaffa fram de andra prylarna som behövs och så är vi klara med resten lagom till att soffan kommer. Det blir världsklass, perfekt i tid.
In med alla barn och vagn och extra blöjor och kläder i bilen och iväg till Ikea. In på soffavdelningen, kläm, kläm, känn, känn, japp den gröna klädseln får det bli. Fram till säljaren och:
"Vi vill beställa en Karlstad hörnsoffa. Grön."
"Visst", sa hon och knappade fram den i datorn. "I vilket syfte vill ni beställa?"
"Vaddå syfte?" sa jag och undrade om jag var lite extra dum i huvudet den dagen. Man kan väl bara beställa i ett syfte; nämligen att till slut få den installerad i sitt hem?
"Ja, alltså, vi har en inne på lager, så vill ni ha den med hem idag? Vi har dessutom lediga tider på transporten, så ni kan få den hemkörd. Idag. Ni behöver inte ens lyfta något."
Jaha. Och nu då? Jag ropade hjälplöst på min make. Han fick bestämma det här nu, jag visste inte längre hur man gör när man bestämmer något alls. Hur ska vi få plats med soffan? När vi dessutom ska måla om? Och allt det andra vi skulle fixa först? Vore det inte bättre ändå att beställa och få den om några veckor. Eller?
Herregud, kvinna i säljdisken, rubba inte mina cirklar på detta sätt; jag klarar inte sånt. Låt mig gå i lugn och ro på den väg jag valt med omsorg, visa mig inte andra. Alla dessa beslut...
"Ok", sa maken, "vi kör på det."
Sagt och gjort. Beställningen lades, reservationen gjordes, Ingvar Kamprad blev ännu rikare och vi fick med oss ett kvitto till kassan och varuutlämningen.
Vid 15-tiden samma dag kom en glad gamäng och lastade av x antal paket som sammanlagt utgör vår nya soffa.
Det kliar en smula i fingrarna. Hade det inte varit najs att skruva ihop den och få det hela överstökat? Men nej, det är bättre att få färgfläckar på den gamla soffan som är trasig och ska slängas. Dessutom är jag ensam med två små förkylda tjejer nu ett par dagar och det är inte läge att stå mitt i något halvt påbörjat på egen hand.
Så vi får fortsätta torrsimma i gamla soffan under veckan och förhoppningsvis bli klara med det hela till helgen.
In med alla barn och vagn och extra blöjor och kläder i bilen och iväg till Ikea. In på soffavdelningen, kläm, kläm, känn, känn, japp den gröna klädseln får det bli. Fram till säljaren och:
"Vi vill beställa en Karlstad hörnsoffa. Grön."
"Visst", sa hon och knappade fram den i datorn. "I vilket syfte vill ni beställa?"
"Vaddå syfte?" sa jag och undrade om jag var lite extra dum i huvudet den dagen. Man kan väl bara beställa i ett syfte; nämligen att till slut få den installerad i sitt hem?
"Ja, alltså, vi har en inne på lager, så vill ni ha den med hem idag? Vi har dessutom lediga tider på transporten, så ni kan få den hemkörd. Idag. Ni behöver inte ens lyfta något."
Jaha. Och nu då? Jag ropade hjälplöst på min make. Han fick bestämma det här nu, jag visste inte längre hur man gör när man bestämmer något alls. Hur ska vi få plats med soffan? När vi dessutom ska måla om? Och allt det andra vi skulle fixa först? Vore det inte bättre ändå att beställa och få den om några veckor. Eller?
Herregud, kvinna i säljdisken, rubba inte mina cirklar på detta sätt; jag klarar inte sånt. Låt mig gå i lugn och ro på den väg jag valt med omsorg, visa mig inte andra. Alla dessa beslut...
"Ok", sa maken, "vi kör på det."
Sagt och gjort. Beställningen lades, reservationen gjordes, Ingvar Kamprad blev ännu rikare och vi fick med oss ett kvitto till kassan och varuutlämningen.
Vid 15-tiden samma dag kom en glad gamäng och lastade av x antal paket som sammanlagt utgör vår nya soffa.
Så vi får fortsätta torrsimma i gamla soffan under veckan och förhoppningsvis bli klara med det hela till helgen.
Löjliga familjen
Veckan som gick kunde vi ha varit en av familjerna i spelet Löjliga Familjen. Familjen Fysiskt Nedsatt, tänker jag mig. Kanske inte en av de mer traditionella, men vad sjutton, finns det Beatles- och Star Wars- monopol (har tom sett ett Monopol för HBT-personer) kanske man skulle fundera på att uppdatera även Löjliga Familjen.
Idag är man kanske inte bagare och sotare på samma sätt som förr i världen (jag var liten på 70- och 80-talet och då var det fortfarande sådana familjer som var med). Idag tänker jag mig mer Familjen Utbränd (med herrn i huset porträtteras som valfri tjänsteman, frun som sjuksköterska och barnen som vilka tonårsbarn som helst), Familjen Bokstavskombination (med Herr ADHD, Fru ADD och vilka tonårsbarn som helst), Familjen Vinterkräksjuka (vilka föräldrar som helst och valfria dagisbarn)... Och så vi då, Familjen Fysiskt Nedsatt, där herrn i huset har skadat axeln, frun är magsjuk, fröken är förkyld och minsta fröken får tänder. Unge herr har spenderat veckan hos sin pappa och har därför sluppit hela kalaset och slipper porträtteras i kortleken.
Idag är man kanske inte bagare och sotare på samma sätt som förr i världen (jag var liten på 70- och 80-talet och då var det fortfarande sådana familjer som var med). Idag tänker jag mig mer Familjen Utbränd (med herrn i huset porträtteras som valfri tjänsteman, frun som sjuksköterska och barnen som vilka tonårsbarn som helst), Familjen Bokstavskombination (med Herr ADHD, Fru ADD och vilka tonårsbarn som helst), Familjen Vinterkräksjuka (vilka föräldrar som helst och valfria dagisbarn)... Och så vi då, Familjen Fysiskt Nedsatt, där herrn i huset har skadat axeln, frun är magsjuk, fröken är förkyld och minsta fröken får tänder. Unge herr har spenderat veckan hos sin pappa och har därför sluppit hela kalaset och slipper porträtteras i kortleken.
fredag 14 oktober 2011
Inredningsångest
Vår soffa har gått sönder. Vi har en stor reva som blir större och större och vid inspektion kan man iaktta att den inte är ensam. De andra är ännu små och oskyldiga, men om någon månad eller två till så är katastrofen ett faktum. Häromdagen stod den älskvärda lilla tvååringen och pillade i soffan innanmäte med nappen. Mums. Vi behöver alltså ha en ny soffa.
Efterforskning på nätet gav vid handen att hörnsoffor (känns lite 80-talsretro, jag vet, men det är den perfekta lösningen för vår familj och vårt vardagsrum) inte är jätteheta just nu och att man får räkna med att pynta upp runt 30 000 för att åstadkomma en skapligt snygg pjäs.Vi hittade en på Mio vi gillade, men att köpa något för ca 35 000 som man vet kommer att kissas, spillas choklad och glass i och inte minst kräkas på, kändes inte så aktuellt.
Så vi åkte till Ikea.
I många relationer kan ett besök till Ikea vara starten på en skilsmässa. I vår relation är det en ganska enkel sak. Vi hittade två soffor att välja mellan, resonerade lite fram och tillbaka. Den ena soffan var lite snyggare, men hade lägre ryggstöd och var lite hårdare att sitta i, min favorit. Maken gillade den soffan som var lite mindre snygg (tyckte alltså även han), men som var mer bekväm. Efter lite dividerande kom vi fram till att den bekvämare soffan snabbare blir nedsutten och att det gick att köpa till nackstöd till den andra soffan och så var saken klar.
Väl hemma började så funderingarna kring möblering. Jag vet att ni är många tjejer därute som blir lite suddiga i konturen och hamnar i självsvängning av tanken att få göra om i vardagsrummet. Jag får ångest och blir bara förvirrad. Hos oss är det maken som har visionerna. Så även denna gång. Fram på eftermiddagen presenterade maken ett ommöbleringsförslag som jag för min del aldrig hade kommit på på egen hand.
Denna nya möblering innebär några smärre tillbyggnationer, måleriarbete och kabeldragning.
Jag föreslog att vi skulle göra si preliminärt för att sen göra så om vi gillar det.
Maken tyckte vi skulle göra så direkt.
"Men om det visar sig att vi inte gillar så, får vi ju göra om alltihop, bättre att vi gör si först, så är det lättare att backa tillbaka"(INTJ, bakåtsträvaren, den försiktige generalen Dysterkvist, glaset är halvtomt, kill joy).
"Ja, men gillar vi så, får vi göra allting dubbelt om vi gör si" (ESFP, visionären, framåtandan, glaset är halvfullt, upptäckarglädjen).
"Ja, men om vi gör så direkt och ogillar det, så blir det ju ännu jobbigare att backa tillbaka än vad det blir i dubbelarbete med att göra si preliminärt några dagar först." (Förnuftets röst, den kloka, den... tråkiga?)
Tystnad.
"OK, jag kan tänka mig att backa på det", säger maken. "Vi gör si först, så får det bli lite merarbete mot att vi lättare kan backa om det inte funkar."
Tystnad. Eftertanke. Varför är jag sån? Varför utgår jag liksom från att förändringen inte kommer att bli bra? Varför hängslen och livrem? Varför döda makens härliga entusiasm och förmåga att tänka estetiskt utanför synliga ramar? Varför är jag så himmelens tråkig mot honom? Jag vet ju att det brukar bli bra. Och blir det inte det, får man väl ändra om igen, fast kanske inte till hur det var innan utan till ett nytt, tredje sätt istället, är det så märkvärdigt? Kör nu, var inte så himla stel, våga sniffa på luften utanför din comfort zone, kvinna.
"Nej, vi gör så direkt, det blir kanon", säger jag.
Maken tittar uppgivet på mig och säger krasst: "Nej, var inte sån nu, för då går jag ut och promenerar några timmar". Jag vet vad han menar. Han har haft flickvänner och sambos innan som velat och haft sig fram och tillbaka.
Fast jag velade inte. Jag menade det efter att ha tänkt om. Vi gör det på riktigt, direkt från början. Våga chansa lite. Kanske a small step for mankind, men definitivt a giant leap för undertecknad. Så, älskade make, du behöver inte gå ut och promenera och sen få skit för att du gjorde som jag sa (dessa underliga varelser, kvinnor, går inte att göra nöjda, du får skit om du gör som de säger och skit om du inte gör som de säger, damned if you do, damned of you don't). Jag står för vad jag sagt.
Det kommer att bli hur fint som helst här hemma. Och det kommer inte att vara min förtjänst, älskade make.
Efterforskning på nätet gav vid handen att hörnsoffor (känns lite 80-talsretro, jag vet, men det är den perfekta lösningen för vår familj och vårt vardagsrum) inte är jätteheta just nu och att man får räkna med att pynta upp runt 30 000 för att åstadkomma en skapligt snygg pjäs.Vi hittade en på Mio vi gillade, men att köpa något för ca 35 000 som man vet kommer att kissas, spillas choklad och glass i och inte minst kräkas på, kändes inte så aktuellt.
Så vi åkte till Ikea.
I många relationer kan ett besök till Ikea vara starten på en skilsmässa. I vår relation är det en ganska enkel sak. Vi hittade två soffor att välja mellan, resonerade lite fram och tillbaka. Den ena soffan var lite snyggare, men hade lägre ryggstöd och var lite hårdare att sitta i, min favorit. Maken gillade den soffan som var lite mindre snygg (tyckte alltså även han), men som var mer bekväm. Efter lite dividerande kom vi fram till att den bekvämare soffan snabbare blir nedsutten och att det gick att köpa till nackstöd till den andra soffan och så var saken klar.
Väl hemma började så funderingarna kring möblering. Jag vet att ni är många tjejer därute som blir lite suddiga i konturen och hamnar i självsvängning av tanken att få göra om i vardagsrummet. Jag får ångest och blir bara förvirrad. Hos oss är det maken som har visionerna. Så även denna gång. Fram på eftermiddagen presenterade maken ett ommöbleringsförslag som jag för min del aldrig hade kommit på på egen hand.
Denna nya möblering innebär några smärre tillbyggnationer, måleriarbete och kabeldragning.
Jag föreslog att vi skulle göra si preliminärt för att sen göra så om vi gillar det.
Maken tyckte vi skulle göra så direkt.
"Men om det visar sig att vi inte gillar så, får vi ju göra om alltihop, bättre att vi gör si först, så är det lättare att backa tillbaka"(INTJ, bakåtsträvaren, den försiktige generalen Dysterkvist, glaset är halvtomt, kill joy).
"Ja, men gillar vi så, får vi göra allting dubbelt om vi gör si" (ESFP, visionären, framåtandan, glaset är halvfullt, upptäckarglädjen).
"Ja, men om vi gör så direkt och ogillar det, så blir det ju ännu jobbigare att backa tillbaka än vad det blir i dubbelarbete med att göra si preliminärt några dagar först." (Förnuftets röst, den kloka, den... tråkiga?)
Tystnad.
"OK, jag kan tänka mig att backa på det", säger maken. "Vi gör si först, så får det bli lite merarbete mot att vi lättare kan backa om det inte funkar."
Tystnad. Eftertanke. Varför är jag sån? Varför utgår jag liksom från att förändringen inte kommer att bli bra? Varför hängslen och livrem? Varför döda makens härliga entusiasm och förmåga att tänka estetiskt utanför synliga ramar? Varför är jag så himmelens tråkig mot honom? Jag vet ju att det brukar bli bra. Och blir det inte det, får man väl ändra om igen, fast kanske inte till hur det var innan utan till ett nytt, tredje sätt istället, är det så märkvärdigt? Kör nu, var inte så himla stel, våga sniffa på luften utanför din comfort zone, kvinna.
"Nej, vi gör så direkt, det blir kanon", säger jag.
Maken tittar uppgivet på mig och säger krasst: "Nej, var inte sån nu, för då går jag ut och promenerar några timmar". Jag vet vad han menar. Han har haft flickvänner och sambos innan som velat och haft sig fram och tillbaka.
Fast jag velade inte. Jag menade det efter att ha tänkt om. Vi gör det på riktigt, direkt från början. Våga chansa lite. Kanske a small step for mankind, men definitivt a giant leap för undertecknad. Så, älskade make, du behöver inte gå ut och promenera och sen få skit för att du gjorde som jag sa (dessa underliga varelser, kvinnor, går inte att göra nöjda, du får skit om du gör som de säger och skit om du inte gör som de säger, damned if you do, damned of you don't). Jag står för vad jag sagt.
Det kommer att bli hur fint som helst här hemma. Och det kommer inte att vara min förtjänst, älskade make.
torsdag 13 oktober 2011
Hur gammal är jag egentligen?
Sommaren 2008 var händelserik. Jag lämnade sonens pappa (vilket i sig innehåller mer inre resa än alla SJ:s sammanlagda reklamsnuttar någonsin kan uppnå) och träffade döttrarnas pappa. Allt på loppet av några månader. Till detta ska läggas turbulent tid på jobbet, massa ekonomiskt trassel i och med försäljning av hus, sökande efter ny bostad och en kropp i hormonellt uppror. Härliga tider, strålande tider.
För att komma hemifrån så mycket som möjligt de där sista hemska månaderna åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att vara med och jobba. Dessutom skulle Rage Against the Machine spela och det var härligt att bli påmind om den tid som flytt (à la recherche du temps perdu..) mitt upp i all annan jämmerdal.
Två år senare åkte jag till Liseberg med familjen och skulle spela på kexchokladhjulet. 2 kg kexchoklad hade ju smakat fågel. Iklädd den hoodie jag fick på Hultsfred 2008 langade jag upp en 20-lapp på numren 15-20, bring it.
Den unge gossen (gissningsvis runt 18-19 år gammal) som arbetade på andra sidan disken la märke till min tröja och sa något i stil med: "Hultsfred, de la ju ner årets festival eftersom de gått i konkurs..."
Jag blev så överrumplad av hans vakna iakttagelse att jag bara hasplade ur mig ett: "Ja, men den här tröjan är från 2008..."
Han nickade förstående mot mig, blinkade lite med ena ögat och sa myndigt: "Ja, det var tider det, va..."
Åh, det arma barnet, inte hade jag hjärta att tala om för honom att det, när jag gick omkring där i Hultsfredsdammet 2008, slog mig att det hade gått 15 år sen jag var där sist. 1993 (då gick han sannolikt på dagis i bästa fall). 15 år. Det var då jag hängde på festival. Och 2008 var jag närmast ett fossil bland de nykläckta grodynglen. Så nej, 2008 var inte "tider, det", det var snarare ett försök till konstgjord andning. Men jag sa inget. Jag tog det som en komplimang. Om han inte tyckte jag såg äldre ut än att jag skulle ha smält in bra på Hultsfredsfestivalen 2008, så shoot. Lite som att få visa leg på Systemet.
För att komma hemifrån så mycket som möjligt de där sista hemska månaderna åkte jag till Hultsfredsfestivalen för att vara med och jobba. Dessutom skulle Rage Against the Machine spela och det var härligt att bli påmind om den tid som flytt (à la recherche du temps perdu..) mitt upp i all annan jämmerdal.
Två år senare åkte jag till Liseberg med familjen och skulle spela på kexchokladhjulet. 2 kg kexchoklad hade ju smakat fågel. Iklädd den hoodie jag fick på Hultsfred 2008 langade jag upp en 20-lapp på numren 15-20, bring it.
Den unge gossen (gissningsvis runt 18-19 år gammal) som arbetade på andra sidan disken la märke till min tröja och sa något i stil med: "Hultsfred, de la ju ner årets festival eftersom de gått i konkurs..."
Jag blev så överrumplad av hans vakna iakttagelse att jag bara hasplade ur mig ett: "Ja, men den här tröjan är från 2008..."
Han nickade förstående mot mig, blinkade lite med ena ögat och sa myndigt: "Ja, det var tider det, va..."
Åh, det arma barnet, inte hade jag hjärta att tala om för honom att det, när jag gick omkring där i Hultsfredsdammet 2008, slog mig att det hade gått 15 år sen jag var där sist. 1993 (då gick han sannolikt på dagis i bästa fall). 15 år. Det var då jag hängde på festival. Och 2008 var jag närmast ett fossil bland de nykläckta grodynglen. Så nej, 2008 var inte "tider, det", det var snarare ett försök till konstgjord andning. Men jag sa inget. Jag tog det som en komplimang. Om han inte tyckte jag såg äldre ut än att jag skulle ha smält in bra på Hultsfredsfestivalen 2008, så shoot. Lite som att få visa leg på Systemet.
Undrar om inte något är allvarligt fel med samhället
Det finns en historia om en fiskare i Brasilien som möter den store västerländske affärsmannen som är där på semester. Han ser hur fiskaren åker ut tidigt varje morgon och hämtar in näten från igår. Han tar sin fångst, åker till lokala marknaden och säljer den. Pengarna räcker precis till att försörja familjen och till att hålla båt och nät i bra skick. Efter dagens timmar på marknaden åker han hem och spenderar dagen med sin älskade familj, leker med barnen, lagar mat tillsammans med hustrun, hjälper till med läxorna, umgås med släkt och vänner, äter och sover gott.
Affärsmannen säger till fiskaren: "Du borde ta ett lån och investera i en ny, större båt att fiska med."
"Vad ska det vara bra för?" undrar fiskaren.
"Jo, då kan du få upp mer fisk och då kan du anställa folk som säljer den för dig på marknaden. Du kan då köpa ytterligare en båt, få upp ännu mer fisk, anställa ännu fler som hjälper dig att fiska och sälja fisken på marknaden. Till slut får du så mycket vinst att du inte behöver jobba så mycket utan istället får tid över med familjen, släkt och vänner varje dag."
Fiskaren undrar om västerlänningen är klok. "Nej tack", avböjer han och plockar ihop för dagen.
Vad är det frågan om?
Vi jobbar och jobbar för att ha råd att göra det vi egentligen vill göra. Vi säger ja till alla de där extrauppgifterna för att få lite extra pengar så vi kan göra det vi vill göra på fritiden. Men så har vi så mycket att göra, så vi stressar som tokar under tiden för att hinna med allt det extra på samma tid som innan, för egentligen har vi för mycket att göra för att hinna jobba extra. Så när vi äntligen ska göra det där vi vill göra, orkar vi inte längre. Vi jobbar hela året för att få ihop till de där tre veckorna i Thailand, men när vi väl kommer dit är vi så sönderstressade att vi är sjuka första veckan eller två på semestern. Och vi är så irriterade när vi väl fått hyrt skidutrustning till alla barnen och ställer oss i liftkön att vi skäller ursinnigt på barnen som inte förstår varför de, 3 år gamla, ska ha tyngden på dalskidan.
Vi jagar och jagar, en halvtimme där, en timme där och somnar klockan halv tio framför alldeles för lättsmält underhållning på TV:n.
Vi springer på genom livet med tungan hängande som en röd slips. Vi kommer inte för att se, utan vi kommer för att ha sett. Vi kommer inte för att uppleva, utan för att kunna bocka av på en lista. Vi springer på som små Duracellkaniner, men det var längesen det fanns ström kvar i batterierna. Det är bara ångorna kvar. Konsumera konsumera, både saker och upplevelser.
Vi är sjuka, både på insidan och utsidan. Det är antibiotika, kolesterolsänkande, blodtryckssänkande, sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande, bantningspiller... Inte konstigt vi behöver glidmedel och Viagra - inte en kropp är i harmoni. Ofrivillig barnlöshet.
Och vi ska ta ansvar. Det ska vara närproducerat, det ska vara ekologiskt, det ska vara så medvetet och insatt. Oavsett ämne. All information är så tillgänglig, man ska veta allt om allt och alltid fatta rätt beslut. Vi ska engagera oss i skolavslutningar, julbasarer, göra mackor till både hockey- och fotbollsknattelaget. Vi ska träna, ha tjejhelg, göra karriär och bo dundersnyggt. Bo i hus med öppen planlösning - ändå inga problem för TV-soffan kommer aldrig lukta bacon eftersom vi ändå aldrig lagar någon mat hemma. Färdigmat in i micron, klart. Mackor till barnen, men vi väljer grovt bröd så det är ingen fara. Bygga inglasat uterum (som används första och andra sommaren och sen blir förvaringsutrymme för källsorteringen och barnens cyklar) och bygga lekstuga som man ritat själv.
I vår generation (70-talisterna) är vi övertygade om att vi inte bara kan, utan måste, skriva en bok, bli kända rockmusiker, få ett coolt jobb på ett coolt företag, gärna utomlands, resa jorden runt, vandra inka-leden, simma med delfiner, ta dykcert och hoppa fallskärm, kunna allt om vin och surdegsbröd, gå på bokcirkel och fördjupa oss i Raskolnikovs levnadsöde (Brott och Straff för er som inte känner till) och dessutom tydligen leva för evigt. Vaddå? Barn kan man väl skaffa upp till 45-50 års ålder? Eller? Det är väl lugnt? Jag kommer att göra allt, hinna allt, och under tiden kommer jag att vara smal, sexig och snygg.
Och mentalt nedbruten, men jag hinner inte med de där terapitimmarna mellan barnens ridlektioner och handbollsträning. Men jag hinner curla mina barn, ja jisses. Barnen får aldrig hamna i kläm, kommer inte på fråga, de ska ha allt de behöver. Jag må förverkliga mig själv, men jag skulle aldrig missa att se mina barns behov! Som ett rum så fullt med leksaker att det inte går att gå in där (de leker inte med dem ändå, för de leker bara med sin iPhone; alla människor på jorden över 10 år borde ju ha en iPhone, vad är det annars för värld vi lever i...)
Eller hur.
Man borde göra något annat. Eller kanske inte göra så mycket annat, som att snarare välja ett annat förhållningssätt. Som att njuta av sällskapet av de människor man tycker om. God mat. Måste jag springa för det? Vad är det för tåg jag annars riskerar att missa? The world is my oyster. Ja, men måste vi äta vartenda ett? Vi blir - och är - garanterat magsjuka då.
Affärsmannen säger till fiskaren: "Du borde ta ett lån och investera i en ny, större båt att fiska med."
"Vad ska det vara bra för?" undrar fiskaren.
"Jo, då kan du få upp mer fisk och då kan du anställa folk som säljer den för dig på marknaden. Du kan då köpa ytterligare en båt, få upp ännu mer fisk, anställa ännu fler som hjälper dig att fiska och sälja fisken på marknaden. Till slut får du så mycket vinst att du inte behöver jobba så mycket utan istället får tid över med familjen, släkt och vänner varje dag."
Fiskaren undrar om västerlänningen är klok. "Nej tack", avböjer han och plockar ihop för dagen.
Vad är det frågan om?
Vi jobbar och jobbar för att ha råd att göra det vi egentligen vill göra. Vi säger ja till alla de där extrauppgifterna för att få lite extra pengar så vi kan göra det vi vill göra på fritiden. Men så har vi så mycket att göra, så vi stressar som tokar under tiden för att hinna med allt det extra på samma tid som innan, för egentligen har vi för mycket att göra för att hinna jobba extra. Så när vi äntligen ska göra det där vi vill göra, orkar vi inte längre. Vi jobbar hela året för att få ihop till de där tre veckorna i Thailand, men när vi väl kommer dit är vi så sönderstressade att vi är sjuka första veckan eller två på semestern. Och vi är så irriterade när vi väl fått hyrt skidutrustning till alla barnen och ställer oss i liftkön att vi skäller ursinnigt på barnen som inte förstår varför de, 3 år gamla, ska ha tyngden på dalskidan.
Vi jagar och jagar, en halvtimme där, en timme där och somnar klockan halv tio framför alldeles för lättsmält underhållning på TV:n.
Vi springer på genom livet med tungan hängande som en röd slips. Vi kommer inte för att se, utan vi kommer för att ha sett. Vi kommer inte för att uppleva, utan för att kunna bocka av på en lista. Vi springer på som små Duracellkaniner, men det var längesen det fanns ström kvar i batterierna. Det är bara ångorna kvar. Konsumera konsumera, både saker och upplevelser.
Vi är sjuka, både på insidan och utsidan. Det är antibiotika, kolesterolsänkande, blodtryckssänkande, sömntabletter, antidepressiva, ångestdämpande, bantningspiller... Inte konstigt vi behöver glidmedel och Viagra - inte en kropp är i harmoni. Ofrivillig barnlöshet.
Och vi ska ta ansvar. Det ska vara närproducerat, det ska vara ekologiskt, det ska vara så medvetet och insatt. Oavsett ämne. All information är så tillgänglig, man ska veta allt om allt och alltid fatta rätt beslut. Vi ska engagera oss i skolavslutningar, julbasarer, göra mackor till både hockey- och fotbollsknattelaget. Vi ska träna, ha tjejhelg, göra karriär och bo dundersnyggt. Bo i hus med öppen planlösning - ändå inga problem för TV-soffan kommer aldrig lukta bacon eftersom vi ändå aldrig lagar någon mat hemma. Färdigmat in i micron, klart. Mackor till barnen, men vi väljer grovt bröd så det är ingen fara. Bygga inglasat uterum (som används första och andra sommaren och sen blir förvaringsutrymme för källsorteringen och barnens cyklar) och bygga lekstuga som man ritat själv.
I vår generation (70-talisterna) är vi övertygade om att vi inte bara kan, utan måste, skriva en bok, bli kända rockmusiker, få ett coolt jobb på ett coolt företag, gärna utomlands, resa jorden runt, vandra inka-leden, simma med delfiner, ta dykcert och hoppa fallskärm, kunna allt om vin och surdegsbröd, gå på bokcirkel och fördjupa oss i Raskolnikovs levnadsöde (Brott och Straff för er som inte känner till) och dessutom tydligen leva för evigt. Vaddå? Barn kan man väl skaffa upp till 45-50 års ålder? Eller? Det är väl lugnt? Jag kommer att göra allt, hinna allt, och under tiden kommer jag att vara smal, sexig och snygg.
Och mentalt nedbruten, men jag hinner inte med de där terapitimmarna mellan barnens ridlektioner och handbollsträning. Men jag hinner curla mina barn, ja jisses. Barnen får aldrig hamna i kläm, kommer inte på fråga, de ska ha allt de behöver. Jag må förverkliga mig själv, men jag skulle aldrig missa att se mina barns behov! Som ett rum så fullt med leksaker att det inte går att gå in där (de leker inte med dem ändå, för de leker bara med sin iPhone; alla människor på jorden över 10 år borde ju ha en iPhone, vad är det annars för värld vi lever i...)
Eller hur.
Man borde göra något annat. Eller kanske inte göra så mycket annat, som att snarare välja ett annat förhållningssätt. Som att njuta av sällskapet av de människor man tycker om. God mat. Måste jag springa för det? Vad är det för tåg jag annars riskerar att missa? The world is my oyster. Ja, men måste vi äta vartenda ett? Vi blir - och är - garanterat magsjuka då.
onsdag 12 oktober 2011
Barn och mössor
Små barn vill inte ha mössa på sig, vare sig sommar eller vinter, inne eller ute. Större barn vill ha mössa på sig jämt, sommar som vinter, inne som ute.
En av livets paradoxer.
En av livets paradoxer.
måndag 10 oktober 2011
Ibland är mamma också liten
Jajamän, så är det. Fram på kvällen igår gjorde sig en dålig vibb påmind. Det var ett tag sen nu, men... Hmmm... Magen liksom... Neeej, vill inte vara med.
Magsjuka.
Ensam med de 3 älskade barnen då maken är i Norge för att släpa hem familjens bacon. Rock n roll. Bajs. Såväl bildligt som bokstavligt, kan man säga.
Nåväl, det utvecklade sig bara till ett halvdåligt läge (oh, det kunde varit så oändligt mycket sämre, säg att alla 4 blev lika dåliga, vad hade jag gjort då?), men ändå. Mamman kände att det hade varit skönt att slippa stressa upp på morgonen, få i rätt barn rätt gröt och sen i rätt overall och rätt bilstol och stressa som en galning för att lämna det största barnet på skolan. Och i bilen finns inte tillgång till toalett om jag förstått saken rätt.
Så vad gör mamman då? Jo, lyfter luren och ringer... "Maaammmaaaa..." säger hon med ynklig stämma till telefonen. "Kan du komma hiiiiit och hjälpa mig??? Jag är sjuuuk..."
Jag må vara snart 40 år, chef för 15 anställda och 3-barnsmor. Det hjälps inte. För ibland är mamma också liten. Jätteliten. Och oändligt glad för att det finns en underbar kvinna som är så stor då.
Magsjuka.
Ensam med de 3 älskade barnen då maken är i Norge för att släpa hem familjens bacon. Rock n roll. Bajs. Såväl bildligt som bokstavligt, kan man säga.
Nåväl, det utvecklade sig bara till ett halvdåligt läge (oh, det kunde varit så oändligt mycket sämre, säg att alla 4 blev lika dåliga, vad hade jag gjort då?), men ändå. Mamman kände att det hade varit skönt att slippa stressa upp på morgonen, få i rätt barn rätt gröt och sen i rätt overall och rätt bilstol och stressa som en galning för att lämna det största barnet på skolan. Och i bilen finns inte tillgång till toalett om jag förstått saken rätt.
Så vad gör mamman då? Jo, lyfter luren och ringer... "Maaammmaaaa..." säger hon med ynklig stämma till telefonen. "Kan du komma hiiiiit och hjälpa mig??? Jag är sjuuuk..."
Jag må vara snart 40 år, chef för 15 anställda och 3-barnsmor. Det hjälps inte. För ibland är mamma också liten. Jätteliten. Och oändligt glad för att det finns en underbar kvinna som är så stor då.
söndag 9 oktober 2011
Mitt liv som 940
För drygt ett år sen, under en av alla mina timmars terapi fick jag i uppgift, hemläxa om du så vill, att skriva ett brev till min kropp. Visst, tänkte jag, nemas problemas, mammas gata; är det NÅT jag kan så är det plockepinn och att skriva brev. Bring it.
Så jag stövlade hem, vässade den virtuella pennan (öppnade word) och stretchade. Nu ska här skrivas.
...
...
Går kanske bättre om jag kör analogt? Liksom?
Så jag vässade pennan IRL (som det ju heter) och satte mig med ett block i soffan. Nu då, kom igen. Baggis detta. Vad sjutton, ett litet brev ska du väl klara av kvinna. Sluta sjåpa dig.
...
...
Men jag kunde inte. Inte ett ord kom på papper, vare sig IRL eller virtuellt. Så tänkte jag, om jag nu inte kan skjuta direkt i mål får jag väl ladda och skjuta åt målet till, liksom bara åt det hållet lite försiktigt och se hur det går? Ladda lite för ett schysst uppspel?
Jag klarade inte att tilltala min kropp direkt. Det låste sig fullständigt. Jag skämdes. Jag ville skälla ut den, men kunde liksom inte med. Alltså skulle jag istället tvingas vara snäll emot den. I skrift dessutom. Det gick inte, inte alls.
Så jag tog till mitt sista vapen: ironin. Eller ja... mer en dråpligt framställande av ett känsligt ämne. Eureka - ett kåseri! Kanon. Då kan jag låta texten genomsyras av en schysst ton, utan att behöva rikta den direkt till kroppen. Som jag följaktligen då kunde fortsätta förakta vid sidan av. Lite vattentäta skott mellan sanningen och sanningen. Fattar ni? Briljant. Även en blind höna hittar ibland ett korn. Så här blev det. Mitt liv som 940. Håll till godo.
I min ungdom var min kropp en sprillans ny Porsche 911.
Förvisso kanske inte någon Jaguar E-type, ingen Ferrari eller Lamborghini, men en klassisk, rätt snygg och rolig sportbil. Liten och lätt, rolig att köra, ett passionerat bygge. En regnig dag kunde den väcka uppmärksamhet. Lacken var helt ok, snygga fälgar och linjerna sådär självklara. Kanske inget heldjärvt som mer extrema designmärken, men snyggt. Tveklöst snyggt. 175 cm lång och ca 55 kilo tung. Smidig, smal och därmed lätt att parkera på en p-plats i stl 38. Långa smala linjer under kjolarna och ett par riktigt snygga, perfekt lagom utstickande framlampor. Bekväma, tajta sportbilssäten, motorn svarade direkt och accade snabbt från 0 till 100 av minsta tryck på gasen. Fjädringen tajt och närvarande. Med stereon vrålande ikapp med motorn var det hela rock n roll.
Det var en bil föraren gillade. Den fick kärlek och omsorg, regelbundna servicar. En bil för körglädje, entusiasm, skönhet. För att finköra om söndagarna medan man avnjöt naturen, att pimpa, att köpa TBH till. Nya däck, ny wunderbaum, omsorgsfull manuell tvätt. Spot clean. Najs.
Ja, ni fattar kopplingen (ordvitsarnas sämsta hittills).
Men så hände något där längs vägen. Jag hade haft lite mycket annat att stå i ett tag och glömt/inte hunnit med att vårda min bil med samma kärlek och omsorg som tidigare. Jag vaknade en morgon, gick som vanligt ut till garaget, halade upp garagedörren och lät solen skina in på... en Volvo 940? Kombi dessutom?
Vad hade hänt och när hände det? Begagnad och sliten stod den där och såg trött ut. Kanske världens tråkigaste bil. Den slutade produceras några år innan jag hittade den i garaget, så inte ens tillverkaren tror på den som koncept längre.
Jaha? Vad är det här nu då? En familjebil. Slitna, skitna, nedsuttna säten, riktigt gubbkörd. Gasen i botten utan något större gehör. Visst, sakta men säkert spinner den iväg längs vägen, men det är ingen direkt fart och fläkt. Det är som att köra en stenabåt, sakta gungar karossen upp och ner, från sida till sida. Stor och svampig. Fälgarna är lite rostiga här och där, standardfälgar från fabriken. 175 cm lång och nånstans runt 75 kilo tung. De extra kilona utgörs av rejält tilltaget baksäte och lastutrymme i bagagen. Idag behövs utrymmet till 2, snart 3 barn, barnvagn (hade varit bra om det fått plats 2), dubbla blöjpaket, 5 påsar mat, extra kläder, filtar och allt vad det är. Och grejer till huset ska kunna packas in, kanon när man får in en fåtölj i bagagen om man bara fäller sätena. P-platsen tränger stl 44 om bilen ska gå in. Den här bilen har inga kjolar och framlamporna är stora och fyrkantiga, stora blafsiga design-faux pas. Inte en svepande linje på den här bilen så långt ögat når. Allt på den är fyrkantigt. Och stort. Lacken är väl ok, men annars är det inte mycket att se.
Det här är inte en bil för körglädje; det är en bil för funktion, för transport, för att ta sig från A till B med så mycket innehåll som möjligt medan föraren gör allt som står i hennes makt för att behålla lugnet. Det här är en bil som inte får någon omsorg, inget nytt TBH, den körs hänsynslöst igenom maskintvätten om den alls tvättas. Det är bara att tanka och åka, tanka och åka. Det är en arbetshäst. Den ska bara fungera. Besiktningen ett nödvändigt ont och om den inte klarar den blir föraren vansinnig. Åh, det är bara skit med den förbannade bilen! Och vi har inte råd att byta ut den heller... Ett sånt gammalt ök, bara den håller ihop ett år till, ingen idé att lägga någon energi och pengar på den...
Men hur föraren än misshandlar sin stackars 940, inga oljebyten, ingen service, ingen storstädning, ingen omsorg, så startar den likväl varje morgon. När nyckeln sitter i tändningen och vrids om, så tuggar den stadigt igång, backar ut från garaget och kör fullastad dit den ska. Varje dag, år ut och år in, lugn och saklig. Hatad, bortglömd och tagen för given. För föraren saknar sin Porsche. Saknar sin Porsche så att det gör ont i hjärtat och det finns varken tid, plats eller pengar att ha två bilar. Föraren kommer aldrig mer att äga någon Porsche och hon är bitter över att hon inte fullt ut fattade vilken fantastiskt härlig bil det var att ha. Och så länge hon saknar den, kan hon inte se värdet av sin 940, kan aldrig annat än behandla den styvmoderligt, låta den förfalla och hata den medan den gör det...
Där har ni det; min skrivelse till min kropp. Men när jag hade gjort min läxa och kom tillbaka till terapeuten, bad hon mig läsa det högt. Jag kunde inte. Jag grät mig igenom hela den terapitimmen och sen återkom vi inte till det eftersom det strax därpå var dags att föda mitt tredje barn. Nu vet jag inte om 940:n också bara är ett minne blott och det istället står en liten lastbil i garaget. Och för lastbilen känner jag inte bara hat, utan rent och skärt förakt.
Så där har du det, sån är jag.
Så jag stövlade hem, vässade den virtuella pennan (öppnade word) och stretchade. Nu ska här skrivas.
...
...
Går kanske bättre om jag kör analogt? Liksom?
Så jag vässade pennan IRL (som det ju heter) och satte mig med ett block i soffan. Nu då, kom igen. Baggis detta. Vad sjutton, ett litet brev ska du väl klara av kvinna. Sluta sjåpa dig.
...
...
Men jag kunde inte. Inte ett ord kom på papper, vare sig IRL eller virtuellt. Så tänkte jag, om jag nu inte kan skjuta direkt i mål får jag väl ladda och skjuta åt målet till, liksom bara åt det hållet lite försiktigt och se hur det går? Ladda lite för ett schysst uppspel?
Jag klarade inte att tilltala min kropp direkt. Det låste sig fullständigt. Jag skämdes. Jag ville skälla ut den, men kunde liksom inte med. Alltså skulle jag istället tvingas vara snäll emot den. I skrift dessutom. Det gick inte, inte alls.
Så jag tog till mitt sista vapen: ironin. Eller ja... mer en dråpligt framställande av ett känsligt ämne. Eureka - ett kåseri! Kanon. Då kan jag låta texten genomsyras av en schysst ton, utan att behöva rikta den direkt till kroppen. Som jag följaktligen då kunde fortsätta förakta vid sidan av. Lite vattentäta skott mellan sanningen och sanningen. Fattar ni? Briljant. Även en blind höna hittar ibland ett korn. Så här blev det. Mitt liv som 940. Håll till godo.
I min ungdom var min kropp en sprillans ny Porsche 911.
Det var en bil föraren gillade. Den fick kärlek och omsorg, regelbundna servicar. En bil för körglädje, entusiasm, skönhet. För att finköra om söndagarna medan man avnjöt naturen, att pimpa, att köpa TBH till. Nya däck, ny wunderbaum, omsorgsfull manuell tvätt. Spot clean. Najs.
Ja, ni fattar kopplingen (ordvitsarnas sämsta hittills).
Men så hände något där längs vägen. Jag hade haft lite mycket annat att stå i ett tag och glömt/inte hunnit med att vårda min bil med samma kärlek och omsorg som tidigare. Jag vaknade en morgon, gick som vanligt ut till garaget, halade upp garagedörren och lät solen skina in på... en Volvo 940? Kombi dessutom?
Vad hade hänt och när hände det? Begagnad och sliten stod den där och såg trött ut. Kanske världens tråkigaste bil. Den slutade produceras några år innan jag hittade den i garaget, så inte ens tillverkaren tror på den som koncept längre.
Jaha? Vad är det här nu då? En familjebil. Slitna, skitna, nedsuttna säten, riktigt gubbkörd. Gasen i botten utan något större gehör. Visst, sakta men säkert spinner den iväg längs vägen, men det är ingen direkt fart och fläkt. Det är som att köra en stenabåt, sakta gungar karossen upp och ner, från sida till sida. Stor och svampig. Fälgarna är lite rostiga här och där, standardfälgar från fabriken. 175 cm lång och nånstans runt 75 kilo tung. De extra kilona utgörs av rejält tilltaget baksäte och lastutrymme i bagagen. Idag behövs utrymmet till 2, snart 3 barn, barnvagn (hade varit bra om det fått plats 2), dubbla blöjpaket, 5 påsar mat, extra kläder, filtar och allt vad det är. Och grejer till huset ska kunna packas in, kanon när man får in en fåtölj i bagagen om man bara fäller sätena. P-platsen tränger stl 44 om bilen ska gå in. Den här bilen har inga kjolar och framlamporna är stora och fyrkantiga, stora blafsiga design-faux pas. Inte en svepande linje på den här bilen så långt ögat når. Allt på den är fyrkantigt. Och stort. Lacken är väl ok, men annars är det inte mycket att se.
Det här är inte en bil för körglädje; det är en bil för funktion, för transport, för att ta sig från A till B med så mycket innehåll som möjligt medan föraren gör allt som står i hennes makt för att behålla lugnet. Det här är en bil som inte får någon omsorg, inget nytt TBH, den körs hänsynslöst igenom maskintvätten om den alls tvättas. Det är bara att tanka och åka, tanka och åka. Det är en arbetshäst. Den ska bara fungera. Besiktningen ett nödvändigt ont och om den inte klarar den blir föraren vansinnig. Åh, det är bara skit med den förbannade bilen! Och vi har inte råd att byta ut den heller... Ett sånt gammalt ök, bara den håller ihop ett år till, ingen idé att lägga någon energi och pengar på den...
Men hur föraren än misshandlar sin stackars 940, inga oljebyten, ingen service, ingen storstädning, ingen omsorg, så startar den likväl varje morgon. När nyckeln sitter i tändningen och vrids om, så tuggar den stadigt igång, backar ut från garaget och kör fullastad dit den ska. Varje dag, år ut och år in, lugn och saklig. Hatad, bortglömd och tagen för given. För föraren saknar sin Porsche. Saknar sin Porsche så att det gör ont i hjärtat och det finns varken tid, plats eller pengar att ha två bilar. Föraren kommer aldrig mer att äga någon Porsche och hon är bitter över att hon inte fullt ut fattade vilken fantastiskt härlig bil det var att ha. Och så länge hon saknar den, kan hon inte se värdet av sin 940, kan aldrig annat än behandla den styvmoderligt, låta den förfalla och hata den medan den gör det...
Där har ni det; min skrivelse till min kropp. Men när jag hade gjort min läxa och kom tillbaka till terapeuten, bad hon mig läsa det högt. Jag kunde inte. Jag grät mig igenom hela den terapitimmen och sen återkom vi inte till det eftersom det strax därpå var dags att föda mitt tredje barn. Nu vet jag inte om 940:n också bara är ett minne blott och det istället står en liten lastbil i garaget. Och för lastbilen känner jag inte bara hat, utan rent och skärt förakt.
Så där har du det, sån är jag.
Skolgymnastiken - en sammanfattning
Jag vill inte älta mina gympa-upplevelser, det blir ingen lyckligare av. Men jag fick en kommentar på inlägget från en fellow blogger, som jag bara måste citera här.
"Spökboll, vad fan, c´mon? Lika bra att ställa nördarna på led och ge de coola en chans att bombadera dom med skrevbollar, det är ju ändå det det går ut på. Och hur tusan kan lagväljningen få finnas kvar? Alla vet ju att det är traumatiserande. Känns typ som om man skulle ha Brutal Gängvåldtäkt som en gren inom gymnastiken och fortsätta ha kvar den "bara för så har det alltid varit"." Tack Zelda. Huvudet på spiken.
"Spökboll, vad fan, c´mon? Lika bra att ställa nördarna på led och ge de coola en chans att bombadera dom med skrevbollar, det är ju ändå det det går ut på. Och hur tusan kan lagväljningen få finnas kvar? Alla vet ju att det är traumatiserande. Känns typ som om man skulle ha Brutal Gängvåldtäkt som en gren inom gymnastiken och fortsätta ha kvar den "bara för så har det alltid varit"." Tack Zelda. Huvudet på spiken.
För den som gillade gympan och tyckte det här var lek, är konceptet omöjligt att förstå. Men för oss nördar och misfits (som givetvis blev valda till att vara en av 3 som skulle representera klassen i Vi i Femman) är det så minnet ser ut.
Eller jag vet, varför inte ställa upp oss missanpassade på en lång rad och kasta pil? Varför nöja sig med en löjlig skumgummiboll och en chimär om att man eventuellt skulle kunna klara sig om man bara försöker och kämpar väl (likt mycket annat i samhället för övrigt)? "Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara benen och kroppen." Ssssccchhh-PANG! "Oj, förlåt, jag missade". Bull's eye.
fredag 7 oktober 2011
Skolgymnastiken - en väg till självförakt
Tusentals är väl de som har berättat om hur skolgymnastiken varit en skräckupplevelse som lämnat djupa spår inom en. Jag är ännu en i raden. Jag hatade skolgymnastiken. Med ett kallt, dovt, isande hat. "Idrott och hälsa" my ass. Inte mental hälsa i alla fall, no way José.
Jag har alltid haft ett... låt oss kalla det distanserat förhållande till motion och annan fysisk aktivitet. Det har helt enkelt aldrig varit min grej. Och särskilt inte där man ska byta om i ett kallt omklädningsrum. Jag var dålig på att äta mat som liten och frös lätt; att klä om och sen smyga in i en råkall och fuktig gymnastiksal... Nja, inte direkt, va?
Sen skulle det värmas upp. Springa 30 elever i cirkel runt runt. Lite småkänslig för åksjuka och så tog det inte många varv förrän det snurrade i huvudet och magen började göra sig påmind. Detta följdes ofta av lite övningar stående av typen huvud, axlar, midja, knä och tå, knä och tå. Vi hade en idrottslärare i högstadiet som levde efter devisen "en sund själ i en sund kropp" (av skäl jag inte orkar gå in på om än uppenbara kallades vederbörande för Puderdosan) och tyckte att vi skulle göra tänjövningar kring axlar för att, jag citerar, "skava bort lite brosk". Det var bara nyttigt, ser ni.
När sedan uppvärmningen var avklarad blev det nåt slags inverterat Robinson-scenario av det hela. Man kan ju undra varför det blev sånt hallabaloo kring första omgången Robinson. Kritiken pratade om penalism, om hur folk röstades ut... På vilket sätt var det hemskare än skolgymnastikens upplägg? Lagledare valdes ut, oftast de som var mest talangfulla inom sport. Dessa lagledare valde sen sitt lag. Och såsom fullständig bollidiot, var man alltid en av de 3 sista att bli vald. Skrapet. Renset. Slaggen. Vi som blev över. När det bara var vi kvar pustades och stönades det bland lagledarna - ååååhhhh, ska JAG behöva släpa på den där ballasten...
Sen var det dags för någon bollsport. Oh du hemska företeelse. Förskräckelse, förvirring, total förnedring och därmed fullständig förödmjukelse. I teoretiska ämnen fick man veta att man var kass via ett provsvar som lämnades upp och ner till en på ens bänk innan man gemensamt gick igenom det i klassen. Viss chans att ducka erbjöds. I gymnastiken fick man visa, i underbar realtid, hur fantastiskt hopplöst dålig man var på precis allt. Jag sprang långsamt, var lite klumpig och ramlade lätt (tänk dig skrattapplåderna på det) och jag hade, då som nu, ingen som helst bollkänsla, så om någon mot förmodan skulle passa mig hade jag ingen aning om hur jag skulle hålla i bollen. Och sen då? Eftersom jag var - och är - totalt ointresserad av sport, vilket mål skulle jag sikta emot? Lite lagom taskig koordination och så tappade jag taget om allt. Hånades av motståndarlaget, bannades av egna lagledaren: jag visste att vi skulle förlora med henne i laget... Så jag intog position lite vid sidan av för att rädda det lilla av ansiktet som fanns kvar att rädda. Jag ställde mig på sådana ställen jag visste att de inte skulle passa till, höll mig undan. Och frös. Såväl fysiskt som psykiskt.
Man fick i tur och ordning visa hur eländigt dålig man var på höjdhopp, längdhopp, kast med liten boll, kulstötning och framför allt 60 meter. Hela klassen såg på medan man, en och en, försökte göra sitt bästa. Är man klen, långsam och framför allt helt ointresserad, ser man förmodligen rätt corny ut under sina försök, varför det drog ner den ena skrattapplåden efter den andra. Ett fullt legitimt läge, sanktionerat av läraren, för en hel klass att peka finger och gapskratta. Robinson, släng dig i väggen.
Bäst var ju när någon av vad jag anser vara penalism-bollspelen kom på dagordningen. Spökboll t ex.
När man är en ytterst integritetskänslig person som jag, som dessutom inte är så förtjust i större folksamlingar där andra kommer tätt inpå, gillar inte jag företeelser i någon form som går ut på att man kastar saker på varandra. Det blir som en liten våldtäkt, en förolämpning, en kränkning av det personliga utrymmet. Att kasta något till någon är helt ok, vilket ändå de flesta bollsporter går ut på. Men att i skolan, där man inte kan välja att inte vara med, regelbundet använda sig av sporter/lekar som går ut på att man ska kasta på varandra, går över mitt förstånd.
I spökboll användes mjuka skumgummibollar som i sig inte vållade någon större fysisk smärta (alltid något). Inte ens när man fick dem i huvudet ("Kom nu ihåg att ni inte ska kasta i huvudet på varandra, bara på benen och kroppen" "Jadå, fröken, vi lovar" Sssccchhh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst"). Men jag hatade det ändå, ville bara att eländet skulle vara över, så min taktik blev snart att ställa sig direkt i vägen så jag fick bollen på mig direkt och därmed lugnt kunde lomma över till egna sidan.
Men sen hade vi ju långboll också... En variant på brännboll där man, för att få poäng, skulle springa över hela planen, ner till målet på andra sidan (målet var frizon, så där kunde man vänta ett tag) och tillbaka. Det fina var bara att det sättet man blev bränd på, var helt enkelt att utelaget skulle kasta den gulliga lilla tennisbollen PÅ dem i innelaget medan de sprang. Kanon. När man hade samtliga skolans bästa förmågor i kast med liten boll i motståndarlaget, sådana killar som dyngade iväg en synnerligen smärtsam boll på ett ganska litet avstånd ("Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara mot benen och kroppen" "Jadå fröken, vi lovar" Ssssccchh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst") med oväntad kraft.
När jag fick veta att vi skulle spela långboll ville jag kräkas i omklädningsrummet. Jag fick panik och yrsel och önskade att jorden skulle rämna för mig att bara sjunka ner i.
Tog man sig igenom hela eländet var det dags för la grande finale: duschen. Iskallt omklädningsrum som man nu dessutom skulle blöta ner sig i. Eller hur. Och detta medan de andra tjejerna sneglade i ögonvrån på mig, mina bröst och min generande hårväxt, som jag hade äran att vara först med trots att jag var ett år yngre än de andra. Samtidigt var man livrädd att killarna skulle dundra in i duschrummet, vilket de ibland kunde göra om gymnastikläraren missat att låsa ordentligt. I den åldern fattade i vilket fall inte jag att killarnas skratt var ett nervöst uttryck på spänning, utan tolkade det som ett hånande och nedlåtande förakt. Hahahaaaaa, kolla däääär...
Jag är helt övertygad att en del av grunden till min fruktansvärda självbild i många avseenden lades här. Jag håller mig undan eftersom jag ändå aldrig blir vald. Solo är bättre, för laget vill ändå inte ha mig med. Och jag tar ut förlusten i förskott, väljer att bli kastad på direkt där jag har lite känsla av kontroll över vad som händer, snarare än att få det som en kalldusch. Och att visa vad man kan inför alla andra? Skulle inte tro det, kompis.
Och där är vi. Att få mig intresserad av fysisk aktivitet efter det? Ja, ligger London på Island? Bajsar björnen i skogen?
Det är inte konstigt att barnen skyr gymnastiken när den kan upplevas så. I tider då man försöker bekämpa fetma bland barn och ungdomar, borde man tänka en gång till.
Jag vill berätta kort om den enda hjälte jag kan minnas vad gäller skolgymnastiken. I gymnasiet hade vi en kille i vår klass, en av de bästa på sport. När han valdes som lagledare valde han ofta mig först (!) till sitt lag. Första gången det hände sa jag spontant: "Nej nej, nu misstar du dig, mig vill du inte ha i ditt lag, jag är skitkass på allt."
Han skakade bara på huvudet. "Äh, vaddå, det här är ju bara ett spel. Spelar väl ingen roll vem som vinner. Nu spelar vi så vi kan gå hem sen."
Jag minns namn och en massa detaljer om honom än idag, där jag förträngt det mesta annat av det mesta - och de flesta. Men han var bara en. Av minst hundra jag delat gympasal med genom tiderna. En unik människa. För den som redan är tråkad och ansatt av de andra, är gymnastiken en styggelse om man dessutom inte har någon fallenhet för det.
Jag oroar mig för mina barn vad det gäller detta. Om något av dem skulle uppleva den situationen på samma sätt som jag gjorde, kommer mitt hjärta att gå sönder. Förhoppningsvis är de av annat, hårdare virke än deras introverta och integritetskänsliga mor är. Men ett är säkert. Här hemma är det inte, har aldrig varit, kommer aldrig att bli, okej att kasta något på någon, om det så handlar om en bomullstuss. Man måste få ha sitt utrymme ifred. Om inte hemma, så var?
Jag har alltid haft ett... låt oss kalla det distanserat förhållande till motion och annan fysisk aktivitet. Det har helt enkelt aldrig varit min grej. Och särskilt inte där man ska byta om i ett kallt omklädningsrum. Jag var dålig på att äta mat som liten och frös lätt; att klä om och sen smyga in i en råkall och fuktig gymnastiksal... Nja, inte direkt, va?
Sen skulle det värmas upp. Springa 30 elever i cirkel runt runt. Lite småkänslig för åksjuka och så tog det inte många varv förrän det snurrade i huvudet och magen började göra sig påmind. Detta följdes ofta av lite övningar stående av typen huvud, axlar, midja, knä och tå, knä och tå. Vi hade en idrottslärare i högstadiet som levde efter devisen "en sund själ i en sund kropp" (av skäl jag inte orkar gå in på om än uppenbara kallades vederbörande för Puderdosan) och tyckte att vi skulle göra tänjövningar kring axlar för att, jag citerar, "skava bort lite brosk". Det var bara nyttigt, ser ni.
När sedan uppvärmningen var avklarad blev det nåt slags inverterat Robinson-scenario av det hela. Man kan ju undra varför det blev sånt hallabaloo kring första omgången Robinson. Kritiken pratade om penalism, om hur folk röstades ut... På vilket sätt var det hemskare än skolgymnastikens upplägg? Lagledare valdes ut, oftast de som var mest talangfulla inom sport. Dessa lagledare valde sen sitt lag. Och såsom fullständig bollidiot, var man alltid en av de 3 sista att bli vald. Skrapet. Renset. Slaggen. Vi som blev över. När det bara var vi kvar pustades och stönades det bland lagledarna - ååååhhhh, ska JAG behöva släpa på den där ballasten...
Sen var det dags för någon bollsport. Oh du hemska företeelse. Förskräckelse, förvirring, total förnedring och därmed fullständig förödmjukelse. I teoretiska ämnen fick man veta att man var kass via ett provsvar som lämnades upp och ner till en på ens bänk innan man gemensamt gick igenom det i klassen. Viss chans att ducka erbjöds. I gymnastiken fick man visa, i underbar realtid, hur fantastiskt hopplöst dålig man var på precis allt. Jag sprang långsamt, var lite klumpig och ramlade lätt (tänk dig skrattapplåderna på det) och jag hade, då som nu, ingen som helst bollkänsla, så om någon mot förmodan skulle passa mig hade jag ingen aning om hur jag skulle hålla i bollen. Och sen då? Eftersom jag var - och är - totalt ointresserad av sport, vilket mål skulle jag sikta emot? Lite lagom taskig koordination och så tappade jag taget om allt. Hånades av motståndarlaget, bannades av egna lagledaren: jag visste att vi skulle förlora med henne i laget... Så jag intog position lite vid sidan av för att rädda det lilla av ansiktet som fanns kvar att rädda. Jag ställde mig på sådana ställen jag visste att de inte skulle passa till, höll mig undan. Och frös. Såväl fysiskt som psykiskt.
Man fick i tur och ordning visa hur eländigt dålig man var på höjdhopp, längdhopp, kast med liten boll, kulstötning och framför allt 60 meter. Hela klassen såg på medan man, en och en, försökte göra sitt bästa. Är man klen, långsam och framför allt helt ointresserad, ser man förmodligen rätt corny ut under sina försök, varför det drog ner den ena skrattapplåden efter den andra. Ett fullt legitimt läge, sanktionerat av läraren, för en hel klass att peka finger och gapskratta. Robinson, släng dig i väggen.
Bäst var ju när någon av vad jag anser vara penalism-bollspelen kom på dagordningen. Spökboll t ex.
När man är en ytterst integritetskänslig person som jag, som dessutom inte är så förtjust i större folksamlingar där andra kommer tätt inpå, gillar inte jag företeelser i någon form som går ut på att man kastar saker på varandra. Det blir som en liten våldtäkt, en förolämpning, en kränkning av det personliga utrymmet. Att kasta något till någon är helt ok, vilket ändå de flesta bollsporter går ut på. Men att i skolan, där man inte kan välja att inte vara med, regelbundet använda sig av sporter/lekar som går ut på att man ska kasta på varandra, går över mitt förstånd.
I spökboll användes mjuka skumgummibollar som i sig inte vållade någon större fysisk smärta (alltid något). Inte ens när man fick dem i huvudet ("Kom nu ihåg att ni inte ska kasta i huvudet på varandra, bara på benen och kroppen" "Jadå, fröken, vi lovar" Sssccchhh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst"). Men jag hatade det ändå, ville bara att eländet skulle vara över, så min taktik blev snart att ställa sig direkt i vägen så jag fick bollen på mig direkt och därmed lugnt kunde lomma över till egna sidan.
Men sen hade vi ju långboll också... En variant på brännboll där man, för att få poäng, skulle springa över hela planen, ner till målet på andra sidan (målet var frizon, så där kunde man vänta ett tag) och tillbaka. Det fina var bara att det sättet man blev bränd på, var helt enkelt att utelaget skulle kasta den gulliga lilla tennisbollen PÅ dem i innelaget medan de sprang. Kanon. När man hade samtliga skolans bästa förmågor i kast med liten boll i motståndarlaget, sådana killar som dyngade iväg en synnerligen smärtsam boll på ett ganska litet avstånd ("Kom ihåg nu att ni inte ska kasta mot huvudet, bara mot benen och kroppen" "Jadå fröken, vi lovar" Ssssccchh-PANG! "Oj, förlåt jag missade visst") med oväntad kraft.
När jag fick veta att vi skulle spela långboll ville jag kräkas i omklädningsrummet. Jag fick panik och yrsel och önskade att jorden skulle rämna för mig att bara sjunka ner i.
Tog man sig igenom hela eländet var det dags för la grande finale: duschen. Iskallt omklädningsrum som man nu dessutom skulle blöta ner sig i. Eller hur. Och detta medan de andra tjejerna sneglade i ögonvrån på mig, mina bröst och min generande hårväxt, som jag hade äran att vara först med trots att jag var ett år yngre än de andra. Samtidigt var man livrädd att killarna skulle dundra in i duschrummet, vilket de ibland kunde göra om gymnastikläraren missat att låsa ordentligt. I den åldern fattade i vilket fall inte jag att killarnas skratt var ett nervöst uttryck på spänning, utan tolkade det som ett hånande och nedlåtande förakt. Hahahaaaaa, kolla däääär...
Jag är helt övertygad att en del av grunden till min fruktansvärda självbild i många avseenden lades här. Jag håller mig undan eftersom jag ändå aldrig blir vald. Solo är bättre, för laget vill ändå inte ha mig med. Och jag tar ut förlusten i förskott, väljer att bli kastad på direkt där jag har lite känsla av kontroll över vad som händer, snarare än att få det som en kalldusch. Och att visa vad man kan inför alla andra? Skulle inte tro det, kompis.
Och där är vi. Att få mig intresserad av fysisk aktivitet efter det? Ja, ligger London på Island? Bajsar björnen i skogen?
Det är inte konstigt att barnen skyr gymnastiken när den kan upplevas så. I tider då man försöker bekämpa fetma bland barn och ungdomar, borde man tänka en gång till.
Jag vill berätta kort om den enda hjälte jag kan minnas vad gäller skolgymnastiken. I gymnasiet hade vi en kille i vår klass, en av de bästa på sport. När han valdes som lagledare valde han ofta mig först (!) till sitt lag. Första gången det hände sa jag spontant: "Nej nej, nu misstar du dig, mig vill du inte ha i ditt lag, jag är skitkass på allt."
Han skakade bara på huvudet. "Äh, vaddå, det här är ju bara ett spel. Spelar väl ingen roll vem som vinner. Nu spelar vi så vi kan gå hem sen."
Jag minns namn och en massa detaljer om honom än idag, där jag förträngt det mesta annat av det mesta - och de flesta. Men han var bara en. Av minst hundra jag delat gympasal med genom tiderna. En unik människa. För den som redan är tråkad och ansatt av de andra, är gymnastiken en styggelse om man dessutom inte har någon fallenhet för det.
Jag oroar mig för mina barn vad det gäller detta. Om något av dem skulle uppleva den situationen på samma sätt som jag gjorde, kommer mitt hjärta att gå sönder. Förhoppningsvis är de av annat, hårdare virke än deras introverta och integritetskänsliga mor är. Men ett är säkert. Här hemma är det inte, har aldrig varit, kommer aldrig att bli, okej att kasta något på någon, om det så handlar om en bomullstuss. Man måste få ha sitt utrymme ifred. Om inte hemma, så var?
torsdag 6 oktober 2011
Brev till mina barn: stay hungry, stay foolish
Steve Jobs har gått ur tiden. Jag har själv aldrig haft någon större koll på honom (har rätt dålig koll på rätt mycket, kan man sammanfatta - inte har jag läst nåt av Tranströmer som får årets Nobelpris i litteratur heller), men en vän till mig la upp länken till följande tal som han höll 2005.
Steve Jobs: how to live before you die
Har du en kvart över ska du lyssna på vad han säger. Det är det värt.
"Sometime life's gonna hit you in the head with a brick. Don't lose faith. I'm convinced that the only thing that kept me going was that I loved what I did. You've got to find what you love. And that is as true for work as it is for your lovers. Your work is gonna fill a large part of your life and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. And don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it."
"Your time is limited, so don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma, which is living with the result of other people's thinking. Don't let the noise of others' opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition; they somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary."
Tack, Steve Jobs, för de kloka orden. Jag ska försöka säga dem till mina barn om och om igen, på alla sätt jag kan hitta på och några till. Och inte minst, ska jag försöka leva efter dem mer än jag gör nu, för det tror jag är det mest effektiva sättet att säga dem på.
Stay hungry, stay foolish. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it. Everything else is secondary.
Steve Jobs: how to live before you die
Har du en kvart över ska du lyssna på vad han säger. Det är det värt.
"Sometime life's gonna hit you in the head with a brick. Don't lose faith. I'm convinced that the only thing that kept me going was that I loved what I did. You've got to find what you love. And that is as true for work as it is for your lovers. Your work is gonna fill a large part of your life and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to love what you do. If you haven't found it yet, keep looking. And don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it."
"Your time is limited, so don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma, which is living with the result of other people's thinking. Don't let the noise of others' opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition; they somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary."
Tack, Steve Jobs, för de kloka orden. Jag ska försöka säga dem till mina barn om och om igen, på alla sätt jag kan hitta på och några till. Och inte minst, ska jag försöka leva efter dem mer än jag gör nu, för det tror jag är det mest effektiva sättet att säga dem på.
Stay hungry, stay foolish. Don't settle. As with all matters of the heart, you'll know when you find it. Everything else is secondary.
onsdag 5 oktober 2011
Frukost och olika sätt att förhålla sig till den
Igår var jag mammaledig, hemma hela dagen med de två små. Den stora är drygt 2 år och har väl någon trotsperiod av något slag. Igår bråkade vi fler gånger än jag kan räkna. Jag är fullt medveten om att jag förväntas vara den vuxna, den balanserade, den som sätter sig över det hela. My ass. Min rumpa. Ibland är jag yngst och den som tappar kontrollen mest av oss. Jag är inte mer än människa.
20 minuter Pilates medan lillfisan sov, var allt jag begärde. Den stora satt lydigt bredvid och tittade på, fascinerad över mammans sprattlande. I ett obevakat ögonblick kom hon åt fjärrkontrollen till DVD:n och stängde därmed helt sonika av. Allt medan mamman med skarpare och skarpare ton sa: "Nej, inte röra, låt bli den, ge den till mamma, inte peta, inte..." Så det blev upp, få tag på kontrollen och starta om eländet. Lagom till att jag var tillbaka på rätt ställe, stängdes hela TV:n av och det lilla trolltyget tittade bedårande leende upp på mig medan hon höll upp TV:n fjärrkontroll som en trofé. Well, det var mitt fel att inte lägga undan kontrollerna, men kan vi vara kompisar nu då? Ok, tumme på det.
Tillbaka ner på golvet för fortsatt sprattel. Bara 5 minuter kvar medan den lilla sover, stress stress stress. Koncentration. Tvättbräda.
Då skruvade det älskvärda lilla barnet av locket på sin pipmugg och hällde utan vidare mankemang ut en ansenlig pöl på vardagsrumbordet med en blick som sa: "ja, vaddå, vad ska du göra åt det då?" Mamman inbillade sig än en gång att pedagogerna har rätt, att man kan tala sitt barn till rätta med lugn ton (gå inte på bluffen; de ljuger varenda en): "Inte hälla vännen, det har vi pratat om. Inte spilla och söla så, det vet du. Nej, inte kladda, du blir blöt om kläderna och kall, nej inte, nej inte, nej inte..."
Med enkla, men väldigt effektiva svep med handen skvätte hon ut pölen åt vänster, åt höger, uppåt och neråt, mer eller mindre hela bordet och det mesta runt omkring blött.
Mamman avslutade sammanbitet sin Pilates, dundrade ut i köket för att hämta nåt att torka upp med och kom sedan in till det lilla barnet med en stämma från underjorden och röt: "VI HAR JU PRATAT OM DETTA!!!!!" Följt av förmaningar som hon vet är för döva öron. Det lilla barnet la sig på soffan, med händerna för öronen och blundade intensivt, som om hon sa: "Ha, jag struntar i dig, vad säger du nu, vad ska du göra åt det då, vem vann nu då?!"
Efter middagsluren var hon på strålande humör och allt var fina fisken. Tills tystnaden la sig i sovrummet och mamman kunde efter inspektion konstatera att kläder från ett par garderober låg strödda över golvet. "Grejar", sa dottern oskyldigt med en blick som liksom la till ett: "kolla, kreativt va?"
Kvällen la sig och mamman var naiv nog att tänka att imorgon är det nog bättre.
Så, i morse, erbjöds det lilla barnet en ostsmörgås till frukost. Nej tack.
Hon erbjöds då sitt favoritkex med leverpastej på. Någon tugga eller två senare; nej tack. Jaja, man hinner inte tjafsa om allt; hon får väl få en banan senare.
Mamman gjorde sig iordning för att åka till jobbet, pappan packade väska för att ladda inför dagens utflykter med de små. Återigen blev det tyst. Mamman anade genast oråd, letade överallt, men nej, ingen 2-åring stod att finna. Förrän mamman tittade på toaletten. Där satt barnet med sin tandborste, alldeles vit runt munnen, med ett strålande leende och mamman kunde snabbt konstatera att halva tuben tandkräm nu var i barnets mage. Tandkräm istället för smörgås till frukost.
Mamman rafsade snabbt ihop det sista, dator och lunchlåda, och åkte till jobbet med en blixtrande huvudvärk, galopperande puls och tinnitus. Pass på, älskade make, här kommer varsågod. Jag älskar dig, men hon är ditt barn också och nu är det din tur.
Kärleken till barnen är oändlig, tar aldrig slut hos tillverkaren, men OJ vad den kan vara fullständigt slut hos både grossist och återförsäljare ibland innan nästa sändning kommer in.
20 minuter Pilates medan lillfisan sov, var allt jag begärde. Den stora satt lydigt bredvid och tittade på, fascinerad över mammans sprattlande. I ett obevakat ögonblick kom hon åt fjärrkontrollen till DVD:n och stängde därmed helt sonika av. Allt medan mamman med skarpare och skarpare ton sa: "Nej, inte röra, låt bli den, ge den till mamma, inte peta, inte..." Så det blev upp, få tag på kontrollen och starta om eländet. Lagom till att jag var tillbaka på rätt ställe, stängdes hela TV:n av och det lilla trolltyget tittade bedårande leende upp på mig medan hon höll upp TV:n fjärrkontroll som en trofé. Well, det var mitt fel att inte lägga undan kontrollerna, men kan vi vara kompisar nu då? Ok, tumme på det.
Tillbaka ner på golvet för fortsatt sprattel. Bara 5 minuter kvar medan den lilla sover, stress stress stress. Koncentration. Tvättbräda.
Då skruvade det älskvärda lilla barnet av locket på sin pipmugg och hällde utan vidare mankemang ut en ansenlig pöl på vardagsrumbordet med en blick som sa: "ja, vaddå, vad ska du göra åt det då?" Mamman inbillade sig än en gång att pedagogerna har rätt, att man kan tala sitt barn till rätta med lugn ton (gå inte på bluffen; de ljuger varenda en): "Inte hälla vännen, det har vi pratat om. Inte spilla och söla så, det vet du. Nej, inte kladda, du blir blöt om kläderna och kall, nej inte, nej inte, nej inte..."
Med enkla, men väldigt effektiva svep med handen skvätte hon ut pölen åt vänster, åt höger, uppåt och neråt, mer eller mindre hela bordet och det mesta runt omkring blött.
Mamman avslutade sammanbitet sin Pilates, dundrade ut i köket för att hämta nåt att torka upp med och kom sedan in till det lilla barnet med en stämma från underjorden och röt: "VI HAR JU PRATAT OM DETTA!!!!!" Följt av förmaningar som hon vet är för döva öron. Det lilla barnet la sig på soffan, med händerna för öronen och blundade intensivt, som om hon sa: "Ha, jag struntar i dig, vad säger du nu, vad ska du göra åt det då, vem vann nu då?!"
Efter middagsluren var hon på strålande humör och allt var fina fisken. Tills tystnaden la sig i sovrummet och mamman kunde efter inspektion konstatera att kläder från ett par garderober låg strödda över golvet. "Grejar", sa dottern oskyldigt med en blick som liksom la till ett: "kolla, kreativt va?"
Kvällen la sig och mamman var naiv nog att tänka att imorgon är det nog bättre.
Så, i morse, erbjöds det lilla barnet en ostsmörgås till frukost. Nej tack.
Hon erbjöds då sitt favoritkex med leverpastej på. Någon tugga eller två senare; nej tack. Jaja, man hinner inte tjafsa om allt; hon får väl få en banan senare.
Mamman gjorde sig iordning för att åka till jobbet, pappan packade väska för att ladda inför dagens utflykter med de små. Återigen blev det tyst. Mamman anade genast oråd, letade överallt, men nej, ingen 2-åring stod att finna. Förrän mamman tittade på toaletten. Där satt barnet med sin tandborste, alldeles vit runt munnen, med ett strålande leende och mamman kunde snabbt konstatera att halva tuben tandkräm nu var i barnets mage. Tandkräm istället för smörgås till frukost.
Mamman rafsade snabbt ihop det sista, dator och lunchlåda, och åkte till jobbet med en blixtrande huvudvärk, galopperande puls och tinnitus. Pass på, älskade make, här kommer varsågod. Jag älskar dig, men hon är ditt barn också och nu är det din tur.
Kärleken till barnen är oändlig, tar aldrig slut hos tillverkaren, men OJ vad den kan vara fullständigt slut hos både grossist och återförsäljare ibland innan nästa sändning kommer in.
tisdag 4 oktober 2011
Nya friska tag, ny vind under vingarna. LCHF - I'm back.
Japp, då är man tillbaka. I'm back. Efter semestern. In business. Rock on. Utvilad (och London ligger på Island), solbränd och hård som granit. (Man kan också säga som Lena PH: jag ljuger så bra)
Tre dagar i rad har jag nu tagit rejäla promenader. Även idag är jag mammaledig och ska ta mig en dust med backarna i närområdet i samband med att de små odjuren ska sova middag.
Jag frångick lchf-maten rejält under semestern. Det var pannkakor och halva för hela pengen till frukost och både lunch och middag följdes av godsaker en masse. Jag ångrar ingenting. Muahahaaa. Katastrofen på vågen var inte så illa ändå, något drygt kilo upp bara och det är inte så pjåkigt. Men, nu finns längre inga undanflykter, bara att ta matchen. Att gå tillbaka till lchf var lätt, faktiskt riktigt befriande. En dags helkoma i lördags på sockeravtändning, men sen dess har det varit prima liv. Så då är det motionen som ska till också, skärpning.
Jag spetsar idag in mig på lite Pilates - ab sculpting och tänker mig att ligga och vifta på golvet och försöka samordna alla lösa (tro mig - inget fast finns att stoltsera med) delar på min 175 cm långa lekamen på bästa sätt och enligt instruktion och efter bästa förmåga. Det var dryga månaden sen sist, så jag lär ha ont överallt efteråt. No pain no gain. Wax on, wax off. Karate Kid, för er yngre läsare.
Jag har ca 15 cm att bli av med på midjemåttet, kilona i sig är inte så mycket att hänga upp sig på. Jag har satt målet till 15:e juli nästa år. Alltså ca 1,5 cm ner per månad. Lågter inte som en omöjlighet. Håll utkik för uppdateringar om det hela.
Tre dagar i rad har jag nu tagit rejäla promenader. Även idag är jag mammaledig och ska ta mig en dust med backarna i närområdet i samband med att de små odjuren ska sova middag.
Jag frångick lchf-maten rejält under semestern. Det var pannkakor och halva för hela pengen till frukost och både lunch och middag följdes av godsaker en masse. Jag ångrar ingenting. Muahahaaa. Katastrofen på vågen var inte så illa ändå, något drygt kilo upp bara och det är inte så pjåkigt. Men, nu finns längre inga undanflykter, bara att ta matchen. Att gå tillbaka till lchf var lätt, faktiskt riktigt befriande. En dags helkoma i lördags på sockeravtändning, men sen dess har det varit prima liv. Så då är det motionen som ska till också, skärpning.
Jag spetsar idag in mig på lite Pilates - ab sculpting och tänker mig att ligga och vifta på golvet och försöka samordna alla lösa (tro mig - inget fast finns att stoltsera med) delar på min 175 cm långa lekamen på bästa sätt och enligt instruktion och efter bästa förmåga. Det var dryga månaden sen sist, så jag lär ha ont överallt efteråt. No pain no gain. Wax on, wax off. Karate Kid, för er yngre läsare.
Jag har ca 15 cm att bli av med på midjemåttet, kilona i sig är inte så mycket att hänga upp sig på. Jag har satt målet till 15:e juli nästa år. Alltså ca 1,5 cm ner per månad. Lågter inte som en omöjlighet. Håll utkik för uppdateringar om det hela.
måndag 3 oktober 2011
Brev till mina barn: om pengar
Det finns saker man skulle vilja lära sina barn. Saker kan hända och om det värsta blir sanning, kanske man inte finns där alla de där gångerna man hade behövt.
Jag skapar därför nu en ny etikett: till mina barn. Under denna rubrik kommer jag att skriva ner några rader och tankar som jag hoppas en vacker dag kommer att vara dem till nytta.
Det första ämnet är ekonomi. Så, från er mamma kommer här följande tips.
Om du har tio kronor kan du inte köpa något som kostar tolv. Så enkelt är det. Om du ändå vill ha något som kostar tolv, får du gå till banken och låna pengar. Du ska bara låna pengar till hus och bil. I övrigt får du ha så kul du kan för dina tio kronor.
Det var det hela. Frågor på det?
Jag skapar därför nu en ny etikett: till mina barn. Under denna rubrik kommer jag att skriva ner några rader och tankar som jag hoppas en vacker dag kommer att vara dem till nytta.
Det första ämnet är ekonomi. Så, från er mamma kommer här följande tips.
Om du har tio kronor kan du inte köpa något som kostar tolv. Så enkelt är det. Om du ändå vill ha något som kostar tolv, får du gå till banken och låna pengar. Du ska bara låna pengar till hus och bil. I övrigt får du ha så kul du kan för dina tio kronor.
Det var det hela. Frågor på det?
På semester bland sådana som jag
Som tidigare nämnts har vi varit på semester. En veckas resa till en enorm hotellanläggning med två poolområden och all inclusive. Våra medresenärer var till stor del britter (pensionärer och barnfamiljer) och sedan mest svenska barnfamiljer.
Alltså sådana som vi.
Sist jag var ute och reste (borträknat veckan på Mallis med mamma och sonen för 7 år sen) hängde man runt i solen och tyckte att poolbaren spelade alldeles för lågt. Man var mer i vattnet än ovan och man odlade solbrännan med stor omsorg. Minsann skulle det synas när man kom hem.
Men nu... Ah, skuggan. Åh, en bebis som inte ska vara i solen - den tar jag! Bada? Ja, 2-3 dopp per dag hann jag med. Precis lagom. Jag fick läst ut en bok. Jag är nöjd.
Jag fick också betraktat ett stort antal mammakroppar. Nyttigt för mig. Det är så vi ser ut.
Det gör inte att kläderna sitter ett uns bättre på kroppen, men det avdramatiserar. Vi är mammor. Våra kroppar är estetiskt förstörda, så enkelt är det.
Jag kommer att återkomma i ämnet.
Alltså sådana som vi.
Sist jag var ute och reste (borträknat veckan på Mallis med mamma och sonen för 7 år sen) hängde man runt i solen och tyckte att poolbaren spelade alldeles för lågt. Man var mer i vattnet än ovan och man odlade solbrännan med stor omsorg. Minsann skulle det synas när man kom hem.
Men nu... Ah, skuggan. Åh, en bebis som inte ska vara i solen - den tar jag! Bada? Ja, 2-3 dopp per dag hann jag med. Precis lagom. Jag fick läst ut en bok. Jag är nöjd.
Jag fick också betraktat ett stort antal mammakroppar. Nyttigt för mig. Det är så vi ser ut.
Det gör inte att kläderna sitter ett uns bättre på kroppen, men det avdramatiserar. Vi är mammor. Våra kroppar är estetiskt förstörda, så enkelt är det.
Jag kommer att återkomma i ämnet.
lördag 1 oktober 2011
På hjärtats hotell har jag hållit vad jag lovat
Jag har tre barn. Jag älskar dem så det värker i kroppen och tjuter i öronen. Alla har de exakt likadana rum, precis lika långt från receptionen på mitt hjärtas hotell.
Men alla föräldrar vet också att man har olika relationer till sina barn, helt enkelt för att de är olika människor med olika karaktärsdrag som man funkar mer eller mindre bra med.
I rum nummer X bor S. Han är min store S, nu 8 år. Han är stor och ståtlig, han är söt (hatar man såklart när man säger till honom, men det struntar jag i) nu och som mamma till honom är jag säker på att han snart kommer att bli snygg och sen, i sinom tid stilig. Han är snäll och smart och självständig på många sätt. Han har ett hjärta av guld och är generös, lugn och omtänksam. Han må vara en kopia av mig till utseendet, men han är sin pappas son i sättet. Jag lever inte tillsammans med hans pappa längre. Det är rörigt och komplicerat, men funkar ändå ganska bra. Pappas son. Ut i fingerspetsarna.
När S var några år, sa en spåkvinna en gång att jag i ett tidigare liv lovat: "Jag ska göra allt jag kan för att föda dig" och att det löftet inte var till S. Så jag väntade och väntade, undrande över vem det kunde vara jag svurit en sådan ed till... Men det dröjde. Jag hann gå igenom mycket elände, sorg och förtvivlan. Jag började befara att jag inte skulle hålla mitt löfte.
Men så, plötsligt, efter 6 år, kom det en gäst till rum nummer Y. Där bor lilla A, nu 2 år. Orsaken till att det dröjt så? Jo, hon visste redan däruppe i sin himmel vilken pappa hon ville ha och det tog lite tid, men när det var löst gick det undan. Ett år på dagen efter att jag träffat hennes pappa första gången åkte vi hem med henne från BB. Hon är också lik mig till utseendet, men hon är pappas tjej. De har det där speciella när de är tillsammans. Det där som bara är deras och som gör mig varm i hela kroppen. Lilla A är vår clown, vår filur, vår härliga och vår glada. Vår spontana, rättframma, självklara, okonstlade och avspända. Äntligen, tänkte jag, har jag hållit vad jag lovat. Men spåkvinnan sa att den lilla jag hade svurit min ed till skulle ha uppnäsa och fräknar. Lilla A har varken uppnäsa eller fräknar. Och hon är pappas tjej. På det där härliga sättet.
Det dröjde bara 1,5 år och sen flyttade en gäst in i rum nummer Z. Där bor lilla V, nu 9 månader gammal. Jag tror att jag har fullgjort mitt löfte nu, den ed jag svor. Hon är väldigt lik sin pappa till utseendet och det är för tidigt att säga något om personligheten i detalj. Men jag tror, den här gången, att det är fråga om mammas tjej; den här gången är jag närmast. Tredje gången gillt. Där finns en liten uppnäsa och hon har den där bleka hyn som brukar innebära fräknar. Lilla V är vår eftertänksamma, vår avvaktande, hon som tittar med stora blå ögon rakt in i hjärnan på en. Lilla V är vår viljestarka, vår envisa, vår granittjej, hon som verkar veta något som vi andra bara kan gissa.
Sista månaderna när jag väntade henne tyckte jag mig se skuggan av ett väsen vid en viss plats i huset. Varje kväll, flera gånger, skymtade det förbi, en skugga, ett vinddrag. När vi kom hem från BB lika så. På samma plats i huset kunde jag ibland känna att luften var lite tjockare. Ibland hade en filt lagts omsorgsfullt tillrätta över den lillas kropp när hon sov, trots att jag under tiden varit med den stora.
Jag tror att lilla V hade en eskort med sig till oss. När hon var några månader försvann känslan, skuggan, vinddraget och den tjocka luften. Jag tror att det kunde konstateras att hon hamnat rätt; att hon var där hon skulle, att löftet hade hållits. Hon har kommit hem till dit hon hör hemma. Hon bor nu i det rum på mitt hjärtas hotell som var reserverat precis bara för henne, ett rum som var färdigbyggt och stod öppet i väntan på henne och som för alltid hade gapat tomt med dörren på glänt om hon inte kommit.
Nu sover de, alla barnen, och det är tyst och lugnt här på hjärtats hotell. I lobbyn sitter två vuxna och myser över var sitt glas vin i den skumma belysningen. Snart ska de ge upp för kvällen och krypa ner i den stora dubbelsängen och kramas som de alltid gör. God kväll.
Men alla föräldrar vet också att man har olika relationer till sina barn, helt enkelt för att de är olika människor med olika karaktärsdrag som man funkar mer eller mindre bra med.
I rum nummer X bor S. Han är min store S, nu 8 år. Han är stor och ståtlig, han är söt (hatar man såklart när man säger till honom, men det struntar jag i) nu och som mamma till honom är jag säker på att han snart kommer att bli snygg och sen, i sinom tid stilig. Han är snäll och smart och självständig på många sätt. Han har ett hjärta av guld och är generös, lugn och omtänksam. Han må vara en kopia av mig till utseendet, men han är sin pappas son i sättet. Jag lever inte tillsammans med hans pappa längre. Det är rörigt och komplicerat, men funkar ändå ganska bra. Pappas son. Ut i fingerspetsarna.
När S var några år, sa en spåkvinna en gång att jag i ett tidigare liv lovat: "Jag ska göra allt jag kan för att föda dig" och att det löftet inte var till S. Så jag väntade och väntade, undrande över vem det kunde vara jag svurit en sådan ed till... Men det dröjde. Jag hann gå igenom mycket elände, sorg och förtvivlan. Jag började befara att jag inte skulle hålla mitt löfte.
Men så, plötsligt, efter 6 år, kom det en gäst till rum nummer Y. Där bor lilla A, nu 2 år. Orsaken till att det dröjt så? Jo, hon visste redan däruppe i sin himmel vilken pappa hon ville ha och det tog lite tid, men när det var löst gick det undan. Ett år på dagen efter att jag träffat hennes pappa första gången åkte vi hem med henne från BB. Hon är också lik mig till utseendet, men hon är pappas tjej. De har det där speciella när de är tillsammans. Det där som bara är deras och som gör mig varm i hela kroppen. Lilla A är vår clown, vår filur, vår härliga och vår glada. Vår spontana, rättframma, självklara, okonstlade och avspända. Äntligen, tänkte jag, har jag hållit vad jag lovat. Men spåkvinnan sa att den lilla jag hade svurit min ed till skulle ha uppnäsa och fräknar. Lilla A har varken uppnäsa eller fräknar. Och hon är pappas tjej. På det där härliga sättet.
Det dröjde bara 1,5 år och sen flyttade en gäst in i rum nummer Z. Där bor lilla V, nu 9 månader gammal. Jag tror att jag har fullgjort mitt löfte nu, den ed jag svor. Hon är väldigt lik sin pappa till utseendet och det är för tidigt att säga något om personligheten i detalj. Men jag tror, den här gången, att det är fråga om mammas tjej; den här gången är jag närmast. Tredje gången gillt. Där finns en liten uppnäsa och hon har den där bleka hyn som brukar innebära fräknar. Lilla V är vår eftertänksamma, vår avvaktande, hon som tittar med stora blå ögon rakt in i hjärnan på en. Lilla V är vår viljestarka, vår envisa, vår granittjej, hon som verkar veta något som vi andra bara kan gissa.
Sista månaderna när jag väntade henne tyckte jag mig se skuggan av ett väsen vid en viss plats i huset. Varje kväll, flera gånger, skymtade det förbi, en skugga, ett vinddrag. När vi kom hem från BB lika så. På samma plats i huset kunde jag ibland känna att luften var lite tjockare. Ibland hade en filt lagts omsorgsfullt tillrätta över den lillas kropp när hon sov, trots att jag under tiden varit med den stora.
Jag tror att lilla V hade en eskort med sig till oss. När hon var några månader försvann känslan, skuggan, vinddraget och den tjocka luften. Jag tror att det kunde konstateras att hon hamnat rätt; att hon var där hon skulle, att löftet hade hållits. Hon har kommit hem till dit hon hör hemma. Hon bor nu i det rum på mitt hjärtas hotell som var reserverat precis bara för henne, ett rum som var färdigbyggt och stod öppet i väntan på henne och som för alltid hade gapat tomt med dörren på glänt om hon inte kommit.
Nu sover de, alla barnen, och det är tyst och lugnt här på hjärtats hotell. I lobbyn sitter två vuxna och myser över var sitt glas vin i den skumma belysningen. Snart ska de ge upp för kvällen och krypa ner i den stora dubbelsängen och kramas som de alltid gör. God kväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)