Ja, man kan tycka att det är en underlig känsla att ha. En dag som denna. Äldsta dottern, 3,5 år, är magsjuk och jag ammar vår snart 4 veckor gamla bebis. Dessutom finns en 2-åring som enkelt river stället. Som tur är har maken varit hemma idag och hållit ställningarna. Man har liksom bara så många armar. Är inte octomom. Och då menar jag inte i något avseende - jag har inte burit åtta barn samtidigt och inte heller valt att göra porrkarriär. Jag har heller inte, likt en bläckfisk, 8 armar.
Det minsta barnet är vårt sista, så har vi bestämt. Det finns nu 4 barn i familjen. Vi hade inte tänkt vara kandidater till Familjen Annorlunda.
Graviditeten var ok, men den hade sina väldigt mörka stunder. Här och där var det segt som sjutton. Och jag tänkte hela tiden - bara jag tar mig i mål, det är sista gången nu, bryt ihop och kom igen den här sista gången och sen ska jag äntligen bara få vara jag i min kropp. Jag har de senaste 5 åren haft 6 månader totalt då jag inte varit gravid eller ammat. Tre förlossningar på 3 år och 8 månader (lite 40-tal kan man tycka). Jag är trött på att inte bara få vara jag. Få komma iordning med min egen kropp. Komma i form. Köpa kläder jag gillar, inte förvisas till XL-avdelningen och vad jag kommer i där. Välja själv. Gå ut och gå. Lite sånt. Börja närma oss tiden då alla barnen sover i egna sängar. När de är ute och leker på egen hand och man kanske kan få läsa lite i en bok. Känna lukten av frihet, utan att hela tiden sitta ihop med någon liten en som är kortare än en meter. Egentid, tror jag termen är. Något exotiskt och esoteriskt om du frågar mig.
Jag räknade dagarna till det skulle vara över, till det äntligen liksom skulle bli min tur.
Så äntligen. Med buller och bång kom hon ut, för snart 4 veckor sen. En liten varelse, precis så som de är när de anländer. Tog våra hjärtan med storm och allt det där.
Och jag väntade på den, den där känslan av tillfredsställelse. Att nu är det över, nu är jag klar, nu har jag gjort mitt. Bra jobbat, det var kul så länge det varade och du gjorde det briljant. Spektakulärt bra, min vän. Så många och så fina att vi fått skaffa större bil. En klapp på axeln. Guldklocka, för lång och trogen tjänst såklart. Två tummar upp. Det där gjorde jag bra.
Men den kom inte. Den har inte kommit än. Tvärtom. Jag känner mig tom. Förbrukad. Funktionslös. Vad ska jag göra nu? Nu när den fasen är över? Nu när det som varit en sanning de senaste 10 åren (reproduktion is the name of the game) inte längre är sant? Jag glider liksom ur bild, ur fokus, ur gruppen "kvinnor i fertil ålder". Och det säger sig själv var man hamnar då. Bland de gamla. De ustlitna. De som inte riktigt räknas längre. De som numera bara åker utför. Inga liftsystem på den sidan kullen inte.
Var landar man efter detta? Hur gör man? Vad ska jag nu hänga upp framtiden på?
Det kan verka underligt att tänka så. Med 4 barn kan man misstänka att framtiden är laddad med allt möjligt och riskerna att man skulle vara uttråkad och inte ha något att se fram emot... skulle vara mycket små. Det finns hur mycket som helst att ta tag i. Förstår jag när jag ser mig runt omkring på de som har barn som inte är så små som våra. Som 10-åringen vi har. Livet är såklart helt annorlunda, helt andra möjligheter, helt annat... upplägg med honom.
Men jag är inte där. Än. Hoppas jag. Jag hoppas att jag hamnar där. Annars är det ju lite som att det liksom redan är över. Som om domaren blåst av, sista halvlek är spelad och som the fat lady sings. Hon har sjungit så länge nu att hon är hes och trött. Och här står jag kvar, på ohjälplig sista plats. Förbisprungen och utklassad.
Och det känns kanske lite fantasilöst att hamna i när man inte ens fyllt 40.
I ett obevakat ögonblick såg jag ett avsnitt Biggest Loser, senaste säsongen. Där var det en kvinna på 41 som gått upp runt 30 kilo sen hon och hennes man gick isär för några år sen. Hon sa att hon bara tyckte hon levde den veckan hon hade barnen och att hon behövde sätta upp nya mål för sig själv, något eget att se fram emot och kämpa för. För annars var det liksom över, som hon kände det. Och hon sa också att det ju kändes lite trist när hon bara är 41. Att inte ha något att hänga upp framtiden på.
Jag behöver inte väga 130 kg för att förstå vad hon menar. För henne är vikten en del av kampen, för mig är det... en acceptans. För var jag befinner mig i tingens ordning. Just nu känner jag mig förbrukad och tom. Jag fyller ingen funktion längre. Nu är jag bara... anonym, på något sätt. För mig själv. Jag känner inte den personen som jag nu ska föreställa. Jag vet inte var hon hör hemma.
En liten röst ljuder. Jag måste återgå till amningen. Det är något jag kan, något jag vet hur jag ska förhålla mig till. En funktion jag fyller några månader till innan jag tappar fotfästet och glider ut i tomheten.
God kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar