Jaha, så kommer då ett inlägg som är fullständigt onitressant för alla som inte någon gång fött eller planerar att föda barn. Jag är ledsen, alla ni andra, men så blir det idag.
Det har varit lite tyst här på Lyran det sista. Det beror på att jag fött barn. Som van tidigare 3-barnsmamma varav de två sista gått över tiden, tänkte jag att det här är luuuugnt. Jag kommer hinna jobba en vecka till och bli klar med det där sista. Och sen kommer jag att sitta här ett dygn med förvärkar och tycka synd om mig själv, gråta en skvätt, så att när det riktiga arbetet drar igång är jag mentalt på plats, laddad till tusen, redo, kom igen smärta, ge mig allt du har...
Jag borde förstått att det just bara därför inte skulle bli så, den här sista gången.
Istället gick vattnet på morgonen 3 dagar tidigt (jag vet att det slirar plusminus två veckor, tack) och det har jag heller aldrig varit med om. Och sen hände ingenting. Alls. Gick här hemma hela dagen och undrade förvirrat: vad göra? Så på eftermiddagen åkte vi ner till förlossningen för att kolla så bebisen mådde bra. Det gjorde den förvisso, men efter undersökning visade det sig att den hade bajsat i fostervattnet och därmed fick jag inte åka tillbaka hem. Märkligt. De andra gångerna fasade jag så över att de skulle skicka hem mig igen - jag menar med förvärkar och allt??!! Den här gången tänkte jag, en snabb rutinkoll så är vi tillbaka hemma innan middagen. Skönt. Så jag får komma i fas med huvudet också.
Tji fick vi.
Maken hämtade in väskorna från bilen och jag installerades i ett rum på förlossning i väntan på nya instruktioner.
Jag fick veta då på kvällen att när man är omföderska som jag, startar man förlossningar lite mer lättvindigt och väntar oftast inte mer än ett dygn efter vattenavgång.
En snabb matematisk överläggning gav då vid handen att vi skulle bli föräldrar igen dagen efter, oavsett om min egen kropp tyckte det var dags eller inte.
Men se, min hjärna kopplade inte alls. Jag la mig för att sova, hade lite småvärkar från och till under natten, men inget märkvärdigt.
Efter frukosten fick jag dropp. Nu var det dags, inget att spara på det här.
Droppet fick jag vid 10 på förmiddagen. Klockan 14.18 kom vår lilla tjej ut. Det gick som tåget. Men hjärnan fattade fortfarande ingenting. Hon låg där på min mage och kikade på världen. Men hjärnan fattade ingenting alls.
Igår, när hon ändå var 5 dagar gammal, hade jag lite sammandragningar bak i ryggen. Hjärnan tänkte reflexartat: Gött! Nu kanske det är dags för förlossning!
På något mycket märkligt sätt känner jag mig snuvad på en del av det hela. Som om jag aldrig riktigt var med, delaktig.
Och nu sitter jag här, första dagen på min mammaledighet. De andra barnen är inlämnade på för respektive åldersgrupp lämplig pedagogisk institution och maken är på jobbet. Jaha. Mammaledig. Men det skulle ju inte jag vara förrän om någon vecka eller två. Sen, liksom. Någon annan gång. Men senare. Inte nu. Man skulle kunna dryfta det hela som att jag har svårt att landa. Så skulle man kunna säga.
Så inatt vaknade jag vi halv två. Liten bebis ville ha mat och jag slängde åt henne en tutte. Som en blixt från klar himmel kändes det plötsligt som att någon drog den stora slaktarkniven från köket rakt in i buken på högersida. Det tog några sekunder, jag försökte sitta upp istället och sen började jag hacka tänder. Tappade kontrollen fullständigt.
Väckte maken. Kom med upp... Jag har ont. På riktigt. Installerade mig i soffan medan liten bebis fortfarande åt. Fryser, skakar, hackar tänder och har total panik.
Ja, jag undrade om jag skulle dö. Ja, jag saknade lustgasen. Eller valfri annan drog. Vad som helst. Ringde 1177. Ringde sedan tillbaka till BB och efter tusen frågor konstaterade kvinnan där att jag sannolikt hade en eftervärk. Och att de, ju fler barn man föder, tenderar att bli alltmer smärtsamma. Maken fick rådet att ge mig två Panodil. Inne i huvudet tänkte jag: två panodil? Som att spruta vatten med vattenpistol på ett brinnande hus.
Till slut klingade det av. Eftervärkar. Varför var det ingen som upplyste om det? Att man har sammandragningar som förvisso kan smärta rätt bra precis första dygnen, det visste jag väl om, men det här... Ärligt talat. Det var som ett återbesök på förlossningen igen, fast efter 6 dygn. Tack för det, Televerket.
Nu ska jag gå och ta en kaffe och tillbringa en stund med att titta på ett litet litet ansikte som ligger och sover i vagnen. Och jag ska titta tills jag blir yr. Jag kanske aldrig mer får möjlighet att titta riktigt länge på något så litet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar