Foglossningar is the new black

Jajamen, i fredags vägde jag in mig på morgonen. Pang rakt in i vecka 23 på denna min fjärde och med all sannolikhet sista graviditet.
   Vågen stannade på dryga 80, vilket innebär 5 kilo upp sen start. Skapligt. Varken mycket eller lite tror jag. Fast jag har nöjet att veta att jag har det värsta kvar. Så att säga.
   Halsbränna, nästäppa, förstoppning. Livet är en fest. Men det som ändå den här graviditeten bjuder generöst på är foglossningar. Icke så de tre tidigare, annat än vid extrem överansträngning (läs 9 timmars promenad i sträck på Legoland. 3 dagar i rad. 4 veckor innan förlossning. "Skyll dig själv", sa barnmorskan. Vilket hon hade rätt i.)
   Idag har jag julpyntat, pillat med tvätt, sorterat bland barnens urvuxna kläder. Jag har inte burit tungt, inte gått långt, inte ansträngt mig. Lugnt och fint. Fixat, plockat undan, dammtorkat. Liksom. Och nu på kvällen rör jag mig lika stelt som Zeb Macahan. Vaggar fram som en anka, smått gråtfärdig för varje steg jag tar då hälen tar i golvet, fötterna lika ömma som efter en dag i högklackat när man inte gått i såna på ett par år.
   Runt ikring svanskotan är det som att det gnisslar så fort jag försöker lyfta något av benen högre än 2-3 cm ovan golv.
   Foglossningar är tydligen denna graviditets melodi.
   Foglossningar is the new black.
   Nu tänker fru Sträng ta sina foglossningar och gå och lägga sig, såhär vid halv tio på kvällen. Och då ska foglossningarna veta att de förväntas uppföra sig ordentligt under natten, så att fru Sträng kan fungera på ett trevligt och för sådant avsett vis imorgon. Frågor på det?

Stereotyp bror?

Störa dottern (3,5 år) och jag hade ett snack igår. Vi pratade lite om bebisen i magen. Med pannan i djupa väg fårgade hon om bebeisen skulle komma ut idag? Nej, sa jag, den är för liten för det. Den behöver bli större...
   Vi pratade då om vilken typ av bebis det kunde tänkas vara. Dottern svarade då direkt:
   "Det är en lillebror."
   "Ja, kanske det" sa jag. "Vi får se. Vi vet inte än."
   Vi promenerade vidare en stund i tystnad. Sen frågade jag: "Vad ska du göra med bebisen när den kommer ut? Ska du gosa med den då?"
   "Ja" sa hon. "Då kan han sitta i mitt knä."
   "Ja" sa jag. "Det kan han göra."
   Återigen en stunds tystnad.
   "Ja, han kan sitta i mitt knä då. Och så kan han fisa också. Det gör bebisar."

Så där har ni det. Varken mer eller mindre. Trevlig fredag.

Ah... I wish

Det var tidigt i morse i det Strängska hemmet. Förvirrad och trött mamma försökte få ihop sig själv i nån typ av klädesanordning medan minsta barnet satt kvar i sängen och bläddrade oförsiktigt i mammans tidning; Kicks senaste reklamutskick.
   Det lilla barnet bläddrade ivrigt, pekade och lät. För prata, det kan hon ju inte än.
   Men, så plötsligt, tryckte hon sitt lilla finger med extra iver, för att inte kalla det besatthet rakt av, mot tidningens baksida och utbrast i ett högt och ljudligt: "Pappa! Paappaaaa!! PAPPA!!!!"
   Som om det gällde livet liksom.

Mamman släntrade över till sängen för att se vad som påkallade detta utfall. Och möttes av följande bild.

Mamman kunde då inte göra annat än att brista ut i kiknande skratt. Ni därute som möjligen känner till hushållet Sträng, skrattar nu lika gott som jag gjorde. Hysteriskt kul egentligen. Det är mycket som inte stämmer här. Och då tänker jag kanske inte främst på det faktum att maken Sträng aldrig skulle använda Chanel No 5.

God kväll.
  

Jag och farmor. Nåja, jag får i alla fall något för pengarna

Jaha, så var det dags igen. BH-dags. Det är en svårt ångestladdad företeelse som jag brukar undvika in i det sista. Men se, såhär halvvägs in i graviditeten börjar bröstkorgen svälla och därmed är stl 75J för litet. Sista veckorna har det känns som att rycka loss plåster på kvällarna när jag tar av BH:n. De gamla BH:ar jag har i stl 80 är för små i kupan.
   Det enda glädjande i det hela är att det är lättare att hitta lagom stora kupor i stl 80 än i stl 75. Så med såväl hopp som förtvivlan tog jag 3-åringen i handen och stövlade in i underklädesaffären.
   Jag plockade åt mig en stl 80I i en modell jag brukar ha. Till att börja med. Det var faktiskt succé med en gång. Otippat. Och tack vare 80 runtom fanns det mycket att välja på och den späda lilla expediten sprang som en tätting och lämnade olika modeller till mig att prova.
   Problemen kom i samband med att jag bad henne leta fram en vit BH. Efter 4:e modellen var det nästan så att jag tappade modet. Storleken fanns, men de satt så illa.
   Men hon gav sig inte och kom till slut gående med en modell hon kallade full shape. Vit som snö. Men ajajaj... den där klumpen i halsen kom smygande. Usch.
   Jösses. Så mycket tyg.
   Någonstans långt bak i huvudet minns jag åsynen av farmors BH när jag var liten, där de hängde på sttäcket på tork i trädgården. Enda skillnaden var att farmors var hudfärgade, vilket jag av just den anledningen idag inte klarar av att köpa själv.
   Ska jag, inte ens 40 år fyllda, ha farmor-BH?
   Med lätt darrande haka plockade jag av det omfångsrika stycket tyg från galgen och krängde den på mig.
   Å ve och fasa, den satt skapligt. En farmor-BH. Uppgiven, inmålad i ett hörn, beklämd och helt utan möjlighet att påverka situationen, rafsade jag ihop sakerna, klädde på mig och gick ut till kassan, betalade och lämnade affären, betydliga hundralappar senare. 2 mörka BH:ar med viss tjejvibb och lite självkänsla kvar och en vit farmor-BH... helt utan sensualitet, smicker eller finkänslighet. BH:ns funktionsmotsvarighet till barnen fleecefordrade galonoveraller och gummistövlar. De fyller sitt syfte. Punkt. Varken mer eller mindre.
  Min enda tröst den här regniga och tråkiga novembersöndagen är att jag får nåt för pengarna. Jämfört med de spröda och genomskinliga små A- och B-kuporna som klär väggarna inne i affären får jag lite mer valuta för mina hundralappar. Man skulle kunna sy örngott av mängden tyg i min farmor-BH. Om ca 2 år, när jag opererat ner brösten, kanske det är precis det jag ska göra. Eller kanske tygpåsar att handla på ICA i.

Glädje, en inre företeelse

Det har varit en intessant vecka. De goda nyheterna har varit hur många som helst senaste 10 dagarna. Det har löst sig med det mesta - på bästa tänkbara sätt. Fostervattensprov - allt ok. Jag har fått in nytt uppdrag som gör det möjligt för mig att anställa en person till. Flera som jag jobbar med känner ny luft under vingarna och ser framåt för första gången på länge. Vi har fått napp och komme rinom kort att ha möjlighet att byta bil - tiull ett enligt vår bedömning regelrätt lyxåk. Våra småtjejer har fått plats på nytt dagis, alldeles i närheten istället för 7 km söderut när både maken och jag jobbar norrut.
   Med andra ord, det är nästan väl mycket räkmacka för stunden. Sakerna ovan är liksom bara det jag kommer att tänka på såhär nu, jag vet att det varit ännu mer bra grejer. Glassigt värre.

Men, det kan då konstateras, att glädje och lycka inte är något som kommer till en utifrån och in. Alla sakerna ovan pekar unisont rakt uppåt, en stor, tjock, färgglad pil rakt upp i himlen. Nu blir det åka av, allt är på rulle, bara att hänga med. Fick en riktigt schysst hand tilldelad mig - jag kommer kunna spela hem storkovan.
   Ändå, har INTJ Sträng haft en dålig vecka. Inuti. Riktigt dålig. Trött, bekymrad och håglös. Ser ingen glädje, problem. Ingen lust. Med någonting alls.Vill inget, orkar inget, ser inte poängen.
   Visst är det märkligt. Likväl som jag i motvind kan stå rätt stadigt och känna att det här, det ordnar sig.
   Glädje är inget som kommer till mig utifrån, det är något jag måste känna inuti, annars funkar det inte. Och kanske är det så för alla. I viss mån. Eller så är det ett privilegium vi har, vi nedstämda, vi som inte är glitterpinnar. Att vi kan se, och framför allt känna, regnet och ishalkan mitt i den varma, torra högsommaren.
   Kanske är det en tillgång, kanske inte. Det kanske är värdeneutralt. Liksom bara är.

Vilken energi!!

Idag på jobbet slog jag mig i slang med en avlägsen kollega (samma kontorhotell) i kön vid kaffemaskinen. Hon hade inte sett mig på ett tag, så det var första gången hon hade tillfälle att kommentera min mage, idag iklädd t shirt enl nedan:

   Hon känner mig inte så bra, så hon har väl ingen direkt koll på exakt hur många barn jag har, så hon svävade lite på målet: "Jaha, är det dags igen?"
   "Jajamen", sa jag. "Som det kan gå."
   Hennes kollega lade sig då i samtalet: "Vilken i ordningen är det?"
   "Fjärde" sa jag. Jag har märkt att det har viss effekt på folk när man svara det. Fjärde. Då blir det i allmänhet lite tyst. Eller högljutt, beroende på vem man pratar med. I detta fall en av de sistnämnda.
   "Fjärde??!!" Min kollega instämde i detta utrop. "Jag tycker det är jobbigt nog med två!" sa hennes kollega. Själv nickade hon och tillade: "Jag har bara en. Tycker det är en del redan där..."
   I mitt fall finns det inte direkt mycket att svara på detta. Eller liksom... Vad klena ni är? Tiga är guld.
   De tog var sin mun på sitt kaffe, liksom eftertänksamma. När hon svalt sa min kollega: "Fyra barn... Vilken energi du måste ha..."

Jag kunde lagt mig ner på golvet, slagit mig på knäna och skrattat tills jag grät. Oh, the irony. Hon skulle bara veta... hur oerhört komiskt det lät i mina öron när hon sa det... "Vilken energi du måste ha".
   Energi. Ja. Eller hur. Ja. Eller kanske inte. Liksom. Inte alls. Själv tycker jag strömmen har gått mest hela tiden.

Som man bäddar får man ligga, sägs det. Och det är rätt och riktigt.
Den som raggar får ligga, har jag också hört. Stämmer ofta. Inte alltid, men ofta.
Men det som inte stämt hittills, i alla fall för mig, är: Den man ligger med får bädda.

Men det, det är en helt annan historia.

Ah, kanske är det därför jag är så trött

21.23   Vi släcker lampan. Somnar inom 10 minuter.
23.38   1-åringen gnyr, det gäller att få in nappen innan hon vaknar till helt. Jag går upp, löser det, lägger mig igen, somnar om inom 5 minuter.
01.43   3-åringen gnyr, drömmer mardrömmar. Det gäller att få tyst på henne innan hon väcker lillasyster. Med långa benet före ångar jag in i deras rum, klappar och lugnar. Går tillbaka till min säng, men kan inte somna om. Blir liggande, tänker på jobbet, pengar, framtiden.
02.46   Jag har precis börjat glida in i sömnens land när 3-åringen gnyr igen av mardrömmar. Upp, klappar, 1-åringen vaknar till, hon får sin napp och somnar om. Jag går och lägger mig igen. Somnar efter ca 15 min.
04.34  1-åringen vaknar och gråter, jag går upp för att hämta in henne till oss. Lägger henne hos pappan, går på toaletten och när jag kommer tillbaka har storasyster också krupit upp hos oss. Jag knuffar hennes några cm åt sidan så att jag får plats. Somnar om efter ca 20 min, farligt nära att trilla i golvet.
05.45   Pappans väckarklocka ringer och han går upp. Jag vaknar till av ljudet, somnar om direkt.
06.20   Min klocka ringer, dags att gå upp och börja dagen.

2 timmar. Max. Det är vad jag får i sammanhängade sömn. 2 timmar. Oftast inte ens det. Inte varje natt, ibland är det bättre, men ofta ser det ut ungefär så här. När de är friska. Och sen händer det ju att de inte är det...
   Till det lägger vi ett nystartat företag som jag både äger och driver och som just nu behöver anställa en till. Ett fasligt letande och räknande för hur jag ska få alla uppdrag bemannade på ett bra sätt utan att ekonomin går omkull. Upplärningsperioder väntar samtidigt som jag ska hinna med den vanliga arbetsbelastningen.
   Till det lägger vi vinter. Eller höst. Kalla det vad du vill - här på västkusten är det ungefär samma sak. Mörkt, kallt, snett regn rakt upp i näsan. Från nu och till slutet av april.
   Till det lägger vi en graviditet. Och en släng ekonomiångest.

Då kanske det inte är så konstigt. Att jag är så trött. Så att jag mår illa fram vid halv nio på kvällen. Så att jag undrar om det är något allvarligt fysiskt fel. Hormonrubbning, ämnesomsättningsproblem, blodbrist eller varför inte nån typ av cancer? Som trycker på nåt sömncentra, inte sjutton vet jag...  Jag undrar helt ärligt om man kan gäspa käken ur led.

Eller så är det bara så enkelt. Att jag inte får tillfälle att sova ut, aldrig någonsin är utvilad, aldrig får chansen att liksom komma ikapp lite grann. Jag blir avbruten. Det är inte ofta jag får sova så länge åt gången att jag når djupsömn några längre perioder. Ah, kanske är det därför...

Alla dessa beslut. Jag som bara vill stirra rakt ut i luften.

1-åringen, trött och ledsen, stora tårar rinner längs kinden medan hon med eftertryck förklarar: "Pippiiii!!! Pippiii!!!"
   3-åringen, hoppandes upp och ner: "Jag vill titta på Byggare Bob!!! Jag VILL det! Jag vill inte titta på Pippi!"
   Mamman, alldeles trött. Huvudet på annat ställe. Hungrig, lite deppig. Börjar ladda inför veckan. Budgetarbete, uppstart av nytt uppdrag, anställningsintervjuer, kurser att hålla. Det gäller att vara på tå. Mamman hamnar inför ett val. Och ska föreställa vara den som vet. Den som kan bestämma. Den som kan avgöra vad som blir bäst. Pippi eller Byggare Bob?
   Mamman tittar på sina barn, ett i taget, från storgråtande 1-åring till hoppande 3-åring. Mamman skulle också kunna tänka sig att hoppa och gråta. Minsann. Mamman kan tänka sig massa saker. Men inte vad som blir bäst: Pippi eller Byggare Bob... Vi kanske skulle sjunga en sång istället?
   Utan mer eftertanke fattar mamman ett beslut och helt utan inbördes ordning vinner 1-åringen för tillfället slaget. Pippi på Rymmen spelas snart upp på TV-skärmen. 1-åringen slår sig till ro i soffan, tårarna slutar rinna. Alltid nåt.
  Men än ger inte 3-åringen upp. "Jag VILL titta på Byggare Bob", får ett sammanbrott. Mamman, som helst bara hade struntat i alltihop och gått och lagt sig, säger: "Nästa gång tittar vi på Byggare Bob. Du får gå och göra något annat om du inte vill titta på Pippi."
   "Då vill jag sjunga Gazonoo", säger 3-åringen kallt.

Med det menar den lilla 3-åringen att mamman ska gå ut till bilen och hämta in iPoden för att spela Moves like Jagger ("I've got the moves..." tolkar 3-åringen till Gazonoo). Men det projektet är mamman övermäktigt. Mamman vill inte göra något mer idag. Inte resa sig upp ur soffan, vare sig för att gå på toaletten vid behov eller för att släpa sig in till sängen om några timmar. Och definitivt inte gå ut till bilen för att hämta in nån musikspelare. Mamman vill heller inte fatta några beslut alls mer idag. Mamman vill inte ens bli hugrig idag, med risk för att behöva bestämma vad i kylskåpet som kan anordnas till något ätbart. Och mamman orkar heller inte tänka ut något bra att säga till 3-åringen för att komma ur knipan. Mamman vill och orkar ingenting. Mamman vill bara vara tom, alldeles tom, alldeles öde och ekande inuti. Stirra ut på en punkt rakt ut i luften ca 60 cm från näsan. Resten av kvällen. Inte tänka alls. Stänga ner. Gå i depå. Låta skärmsläckaren gå på. Lite strömavbrott liksom.
   Mamman kan ibland vara så trött på sitt eget huvud.
   Så mamman tittar bara på 3-åringen utan att säga något. Mamman visar, så att säga, sitt care face. Hissar intressevimpeln. Och försöker starta igång hjärnan för att på något sätt tillmötesgå den starka 3-årsviljan. Men 3-åringen har redan lämnat situationen, en Nalle Puh-bok var plötsligt av större intresse än Byggare Bob och Gazonoo tillsammans. Tack och lov.

Pappan seglar in som den Onedin-hjälte han just nu är (har skapligt buskiga polisonger att stoltsera med inför världen) och säger: "De är trötta. Ska vi prova att lägga dem redan nu?"
   Mamman tittar på klockan. 18.15. Reflexmässigt, nånstans bak i reptilhjärnan, går tankeprocessen igång, för- och nackdelar med att lägga dem ca en timme före normal läggdags. Beslut. Igen. Mamman som inte orkar det, inte vill det mer idag.
   "Gör det", säger mamman. Skit i eventuellt trassel. Den där punkten i luften, 60 cm framför näsan, nu kommer jag. Låt oss hänga. Resten av kvällen. Då och då tänker jag slå ner blicken för att titta på den klick hallonsorbet jag kommer att äta. Men det är allt. I övrigt kommer du ha min fulla uppmärksamhet.
  

Romney och Stepford Wives

Det börjar närma sig presidentval i det underliga landet USA. Återigen är fru Sträng dåligt insatt och såligt på läst, men jag är ju varken blind eller döv inför de dumheter som Mitt Romney slänger ur sig. Jag förstår såklart att det bara är det allra gottigaste som når mina öron, men ändå... karln har sagt rätt mycket dumt.
   Det har säkert Obama också, men det har inte nått mig. Så därför lägger jag mig inte i det för nu. Utan det jag funderar över är, trots allt, hur det skulle vara att vara kvinna i ett land där Mitt Romneys regler gällde. Och jag tänker Stepford Wives.  Helt spontant. Se på konan hans:

Som direkt tagen ut Stepford wives. En underbar historia för er som känner till den, för er som missat den kan jag glädja er med att ni har något mysigt kvar att göra i livet, nämligen upptäcka författaren Ira Levin. Utöver ovan nämnda bok har han också skrivit bl a Pojkarna från Brasilien och Rosemarys baby. Fantastisk läsning.

Jag tänker att jag helst skulle se att någon annan än Mitt Romney var en av världens tveklöst mäktigaste män. Av flera anledningar. Men inte minst för att det känns som att kvinnorna i USA skulle rasa tillbaka in i 40-talet. Och än så länge ser ju resten av väst till USA som för att titta i facit. Och jag skulle utgöra en mycket dålig Stepford wife.