Förlossnings-TV

Jag har en faiblesse. En fixering. Ett osunt, långtgående behov av att se på förlossnings-TV när jag är gravid. Så har det varit varje gång, i synnerhet såhär mot slutet. Jag frossar i serier som Barnmorskorna och allt vad de heter. Den här gången har det blivit En unge i minuten på 4:an. Som förtrollad kan jag se 8 avsnitt i rad.
   Det är intressant att se vilken bredd det finns av kvinnor. Såna som gråter från det att de sätter foten innanför dörren tills bebisen är ute (och sannolikt efter det också) till de som chit chattar ledigt med make, barnmorskor och sköterskor fram till de sista skälvande minuterna. De som är livrädda för allt, nålar, masken med lustgas, inte vågar titta på bebisen när den är ute... till de som klargör för personalen, klart och tydligt, att jag vill ha det si och så, ta fram akupunkturnålarna direkt och dra på max på lustgasen, för här ska minsann födas barn...
  Och bredvid dem kommer generellt sett en något vilsen man - om det så är 5:e barnet som ska ut. Han håller ordning på glaset med saft i sugrör, masserar nån ländrygg och pussas. Eller så står han en bit vid sidan av, lätt genomskinlig och blank. Och ser ut att mest tänka på semestern. Kanske undrar han just då om det verkligen var värt det... de där korta minuterna av... nöje. Som ledde till det här.
   Kvinnorna vill bli masserade... mmm... gott... precis dä... VAD FAN GÖR DU!! De är törstiga, men GE MIG INTE SAAAAAFT!!! VAD TÄNKER DU MED!!! Svåra att tillfredsställa. Sitter, ligger, på rygg, på sidan, sitter igen, står, går omkring, rullar omkring på en stor gummiboll. Från sekund till annan vet de inte vad som känns bäst. Vill krypa ur skinnet.
   Jag har gjort det 3 gånger; jag pratar av egen erfarenhet. Det är inte lätt som en plätt att föda barn - även om jag haft ganska problemfria förlossningar (peppar peppar).

Det är också intressant att se vilka likheter det finns bland dessa kvinnor. Någonstans finns de gemensamma nämnarna. De flesta som kommer in, glada som lidande, är bleka, osminkade, sammanbitna. Liksom koncentrerade på uppgiften. En stress, en oro, en laddning inför slutspurten. Då och då totalt insjunkna i sig själva, långt bort från omvärlden.
   Magen är stor och kantig, kroppen svullen, de sista veckornas brist på sömn flyter ur ögonen. Så gott som varenda en skulle nog skriva under på att man känner sig som en flodhäst. Som bäst. En sjöko.  Låt oss få det här gjort nu då. Kom ut nu, unge. Och då, precis då. När vi gör det kvinnligaste som finns, nämligen föder barn.... svettiga, skriker och gråter om vartannat... efter månader av foglossningar, hemorrojder, hudbristningar, stora, läckande bröst och åderbråck... Just då, i de sista skälvande timmarna... När kroppen är aldrig så full av de konstigaste hormonerna i hela världen... Precis då... när den kvinnliga närvaron på ett sätt är som mest påtaglig...
   Är vi aldrig så långt bort från det som anses vara det moderna, kvinnliga idealet. Märkligt. Den smala midjan och de snygga benen, de piffiga, plutande röda läpparna och de tajta kläderna. Det ungdomliga, det lättsinniga.
   Då är vi anti-idealet. Liksom. Och de flesta har säkert ägnat sista månaderna åt att läsa på hur vi så snart som möjligt, pigga och flåshurtiga, på ett par veckor ska vara tillbaka i 25-årsformen.

Underligt. Underligt och sorgligt, säger jag.