Precis som Alfons, så ska jag bara...

Här sitter man. På jobbet. Och ligger lite efter. Med en vecka kvar till beräknad förlossning.
   Planen var att den 1:e mars skulle varit sista dagen jag jobbade heltid (nu 3 veckor sen) och att jag sen skulle ha lyxen att chilla lite. I min egen takt. Jobba lite sådär. Mest hemifrån. Mest för att få tiden att gå lite grann.
   Men så blev jag sjuk i februari, låg på sjukhus, och där nånstans försvann ca 2 veckors arbetstid. De måste nu tas igen. Plus att det tenderar att tillkomma nytt. Hela tiden. Det är då skit. Och bara mitt eget fel. Det är ju inte direkt så att jag sitter på Guantanamobasen med ett elakt vapen riktat mot huvudet med hot om skott om jag inte jobbar... Jag hade behövt jobba hela nästa vecka också för att ligga i fas. Det vill säga, jobba fram till sista sekunden, med hundra knyck rakt in i kaklet.
   För jag är som Alfons. Jag ska bara.

Tittade på Helt sjukt igår, det nya programmet med David Helenius. Charlotte Perelli och Anders Timell berättade om hur det var för dem när det gick illa. I hennes fall hjärnhinneinflammation och i hans självmordstankar. Bland annat.
   Nu gillar inte jag att stå på scen och vara i centrum som Perelli och inte heller har jag samma typ av DAMP som jag skulle gissa att Timell har (förlåt att jag tar mig friheten att diagnostisera våra kändisar, men jag har så många runt mig med såna diagnoser att jag liksom känner igen dem. Framför allt hyser jag den största respekt för dem och skulle gärna ha en släng av det själv.. de får så mycket gjort och ser världen med ett rörligare sinne än jag, lite avis blir jag...).
   Men jag, precis om de, tänker tankar som:

Nej, det är bara lite mycket just nu. När alla bokslut är klara lugnar det ner sig.
Ja, sova bättre, bara jag får gjort klart det här projektet så kommer jag att kunna det. Bara några veckor till nu.
Ojdå, nej, det är bara en rad olyckliga omständigheter som lett hit... Ibland har man missflyt. Man får ta det som det kommer.
Lite motion... ja. så fort jag bara landat med detta, så ska jag börja med mina promenader igen.
Sen, när bebisen är ute, köket är renoverat och taket fixat, då ska jag gå ner i arbetstid och ägna mig mer åt barnen...
Ja, det är lite stressigt nu, men det är det värt för jag bygger ju inför framtiden och för att mina anställda ska ha en bra situation och trygghet när de går till jobbet... Det kommer vi alla att kunna njuta av, bara ett par månader till...
Det där synbortfallet jag fått på höger öga lite nu och då de sista månaderna? Nejdå, får jag bara vila en eftermiddag försvinner det säkert.
Att jag varit konstant sjuk i 8 veckor? Tja, man har ju lite nedsatt immunförsvar när man är gravid och med dagisbarn på det, vetdu... Snart är det vår och då kommer solen och värmen och bebisen är ute. Då försvinner det, bara att bita ihop till dess och komma igen... Vila? Nejdå, det tror jag inte skulle hjälpa... Snart blir jag ju mammaledig, då kan jag vila... Det ordnar sig.  

Precis som Alfons: Jag ska bara...

Känns det igen?

Så jag öppnar upp ett nytt företag i mitt bokföringsprogram, bloggar en kort stund, höjer musiken (för stunden underbart underbara Big Elf och deras Disappear; ni som inte känner till: you're in for a treat) tar en kaffe och tvingar hjärnan att än en gång flytta fokus från drömmar om bebisdoft och mental uppladdning inför förlossningen till debet och kredit. Man kan göra så. Om det är rätt, får vi se i efterhand.