Idag tänker jag på vad jag hade satt upp på min bucket list (för övrigt dessutom en sevärd film med Jack Nicholson och Morgan Freeman för er som inte sett den) om jag imorgon skulle få en diagnos som ger mig ett halvår kvar att leva.
Vad skulle jag skriva på den?
Jag har inget behov av att bestiga berg eller hoppa fallskärm. Eller ta dykcertifikat. Visst finns det en del som jag skulle vilja göra, hoppas få göra, men som ändå inte skulle upp på min lista. Vandra en del av Kungsleden. Åka bil/båt utmed norska kusten. Det finns fina tempel i Asien och Sydamerika som hade varit roligt att se. Island. Lyxkryssning i Karibien. Lära mig teckna/måla. Återuppta mitt orgelspelande. Komma i form, såväl fysisk som mental, med en yogainspirerad Pilates. Bli mer intresserad och fixa i trädgård och med heminredning.
Många andra hade kanske känt att spendera mer tid med familj och vänner hade varit bra. Men jag kan nästan inte spendera mer tid med familjen än jag gör. Och vänner? Jag har de jag har, även om vi bara ses ett par gånger per år. Jag är en starkt utpräglad INTJ, jag funkar inte så. Jag har inte det behovet.
Och sen har jag alltid velat lära mig sy. Idag får jag be resten av familjen att gå hemifrån om jag ska sy raksöm på en gardin. Det osar katt och jag får näst intill beställa tid hos tandläkaren innan jag är färdig. Det hade varit roligt att kunna sy sina egna kläder (nej, inte Lena Ph) eftersom jag har så knepig kroppsform och har svårt att hitta snygga kläder i butik.
Och självklart hade jag velat vara med och gräva efter brunn med färskt vatten i Afrika, jobba med hemlösa barn i Brasilien... Stoppa handeln med människor världen över, i synnerhet då såklart handeln med barn, vilket alltid får mig att nästan kräkas när jag tänker på att det ens finns...
Men. Ingen av de sakerna hade hamnat på min bucket list. Jag har funderat och där finns egentligen bara tre saker jag kan komma på nu som jag verkligen skulle känna mig bitter över att jag inte lyckades få till medan jag levde. Håll i hatten, bit i kudden, för nu kommer det:
- Att jag inte läste mer böcker. Det finns så mycket böcker. Så många historier som jag inte hann eller prioriterade att ta del av. Sanna, påhittade, förskönade. Historier. Fantastiska och härliga.
- Att jag aldrig lyckades lära mig att slappna av och bara vara en del av nuet. Spänd som en fiolsträng större delen av tiden. Orolig, stressad. Ofta utan att veta över vad.
- Att jag aldrig lärde mig att inte ta skit. Att jag inte lärde mig bita ifrån, stå upp för mig själv. Att rakryggad bita tillbaka mot alla de dumhuvuden jag sprungit på, alla de som jag låtit topprida mig år ut och år in, alla de som med ett ord eller ett tonfall fått mig att gråta bort en kväll och tungsint fått mig att ge mig på mig själv igen och igen. Som om det alltid är jag som är skälet till allt som händer.
Där har ni det. Det är vad jag skulle ångra, vad jag skulle känna mig snuvad på. Det som liksom aldrig blev av, som aldrig blev en sanning för mig.
Tänkvärt. Kanske dags att börja göra något åt det där, så att jag, om jag får en sådan diagnos, kan skriva något roligare på min lista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar