Lika förhatligt skrattar jag åt den tyska reklamen för tex Toffiffee eller Glade där solen alltid lyser in, mamman är iordninggjord i håret och pappan är lite crazy och leker med ungarna i leran. Jag skrattar, förkastar de stereotypa idealen och anser mig på fullt allvar stå över sådant trams. Så lättlurad är jag inte. Bah. De försöker bara lura på mig en massa saker jag inte behöver. Och så fördömande reklamen är, tror de verkligen att vi är så dumma? Så enkelt var det, genomskådat och klart. Allt är fejkat.
Trodde jag. Tills jag såg klippet här nedan. Gör dig själv en tjänst, gör dina barn en tjänst, offra 5 minuter av ditt liv på att se det.
Killing us softly
Det visade sig att jag har sprungit så fort och så rakt in i fällan att jag inte ens märkt det. Jag har sprungit så fort att jag förmodligen slagit i huvudet så illa i inte alls så särkilt mjuka skumgummimattan som borde tagit emot en på andra sidan. Jag har slagit i huvudet så hårt att jag helt missat vad som hänt.
Nej, jag köper inte Becel eller Toffiffee och jag är rätt övertygad om att det inte går att rulla på en foundation snyggt med en roller. Men det andra, det dolda budskapet, DET svalde jag med hull och hår. Och även om jag tänkt "allt är fejkat", så har jag inte varit medveten om exakt på vilket sätt det är fejkat.
När Cindy Crawford själv säger: "I wish I looked like Cindy Crawford". Då måste det väl ändå vara fel? Om det inte är en bild på den det är en bild på, vad är det då?
"Girls are getting the massage today, so young, that they need to be impossibly beautiful, hot sexy and extremely thin", säger kvinnan på filmen. Det visste vi ju. Inget nytt under solen, annat än att det såklart är fruktansvärt. Och det gäller ju inte bara unga.
Det är vad hon säger sen, som jag hade missat, som hade passerat mig så obemärkt. Jag har inte tänkt på det på det sättet. "And they also get the message that they are going to fail, that there is no way to really achieve it."
Och det är här jag gått på pumpen ordentligt. På nåt sätt har jag blundat för den där sista delen av det. Att det är omöjligt. Jag gick på dert. Jag har hela tiden tänkt att med hårt arbete och stort engagemang, så kan man vara sån. Snygg. Rik. Framgångsrik. Mystisk. Sexig. Smal. Allt det där som de är i reklamen. Allt de ÄR; inte allt de HAR. För jag har aldrig velat ha allt det de HAR. Och där trodde jag att jag inte varit så påverkad...
Klippet heter Killing Us Softly och det är ju precis det som händer. Långsamt låter de oss alla, i synnerhet kvinnor, tjejer, tanter, kalla oss vad du vill, sakta låter de oss blöda ihjäl från tusen och åter tusen hårfina småsår. Även männen fråntas en stor del av det egna fria valet att välja hur de vill förhålla sig till sig själva och till oss, även om de inte utsätts riktigt i samma omfattning. De har också en bils som prånglas fram, fast den lämnar något mer utrymme. T ex är det ok att vara lite äldre. Vi kvinnor, tjejer, ska helst inte överstiga 35 (om vi håller oss ifrån rynkor och några extra kilon över midjan), absoluta smärtgränsen går vid 40 oavsett hur väl du sköter dig. Och på nåt konstigt sätt är det detta vi försöker nå:
Nej, tänker du, aldrig i livet att jag skulle vilja bli så smal. Nej, självklart inte. Då dör man nämligen, vilket modellen på bilden gjorde, 39 kilo tung, 21 år gammal. Hon jobbade fortfarande när hon dog. Alltså har branschen accepterat hur hon såg ut. Och tjänar pengar på det. Och vi är alla med och betalar, i en eller annan form.
Så vi förblöder, dör en långsam död, som de naturliga varelser vi borde få vara, men aldrig accepteras som.
Vi ägnar en äckligt stor del av livet till att försöka bli något vi aldrig kan bli och alldeles för lite tid att istället leva fullt ut och vara allt det vi kan vara.
Barn är bättre. De ser skönhet på riktigt. I deras ögon är skönheten självklar och enkel och djup. När min son gick på dagis och var 4-5 år gammal var en av de han lekte med mest en tjej. Vid något tillfälle frågade jag honom vad han gillade hos henne. Hans ansikte sken upp som en liten sol och han sa: "Hon är rolig!" Och för att understryka bubblade det ur honom en rad anekdoter om saker hon sagt och gjort och han skrattade så han inte kunde prata när han tänkte på det.
Några år senare, när han gick i första klass, fattade han tycke för en tjej i klassen. Jag frågade återigen vad det var han gillade och hade väl väntat mig att han, lite generad, skulle tycka att hon var söt. Men nej. Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och inte riktigt hade nån som helst koll. "Hon är snäll", sa han med ett tonfall som ifrågasatte om det skulle vara aktuellt med några som helst andra bedömningsgrunder.
Vår snart treåriga dotter var med inne i badrummet här om dagen när jag duschade och när jag kom ut från duschen och höll på att torka mig tittade hon på mig, pekade och sa: "Fin tutt". Hon klappade sig sedan på bröstet och fortsatte "Jag har åsså fin tutt". Det förstår nu alla som läser detta inlägg att jag, tre barn senare, J-kupa (som i Jävligt stora) och snart 40, har allt annat än en fin tutt. Men för min dotter är de det. Det är där hon söker tröst när hon är ledsen. De sitter på en av de personer som betyder mest för henne. De är fina. Hennes är också fina, bara för att de finns. Även om de så att säga inte finns ännu. I hennes värld är det så enkelt.
Jag önskar att hon en dag träffar en kille som blir varm i magen när han hör hennes pärlande skratt. En kille som inte kan få nog av glimten i hennes öga. En kille vars hjärta slappnar av när han tänker på henne värme och tryggheten hon står för. För det hon gör, för hennes syn på sig själv och sin omgivning, för det hon är duktig på och för det hon inte är duktig på. Inte för hennes midjemått. Eller något ideal han tror att han söker, lika vilsen som alla andra.
Jag vill inte att hon ska förblöda, sakta, droppe för droppe, instängd i en bild hon aldrig kan leva upp till. Jag vill inte att alla som är snälla och roliga, ska lönnmördas på detta fruktansvärda sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man ska kunna påverka det. Jag får återkomma när jag listat ut ett sätt att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar