Jag har för en gångs skull haft lite flow. Lite grejer på gång. Lite framtidstro. Lite vibb. Självklart med tillförsikt, men ändå liksom.
Men så, precis som vanligt, sticks det in käppar i hjulet. Snålheten bedrar visheten någonstans längs vägen och ytterligare en spik slås in i en kista som egentligen redan är så igenspikad att den omöjligt ens kan sprängas upp.
Jag blir så trött. Ledsen. Besviken. Och jag tar det på mig, känner mig skyldig, skäms. Ifrågasätter mig själv och straffar mig själv. Jag är så bra på det så det förstår ni inte. Utåt håller jag ihop, står på mig, men inom mig rämnar allt som ett bräckligt korthus. Tvekan. Förvirring. Fly, inte fäkta.
Men vad var det terapeuterna (oh ja pluralis, en gång mer än du kan säga) sa? Att tänka nytt är som att ändra på en upptrampad myrstig. Det tar en stund för myrorna att hitta en ny väg och sen måste tusen myror gå på den innan den är fullt etablerad, men sen är det som om det alltid är den vägen som i årtusenden har tagit dem mellan A och B. Att ändra beteenden är som att trampa upp en ny myrstig. Första gången känns det helt knäppt, barockt, men så småningom, efter tusende gången sitter det som en smäck. Det blir det nya som är det självklara, så som det alltid varit.
Så den här gången tänkte jag låta flitiga lilla arbetsmyran prova en annan väg. Inte dra på sig offerkoftan och tycka att alla andra är dumma som inte förstår mig. Istället ska jag stå rak i ryggen och lämna den som inte förstår och uppskattar mitt värde. Inte själv ifrågasätta om jag verkligen förtjänar det... Kuvad och lätt att knuffa omkull. För om jag tvekar över om jag förtjänar det, är det självklart för alla andra att anse att jag inte förtjänar det...
Det finns ett annat inslag också. Någonstans där, under den blöta och tunga offerkoftan, kokar det inom mig av ilska. Jag blir förbannad, känner mig kränkt och skulle egentligen helst dela ut en klockren, rak höger. Men ilska är meningslöst. Om inte slutmålet, dvs att ha rätt, är värt att röra upp himmel och jord för, bör ilskan hanteras, plockas isär och desarmeras direkt. Den gynnar ingen.
Jag har den senaste veckan haft äran att hjälpa en kollega att översätta en bok han skriver på. Jag har suttit upp till tänderna begravd i texter och anekdoter om organisationspsykologi och jag är så oändligt mycket klokare nu än jag varit innan i detta ämne. Jag har kommit till så många insikter. Det finns många människor som borde läsa boken när den är klar och utgiven. Väldigt många.
Alla ormar och skorpioner, till exempel. (för den påläste här på lyran, minns ni kanske ett tidigare inlägg: Skorpiormarna). Idag har jag tänkt på det, på den mänskliga naturen. Det är dags för fru Sträng att göra sig av med alla skorpioner och ormar och att istället omge sig av människor som står för den goda kulturen. Och det är trots allt de flesta av oss.
Fru Sträng måste inse att det är dags att sluta försöka tillfredsställa människor som varken kan eller vill vara nöjda (sådana finns). Uppgiften är omöjlig.
Fru Sträng tänker inte låta just den skorpionen sticka en gång till. Sorry, no can't do. Talk to the hand.
Nu, läsare, ska jag se några avsnitt på den eminenta serien Bored to Death, äta jordgubbar med grädde och mörk choklad, dricka ett glas vin och njuta av att jag för första kvällen på länge inte har något som hänger över mig, vare sig jobb eller annat. För den blöta offerkoftan, ska inte få hänga över mig ikväll, så jävla enkelt är det. Mina myror har hittat en annan stig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar