Vårt minsta barn är en underbar liten ängel som kommit till oss. Hon har stora stora snälla ögon och världens största glugg mellan framtänderna. Hon ser ut som Puff i Piff & Puff. Och vi älskar henne innerligt. Hon är tillgiven och jättemysig, kramas gärna och skrattar ofta. Hon gillar att låtsas gömma sig och hon kan charma vem som helst bara genom att vara som hon är.
Hon är underbar och fantastisk.
Hon är också det av våra tre barn som... inte går att lita på. Häromdagen kom hon gående ute och såg lite lagom fundersam ut. Jag la då märke till att hon verkade ha något i munnen och frågade henne lite stillsamt: "Vad har du i munnen? Spotta ut, så får mamma se..." Lydigt öppnade hon munnen och spottade ut... en snigel.
Sedär. Inte visste jag att ekorrar åt sniglar.
Det är faktiskt jätteäckligt.
Det lilla snigelstycket hade krupit ihop i sitt skal i ren och skär skräck för den hemsak ettåringens våldsamma framfart, vilket väl egentligen är det enda som var bra i hela den här situationen.
Lilla V, jag älskar dig av hela mitt hjärta, men stoppa inte sniglar i munnen. Det känns inte ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar