Det var längesen nu. Längesen jag upptäckte något nytt på mig att förakta och avsky. Jag trodde jag hade täckt in det mesta, men nej, så var icke fallet, det fanns några kvadratcentimetrar kvar som hade sluppit undan Strängs onda öga.
Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.
Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar