Dottern på 3,5 år hade ett myndigt och sakligt samtal med mig häromdagen. Hon inledde med ett:
"Mamma... du vet, ibland är pappa kär i dig."
Det är så jag också har uppfattat saken, så jag höll med. Kanske hade jag hoppats på mer än "ibland", men man kan väl inte få allt här i världen.
"Ja..." fortsatte hon. "Och ibland är jag kär i pappa."
Det fanns inte så mycket att svara på den saken. Men för att jag verkligen skulle förstå min plats i världsrankningen här, lade det lilla barnet till ett:
"Så är det" medan hon uppgivet slog ut med armarna och ryckte på axlarna. Precis som att Så är det med det, inte mycket att göra åt saken.
Som förälder finner man sig själv allt som oftast allra längst ner på prioriteringsordeningen. Tydligen är även min tid som älskad och avhållen hustru decimerad från och med nu. Men det kan jag leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar