Japp, såsom sista lördagen i månaden var det nu dags för invägning. Jag har nu passerat den magiska gränsen vid 75 kilo och vägde alltså idag in mig på 74,8, precis 1 kilo sista månaden. Det är grymt. Det är 7 kilo på ett halvår. Det är vad jag vägde som minst mellan de två sista barnen, för ca 2 år sen. Så nu kan man säga att det bara är en graviditets extrakilon kvar. Målet är under 70. I bästa fall 68. Men under 70, så är jag mig själv igen. Och fortsätter det i samma takt, är jag under 70 om 5 månader. Kanske inte supersonic, överljudshastighet, men det är samtidigt inte ångest kring mat varje vaken sekund. Smaka på den. Andra fördelar: billigare mat, snabbare att handla, håret växer fortare och i mycket tålig kvalité, finare hy, mindre problem med magen, jag fryser inte lika mycket längre, har fått lugnare humör...
Och då är det LCHF. Bara, endast och enbart. Jag är annars väldigt slapp. Den sista tidens situation på jobb och i övrigt har lämnat mig helt utan energi att vare sig promenera eller träna på annat sätt. Dagarna har inte varit annat än transportsträckor mellan sömn och sömn, toppat med sjukdom.
Jag har läst mig till att träning i sig inte har någon direkt inverkan på vikten om det inte är minst en timme om dagen - varje dag. Och glöm det bara, vem har tid/ork/lust med det? Men träningen har andra positiva effekter, som en sådan som jag behöver så innerligt. Man blir klar i huvudet, piggare, sover bättre, inte lika lätt stressad och man blir inte lika infektionskänslig. En kropp i ett sådant tillstånd, bränner sannolikt fett ännu bättre. Bara för att man helt enkelt mår bättre. Därför strävar jag ändå efter träning (i mitt fall promenader och Pilates) som komplement. Jag hoppas att våren, med sol, värme och bättre arbetssituation, kommer med inspiration till att komplettera med motion.
Och då kanske de 5 månaderna minskar till 3 eller så. Lean, mean, lovin' machine redan till midsommar....
Låt mig få drömma. Låt mig få tro att det kan vara så. Ta det inte ifrån mig.
Ha en skön dag i vårsolen. Själv övar jag på att vara ledig. Inte så lätt som man kan tro.
lördag 31 mars 2012
fredag 30 mars 2012
Känner mig nästan kär
Eller ja. Jag känner mig både kär på riktigt och nästan kär. Typ kär. Änna. Hur då, undrar vän av ordning?
Dels är jag kär. På riktigt. Alltid, varje dag. I min man och mina barn. Och vårt hus. Och lite sådär...
Men nu känner jag mig dessutom liksom typ kär på ett sätt till. Det är samma upprymda känsla, lite pirrig i magen och full av förväntan. Jag vänder blad i mitt arbetsliv. Jag startar eget AB efter att ha ägt ett större AB tillsammans med några kolleger under flera år. Nu spelar omständigheterna oss alla sådana kort att en förändring är så väl nödvändig som naturlig och jag stänger nu böckerna och sätter punkt för det ena och öppnar ny bok med blanka blad för det andra.
Och när det knastrar så härligt i ryggen på den nya, oöppnade boken, blir jag nästa yr i huvudet av tillförsikt, spänd förväntan och hopp om framtiden. Och det är som att vara lite kär. Idéer och tankar snurrar runt, jag är lite rastlös och jag bubblar nästan över av allt jag vill göra.
Lägg därtill strålande sol ute (sol inne, sol i hjärta, sol i sinne) och en härlig helg mitt framför näsan. Och efter mitt möte hos terapeuten idag kunde det konstateras att jag gjort jätteframsteg sen sist. Min inre målvakt tog bollen när utespelarna sjabblade bort sig. Men jag har varit med förr. Jag vet hur det kan bli. Upp som en sol, ner som en pannkaka och jag beställde ny tid hos henne fram i maj, när nykärsfasen är över och aprilsnön har begravt glädjen flera gånger om.
Men det är då. Nu är nu. Idag firar jag med att köpa ett par skor, gosa med mina barn och pyssla om min make.
Dels är jag kär. På riktigt. Alltid, varje dag. I min man och mina barn. Och vårt hus. Och lite sådär...
Men nu känner jag mig dessutom liksom typ kär på ett sätt till. Det är samma upprymda känsla, lite pirrig i magen och full av förväntan. Jag vänder blad i mitt arbetsliv. Jag startar eget AB efter att ha ägt ett större AB tillsammans med några kolleger under flera år. Nu spelar omständigheterna oss alla sådana kort att en förändring är så väl nödvändig som naturlig och jag stänger nu böckerna och sätter punkt för det ena och öppnar ny bok med blanka blad för det andra.
Och när det knastrar så härligt i ryggen på den nya, oöppnade boken, blir jag nästa yr i huvudet av tillförsikt, spänd förväntan och hopp om framtiden. Och det är som att vara lite kär. Idéer och tankar snurrar runt, jag är lite rastlös och jag bubblar nästan över av allt jag vill göra.
Lägg därtill strålande sol ute (sol inne, sol i hjärta, sol i sinne) och en härlig helg mitt framför näsan. Och efter mitt möte hos terapeuten idag kunde det konstateras att jag gjort jätteframsteg sen sist. Min inre målvakt tog bollen när utespelarna sjabblade bort sig. Men jag har varit med förr. Jag vet hur det kan bli. Upp som en sol, ner som en pannkaka och jag beställde ny tid hos henne fram i maj, när nykärsfasen är över och aprilsnön har begravt glädjen flera gånger om.
Men det är då. Nu är nu. Idag firar jag med att köpa ett par skor, gosa med mina barn och pyssla om min make.
onsdag 28 mars 2012
måndag 26 mars 2012
Sträng inleder veckan med dans, sång och vissling
Har haft en riktigt dålig tid, de senaste veckorna. Eller ja, sen årsskiftet i alla fall. Även förra året var eländigt, men det lämnar vi därhän...
Alldeles för mycket jobb; även när jag skulle ha föreställt vara mammaledig har jag jobbat 3-4 timmar per dag hemifrån. Jag utmanar er: testa det med en ettåring som bara vill övningsgå och en rastlös tvååring.
För snart två veckor sen kulminerade det i en rent fruktansvärd situation jobbmässigt samtidigt som de två små blir magsjuka. Någon dag senare, katastrofen är ett faktum: jag drabbas också. Högen arbete växer i takt med timmarna jag tar min tillflykt till toaletten. Jag tycker illa om att vara magsjuk. Och jag tycker illa om att ha ont i halsen - det är lika illa de två. Då vill jag inte leva.
Så döm om min förvåning (inte) när jag, medan magen fortfarande gör uppror, vältajmat får halsfluss. Samtidigt som jag hade behövts på jobbet som stöd.
Ett nackskott kanske?
Jag fick helt enkelt ge upp. Låta halsen göra ont, sitta uppe på nätterna och tycka synd om mig själv. Och låta eländet läka ut.
Så igår hade vi en underbar dag tillsammans, hela familjen i det sköna vårvädret, datorn var inte igång på hela dagen. Man tål inte mycket i vårluften. Vid halv fyra fick jag lägga mig och vila en stund i soffan. Klen. Glest byggd.
Vi gick och la oss klockan 22 igår kväll (och det med sommartiden inräknat, dvs kl 21 jfr dagen innan).
Klockan 06.45 ringer klockan in en ny vecka. Sträng tramsar vingligt upp och försöker hålla styrfart till köket för att inte stå på öronen. Gör smörgåsar till de två stora, väcker nioåringen. För att starta igång hjärnan får jag igång poden och snart strömmar Rammsteins Engel ut i högtalarna. Det är då det händer. Nioårige sonen, så trött att han sitter och vaggar av och an på stolen framför sina smörgåsar, börjar småvissla och nynna med. Tvååringen, den enda pigga och alerta i sällskapet, spricker upp i ett värmande leende och börjar dansa. Mamman blir vaken inifrån och ut av synen och börjar, lika otippat som oväntat, att slödigga lite bredvid tvååringen medan jag sätter tiden på äggklockan.
Den så trötta och trista måndagsmorgonen blev den bästa på riktigt länge, som börjar med sång och dans.
Så kommer maken och minsta barnet upp ur dvalan, mamman kopplar ur sin pod då det är dags att köra sonen till skolan. Maken kopplar in sin pod istället. I högtalarna ljuder snart de vemodiga tonerna av Imperiets tolkning av Fredmans Märk hur vår skugga.
??
??
Man kan säga att den stämningen är något annorlunda än den vi andra tre hade haft alldeles innan.
Mamman och sonen kastar sig ut i bilen, vrider på lite mer Rammstein och kommer tillbaka till rätta måndagsstämningen.
Nu är det arbete som gäller. Tyvärr. Men med en sådan morgon kan det bara vara bättre än det varit på länge ändå.
Alldeles för mycket jobb; även när jag skulle ha föreställt vara mammaledig har jag jobbat 3-4 timmar per dag hemifrån. Jag utmanar er: testa det med en ettåring som bara vill övningsgå och en rastlös tvååring.
För snart två veckor sen kulminerade det i en rent fruktansvärd situation jobbmässigt samtidigt som de två små blir magsjuka. Någon dag senare, katastrofen är ett faktum: jag drabbas också. Högen arbete växer i takt med timmarna jag tar min tillflykt till toaletten. Jag tycker illa om att vara magsjuk. Och jag tycker illa om att ha ont i halsen - det är lika illa de två. Då vill jag inte leva.
Så döm om min förvåning (inte) när jag, medan magen fortfarande gör uppror, vältajmat får halsfluss. Samtidigt som jag hade behövts på jobbet som stöd.
Ett nackskott kanske?
Jag fick helt enkelt ge upp. Låta halsen göra ont, sitta uppe på nätterna och tycka synd om mig själv. Och låta eländet läka ut.
Så igår hade vi en underbar dag tillsammans, hela familjen i det sköna vårvädret, datorn var inte igång på hela dagen. Man tål inte mycket i vårluften. Vid halv fyra fick jag lägga mig och vila en stund i soffan. Klen. Glest byggd.
Vi gick och la oss klockan 22 igår kväll (och det med sommartiden inräknat, dvs kl 21 jfr dagen innan).
Klockan 06.45 ringer klockan in en ny vecka. Sträng tramsar vingligt upp och försöker hålla styrfart till köket för att inte stå på öronen. Gör smörgåsar till de två stora, väcker nioåringen. För att starta igång hjärnan får jag igång poden och snart strömmar Rammsteins Engel ut i högtalarna. Det är då det händer. Nioårige sonen, så trött att han sitter och vaggar av och an på stolen framför sina smörgåsar, börjar småvissla och nynna med. Tvååringen, den enda pigga och alerta i sällskapet, spricker upp i ett värmande leende och börjar dansa. Mamman blir vaken inifrån och ut av synen och börjar, lika otippat som oväntat, att slödigga lite bredvid tvååringen medan jag sätter tiden på äggklockan.
Den så trötta och trista måndagsmorgonen blev den bästa på riktigt länge, som börjar med sång och dans.
Så kommer maken och minsta barnet upp ur dvalan, mamman kopplar ur sin pod då det är dags att köra sonen till skolan. Maken kopplar in sin pod istället. I högtalarna ljuder snart de vemodiga tonerna av Imperiets tolkning av Fredmans Märk hur vår skugga.
??
??
Man kan säga att den stämningen är något annorlunda än den vi andra tre hade haft alldeles innan.
Mamman och sonen kastar sig ut i bilen, vrider på lite mer Rammstein och kommer tillbaka till rätta måndagsstämningen.
Nu är det arbete som gäller. Tyvärr. Men med en sådan morgon kan det bara vara bättre än det varit på länge ändå.
söndag 25 mars 2012
Va? Kan man verkligen göra så?
Imorse frågade maken: "Har du nåt jobb du måste göra just idag?"
Förvirrat tänkte jag efter en stund innan jag kunde konstatera: "Nej, faktiskt inte."
"Bra", sa maken. "Kan vi inte vara med barnen idag då, tillsammans. Inte sitta vid datorerna hela tiden..."
Det var som att kliva rakt ut för ett stup, kasta sig ner för svarta backen, ge sig ut på okänt äventyr. Stänga av datorn... Inte jobba. Njuta av tid med barnen utan dåligt samvete... Exotiskt liksom.
Sagt och gjort. 4 timmars sol, lunch och fika ute tillsammans allihop. Jag minns inte sist vi bara hängde så. Övningsgått med den lilla i sina nya skor, flera varv runt huset i hennes takt utan en stressad mamma som ledsnar direkt. Nu sitter vi inne i soffan och vilar när de små benen blev för trötta.
Pappan planterar tomat- och chiliplantor med den stora, så hon får prata, fundera och kladda utan avbrott.
Jag jobbar för mycket, är för trött och stressad för att värdesätta att bara vara tillsammans med det vackraste jag har: familjen jag älskar. Glädje, lust och inspiration till hus, trädgård, matlagning, familjen och mig själv är kraftigt eftersatt.
Jag har hamnat precis där jag lovade mig själv att jag inte skulle hamna. Det måste bli ändring. Idag tänker jag inte jobba. Idag startar jag inte datorn. Detta inlägg skrivs i telefonen med en underbart varm ettåring sovande i knät medan solen lyser in genom fönstret. Så som det borde vara ofta. Jag längtar efter min familj, efter mig själv och efter glöd. Det måste bli ändring innan det bara blir aska kvar.
Förvirrat tänkte jag efter en stund innan jag kunde konstatera: "Nej, faktiskt inte."
"Bra", sa maken. "Kan vi inte vara med barnen idag då, tillsammans. Inte sitta vid datorerna hela tiden..."
Det var som att kliva rakt ut för ett stup, kasta sig ner för svarta backen, ge sig ut på okänt äventyr. Stänga av datorn... Inte jobba. Njuta av tid med barnen utan dåligt samvete... Exotiskt liksom.
Sagt och gjort. 4 timmars sol, lunch och fika ute tillsammans allihop. Jag minns inte sist vi bara hängde så. Övningsgått med den lilla i sina nya skor, flera varv runt huset i hennes takt utan en stressad mamma som ledsnar direkt. Nu sitter vi inne i soffan och vilar när de små benen blev för trötta.
Pappan planterar tomat- och chiliplantor med den stora, så hon får prata, fundera och kladda utan avbrott.
Jag jobbar för mycket, är för trött och stressad för att värdesätta att bara vara tillsammans med det vackraste jag har: familjen jag älskar. Glädje, lust och inspiration till hus, trädgård, matlagning, familjen och mig själv är kraftigt eftersatt.
Jag har hamnat precis där jag lovade mig själv att jag inte skulle hamna. Det måste bli ändring. Idag tänker jag inte jobba. Idag startar jag inte datorn. Detta inlägg skrivs i telefonen med en underbart varm ettåring sovande i knät medan solen lyser in genom fönstret. Så som det borde vara ofta. Jag längtar efter min familj, efter mig själv och efter glöd. Det måste bli ändring innan det bara blir aska kvar.
fredag 23 mars 2012
Jag ska ooah hela natten
Nej, det ska jag faktiskt inte. Den halsfluss som nu lever och har hälsan hos mig gör att jag varken vill svälja eller säga ett enda ord, än mindre ooah. Det jag däremot gör, är att jag sitter vaken. Igen. Det är snart två veckor sen sist det var lugn och ro nattetid. Livet med barn är spännande, eländigt och underbart, allt på en gång. Extra trist är det att nu är alla andra ok. Åh, vad jag hade behövt ha den sömnen.
Jag hallucinerar ibland om känslan att vakna upp en morgon, alldeles av mig själv utan att bli väckt. Efter att ha sovit en hel natt, utan en ettåring som rätt som det är placerar en målmedveten liten häl i pannan eller ögat på en, eller varför inte ger en fläskläpp. Jag kan sakta vakna till medvetande, njuta av morgonljuset in genom rullgardinen och känna efter... ah... frisk. Utvilad. Ostressad. Lugn. Vem vet, jag kanske slumrar till en kort minut extra. Jag kanske till och med har ork att le, vara på gott humör och se fram emot dagen. En frukost i lugn och ro över ett korsord till lite musik och en fin kopp kaffe som kan avnjutas i den tid den förtjänar...
Yeah right. Keep on dreamin', bönan. Lär inte bli en verklighet de närmaste 10-15 åren. Glöm den där läkande nattens sömn.
Så, om man nu inte kan få det man vill ha, får man göra något bra av det man kan få. Så jag surfar runt, tar mig tid att kolla efter kläder.
För det här med att vara sjuk, har en positiv biverkan: man går ner i vikt. Även om det bara är vätska och risken är stor att man går upp som ett jehu igen när man blir bra, så öppnas ett litet fönster av glädje, en tilltro om framtiden.
Dessutom har jag tid för mig själv att kolla i lugn och ro utan barn som hänger i armarna eller sitter i knät. Jag har underbar tid, alldeles för mig själv, såhär mellan 2 och 4 på morgonen.
Men, å andra sidan, är inspirationen rätt låg när någon drar en flaskborste i stål ner i svalget hela tiden. Så det blir nog inget handlat ändå.
Life's a bitch and then you die, black hell. Som de sjöng på sin tid, the Pogues.
Jag hallucinerar ibland om känslan att vakna upp en morgon, alldeles av mig själv utan att bli väckt. Efter att ha sovit en hel natt, utan en ettåring som rätt som det är placerar en målmedveten liten häl i pannan eller ögat på en, eller varför inte ger en fläskläpp. Jag kan sakta vakna till medvetande, njuta av morgonljuset in genom rullgardinen och känna efter... ah... frisk. Utvilad. Ostressad. Lugn. Vem vet, jag kanske slumrar till en kort minut extra. Jag kanske till och med har ork att le, vara på gott humör och se fram emot dagen. En frukost i lugn och ro över ett korsord till lite musik och en fin kopp kaffe som kan avnjutas i den tid den förtjänar...
Yeah right. Keep on dreamin', bönan. Lär inte bli en verklighet de närmaste 10-15 åren. Glöm den där läkande nattens sömn.
Så, om man nu inte kan få det man vill ha, får man göra något bra av det man kan få. Så jag surfar runt, tar mig tid att kolla efter kläder.
För det här med att vara sjuk, har en positiv biverkan: man går ner i vikt. Även om det bara är vätska och risken är stor att man går upp som ett jehu igen när man blir bra, så öppnas ett litet fönster av glädje, en tilltro om framtiden.
Dessutom har jag tid för mig själv att kolla i lugn och ro utan barn som hänger i armarna eller sitter i knät. Jag har underbar tid, alldeles för mig själv, såhär mellan 2 och 4 på morgonen.
Men, å andra sidan, är inspirationen rätt låg när någon drar en flaskborste i stål ner i svalget hela tiden. Så det blir nog inget handlat ändå.
Life's a bitch and then you die, black hell. Som de sjöng på sin tid, the Pogues.
torsdag 22 mars 2012
Ja men då toppar vi väl hela skiten med lite halsfluss
Älskade make. Och familj. Tack för att ni finns där. När allt annat är skit.
onsdag 21 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
När man är som tröttast
Japp. När man är som allra mest trött och sliten. Det har varit ett race utan dess like rent jobbmässigt sen årsskiftet vilket kulminerat i nån slags explosion senaste två veckorna, känslomässig berg- och dalbana av flera skäl och detta toppat nu det sista med lusattack, magsjuka och influensa.
En dag, som denna, när man känner sig som ett utsketet äpplamos, alla verkar vara vid god hälsa, började jag sakta nära idén om en god natts sömn.
Vår minsta dotter delade inte den visionen. Lagom till läggdags för mamman och pappan fann hon det lämpligt att helt enkelt... vara vaken. Pigg som en lärka. Efter en timme med henne alldeles intill i sängen i hopp om att hon skulle ge efter för John Blund, fanns ingen annan nåd än att gå upp igen.
Här sitter jag nu, snart midnatt, så trött att jag kan kräkas och vill bara gråta. Men sova - nej nej neeeej, det låter sig inte göras. Barnet i fråga sitter lugnt och förstrött och pillar med sina saker.
Så, vad ska mamman hitta på då? Jo, jag vet, jag kan ju alltid jobba lite, nu när jag ändå har tid att slå ihjäl.
En dag, som denna, när man känner sig som ett utsketet äpplamos, alla verkar vara vid god hälsa, började jag sakta nära idén om en god natts sömn.
Vår minsta dotter delade inte den visionen. Lagom till läggdags för mamman och pappan fann hon det lämpligt att helt enkelt... vara vaken. Pigg som en lärka. Efter en timme med henne alldeles intill i sängen i hopp om att hon skulle ge efter för John Blund, fanns ingen annan nåd än att gå upp igen.
Här sitter jag nu, snart midnatt, så trött att jag kan kräkas och vill bara gråta. Men sova - nej nej neeeej, det låter sig inte göras. Barnet i fråga sitter lugnt och förstrött och pillar med sina saker.
Så, vad ska mamman hitta på då? Jo, jag vet, jag kan ju alltid jobba lite, nu när jag ändå har tid att slå ihjäl.
måndag 19 mars 2012
Spegel, spegel på väggen där...
Efter duschen idag såg jag mig i spegeln. Jag brukar försöka undvika det så ofta och mycket jag kan, men då och då tar jag mod till mig att möta den. Spegelbilden. Detta var vad jag såg. Från topp till tå.
Odefinierbar frisyr.
Schyssta brillor på rätt ful näsa.
Dubbelhaka.
Gamnacke.
Dålig hållning med framskjutna axlar.
Alldeles för stora och inte längre så estetiskt tilltalande bröst.
Mammamage, varken stor eller liten, men mjuk.
Skapliga ben, om än så här i version 37.7 med ytliga blodkärl. Byxor/tajts rekommenderas.
Sådär liksom. Varken mer eller mindre. Eller ja, lägg till listan ovan ett svagt ökande antal hudfläckar och alldeles för mycket generande hårväxt. Så ser det ut. Och när jag ser det, känner jag sorg. Ibland lite förtvivlan. Uppgivenhet.
Så är det. En trebarnsmamma i sina bästa år. Egentligen inte så värst annorlunda. Kanske känner sig någon av er som läser detta igen er?
Men det här inlägget ska inte bara handla om vad jag ser och känner när jag ser min spegelbild. Det ska handla om det där konstiga som händer, den förbluffande, förtrollande förvandling som sker när min make ser min spegelbild. För ni förstår, han ser inte alls det jag ser, vete fan hur det går till.
Han ser den kvinna som han med omsorg valt att leva sitt liv med. Han ser en tjej han stolt visar upp för sina vänner. Han ser ett par fundersamma och vackra bruna ögon, ett leende som lyser upp hela ansiktet och smilgropar man kan trilla in i. Han ser en mun som kan haspla ur sig den ena sylvassa kommentaren efter den andra. Han ser en liten filur med rävar bakom öronen. Han ser en kropp som fött och ammat barnen han älskar och som är skalet till en person han inte vill leva utan. Han känner inte sorg och förtvivlan - tvärtom. Han känner trygghet, glädje, närhet, omsorg och värme. Han känner att allt är som det ska...
Jag tycker makens bild är mycket bättre än min.
Odefinierbar frisyr.
Schyssta brillor på rätt ful näsa.
Dubbelhaka.
Gamnacke.
Dålig hållning med framskjutna axlar.
Alldeles för stora och inte längre så estetiskt tilltalande bröst.
Mammamage, varken stor eller liten, men mjuk.
Skapliga ben, om än så här i version 37.7 med ytliga blodkärl. Byxor/tajts rekommenderas.
Sådär liksom. Varken mer eller mindre. Eller ja, lägg till listan ovan ett svagt ökande antal hudfläckar och alldeles för mycket generande hårväxt. Så ser det ut. Och när jag ser det, känner jag sorg. Ibland lite förtvivlan. Uppgivenhet.
Så är det. En trebarnsmamma i sina bästa år. Egentligen inte så värst annorlunda. Kanske känner sig någon av er som läser detta igen er?
Men det här inlägget ska inte bara handla om vad jag ser och känner när jag ser min spegelbild. Det ska handla om det där konstiga som händer, den förbluffande, förtrollande förvandling som sker när min make ser min spegelbild. För ni förstår, han ser inte alls det jag ser, vete fan hur det går till.
Han ser den kvinna som han med omsorg valt att leva sitt liv med. Han ser en tjej han stolt visar upp för sina vänner. Han ser ett par fundersamma och vackra bruna ögon, ett leende som lyser upp hela ansiktet och smilgropar man kan trilla in i. Han ser en mun som kan haspla ur sig den ena sylvassa kommentaren efter den andra. Han ser en liten filur med rävar bakom öronen. Han ser en kropp som fött och ammat barnen han älskar och som är skalet till en person han inte vill leva utan. Han känner inte sorg och förtvivlan - tvärtom. Han känner trygghet, glädje, närhet, omsorg och värme. Han känner att allt är som det ska...
Jag tycker makens bild är mycket bättre än min.
söndag 18 mars 2012
Inmålad i ett hörn...
... ni vet känslan. När världen har spelat sina kort mot dig på ett sådant sätt att du inte kan vända dig åt något håll utan att något går sönder. Som att välja mellan pest och kolera, Skylla och Karybdis. Vart man än vänder sig har man rumpan bak, det är lika långt som det är brett... Ja, ni kan dem alla, de gamla härliga uttrycken.
Så är det för Sträng just nu.
Jag hanterar det mycket dåligt. I frustration vet jag inte om jag snart inte slåss. Skriker högt. Men det hjälper inte det heller. Så, gamla, goa, fina, väl beprövade Knyta-näven-i-fickan-och-gnissla-tänder, nu ses vi igen.
Så är det för Sträng just nu.
Jag hanterar det mycket dåligt. I frustration vet jag inte om jag snart inte slåss. Skriker högt. Men det hjälper inte det heller. Så, gamla, goa, fina, väl beprövade Knyta-näven-i-fickan-och-gnissla-tänder, nu ses vi igen.
lördag 17 mars 2012
Stackars barn...
"...som tvingas vara hemma med föräldrarna över sommarhalvåret. Tänk vad de går miste om på förskolan. Alla pedagogiskt väl uttänkta metoder för att barnen skall utvecklas på ett fullgott sätt. För att inte tala om den sociala gemenskap som endast går att uppbringa på en förskola. Det blir aldrig det samma när barn träffas på stranden, i hemmet eller lekparken, tillsammans med respektive föräldrar."
...fann jag att läsa när jag skulle sätta mig in i lite mer hur det här med vårdnadsbidrag fungerar. Ja, verkligen, stackars barn... Vårdnadsbidrag betalas bara ut till barn som ännu inte fyllt tre år. Jag tror nog att om ett barn är hemma med sina föräldrar tills de fyller tre, kommer de ha goda möjligheter att hinna ikapp den sociala gemenskapen. Jag tänker t ex att vår minsta nu är drygt ett år. Tack vare vårdnadsbidraget löser vi de sista månaderna mellan att föräldradagarna är slut och att förskolan börjar till hösten. Det handlar om 3-4 månader. Hon kommer att vara ett år och 7 månader när hon börjar förskolan. Jag tror inte hon missar sådär våldsamt mycket.
Som det är nu, skulle vi alltså lämna en person på förskolan som inte kan gå själv och inte kan säga ett enda ord. På vilket sätt hamnar hon efter i den sociala utvecklingen genom att vara hemma några månader till med mamma/pappa och storasyster?
I så fall kan jag förstå argumenten mer vad gäller just storasyster. Hon är drygt 2,5 år och väldigt social. Att hon ibland är lite uttråkad här hemma med mamma/pappa och lillasyster märks. Men det har inte märkts förrän sista månaderna. De första 2,5 åren av hennes liv har hon haft fullt tillräckligt att göra med att bara vara. Jag tror inte att hon kommer vara hopplöst efter när hon börjar på förskolan i augusti, nyss fyllda tre.
Det skiljer 17 månader på dem. Vi valde aktivt direkt att inte låta den stora börja på förskolan medan vi väntade den lilla. Nix, hon skulle bara vara 17 månader när hon blev storasyster och att då lämna henne på förskolan för att mamma ska vara hemma med lillasyster... Tror inte det. Dessutom vet jag hur oundvikligt mycket sjuka de är. Och få hem det till en liten nyfödd, när den stora inte är äldre än så... Det vore till att skapa problem i onödan. Hade hon varit tre eller äldre, hade vi tänkt annorlunda.
Det är en knepig debatt detta. Kvinnan luras till att vara hemma och missa karriär och personlig utveckling, säger de som är emot. "Ingen kvinna eller man född är så jävla dum att hon kastar bort en karriär, ett liv, en rolig, stimulerande framtid. Visserligen innebär vårdnadsbidrag att man är hemma med sina underbara barn, men det innebär också ett liv i relativ isolering och ensamhet. De flesta andra jobbar ju." kan man läsa sig till i ett annat inlägg. Själv har jag ett bra jobb, karriär kan man väl kanske kalla det om man vill (själv är jag inte så karriärsinriktad). Om jag, med hjälp av vårdnadsbidraget, stannar hemma med mina barn några månader extra... på vilket sätt tackar jag då nej till en rolig och stimulerande framtid? Och isolering och ensamhet? Det blir ju vad man gör det till. I vårt fall ger det bl a barnen möjlighet att träffa sina mor- och farföräldrar väldigt mycket. Är man drygt ett år, räcker det utmärkt som stimulans för en dag.
För egen del kan jag tänka att man ägnar sig åt arbetslivet och all den, enligt inlägget ovan, spännande och stimulerande framtiden i minst 40 år. Om man späder ut barnaåren med några månader till, ser jag inte att det skulle göra någon större skada.
Och sen "kasta bort /.../ ett liv"???? För min del är mina barn en väldigt stor del av mitt liv. Den största och viktigaste delen. Hur kan tid med dem vara något jag "kastar bort"? I flera avseenden är människan som skrivit inlägget ovan inte alls på samma planet som jag.
Visst är förskolan en fantastisk rättighet. Men jag vet också föräldrar som med ångest lämnar sina barn på en förskola som inte är annat än förvaring om dagarna, föräldrar som är otroligt missnöjda med hur förskolorna sköts. Det är inte så enkelt, inte så svart och vitt. Lite mer nyanserad bild hade jag sökt.
Det innebär också att de fattigas barn blir utlämnade åt en människas nycker och uppfostringsmetoder och kommer efter i den socialisering och träning att samverka med andra människor som faktiskt äger rum på förskolor.
kan man läsa mer i inlägget ovan. ???? Va? Vad är det du säger, människa? Menar du att det är fattiga som stannar hemma längre med sina barn och att de, bara för att de inte har så mycket pengar, inte kan uppfostra sina barn? För jag vill väl ändå påstå att en förskolevecka inte ska vara mer än 40 timmar lång, motsvarande en vuxens arbetsvecka? Är det då inte så att alla barn hänvisas åt sina föräldrars "nycker och uppfostringsmetoder" resten av veckans 168 timmar? Rik som fattig?
Är det inte upp till föräldrarna själva att avgöra vad de tror är bäst för sin egen familj med de förutsättningar som råder för just dem just då? Alla de människor som inte har något arbetsliv att prata om att gå tillbaka till? Alla de som ser vårdnadsbidraget som en möjlighet att pausa lite i ett arbetsliv de vantrivs i? För det är fortfarande så, att det gäller bara till att barnen är tre år. Och, som sagt, jag tror de flesta barn utan vidare kommer ikapp i den sociala utvecklingen på förskolan då.
fredag 16 mars 2012
Tjäna på olja och guld
Såsom varandes ekonomichef på ett företag får jag dagligen diverse skräpmail. Jag är för lat för att direkt skicka dem vidare till skräppost-lådan, utan jag hinner ofta slänga en blick på rubriken medan jag markerar dem för radering.
Alldeles nyss fick jag ett mail från Börsguiden, med rubriken "Tjäna pengar på olja och guld". Det säger sig självt att Börsguiden tipsar en om vilka aktier man bör köpa för att på sikt kanske kunna köpa den där fina BMW X5 som man trånat efter så länge. Eller den där fina soffan för 150 000 man provsuttit. Eller, i lite mindre skala, kanske de där fräna skorna för 6000 i lyxbutiken, den där shoppingresan till London eller renovera om till helkaklat badrum.
Visst, jag är med på det. Den som har pengar, kan på detta sätt köpa ännu mer pengar. Var och en har sin egen religion.
Men just olja och guld... Olja. Har inte redan tillräckligt många redan tjänat alldeles för mycket pengar på oljan? Samtidigt som ett alldeles äckligt stort antal andra människor dukat under just för oljan? Och är inte tillräckligt många redan i ett otäckt beroende av oljan, som en indirekt drog? Och guld. Av olja får man bensin, plast och en massa saker som man kan känna att man har nytta av. Men guld? Vad är det värt - egentligen?
Börsguiden, jag tackar för erbjudandet, men säger nej. Jag vill inte tjäna pengar på olja och guld. Inte idag. Jag vill inte skyffla på bränsle på den elden. För jag börjar bli allt mer skeptisk till den typen av luftpengar som rör sig i den delen av den finansiella världen.
Alldeles nyss fick jag ett mail från Börsguiden, med rubriken "Tjäna pengar på olja och guld". Det säger sig självt att Börsguiden tipsar en om vilka aktier man bör köpa för att på sikt kanske kunna köpa den där fina BMW X5 som man trånat efter så länge. Eller den där fina soffan för 150 000 man provsuttit. Eller, i lite mindre skala, kanske de där fräna skorna för 6000 i lyxbutiken, den där shoppingresan till London eller renovera om till helkaklat badrum.
Visst, jag är med på det. Den som har pengar, kan på detta sätt köpa ännu mer pengar. Var och en har sin egen religion.
Men just olja och guld... Olja. Har inte redan tillräckligt många redan tjänat alldeles för mycket pengar på oljan? Samtidigt som ett alldeles äckligt stort antal andra människor dukat under just för oljan? Och är inte tillräckligt många redan i ett otäckt beroende av oljan, som en indirekt drog? Och guld. Av olja får man bensin, plast och en massa saker som man kan känna att man har nytta av. Men guld? Vad är det värt - egentligen?
Börsguiden, jag tackar för erbjudandet, men säger nej. Jag vill inte tjäna pengar på olja och guld. Inte idag. Jag vill inte skyffla på bränsle på den elden. För jag börjar bli allt mer skeptisk till den typen av luftpengar som rör sig i den delen av den finansiella världen.
Där har ni mig en dag som denna. Lite politiskt upprörd i den mån jag orkar mellan magsjukeattackerna här hemma.
torsdag 15 mars 2012
Kräkning kräkning
De små tjejerna har kräkts ikapp sen igår kväll. Det är kul nästan jämt. Och inspiration/ork till att göra något annat än att vara på helspänn inför nästa omgång finns inte.
Alltså inga inspirerade inlägg. Dessutom borde jag jobba istället för att sitta här och tramsa om jag får energi över.
Alltså inga inspirerade inlägg. Dessutom borde jag jobba istället för att sitta här och tramsa om jag får energi över.
onsdag 14 mars 2012
Det blir till att jobba natt
Vilken dag. Och än är den inte slut. Jag hann inte äta någon lunch idag. Frukost: ett ägg och en halv korv och sen ingenting annat än kaffe förrän klockan halv sex på kvällen. I säng med barnen, jobbsnack per telefon och sen startade jag igång datorn och stretchade lite för att jobba vidare ett par timmar. Lång dags färd emot natt.
Då kräks minsta dottern. Soffa, kuddar, pappan, allt får snabbsaneras. High life.
Så fort läget är under kontroll, återgår jag nu till datorn. In i dimman.
Jag trodde det skulle bli bättre. Men det var fel. Jag är alldeles för trött egentligen. Men har inget val. Och risken är att natten, efter att jag jobbat klart, blir ett nattvak med kräkande bebis.
Det är så man kan gråta.
Skål.
Då kräks minsta dottern. Soffa, kuddar, pappan, allt får snabbsaneras. High life.
Så fort läget är under kontroll, återgår jag nu till datorn. In i dimman.
Jag trodde det skulle bli bättre. Men det var fel. Jag är alldeles för trött egentligen. Men har inget val. Och risken är att natten, efter att jag jobbat klart, blir ett nattvak med kräkande bebis.
Det är så man kan gråta.
Skål.
måndag 12 mars 2012
När man inte är kung på jobbet...
...får man ta igen det någon annanstans.
För en dryg månad sen sa jag upp mig som VD där jag jobbar. Den insatte kanske minns diverse inlägg om gäddor i akvarier och annat. Gäddan var givetvis jag och akvariet var min tjänst som verkställande direktör. Jag ångrar ingenting; jag är lättad över att ha fått mer tid och ork över till barnen och annat. Mig själv till exempel. Jag hade glömt att det fanns en tjej bakom allt det andra, en tjej som glömt av hur man gör när man skrattar, sover gott och inte gråter så fort man behöver köpa en ny tröja.
Och, nästan på dagen märkligt nog, hände något annat underligt: antalet besökare till min blogg ökade lavinartat. Det är grymt. Jag har förvisso inga ambitioner att bli någon proffsbloggare eller så, utan använder det här som en plats att... släppa på trycket, ventilera och skriva ner sånt jag vill komma ihåg. Ord till barnen. Vem vet, rätt som det är kanske man rycks från dem i förtid och det finns saker jag vill ha berättat för dem. Sånt försöker jag få ner här när andan faller på...
Tidigare hade jag som mål att kanske kanske nå 500 besökare per månad, fast jag snubblade allt som oftast på mållinjen med 486 och så. Såsom nu, alldeles nyss, är den siffran exakt 1000 för senaste månaden. Och inte bara det, tidigare fick jag mest träffar på sökordet Pennywise, men nu toppar Sträng på lyran, som aldrig varit sökt efter alls tidigare.
Så välkomna hit, alla nya läsare. Jag ska försöka hålla er intresserade, så att ni kommer tillbaka då och då. Jag är jätteglad och stolt över att ni hittat hit. Jag är kanske inte kung på jobbet längre, men jag är kung här på lyran och det är inte så illa det...
söndag 11 mars 2012
Undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en förmån
För den uppdaterade är det ingen nyhet att det i familjen finns tre barn. De två små är i åldrarna ett samt två och ett halvt år. Drygt. Ish.
Den stora gillar Pippi Långstrump, Emil, Alfons Åberg, Hitta Nemo... En allätare helt enkelt. På senare tid har hon dock fått upp ögonen för ett par av Ragdoll Productions storsäljare, nämligen Teletubbies och I Drömmarnas Trädgård. Dessa två serier går därför regelbundet för fullsatta salonger här hemma. Såväl hon som lillasyster kan bli sittande långa stunder framför detta.
Själv tittar jag lite då och då, sådär lite över axeln, förundrad, glad och besvärad på en och samma gång i en salig röra.
Teletubbies fattar jag inte riktigt. De heter Dipsy, Laa-laa, Po och Tinky Winky. De dansar. Och är glada. Och färgglada. Och visar TV på magen. Där barn dansar. Typ så.
Men jag förstår att det här liksom var uppvärmningen, stretchandet inför den stora utmaningen. För några år senare släppte samma produktionsbolag, Ragdoll Production, det fantastiska I Drömmarnas Trädgård. Och det här, det är bra skit det. Det är liksom som att gå från ett test av en programvara direkt till version 4.0. Det är grymt. Och det är påtänt. Det måste vara påtänt.
För, ärligt talat... Hög på syra i början av 90-talet - vem önskade inte i sitt inre då att bli hämtad ut på äventyr i Pinky Ponk? Kolla bara...
Inne i Pinky Ponk kan figurer som Tomblibooerna och Makka Pakka sitta och fika. Det känns som en färgglad version av Korova Milkbar (favoritbaren i A Clockwork Orange, för den påläste), där Tomblibooerna avnjuter diverse fluoriscerande, pastellfärgade drycker för att då och då brista ut i lite spattig fridans. Om det är en modern variant av Moloko Vellocet de dricker, kommer jag förmodligen aldrig att få veta, men jag har mina misstankar...
Sen är det det här med proportionerna. På bilden ovan ser man ju att Pinky Ponken verkar vara jättestor om Tomblibooerna, som känns i storlek ungefär som barn, är så små inuti där. Men... Och det är här det blir lite Alice i Underlandet av det hela. I den fantastiskt sköna White Rabbit från 1967 sjunger Jefferson Airplane:
One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall
Lite så är det för Makka Pakka och de andra. I förhållande till vissa saker är de jättestora, men de sakerna i förhållande till andra är små, där Makka Pakka är mycket mindre...
Lika härligt knäppt är det med Pontipinerna och deras grannar Wottingerna, som är små dockhusfigurer. Iggle Piggle och Upsy Daisy är också viktiga figurer. Lite mysiga, mulliga, glada... Och politiskt korrekta, såklart...
Och så är det alltid fint väder. Sådär härligt sommarmorgonljust. Sommarlovsljust. Alla är glada, snälla, dansiga och härliga. Jag tänker lite på den intervju jag såg med salige Dennis Hopper. Under en av sina mer... låt oss säga experimentella perioder, hade han gått ut i trädgården för att kissa och, som han sa: "Jag trodde jag var en galax." Miljön i I Drömmarnas Trädgård skulle lätt kunna vara den typen av galax.
Men... Säg den stilla frid som varar för evigt i ett ljuvligt Eden. Någonstans där i skogen smyger jättelika, knepiga varelser omkring... Kan skrämma skiten ur vem som helst. Jag tänker på filmen Ghostbusters och Marshmallow Man:
Även kultklassikern Killer Klowns from Outer Space gör sig påmind. Stora, färgglada clowner som i parad drar igenom stad efter stad och tillfångatar människor...
Fast I Drömmarnas Trädgård heter de Haahooerna och ser ut så här:
Lite samma upplägg tänker jag. Och på In the Night Gardens (alltså officiella hemsidan) webbplats kan man läsa om Haahooerna att de: The Haahoos are five enormous pillowy characters, who roam about the garden at a leisurely pace. Mycket betryggande...
Men ändå. Jag gillar det. Jag klarar inte av timme ut och timme in av detta färgglada, syrapåverkade solljusdränkta landskap, men i små doser... gör det mig glad och varm i hjärtat. Och barnen är som förtrollade, vilket gör mig glad en gång till när jag får tid att göra lite annat - kanske till och med sådan lyx som att gå på toaletten ensam.
Fast jag undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån och aktivt ombesörjer en jämn tillgång, eller om de vänder andra kinden till medan de inte låtsas om det skick medarbetarna är i när de kommer in till jobbet på morgonen...
Oavsett vilket, vill jag tacka dem. Nu kan man för en kort stund leva i en sådan skum värld utan att behöva skada sin egen kropp. För det är jag er evigt tacksam.
Den stora gillar Pippi Långstrump, Emil, Alfons Åberg, Hitta Nemo... En allätare helt enkelt. På senare tid har hon dock fått upp ögonen för ett par av Ragdoll Productions storsäljare, nämligen Teletubbies och I Drömmarnas Trädgård. Dessa två serier går därför regelbundet för fullsatta salonger här hemma. Såväl hon som lillasyster kan bli sittande långa stunder framför detta.
Själv tittar jag lite då och då, sådär lite över axeln, förundrad, glad och besvärad på en och samma gång i en salig röra.
Teletubbies fattar jag inte riktigt. De heter Dipsy, Laa-laa, Po och Tinky Winky. De dansar. Och är glada. Och färgglada. Och visar TV på magen. Där barn dansar. Typ så.
Men jag förstår att det här liksom var uppvärmningen, stretchandet inför den stora utmaningen. För några år senare släppte samma produktionsbolag, Ragdoll Production, det fantastiska I Drömmarnas Trädgård. Och det här, det är bra skit det. Det är liksom som att gå från ett test av en programvara direkt till version 4.0. Det är grymt. Och det är påtänt. Det måste vara påtänt.
För, ärligt talat... Hög på syra i början av 90-talet - vem önskade inte i sitt inre då att bli hämtad ut på äventyr i Pinky Ponk? Kolla bara...
Inne i Pinky Ponk kan figurer som Tomblibooerna och Makka Pakka sitta och fika. Det känns som en färgglad version av Korova Milkbar (favoritbaren i A Clockwork Orange, för den påläste), där Tomblibooerna avnjuter diverse fluoriscerande, pastellfärgade drycker för att då och då brista ut i lite spattig fridans. Om det är en modern variant av Moloko Vellocet de dricker, kommer jag förmodligen aldrig att få veta, men jag har mina misstankar...
Sen är det det här med proportionerna. På bilden ovan ser man ju att Pinky Ponken verkar vara jättestor om Tomblibooerna, som känns i storlek ungefär som barn, är så små inuti där. Men... Och det är här det blir lite Alice i Underlandet av det hela. I den fantastiskt sköna White Rabbit från 1967 sjunger Jefferson Airplane:
One pill makes you larger
And one pill makes you small
And the ones that mother gives you
Don't do anything at all
Go ask Alice
When she's ten feet tall
Lite så är det för Makka Pakka och de andra. I förhållande till vissa saker är de jättestora, men de sakerna i förhållande till andra är små, där Makka Pakka är mycket mindre...
Lika härligt knäppt är det med Pontipinerna och deras grannar Wottingerna, som är små dockhusfigurer. Iggle Piggle och Upsy Daisy är också viktiga figurer. Lite mysiga, mulliga, glada... Och politiskt korrekta, såklart...
Och så är det alltid fint väder. Sådär härligt sommarmorgonljust. Sommarlovsljust. Alla är glada, snälla, dansiga och härliga. Jag tänker lite på den intervju jag såg med salige Dennis Hopper. Under en av sina mer... låt oss säga experimentella perioder, hade han gått ut i trädgården för att kissa och, som han sa: "Jag trodde jag var en galax." Miljön i I Drömmarnas Trädgård skulle lätt kunna vara den typen av galax.
Men... Säg den stilla frid som varar för evigt i ett ljuvligt Eden. Någonstans där i skogen smyger jättelika, knepiga varelser omkring... Kan skrämma skiten ur vem som helst. Jag tänker på filmen Ghostbusters och Marshmallow Man:
Även kultklassikern Killer Klowns from Outer Space gör sig påmind. Stora, färgglada clowner som i parad drar igenom stad efter stad och tillfångatar människor...
Fast I Drömmarnas Trädgård heter de Haahooerna och ser ut så här:
Lite samma upplägg tänker jag. Och på In the Night Gardens (alltså officiella hemsidan) webbplats kan man läsa om Haahooerna att de: The Haahoos are five enormous pillowy characters, who roam about the garden at a leisurely pace. Mycket betryggande...
Men ändå. Jag gillar det. Jag klarar inte av timme ut och timme in av detta färgglada, syrapåverkade solljusdränkta landskap, men i små doser... gör det mig glad och varm i hjärtat. Och barnen är som förtrollade, vilket gör mig glad en gång till när jag får tid att göra lite annat - kanske till och med sådan lyx som att gå på toaletten ensam.
Fast jag undrar om Ragdoll Production ser drogerna som en löneförmån och aktivt ombesörjer en jämn tillgång, eller om de vänder andra kinden till medan de inte låtsas om det skick medarbetarna är i när de kommer in till jobbet på morgonen...
Oavsett vilket, vill jag tacka dem. Nu kan man för en kort stund leva i en sådan skum värld utan att behöva skada sin egen kropp. För det är jag er evigt tacksam.
lördag 10 mars 2012
Idag för nio år sedan började det
Vid den här tiden, det här datumet, för nio år sedan vaknade jag upp till ett nytt liv. Ett liv som mamma. Sonen föddes vid två på natten; sen sov jag den djupaste sömn några timmar och vaknade upp till en underbar dag ungefär nu.
Bredvid mig i sängen hade jag en liten, varm, 3,2 kilo tung koncentrerad omgång kärlek.
Idag är han 9 år, 1,43 lång och väger runt 35 kilo. Tiden går, otroligt mycket runt omkring har hänt sen dess, men i hjärtat är det precis som då. Visserligen har han hunnit få grannar på hjärtats hotell (Läs mer på Hjärtats hotell), men hans rum är på exakt samma plats som då.
Grattis på födelsedagen min älskade pojke. En kram och ett leende från dig gör min dag. Varje dag.
Bredvid mig i sängen hade jag en liten, varm, 3,2 kilo tung koncentrerad omgång kärlek.
Idag är han 9 år, 1,43 lång och väger runt 35 kilo. Tiden går, otroligt mycket runt omkring har hänt sen dess, men i hjärtat är det precis som då. Visserligen har han hunnit få grannar på hjärtats hotell (Läs mer på Hjärtats hotell), men hans rum är på exakt samma plats som då.
Grattis på födelsedagen min älskade pojke. En kram och ett leende från dig gör min dag. Varje dag.
fredag 9 mars 2012
Feel that sting, big boy?
En scen ur Pulp Fiction. Jajamen, jag har i detta inlägg dammat av det gamla örhänget. Om det nu är ett lämpligt epitet för en film. Örhänge. Well. Idag är det det.
Scenen är när bossen Marsellus Wallace (underbart härlige Ving Rhames) pratar med boxaren Butch (Bruce Willis) om att han ska lägga sig några ronder in i nästa match. Butch är väl inte väldigt pigg på upplägget och är lite... motvals.
Wallace säger då:
"The night of the fight, you might feel a slight sting. That's pride fuckin' with you. Fuck pride. Pride only hurts. It never helps. You fight through that shit."
Jaha, och vad är det med det då? tänker vän av ordning. Jo, liknande, fast ändå inte alls, har jag haft det den senaste tiden. Jag undrar när min tillvaro - om någonsin - kommer bli Marsellus Wallace-fri.
Scenen är när bossen Marsellus Wallace (underbart härlige Ving Rhames) pratar med boxaren Butch (Bruce Willis) om att han ska lägga sig några ronder in i nästa match. Butch är väl inte väldigt pigg på upplägget och är lite... motvals.
Wallace säger då:
"The night of the fight, you might feel a slight sting. That's pride fuckin' with you. Fuck pride. Pride only hurts. It never helps. You fight through that shit."
Jaha, och vad är det med det då? tänker vän av ordning. Jo, liknande, fast ändå inte alls, har jag haft det den senaste tiden. Jag undrar när min tillvaro - om någonsin - kommer bli Marsellus Wallace-fri.
tisdag 6 mars 2012
Om 15-20 år sådär...
Jag älskar såklart mina barn. Högt och innerligt och vad du vill. Intensivt och hårt och underbart är livet tillsammans med dem. Men ändå... Ibland...
Igår åkte jag med dem in till större staden. Jag tog mig en tur in på Hemtex i jakt på kuddar. Där möttes jag av plädar i härligt bleka gröna och beige nyanser. Och storblommiga. Och kökshandduksrutiga. Med kuddar till.
Det var åh så enkelt att föreställa mig mig själv, utslängd på en divan, insvept i... låt säga en 6-8 stycken av dessa plädar, uppallad å en 20-30 av dessa kuddar. På en liten pall eller litet bord bredvid föreställer jag mig en härlig, storblommig - eller varför inte kökshandduksrutig - jättekopp (mera nästan som en hink faktiskt) full av mysigt te (som jag förvisso inte är så förtjust i, men dricker jag den mängden kaffe blir jag dålig i magen och koppen ska ju vara full av något). Eller kanske ett glas vin? Ja. Det blir bra.
Antingen är divanen placerad i nån slags burspråk eller liknande med stora glaspartier genom vilka solen lyser in och värmer själ och hjärta... eller så alldeles intill en öppen spis eller kamin av något slag. Kallt ute, men varmt inne, tänker jag mig.
I händerna har jag en bok. Och i bokhyllan har jag pallat upp med en 10-15 till. Jag har obegränsat med tid att sitta kvar, sippa på mitt te/kaffe/vin medan solen lyser in genom fönstren och värmer trots gnistrande vinterkyla på utsidan. Högtalarna spelar något bra. Pink Floyd. Eller lite mer arty: Mike Oldfield. Instrumentalt. Eller något smetigt franskt, kanske lite Patricia Kaas. Jag kan också tänka mig att späda ut playlisten med lite 90-tal av typen The Orb. Och halvt om halvt låtsas att jag sitter i min floating tank...
Hoppsan, råkade jag slumra till en liten timme eller två? Ojdå, det gör ingenting alls. Har inga tider att passa, ingen som ska köras någonstans eller ha mat. Jag har bara mig själv. Mmmm... Jag läser några sidor till innan jag gör mer te. Kaffe. Vin.
Men nej. Jag rycks ut verkligheten av en liten röst som är bekant och som utan att tänka mer på det stövlat in bakom kassadisken på Hemtex och lättsamt språkar med expediten. Och i vagnen sitter det andra lilla spöket och gapar eftersom hon inte tycker det är så kul att sitta still.
Vi åker hem. Här duger inte att stå och drömma.
Väl hemma, efter den alltid lika intressanta kalabaliken som råder när man kommit hem, alla är hungriga och börjar bli kvällströtta och innan man får tillfredsställt de mest intensiva behoven, får jag en liten stund för mig själv vid datorn då barnen fastnar framför Fåret Shaun.
Jag går in på Fritidsresors hemsida för att se lite på de bilder från Cypern dit vi ska åka i oktober. Lite för att hämta kraft... Men något inte helt vänligt sinnat griper tag i mig, för muspekaren över skärmen och plötsligt har jag klickat på Blue Couples, avdelningen för två resenärer varav inget är barn. Resmål utan barn. Resor utan barn. Resor anpassade för två.
Åh, så enkelt föreställer jag mig själv och maken utslängda på varsin hotellsäng, sovandes middag. När det liksom är lite för varmt. Och vi precis ätit lunch. På restaurang. Utan barn. Sittandes still, faktiskt, ätandes i lugn och ro.
När vi vaknar, släntrar vi ner till poolen igen. Tar kanske en liten sväng till havet som ligger alldeles intill. Saltvatten, det är mumma det.
På kvällen sitter vi kvar efter att vi ätit. Pratar om vuxna saker. Eller barnsliga saker. Men utan att bli avbrutna. I flera timmar. Innan vi går tillbaka till rummet, läser en stund i lugn och ro. Hoppsan; hann klockan bli halv två innan vi släckte idag? Det gör inget. Ingen kommer att väcka oss förrän vi själva vill gå upp.
Men nej. Jag rycks tillbaka till verkligheten av två näst intill simultana skrik. Den minsta är arg för att den största satt sig på henne i soffan och hämnas genom att ett koncentrerat ryck i storasysters hår.
Jag segar mig upp från stolen, mumlar något i stil med bråka inte nu och börjar mentalt förbereda mig för kvällsbestyren: luskamning, pyjamasbyte, grötdistribution, och framför allt förhalandet av sänggåendet den sista timmen så jag inte behöver gå upp klockan halv fem i morgon bitti.
Att få sova en stund extra, läsa en bok, äta mat i lugn och ro... Det är som en hägring i öknen, ju närmre man tycker man är, desto längre bort glider den. Det är väl 10-15 år kvar. Innan något av det kan bli verklighet. Och då, vill man kanske inte ens ha det längre. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Jag hoppas att det är så. Att man då sitter och minns med tårfyllda ögon hur det var när barnen var små... Jag vill tro att det är så; det får nuet att verka mer uthärdligt.
Dags återigen för kvällsbestyren. En ny kväll, nya fintar och förhalningar. Önska mig lycka till.
Igår åkte jag med dem in till större staden. Jag tog mig en tur in på Hemtex i jakt på kuddar. Där möttes jag av plädar i härligt bleka gröna och beige nyanser. Och storblommiga. Och kökshandduksrutiga. Med kuddar till.
Det var åh så enkelt att föreställa mig mig själv, utslängd på en divan, insvept i... låt säga en 6-8 stycken av dessa plädar, uppallad å en 20-30 av dessa kuddar. På en liten pall eller litet bord bredvid föreställer jag mig en härlig, storblommig - eller varför inte kökshandduksrutig - jättekopp (mera nästan som en hink faktiskt) full av mysigt te (som jag förvisso inte är så förtjust i, men dricker jag den mängden kaffe blir jag dålig i magen och koppen ska ju vara full av något). Eller kanske ett glas vin? Ja. Det blir bra.
Antingen är divanen placerad i nån slags burspråk eller liknande med stora glaspartier genom vilka solen lyser in och värmer själ och hjärta... eller så alldeles intill en öppen spis eller kamin av något slag. Kallt ute, men varmt inne, tänker jag mig.
I händerna har jag en bok. Och i bokhyllan har jag pallat upp med en 10-15 till. Jag har obegränsat med tid att sitta kvar, sippa på mitt te/kaffe/vin medan solen lyser in genom fönstren och värmer trots gnistrande vinterkyla på utsidan. Högtalarna spelar något bra. Pink Floyd. Eller lite mer arty: Mike Oldfield. Instrumentalt. Eller något smetigt franskt, kanske lite Patricia Kaas. Jag kan också tänka mig att späda ut playlisten med lite 90-tal av typen The Orb. Och halvt om halvt låtsas att jag sitter i min floating tank...
Hoppsan, råkade jag slumra till en liten timme eller två? Ojdå, det gör ingenting alls. Har inga tider att passa, ingen som ska köras någonstans eller ha mat. Jag har bara mig själv. Mmmm... Jag läser några sidor till innan jag gör mer te. Kaffe. Vin.
Men nej. Jag rycks ut verkligheten av en liten röst som är bekant och som utan att tänka mer på det stövlat in bakom kassadisken på Hemtex och lättsamt språkar med expediten. Och i vagnen sitter det andra lilla spöket och gapar eftersom hon inte tycker det är så kul att sitta still.
Vi åker hem. Här duger inte att stå och drömma.
Väl hemma, efter den alltid lika intressanta kalabaliken som råder när man kommit hem, alla är hungriga och börjar bli kvällströtta och innan man får tillfredsställt de mest intensiva behoven, får jag en liten stund för mig själv vid datorn då barnen fastnar framför Fåret Shaun.
Jag går in på Fritidsresors hemsida för att se lite på de bilder från Cypern dit vi ska åka i oktober. Lite för att hämta kraft... Men något inte helt vänligt sinnat griper tag i mig, för muspekaren över skärmen och plötsligt har jag klickat på Blue Couples, avdelningen för två resenärer varav inget är barn. Resmål utan barn. Resor utan barn. Resor anpassade för två.
Åh, så enkelt föreställer jag mig själv och maken utslängda på varsin hotellsäng, sovandes middag. När det liksom är lite för varmt. Och vi precis ätit lunch. På restaurang. Utan barn. Sittandes still, faktiskt, ätandes i lugn och ro.
När vi vaknar, släntrar vi ner till poolen igen. Tar kanske en liten sväng till havet som ligger alldeles intill. Saltvatten, det är mumma det.
På kvällen sitter vi kvar efter att vi ätit. Pratar om vuxna saker. Eller barnsliga saker. Men utan att bli avbrutna. I flera timmar. Innan vi går tillbaka till rummet, läser en stund i lugn och ro. Hoppsan; hann klockan bli halv två innan vi släckte idag? Det gör inget. Ingen kommer att väcka oss förrän vi själva vill gå upp.
Men nej. Jag rycks tillbaka till verkligheten av två näst intill simultana skrik. Den minsta är arg för att den största satt sig på henne i soffan och hämnas genom att ett koncentrerat ryck i storasysters hår.
Jag segar mig upp från stolen, mumlar något i stil med bråka inte nu och börjar mentalt förbereda mig för kvällsbestyren: luskamning, pyjamasbyte, grötdistribution, och framför allt förhalandet av sänggåendet den sista timmen så jag inte behöver gå upp klockan halv fem i morgon bitti.
Att få sova en stund extra, läsa en bok, äta mat i lugn och ro... Det är som en hägring i öknen, ju närmre man tycker man är, desto längre bort glider den. Det är väl 10-15 år kvar. Innan något av det kan bli verklighet. Och då, vill man kanske inte ens ha det längre. Gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Jag hoppas att det är så. Att man då sitter och minns med tårfyllda ögon hur det var när barnen var små... Jag vill tro att det är så; det får nuet att verka mer uthärdligt.
Dags återigen för kvällsbestyren. En ny kväll, nya fintar och förhalningar. Önska mig lycka till.
måndag 5 mars 2012
Jösses, någon har skrivit en bok om mig
För ett tag sedan hade en kollega den goda smaken att tipsa mig om en bok. Han och jag har vid flera tillfällen kommit att prata om det här med introverta och extroverta människor och hur olika sociala sammanhang kan vara olika krävande beroende på om man är lite mer den ena eller andra typen.
Jag har länge lidit av det faktum att t ex kalas är så fullständigt dränerande för mig. Varför då? Varför verkar alla andra kunna vara med och prata i timtal? Lätt glida fram till någon på en fest och snacka ihop sig lite, mingla? Medan jag blir sittande på en stol i ett hörn med ett glas vin och mest tittar på. Ni kanske inte tror mig, men jag trivs utmärkt bra så. Jag kan sitta så i flera timmar alldeles själv utan att ha det minsta tråkigt. Vilket inte heller är helt lyckat. Jag vet att de andra blir lite besvärade av det. Där sitter någon som ser ensam ut... Undrar vem hon känner här inne... Usch, jag få så dåligt samvete; någon borde gå fram och prata med henne... Jag ser hur tankarna far genom deras huvuden när de tittar åt mitt håll, lite besvärat över axeln. Då och då kommer någon fram för att döva sitt samvete. Det är väldigt omtänksamt, men slutar tyvärr oftast med ren katastrof eftersom jag är världens sämsta kallpratare. Om vi inte inom några minuter kommer fram pang till något vettigt att prata om, dör konversationen. Kallt och obarmhärtigt glider det slaktande bladet genom luften och den som håller i yxan är jag. Jag blir ruskigt uttråkad och lite ansträngt tar samtalet slut.
Så varför är det så då? Många timmar hos diverse terapeuter har handlat om detta. Om min oförmåga att känna mig delaktigt i större sociala sammanhang. Att hålla tal inför grupp om något jag kan är inga problem. Men att öppna upp ett samtal med någon kring mig själv? Nja, inte sådär klockrent va...
Jag kan inte säga att terapitimmarna i någon större utsträckning spridit ljus över situationen. Visst, jag har fått lite verktyg (som det så fint heter) som hjälper mig igenom dem lite lättare, men ingen direkt förståelse för dem.
Men, så fick jag tipset om denna bok, som heter The Introvert Advantage, skriven av Marti Olsen Laney. Jag har ännu inte hunnit läsa hela - tiden som småbarnsförälder är rätt begränsad och Shantaram har pockat på också... Men det lilla jag läst hittills har redan inneburit en rad lucköppningar för Sträng. Såväl förklaringar som faktiskt indirekta försvar till varför jag är som jag är. Det är en lättnad. Större än ni kan ana.
Jag har ofta beskrivit det som att sitta i ostkupan. Jag är där, visst är det så, men det är en osynlig vägg mellan mig och resten. Jag hör inte hemma. Jag ledsnar fort. Efter ett par timmar tycker jag att jag fattat grejen - kan vi gå hem nu? Efter festen minns jag vad alla hade på sig, hur deras handslag kändes, vilka de pratade med, vilka chips som låg i de olika skålarna,vilka som kom först och sist... Lite som Terminator, har jag en skärm som scannar av situationen hela tiden och som lagrar informationen på en hårddisk... Jag är helt utmattad efter ett par timmar.
Och det jag har räknas inte. Hur kan man vara "en av de som räknas" när man har telefonskräck? Hur når man framgång när man har oerhört svårt för att bara bryta sig in i ett samtal? När arbetet med att lära känna en ny person, om ens ytligt, tas på väldigt stort allvar?
Laneys koncept bygger på att alla människor befinner sig någonstans längs linjen introvert-extrovert. Man är mer eller mindre det ena eller det andra. Vilken typ jag är, kan den uppmärksamme lätt räkna ut. Laney säger såhär: "Our culture values and rewards the qualities of extroverts. We value action, speed, competition and drive. Getting out there and just doing it are the ideals."
Därav utanförskapet. När man inte är sådan, när det inte kommer naturligt till en. En längtan och strävan efter att vara som de andra, alla dessa andra, som glider runt i salongerna som fisken i vattnet. En ojämn kamp för en fisk som inte ens hittar fram till vattnet.
"Introverts are outnumbered about three to one. As a result, they must develop extra coping skills in life because there will be an inordinate amount of pressure on them to shape up, to act like the rest of the world. The introvert is pressured daily, almost from the moment of awakening, to respond and conform to the outer world."
Och där satt den, som en fläskläpp. Svaret, det som alla terapitimmar hittills inte lyckats ge mig. Ahaaaa, det är därför jag bara är så trött ibland... Skönt. Att det kunde finnas en sån enkel förklaring. Och framför allt; jag behöver inte se det som att jag borde jobba med mig själv för att bli mer som den jag borde vara. Tvärtom, hitta nycklarna till att förhålla mig och istället vara ännu mera jag.
Jag lär återkomma till detta. Jag har knappt läst en fjärdedel. Nu måste jag extroverta mig ut i samhället med barnen. Vad gör man inte för dem man älskar?
Jag har länge lidit av det faktum att t ex kalas är så fullständigt dränerande för mig. Varför då? Varför verkar alla andra kunna vara med och prata i timtal? Lätt glida fram till någon på en fest och snacka ihop sig lite, mingla? Medan jag blir sittande på en stol i ett hörn med ett glas vin och mest tittar på. Ni kanske inte tror mig, men jag trivs utmärkt bra så. Jag kan sitta så i flera timmar alldeles själv utan att ha det minsta tråkigt. Vilket inte heller är helt lyckat. Jag vet att de andra blir lite besvärade av det. Där sitter någon som ser ensam ut... Undrar vem hon känner här inne... Usch, jag få så dåligt samvete; någon borde gå fram och prata med henne... Jag ser hur tankarna far genom deras huvuden när de tittar åt mitt håll, lite besvärat över axeln. Då och då kommer någon fram för att döva sitt samvete. Det är väldigt omtänksamt, men slutar tyvärr oftast med ren katastrof eftersom jag är världens sämsta kallpratare. Om vi inte inom några minuter kommer fram pang till något vettigt att prata om, dör konversationen. Kallt och obarmhärtigt glider det slaktande bladet genom luften och den som håller i yxan är jag. Jag blir ruskigt uttråkad och lite ansträngt tar samtalet slut.
Så varför är det så då? Många timmar hos diverse terapeuter har handlat om detta. Om min oförmåga att känna mig delaktigt i större sociala sammanhang. Att hålla tal inför grupp om något jag kan är inga problem. Men att öppna upp ett samtal med någon kring mig själv? Nja, inte sådär klockrent va...
Jag kan inte säga att terapitimmarna i någon större utsträckning spridit ljus över situationen. Visst, jag har fått lite verktyg (som det så fint heter) som hjälper mig igenom dem lite lättare, men ingen direkt förståelse för dem.
Men, så fick jag tipset om denna bok, som heter The Introvert Advantage, skriven av Marti Olsen Laney. Jag har ännu inte hunnit läsa hela - tiden som småbarnsförälder är rätt begränsad och Shantaram har pockat på också... Men det lilla jag läst hittills har redan inneburit en rad lucköppningar för Sträng. Såväl förklaringar som faktiskt indirekta försvar till varför jag är som jag är. Det är en lättnad. Större än ni kan ana.
Jag har ofta beskrivit det som att sitta i ostkupan. Jag är där, visst är det så, men det är en osynlig vägg mellan mig och resten. Jag hör inte hemma. Jag ledsnar fort. Efter ett par timmar tycker jag att jag fattat grejen - kan vi gå hem nu? Efter festen minns jag vad alla hade på sig, hur deras handslag kändes, vilka de pratade med, vilka chips som låg i de olika skålarna,vilka som kom först och sist... Lite som Terminator, har jag en skärm som scannar av situationen hela tiden och som lagrar informationen på en hårddisk... Jag är helt utmattad efter ett par timmar.
Och det jag har räknas inte. Hur kan man vara "en av de som räknas" när man har telefonskräck? Hur når man framgång när man har oerhört svårt för att bara bryta sig in i ett samtal? När arbetet med att lära känna en ny person, om ens ytligt, tas på väldigt stort allvar?
Laneys koncept bygger på att alla människor befinner sig någonstans längs linjen introvert-extrovert. Man är mer eller mindre det ena eller det andra. Vilken typ jag är, kan den uppmärksamme lätt räkna ut. Laney säger såhär: "Our culture values and rewards the qualities of extroverts. We value action, speed, competition and drive. Getting out there and just doing it are the ideals."
Därav utanförskapet. När man inte är sådan, när det inte kommer naturligt till en. En längtan och strävan efter att vara som de andra, alla dessa andra, som glider runt i salongerna som fisken i vattnet. En ojämn kamp för en fisk som inte ens hittar fram till vattnet.
"Introverts are outnumbered about three to one. As a result, they must develop extra coping skills in life because there will be an inordinate amount of pressure on them to shape up, to act like the rest of the world. The introvert is pressured daily, almost from the moment of awakening, to respond and conform to the outer world."
Och där satt den, som en fläskläpp. Svaret, det som alla terapitimmar hittills inte lyckats ge mig. Ahaaaa, det är därför jag bara är så trött ibland... Skönt. Att det kunde finnas en sån enkel förklaring. Och framför allt; jag behöver inte se det som att jag borde jobba med mig själv för att bli mer som den jag borde vara. Tvärtom, hitta nycklarna till att förhålla mig och istället vara ännu mera jag.
Jag lär återkomma till detta. Jag har knappt läst en fjärdedel. Nu måste jag extroverta mig ut i samhället med barnen. Vad gör man inte för dem man älskar?
lördag 3 mars 2012
Strängt upprörd över smolk i bägaren
God morgon
Som vanligt uppe med tuppen i detta hemman. Dock inte för att mjölka korna eller så, utan för att starta igång Hajar som hajar och byta bajsblöja. Puhhh.... Man hör de snart 3-åriga små fötterna tassa in och snart har man en liten tjej som kurar ihop sig alldeles intill. Man kan ge sig sjutton på att det bara tar sekunder, sen har man en klarvaken 1-åring som bökar runt på andra sidan.
Klockan är runt 6 på morgonen, det är lördag. Den där avlägsna drömmen om att få sova ut någon gång biter sig envist kvar och blir därmed ständigt krossad.
Man får en fot i kisseblåsan, man blir skallad och hårt pussad med en napp emellan vilket leder till fläskläpp. Och man är framför allt inte ens vaken och vid medvetande än.
Men ändå, så älskar man det. De luktar så gott. De luktar liksom vår doft, vår familjs doft. De är varma och goa och deras händer är så mjuka. Den stora pratar och pratar och är fruktansvärt rolig, full i sjutton. Den minsta lär sig precis gå och är stolt som en tupp varje gång hon tar de där tre-fyra stegen. Och som förälder är man ännu stoltare och glad varje gång: titta, hon kan gå, det är ju fantastiskt... Som om det aldrig hänt förr i hela världen...
Och när de är sjuka, har man dem intill, dag och natt, pysslar, kramas, låter sig gladeligen bli nedsmittad med varenda liten bakterie de har... För man älskar dem, för man vill aldrig de ska komma till skada, man vet att man är kapabel att döda den som bär hand på någon av dem...
Det är våra små. Tjejer och killar. Det vackraste som finns på denna jord, perfektion i små 10-15-20-kilospaket. Just våra små råkar vara tjejer. Det är därför det tar så satans styggt i hjärtat att se följande bild:
Hur kan det vara så? Bakom alla dessa miljontals små tjejer, finns det också en mamma och en pappa. Som helst hade skyddat dem från allt ont. Som hade dödat den som bar hand på deras fina små. Det är en instinkt.
Men världen är inte sådan. Det finns fattigdom. Och där det finns fattigdom, tvingas föräldrar göra val som går emot instinkten. Ett barn säljs, för att rädda resten av familjen. Och kanske inte ens säljs ibland...
För det finns inte bara fattigdom; det finns makt. Och den med makt tar den som inte har någon makt. Och plötsligt är deras lilla fina tjej stulen, borta för evigt.
Och jag blir så arg. Dessa flickor hade inte kunnat vara till salu om det inte hade funnits en köpare. Och det måste finnas miljontals köpare för att det ska bära sig. Män i allmänhet, som får ut något av att ligga med en ensam, olycklig, skadad, livrädd och troligen också väldigt sjuk liten tjej.
Varför? Har de alla sexuella avvikelser som pedofili? Eller är det makt som triggar dem - de gör det bara för att de kan? Eller tradition - det är okej att ligga med barn - det har vi gjort i alla tider?
Eller är det rädslan att förlora den fiktiva makten de önskar de hade?
För er som inte sett filmen, kan jag rekommendera Ett land utan kvinnor. En fransk-indisk film som driver ämnet till sin spets. Man låter döda alla tjejbebisar, eftersom männen är med värda. I sin extrem leder detta ganska snart, säg 20 år, till att det inte finns några fertila kvinnor kvar. Det säger sig självt, på 20 år riskerar hela området alltså att dö ut.
Men en man har en dotter kvar. Man betalar dyrt för henne, installerar henne i en lada, dit alla sedan går för att ligga med henne närhelst det faller på. Till slut blir hon med barn, barnet föds och glädjen är stor när det framgår att det är ett litet flickebarn. Filmen är fruktansvärd, teorin bakom hemsk och man mår illa hela tiden.
I motsats till detta, kan man se Travis video Flowers in the window.
Travis Flowers in the window
Bandet är och åker någonstans o ödemarken, kommer fram till en stad och stannar till för att handla lite. Vart bandet än går, är det bara kvinnor överalt, kvinnor i fertil ålder, sågott som alla är gravida. Sångaren går igenom staden och hamnar till slut strax utanför, där han ser en man, fastkedjad i en inhängnad. Mannen kryper i panik mot honom i hopp om att bli befriad.
Egentligen är det samma sak. Exakt samma sak. Skillnaden är bara att byn med kvinnor och bara en man, kan överleva väldigt länge. Bara något enda av barnen blir en kille till och man har lite genetisk koll, lever den byn vidare.
Den indiska byn? Nja.. nej.
Det handlar inte om att någon är bättre än någon annan. Men det behövs egentligen fler kvinnor än det behövs män om man ska hålla en folkgrupp igång men ändå är det tjejerna som alltid, i alla tider överallt, får dra det kortaste strået. Är detta en reaktion på den naturliga maktbalans som egentligen alltid ligger i botten? Och den ligger oss kvinnor i fatet helt och hållet, då vi från början liksom inte direkt kan göra ett aktivt val i frågan, vi får bara ta konsekvenserna av det.
Är det så, är det fruktansvärt. Desperata och enfaldiga karlar världen över som för en förtvivlad kamp för en imaginär maktbild. Skrattretande, på ett sätt.
Ändå, skulle jag inte vilja kalla mig själv feminist. Jag undviker att vara någon -ist rent allmänt. Och den feminism som oftast ges bild av i media tycker jag stundtals är helt befängd. "Alla män är talibaner." Ärligt talat? Vad är det frågan om? Den är på många sätt likadan som det har varit när männen tyckt sig vara bäst, fast nu ska det vara precis tvärtom. Vilket ju egentligen är lika galet.
Men jag slår åter ett slag för A Girl's Guide to Taking Over the World. Här visas en annan bild. En nyanserad bild. Ett upplägg jag köper direkt. Det här är till att vara rätt på det.
A Girl's Guide
Och se bilden nedan. Underbar, fin tjej; precis en sån som finns runt oss, överallt. När ska de få plats till att bara få vara sig själva istället för nån typ av villebråd? Så de slipper jagas av knäppa ideal och att hela tiden visas till sin plats? Eller säljas?
Nu ska jag göra frukost till mina små fina. Jag ska fostra dem väl till att ta över världen. En bättre värld.
Som vanligt uppe med tuppen i detta hemman. Dock inte för att mjölka korna eller så, utan för att starta igång Hajar som hajar och byta bajsblöja. Puhhh.... Man hör de snart 3-åriga små fötterna tassa in och snart har man en liten tjej som kurar ihop sig alldeles intill. Man kan ge sig sjutton på att det bara tar sekunder, sen har man en klarvaken 1-åring som bökar runt på andra sidan.
Klockan är runt 6 på morgonen, det är lördag. Den där avlägsna drömmen om att få sova ut någon gång biter sig envist kvar och blir därmed ständigt krossad.
Man får en fot i kisseblåsan, man blir skallad och hårt pussad med en napp emellan vilket leder till fläskläpp. Och man är framför allt inte ens vaken och vid medvetande än.
Men ändå, så älskar man det. De luktar så gott. De luktar liksom vår doft, vår familjs doft. De är varma och goa och deras händer är så mjuka. Den stora pratar och pratar och är fruktansvärt rolig, full i sjutton. Den minsta lär sig precis gå och är stolt som en tupp varje gång hon tar de där tre-fyra stegen. Och som förälder är man ännu stoltare och glad varje gång: titta, hon kan gå, det är ju fantastiskt... Som om det aldrig hänt förr i hela världen...
Och när de är sjuka, har man dem intill, dag och natt, pysslar, kramas, låter sig gladeligen bli nedsmittad med varenda liten bakterie de har... För man älskar dem, för man vill aldrig de ska komma till skada, man vet att man är kapabel att döda den som bär hand på någon av dem...
Det är våra små. Tjejer och killar. Det vackraste som finns på denna jord, perfektion i små 10-15-20-kilospaket. Just våra små råkar vara tjejer. Det är därför det tar så satans styggt i hjärtat att se följande bild:
Hur kan det vara så? Bakom alla dessa miljontals små tjejer, finns det också en mamma och en pappa. Som helst hade skyddat dem från allt ont. Som hade dödat den som bar hand på deras fina små. Det är en instinkt.
Men världen är inte sådan. Det finns fattigdom. Och där det finns fattigdom, tvingas föräldrar göra val som går emot instinkten. Ett barn säljs, för att rädda resten av familjen. Och kanske inte ens säljs ibland...
För det finns inte bara fattigdom; det finns makt. Och den med makt tar den som inte har någon makt. Och plötsligt är deras lilla fina tjej stulen, borta för evigt.
Och jag blir så arg. Dessa flickor hade inte kunnat vara till salu om det inte hade funnits en köpare. Och det måste finnas miljontals köpare för att det ska bära sig. Män i allmänhet, som får ut något av att ligga med en ensam, olycklig, skadad, livrädd och troligen också väldigt sjuk liten tjej.
Varför? Har de alla sexuella avvikelser som pedofili? Eller är det makt som triggar dem - de gör det bara för att de kan? Eller tradition - det är okej att ligga med barn - det har vi gjort i alla tider?
Eller är det rädslan att förlora den fiktiva makten de önskar de hade?
För er som inte sett filmen, kan jag rekommendera Ett land utan kvinnor. En fransk-indisk film som driver ämnet till sin spets. Man låter döda alla tjejbebisar, eftersom männen är med värda. I sin extrem leder detta ganska snart, säg 20 år, till att det inte finns några fertila kvinnor kvar. Det säger sig självt, på 20 år riskerar hela området alltså att dö ut.
Men en man har en dotter kvar. Man betalar dyrt för henne, installerar henne i en lada, dit alla sedan går för att ligga med henne närhelst det faller på. Till slut blir hon med barn, barnet föds och glädjen är stor när det framgår att det är ett litet flickebarn. Filmen är fruktansvärd, teorin bakom hemsk och man mår illa hela tiden.
I motsats till detta, kan man se Travis video Flowers in the window.
Travis Flowers in the window
Bandet är och åker någonstans o ödemarken, kommer fram till en stad och stannar till för att handla lite. Vart bandet än går, är det bara kvinnor överalt, kvinnor i fertil ålder, sågott som alla är gravida. Sångaren går igenom staden och hamnar till slut strax utanför, där han ser en man, fastkedjad i en inhängnad. Mannen kryper i panik mot honom i hopp om att bli befriad.
Egentligen är det samma sak. Exakt samma sak. Skillnaden är bara att byn med kvinnor och bara en man, kan överleva väldigt länge. Bara något enda av barnen blir en kille till och man har lite genetisk koll, lever den byn vidare.
Den indiska byn? Nja.. nej.
Det handlar inte om att någon är bättre än någon annan. Men det behövs egentligen fler kvinnor än det behövs män om man ska hålla en folkgrupp igång men ändå är det tjejerna som alltid, i alla tider överallt, får dra det kortaste strået. Är detta en reaktion på den naturliga maktbalans som egentligen alltid ligger i botten? Och den ligger oss kvinnor i fatet helt och hållet, då vi från början liksom inte direkt kan göra ett aktivt val i frågan, vi får bara ta konsekvenserna av det.
Är det så, är det fruktansvärt. Desperata och enfaldiga karlar världen över som för en förtvivlad kamp för en imaginär maktbild. Skrattretande, på ett sätt.
Ändå, skulle jag inte vilja kalla mig själv feminist. Jag undviker att vara någon -ist rent allmänt. Och den feminism som oftast ges bild av i media tycker jag stundtals är helt befängd. "Alla män är talibaner." Ärligt talat? Vad är det frågan om? Den är på många sätt likadan som det har varit när männen tyckt sig vara bäst, fast nu ska det vara precis tvärtom. Vilket ju egentligen är lika galet.
Men jag slår åter ett slag för A Girl's Guide to Taking Over the World. Här visas en annan bild. En nyanserad bild. Ett upplägg jag köper direkt. Det här är till att vara rätt på det.
A Girl's Guide
Och se bilden nedan. Underbar, fin tjej; precis en sån som finns runt oss, överallt. När ska de få plats till att bara få vara sig själva istället för nån typ av villebråd? Så de slipper jagas av knäppa ideal och att hela tiden visas till sin plats? Eller säljas?
Nu ska jag göra frukost till mina små fina. Jag ska fostra dem väl till att ta över världen. En bättre värld.
torsdag 1 mars 2012
Tre veckor, gäller det vuxna också?
Sonen går i andra klass och har läsläxa varje dag. 15 minuter. Jajamen.
Vid något tillfälle tog boken slut och han hade inte med någon annan från skolan, så vi tog en som stod här i hyllorna. Valet föll på en av böckerna i 5-serien.
15 minuter om dagen, 4 dagar i veckan... Nja det var segt. Ett par sidor bara varje gång.
Till slut föreslog fröken lite snällt att han kanske skulle byta bok. Hon sa att skolans bibliotekarie hade sagt att barnen helst inte skulle ge sig på böcker som tar mer än tre veckor för dem att läsa ut. 5-boken hade åkt fram och tillbaka i någon dryg månad, och han hade knappt kommit en tredjedel. Sagt och gjort, boken byttes mot nåt lite mer lättillgängligt för en åttaåring.
Jag undrar om tumregeln ovan även gäller vuxna. I mitten av oktober började jag med eposet Shantaram. 934 sidor med intensivt liten text. Tja, det har man ju klämt förr.
Men det har varit segt. Som att gå över tiden på en graviditet. Man undrar till slut om bebisen någonsin kommer att komma ut? Var allt bara et skämt? Det finns ingen bebis därinne som vill ut, tydligen... Jag har kämpat på, ibland med flera veckors mellanrum och då bara någon sida här och där...
Så ikväll, tog den ändå slut. Till slut. ÄNTLIGEN, som Gert Fylking skulle uttryckt saken.
Jag gillar att läsa och tanken är absolut att det då och då ska dyka upp något om litteratur på denna blogg, men ja... det blir inte så mycket med det när det tar nära 5 månader att läsa ut en bok. Liksom.
Nåja, Shantaram, såhär några år efter att den slog igenom. Jag gillar den. Generellt. Även om karln har en förkärlek till högtravande beskrivna känslosvallningar, stundtals till ren pinsamhet.
Fast en och annan tänkvärd rad fanns det också. "Men jag var ensam och det av två skäl. Maffian var deras, inte min. För dem kom organisationen i första hand. Men jag var lojal mot männen, inte mot maffian, mot bröderna, men inte brödraskapet. Jag arbetade åt maffian, men jag gick inte med i den. Jag är inte den sorten som går med. Jag har aldrig kunnat hitta en klubb, klan eller idé som varit viktigare för mig än de män och kvinnor som trott på den."
Men bortsett från det, så tycker jag boken var bra skit. Vilken historia. Det är ju helt galet, på riktigt. Och får man tro hans hemsida är det ju långt ifrån slut där den tar slut och en fortsättning är på väg. Och så har Johnny Depp m fl köpt filmrättigheterna, vilket enligt hemsidan också då ska vara på G.
Och sen ser han ju ut som en blandning mellan Mr Sensitive Pony Tail Man och Crocodile Dundee. Bara det.
Nu ska jag - äntligen - ta en tur ut till bokhyllan och hitta nåt nytt att dra igång. Den senaste boken jag köpte heter Fågeln som vrider upp världen. Också ett omfattande stycke text. Så jag väljer nog något annat. För jag ska sikta på något som jag hinner läsa ut på ca tre veckor. Eller fem. Veckor då alltså.
Vid något tillfälle tog boken slut och han hade inte med någon annan från skolan, så vi tog en som stod här i hyllorna. Valet föll på en av böckerna i 5-serien.
15 minuter om dagen, 4 dagar i veckan... Nja det var segt. Ett par sidor bara varje gång.
Till slut föreslog fröken lite snällt att han kanske skulle byta bok. Hon sa att skolans bibliotekarie hade sagt att barnen helst inte skulle ge sig på böcker som tar mer än tre veckor för dem att läsa ut. 5-boken hade åkt fram och tillbaka i någon dryg månad, och han hade knappt kommit en tredjedel. Sagt och gjort, boken byttes mot nåt lite mer lättillgängligt för en åttaåring.
Jag undrar om tumregeln ovan även gäller vuxna. I mitten av oktober började jag med eposet Shantaram. 934 sidor med intensivt liten text. Tja, det har man ju klämt förr.
Men det har varit segt. Som att gå över tiden på en graviditet. Man undrar till slut om bebisen någonsin kommer att komma ut? Var allt bara et skämt? Det finns ingen bebis därinne som vill ut, tydligen... Jag har kämpat på, ibland med flera veckors mellanrum och då bara någon sida här och där...
Så ikväll, tog den ändå slut. Till slut. ÄNTLIGEN, som Gert Fylking skulle uttryckt saken.
Jag gillar att läsa och tanken är absolut att det då och då ska dyka upp något om litteratur på denna blogg, men ja... det blir inte så mycket med det när det tar nära 5 månader att läsa ut en bok. Liksom.
Nåja, Shantaram, såhär några år efter att den slog igenom. Jag gillar den. Generellt. Även om karln har en förkärlek till högtravande beskrivna känslosvallningar, stundtals till ren pinsamhet.
Fast en och annan tänkvärd rad fanns det också. "Men jag var ensam och det av två skäl. Maffian var deras, inte min. För dem kom organisationen i första hand. Men jag var lojal mot männen, inte mot maffian, mot bröderna, men inte brödraskapet. Jag arbetade åt maffian, men jag gick inte med i den. Jag är inte den sorten som går med. Jag har aldrig kunnat hitta en klubb, klan eller idé som varit viktigare för mig än de män och kvinnor som trott på den."
Men bortsett från det, så tycker jag boken var bra skit. Vilken historia. Det är ju helt galet, på riktigt. Och får man tro hans hemsida är det ju långt ifrån slut där den tar slut och en fortsättning är på väg. Och så har Johnny Depp m fl köpt filmrättigheterna, vilket enligt hemsidan också då ska vara på G.
Och sen ser han ju ut som en blandning mellan Mr Sensitive Pony Tail Man och Crocodile Dundee. Bara det.
Nu ska jag - äntligen - ta en tur ut till bokhyllan och hitta nåt nytt att dra igång. Den senaste boken jag köpte heter Fågeln som vrider upp världen. Också ett omfattande stycke text. Så jag väljer nog något annat. För jag ska sikta på något som jag hinner läsa ut på ca tre veckor. Eller fem. Veckor då alltså.
Dammsugarpåsar kom tillbaka, allt är förlåtet
Till alla er fina människor därute som valt att investera i en dammsugare utan dammsugarpåsar. Ni vet, en sån där man tömmer filtret manuellt istället.
Från mitt innersta kommer här ett tips. Först, ett tips till alla, oavsett dammsugarval: Spill inte ut en hel burk senapspulver på golvet. Och nu till alla er, som liksom vi, har en dammsugare man tömmer manuellt: dammsug inte upp ovan utspillda senapspulver. Lös den saneringen på annat sätt.
Från mitt innersta kommer här ett tips. Först, ett tips till alla, oavsett dammsugarval: Spill inte ut en hel burk senapspulver på golvet. Och nu till alla er, som liksom vi, har en dammsugare man tömmer manuellt: dammsug inte upp ovan utspillda senapspulver. Lös den saneringen på annat sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)