Inte nog med att jag är en förhållandevis renrasig INTJ; jag har också ett antal fobier. Det har väl alla i och för sig. Det som skapar panisk förskräckelse för en, är ett härligt fritidsnöje för en annan. Och aldrig ska de två mötas.
Några av mina fobier följer här:
Jag är rädd för allt som är stort. Stora båtar t ex. Färjor. Flygplan. Liksom sånt. Nästan så att riktigt höga hus är läskiga. Allt som människan skapat som känns... liksom stort. För mångra år sen åkte jag sighseeing-tur i Göteborg med Paddan (googla om du inte känner till). Vi åkte då under en del av skrovet på bilfraktfärjan... Wallenius? Kommer inte ihåg dess namn. Men jag kommer ihåg ångesten. Fy satan, kära läsare. Jag var nära att kräkas. Kallsvettades och hade rysningar i hela kroppen. Märk väl, det är inte fråga om att jag trodde att den skulle välta över oss helt plötsligt, eller att ett flygplan skulle trilla ner från himlen. Det är bara det att grejerna är för stora för mig att ta in på något sätt.
Jag är rädd för broar. Jag hatar att åka över broar. Jag gör det och försöker att inte se det som ett hinder för att inte livet ska bli begränsat, men jag kör i mittfil om det går. Det är inte själv höjden i sig, utan det är det att om något händer, innebär en bro oftast att jag skulle drunkna. I synnerhet tänker jag mig att barnen sitter fast i sina bilstolar medan bilen sjunker till botten som en sten. Hur gör jag de där sekunderna från det att jag inser att vi är på väg ner i plurret till dess att vi är där? Knäpper loss mig själv och barnen? Vilket av barnen tar jag först? Kommer jag tvingas att välja mellan dem, eller hinner jag med alla? Ska jag öppna rutorna?
Jag har periodvis svårt för att bada, ens i bassäng. Jag har för livlig fantasi. Tom i en bassäng i ett badhus med skrikande ungar och tanter i badmössor, kan ledmotivet till Hajen plötsligt göra sig påmint i bakhuvudet och så får jag panik. Jag tänker mig att det finns hajar och - av någon underlig anledning - även vattenormar i bassängen. Jag får fruktansvärt bråttom upp.
Insekter. Så gott som alla. Jag ogillar dem. Getingar leder. Det var inte förrän jag var närmre 35 som jag började våga slå ihjäl dem. Innan det vågade jag inte ens mig så nära.
Spindlar. Fy för den lede. Är de mindre än nån centimeter så klarar jag dem ok. Men de större, de ludna. Det börjar klia under naglarna bara jag tänker på det.
Så ni kan tänka den förtvivlan som uppstod i vårt hemman när 3-åriga dottern ropade på mig med panik i rösten: "Det är en spindel härinne!!!" Av hennes tonfall att döma var den i storleken av en Grand Danois och jag skulle behöva vara tungt bestyckad för att ta den. Motorsåg av nöden krävt, för att efteråt i bästa Bad Taste-stil dela den i delar och frakta ut genom ytterdörren, ben för ben.
Jag förstod direkt. Jag hade sett den redan igår kväll minsann och hoppades då att den skulle ha vett på att bara gömma sig. Ca 5 cm lång mellan benspetsarna.
När 2-åringen fick syn på den fick hon panik. Hon skrek i högan sky, kunde inte röra sig och tjocka tårar rann ner för kinderna.
Jaha. Jag skulle behöva woman up och bli hjälten. Jag som kände mig precis som 2-åringen. Jag ville sätta mig och ropa på mamma, så hon kunde lösa allt.
Fast nu är det jag som är mamman. Och ingen annan hjälp fanns nära att få.
Jag kände det komma. En milstolpe i min personliga utveckling. Small step for mankind, kanhända, men banne mig ett giant leap for fru Sträng.
Med hjälp av ett reklamblad från Ellos gjorde jag ett snabbt utfall mot inkräktaren och slog ner på den med blixtens hastighet.
Bad Taste fast på ett annat sätt. I ca 4 delar låg den nu kvar på golvet. Stendöd. Yes. För mig var det redan en bedrift som hade lyckats komma så nära (säg 20 cm?) utan att få hjärtstillestånd. Men jag måste ju få ut kadavret också, så det inte ligger och ruttnar i vår hall och drar till sig flugor.
Medan 2-åringen till slut klökade efter att ha skrikit ut sin ångest en stund och 3-åringen vägrade komma ner från stolen hon ställt sig på som om det vore en råtta istället fick jag ta på ett annat reklamblad av styvare karaktär, lyckades hala upp alla spindeldelarna på och bar bort det och slängde ut det på utsidan. Hela tiden kröp det i kroppen och jag brottades med kallsvettiga spykänslor, magen gjorde tyst men effektiv revolt mot hela situationen. För er som inte har spindelskräck... ni har ingen aning. Det är ett trauma.
Det tog mig 5 minuter att få 2-åringen att sluta gråta. 3-åringen lugnade sig direkt på egen hand och ordningen återgick sakta till normalläget. Dock med en stor skillnad. Nu vet jag att jag kan. Precis som med getingar, kommer jag att våga nästa gång också.
Sakta, sakta börjar jag bli mer och mer en riktig mamma. En sån som löser problem. Det är så att jag blir vimmelkantig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar