Efter solsken kommer regn

Bortsett från mitt inlägg för drygt en vecka sen har jag haft fruktansvärt få besökare här på Lyran sista veckorna.
   Första reaktionen var besvikelse. Men sen tog jag mitt förnuft till fånga och reagerade istället med glädje. För det innebär att alla ni där ute har valt att njuta av solen istället för att trassla in er i allt kvasifilosofiskt funderande här på Lyran. Good for you.

Men men. SMHI, klart.se och alla de andra ger vid handen att nu är sommaren över för den här gången, in drar nu regn och blåst och svalare temperaturer. Så då kanske jag får se er (besöksstatistiken då alltså, er personligen blir det ju lite svårt att se) här på Lyran igen. Ni är hjärtligt välkomna tillbaka. Och ni får gärna skriva en rad. Eller två. Till och med kanske tre. Om vilka ni är och varför ni trots allt eventuellt väljer att titta in här igen när blåsten viner kring knuten och regnet piskar rutorna.

Ooops. Jag får det att låta som att det snart är november. Och för en stressad trebarnsmamma med pessimistiskt glaset-är-halvtomt-sinnelag, är det inte alls långt kvar till november.

Jag tar en kaffe till och hoppas få lite härlig läsning tillbaka. Kopp.  

Har hittat något nytt på mig själv att ogilla

Det var längesen nu. Längesen jag upptäckte något nytt på mig att förakta och avsky. Jag trodde jag hade täckt in det mesta, men nej, så var icke fallet, det fanns några kvadratcentimetrar kvar som hade sluppit undan Strängs onda öga.
   Tuttarna, midjemåttet, mitt bristande tålamod, min oförmåga att förstå mig på kemi, mina händer, mitt ointresse för allmänbildning, min dåliga hållning, min sociala fobi, min lättja, min generande hårväxt (lö generalis), min totala inkompetens när det gäller att backa med bilen, mina dubbelhakor (=brist på markerad haka snarare, ser lite ut som en kalkonhals), mina brister i att lägga saker på rätt plats, mina tår, min telefonskräck, min mun... Jag tyckte jag hade gått igenom det mesta.
   Men, nu tittade jag ordentligt på min nya profilbild på facebook liksom en del anda foton och ser något nytt att tycka illa om: min näsa. Ju fler bilder jag ser, desto mer kan jag konstatera att den är något av det fulaste jag sett i hela mitt liv.
   Det bästa med min fysiska person har redan lämnat mig. Det var de ägg som blivit mina barn. De var å andra sidan så bra, så bra. Det blev väl inte något kvar till resten.

Tack, det var skönt. Jag kan måhända brista i mitt ordningssinne med saker och ting runt omkring, men jag är väldigt bra på att sätta mig själv på den plats jag hör hemma. Där är det ingen som klår mig. Så det så.

MammaLEDIG, jaha, nu hajjar jag...

Idag har jag varit mammaledig. Med betoning på ledig. Det är bara beklagligt att det skulle behövas att tredje barnet närmar sig 1,5 år för att jag skulle lyckas med detta svåra konststycke. Då och då senaste månaderna har jag lyckats, men inte såsom idag.
   Jag tog ut en stor filt, lite kuddar och dynor, mellis, kaffe, vatten mm i skuggan. Efter att vi fikat bredde jag ut min bleka och osmäckra lekamen på en dyna och la mig tillrätta. Underbart ljus, underbar temperatur, underbara barn. I flera timmar (jag insåg till min stora glädje och stolthet att jag faktiskt helt tappade greppet om klockan) låg jag där, utfläkt och blev klättrad på. Det är inget för veklingar, det här med att ha två små klättrande på en (tänk på att jag snart är 40 och lider av diverse ålderskrämpor som t ex ischias).
   I flera timmar hade jag dem nära, vi pratade, lekte, kramades, satt nära. Jag har klappat, känt, klämt, kittlat, sniffat... tills jag nu är alldeles yr i huvudet. Tänk att något så enkelt kan vara så svårt.
   Mammaledig. Jag gillar det. Det är väl så satans dags, bara. Om två månader börjar de på dagis och då var sagan slut.
   Bajs.

God kväll.

Aldrig får man vara helt nöjd, sa myran

Den senaste tiden har det gått som tåget. För första gången på många många år (om någonsin), har jag haft gott hopp om min yrkesmässiga framtid (den privata rullar på och är helt gryyyym). Jag har fått erbjudande om jobb lite högt och lågt och har tom fått tänka över att anställa någon för att jag ska hinna med.
   Jag har för en gångs skull haft lite flow. Lite grejer på gång. Lite framtidstro. Lite vibb. Självklart med tillförsikt, men ändå liksom.
   Men så, precis som vanligt, sticks det in käppar i hjulet. Snålheten bedrar visheten någonstans längs vägen och ytterligare en spik slås in i en kista som egentligen redan är så igenspikad att den omöjligt ens kan sprängas upp.
  Jag blir så trött. Ledsen. Besviken. Och jag tar det på mig, känner mig skyldig, skäms. Ifrågasätter mig själv och straffar mig själv. Jag är så bra på det så det förstår ni inte. Utåt håller jag ihop, står på mig, men inom mig rämnar allt som ett bräckligt korthus. Tvekan. Förvirring. Fly, inte fäkta.
   Men vad var det terapeuterna (oh ja pluralis, en gång mer än du kan säga) sa? Att tänka nytt är som att ändra på en upptrampad myrstig. Det tar en stund för myrorna att hitta en ny väg och sen måste tusen myror gå på den innan den är fullt etablerad, men sen är det som om det alltid är den vägen som i årtusenden har tagit dem mellan A och B. Att ändra beteenden är som att trampa upp en ny myrstig. Första gången känns det helt knäppt, barockt, men så småningom, efter tusende gången sitter det som en smäck. Det blir det nya som är det självklara, så som det alltid varit.
   Så den här gången tänkte jag låta flitiga lilla arbetsmyran prova en annan väg. Inte dra på sig offerkoftan och tycka att alla andra är dumma som inte förstår mig. Istället ska jag stå rak i ryggen och lämna den som inte förstår och uppskattar mitt värde. Inte själv ifrågasätta om jag verkligen förtjänar det... Kuvad och lätt att knuffa omkull. För om jag tvekar över om jag förtjänar det, är det självklart för alla andra att anse att jag inte förtjänar det...

Det finns ett annat inslag också. Någonstans där, under den blöta och tunga offerkoftan, kokar det inom mig av ilska. Jag blir förbannad, känner mig kränkt och skulle egentligen helst dela ut en klockren, rak höger. Men ilska är meningslöst. Om inte slutmålet, dvs att ha rätt, är värt att röra upp himmel och jord för, bör ilskan hanteras, plockas isär och desarmeras direkt. Den gynnar ingen.

Jag har den senaste veckan haft äran att hjälpa en kollega att översätta en bok han skriver på. Jag har suttit upp till tänderna begravd i texter och anekdoter om organisationspsykologi och jag är så oändligt mycket klokare nu än jag varit innan i detta ämne. Jag har kommit till så många insikter. Det finns många människor som borde läsa boken när den är klar och utgiven. Väldigt många.
   Alla ormar och skorpioner, till exempel. (för den påläste här på lyran, minns ni kanske ett tidigare inlägg: Skorpiormarna). Idag har jag tänkt på det, på den mänskliga naturen. Det är dags för fru Sträng att göra sig av med alla skorpioner och ormar och att istället omge sig av människor som står för den goda kulturen. Och det är trots allt de flesta av oss.
   Fru Sträng måste inse att det är dags att sluta försöka tillfredsställa människor som varken kan eller vill vara nöjda (sådana finns). Uppgiften är omöjlig.
   Fru Sträng tänker inte låta just den skorpionen sticka en gång till. Sorry, no can't do. Talk to the hand.

Nu, läsare, ska jag se några avsnitt på den eminenta serien Bored to Death, äta jordgubbar med grädde och mörk choklad, dricka ett glas vin och njuta av att jag för första kvällen på länge inte har något som hänger över mig, vare sig jobb eller annat. För den blöta offerkoftan, ska inte få hänga över mig ikväll, så jävla enkelt är det. Mina myror har hittat en annan stig.

Latin eller svenska?

För många många år sen, hade jag en pojkvän, en kanonkille, som lät tatuera in texten "endast den förberedde överlever" på latin. Då, inte ens tjugo år gammal, tyckte jag det var rätt så... corny.
Idag, snart tjugo år och tre barn senare, förstår jag äntligen innebörden. På riktigt. Jag skulle behöva ha den strofen tatuerad på insidan ögonlocken. För att kanske rädda mig ur skiten lite oftare. Fast kanske på svenska istället eftersom min latin... haltar.

Lönnmord på snäll och rolig

"Påverkas av reklam? Jag? Nej, inte särskilt faktiskt." Så tänker jag. Skeptiskt tittar jag på reklamen och tänker inom mig att Becel knappast sänker kolesterolhalten. Eller att en mascara kan ha teleskopeffekt eller att en foundation skulle innehålla ett synkroniseringskomplex... som om det överhuvudtaget skulle finnas en sån sak.
   Lika förhatligt skrattar jag åt den tyska reklamen för tex Toffiffee eller Glade där solen alltid lyser in, mamman är iordninggjord i håret och pappan är lite crazy och leker med ungarna i leran. Jag skrattar, förkastar de stereotypa idealen och anser mig på fullt allvar stå över sådant trams. Så lättlurad är jag inte. Bah. De försöker bara lura på mig en massa saker jag inte behöver. Och så fördömande reklamen är, tror de verkligen att vi är så dumma? Så enkelt var det, genomskådat och klart. Allt är fejkat.
 Trodde jag. Tills jag såg klippet här nedan. Gör dig själv en tjänst, gör dina barn en tjänst, offra 5 minuter av ditt liv på att se det.

Killing us softly

Det visade sig att jag har sprungit så fort och så rakt in i fällan att jag inte ens märkt det. Jag har sprungit så fort att jag förmodligen slagit i huvudet så illa i inte alls så särkilt mjuka skumgummimattan som borde tagit emot en på andra sidan. Jag har slagit i huvudet så hårt att jag helt missat vad som hänt.
   Nej, jag köper inte Becel eller Toffiffee och jag är rätt övertygad om att det inte går att rulla på en foundation snyggt med en roller. Men det andra, det dolda budskapet, DET svalde jag med hull och hår. Och även om jag tänkt "allt är fejkat", så har jag inte varit medveten om exakt på vilket sätt det är fejkat.

När Cindy Crawford själv säger: "I wish I looked like Cindy Crawford". Då måste det väl ändå vara fel? Om det inte är en bild på den det är en bild på, vad är det då?

"Girls are getting the massage today, so young, that they need to be impossibly beautiful, hot sexy and extremely thin", säger kvinnan på filmen. Det visste vi ju. Inget nytt under solen, annat än att det såklart är fruktansvärt. Och det gäller ju inte bara unga.
   Det är vad hon säger sen, som jag hade missat, som hade passerat mig så obemärkt. Jag har inte tänkt på det på det sättet. "And they also get the message that they are going to fail, that there is no way to really achieve it."
   Och det är här jag gått på pumpen ordentligt. På nåt sätt har jag blundat för den där sista delen av det. Att det är omöjligt. Jag gick på dert. Jag har hela tiden tänkt att med hårt arbete och stort engagemang, så kan man vara sån. Snygg. Rik. Framgångsrik. Mystisk. Sexig. Smal. Allt det där som de är i reklamen. Allt de ÄR; inte allt de HAR. För jag har aldrig velat ha allt det de HAR. Och där trodde jag att jag inte varit så påverkad...

Klippet heter Killing Us Softly och det är ju precis det som händer. Långsamt låter de oss alla, i synnerhet kvinnor, tjejer, tanter, kalla oss vad du vill, sakta låter de oss blöda ihjäl från tusen och åter tusen hårfina småsår. Även männen fråntas en stor del av det egna fria valet att välja hur de vill förhålla sig till sig själva och till oss, även om de inte utsätts riktigt i samma omfattning. De har också en bils som prånglas fram, fast den lämnar något mer utrymme. T ex är det ok att vara lite äldre. Vi kvinnor, tjejer, ska helst inte överstiga 35 (om vi håller oss ifrån rynkor och några extra kilon över midjan), absoluta smärtgränsen går vid 40 oavsett hur väl du sköter dig. Och på nåt konstigt sätt är det detta vi försöker nå:

Nej, tänker du, aldrig i livet att jag skulle vilja bli så smal. Nej, självklart inte. Då dör man nämligen, vilket modellen på bilden gjorde, 39 kilo tung, 21 år gammal. Hon jobbade fortfarande när hon dog. Alltså har branschen accepterat hur hon såg ut. Och tjänar pengar på det. Och vi är alla med och betalar, i en eller annan form.
   Så vi förblöder, dör en långsam död, som de naturliga varelser vi borde få vara, men aldrig accepteras som.
   Vi ägnar en äckligt stor del av livet till att försöka bli något vi aldrig kan bli och alldeles för lite tid att istället leva fullt ut och vara allt det vi kan vara.

Barn är bättre. De ser skönhet på riktigt. I deras ögon är skönheten självklar och enkel och djup. När min son gick på dagis och var 4-5 år gammal var en av de han lekte med mest en tjej. Vid något tillfälle frågade jag honom vad han gillade hos henne. Hans ansikte sken upp som en liten sol och han sa: "Hon är rolig!" Och för att understryka bubblade det ur honom en rad anekdoter om saker hon sagt och gjort och han skrattade så han inte kunde prata när han tänkte på det.
   Några år senare, när han gick i första klass, fattade han tycke för en tjej i klassen. Jag frågade återigen vad det var han gillade och hade väl väntat mig att han, lite generad, skulle tycka att hon var söt. Men nej. Han tittade på mig som om jag vore från en annan planet och inte riktigt hade nån som helst koll. "Hon är snäll", sa han med ett tonfall som ifrågasatte om det skulle vara aktuellt med några som helst andra bedömningsgrunder.
   Vår snart treåriga dotter var med inne i badrummet här om dagen när jag duschade och när jag kom ut från duschen och höll på att torka mig tittade hon på mig, pekade och sa: "Fin tutt". Hon klappade sig sedan på bröstet och fortsatte "Jag har åsså fin tutt". Det förstår nu alla som läser detta inlägg att jag, tre barn senare, J-kupa (som i Jävligt stora) och snart 40, har allt annat än en fin tutt. Men för min dotter är de det. Det är där hon söker tröst när hon är ledsen. De sitter på en av de personer som betyder mest för henne. De är fina. Hennes är också fina, bara för att de finns. Även om de så att säga inte finns ännu. I hennes värld är det så enkelt.

Jag önskar att hon en dag träffar en kille som blir varm i magen när han hör hennes pärlande skratt. En kille som inte kan få nog av glimten i hennes öga. En kille vars hjärta slappnar av när han tänker på henne värme och tryggheten hon står för. För det hon gör, för hennes syn på sig själv och sin omgivning, för det hon är duktig på och för det hon inte är duktig på. Inte för hennes midjemått. Eller något ideal han tror att han söker, lika vilsen som alla andra.

Jag vill inte att hon ska förblöda, sakta, droppe för droppe, instängd i en bild hon aldrig kan leva upp till. Jag vill inte att alla som är snälla och roliga, ska lönnmördas på detta fruktansvärda sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt hur man ska kunna påverka det. Jag får återkomma när jag listat ut ett sätt att göra det.

 
   

Vill du ha en snigel på ögat?

Vårt minsta barn är en underbar liten ängel som kommit till oss. Hon har stora stora snälla ögon och världens största glugg mellan framtänderna. Hon ser ut som Puff i Piff & Puff. Och vi älskar henne innerligt. Hon är tillgiven och jättemysig, kramas gärna och skrattar ofta. Hon gillar att låtsas gömma sig och hon kan charma vem som helst bara genom att vara som hon är.
   Hon är underbar och fantastisk.
   Hon är också det av våra tre barn som... inte går att lita på. Häromdagen kom hon gående ute och såg lite lagom fundersam ut. Jag la då märke till att hon verkade ha något i munnen och frågade henne lite stillsamt: "Vad har du i munnen? Spotta ut, så får mamma se..." Lydigt öppnade hon munnen och spottade ut... en snigel.
   Sedär. Inte visste jag att ekorrar åt sniglar.
   Det är faktiskt jätteäckligt.
   Det lilla snigelstycket hade krupit ihop i sitt skal i ren och skär skräck för den hemsak ettåringens våldsamma framfart, vilket väl egentligen är det enda som var bra i hela den här situationen.

Lilla V, jag älskar dig av hela mitt hjärta, men stoppa inte sniglar i munnen. Det känns inte ok.

Vilket läge

Jag hade chansen. De små hemma med pappa, sonen på kalas alldeles nästgårds till ortens Ikea. 2 timmar av egen tid med laddad plånbok och friskt humör, såsom susen gör.
Ja.
Underbart. Wonderful. Wunderbar. Wonderbra.
Hur gick det då?
Trots att jag själv tyckte jag släpade benen bakom mig, kollade, antecknade och funderade, var hela besöket avklarat på en timme inkl betalning.
Nu sitter jag i bilen, bloggar och väntar på att kalaset ska ta slut...

Så bra är Barbamamman på att hantera egentid alldeles för sig själv. Hur gör man?

Nu hände det igen.

Jaha, så står man där, i kön till kassan inne på Ica. Alldeles vid kassorna har någon elak (eller kanske vänlig, har inte bestämt mig än) själv ställt ett ställ med pocketböcker. Jag har sen många år lärt mig att förhålla mig kallt till de långa rader av godis som brukar finnas i gångarna invid kassorna och övar ständigt på att ha samma förhållningssätt till bokställen.
   Men idag trillade jag dit. Igen. Det händer då och då. Ingen ångest i det, förvisso. En bok kan för det mesta anses nyttigare och betydligt mindre syndigt än 3 st 200 gr chokladbitar från Marabou.
   Det som är så synd är det att jag bara verkar ha tid att köpa. Inte tid att läsa.
   Lite som det inglasade uterummet, pensionärskuvösen, som alla verkar ha råd att bygga, men aldrig ha tid att sitta i. Vis av mina bokinköp lovar jag härmed mig själv att aldrig lägga de pengar jag i framtiden kommer att tjäna på ett inglasat uterum förrän jag vet med säkerhet att jag har tid att sitta i det.

God lördagkväll.

-Har du inte sett den filmen? -Nej, tydligen inte.

Som ett litet, litet rosa och väldoftande kärleksbrev på posten kommer den... Vårdepressionen. Det var några år sen sist. Det har varit så mycket mycket mycket som hänt de senaste åren och om jag räknar baklänges tror jag kanske att jag inte sett dess fula tryne på det här sättet sen 2006. Och den har inte varit så framträdande på flera år innan dess heller.
   Jag trodde jag hade vuxit ifrån det, såhär när man närmar sig 40 med långa benet före.
   Vad grovt man kan missta sig.

Det har hållit på ett par veckor nu. En rastlöshet, en oförmåga att koncentrera sig. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag tycker. Om någonting.
   Min historia med depressioner, panikångest och antidepressiva mediciner gör sig plötsligt synnerligen påmind. Upp till åldern sisådär 28-29 var depression ett ständigt inslag i vardagen, på ett eller annat sätt. Tungsinne, svårmod, grubblerier, nån slags tillvaro i drömmarnas värld, drömmar om allt jag skulle göra nån gång. Men det enda som hände var att tiden gick och det blev aldrig nån gång. Jag vet nu att nån gång aldrig kommer att infinna sig.
   Man vet att man inte mår sådär kanonbra när det tar drygt 20 minuter att välja strumpor på morgonen. Sittandes på sängkanten, stirrandes ner i strumplådan och känna sig överväldigad av att... Jösses, jag måste ta ett beslut. Jag skiter i det; jag stannar hemma idag. Det är för mycket för mig.
   Men vet att man inte är på topp när man vankar av och an i lägenheten från det att man vaknar på morgonen fram till runt 16-17 på eftermiddagen, för då kan man konstatera att dagen liksom är slut och att man inte kan förväntas prestera något mer, pressen släpper och lugnet lägger sig äntligen. Utmattad och urlakad lägger man sig tidigt, sover 10-12 timmar och vaknar till en ny dag av vankande.
   Då vet man att man inte är rätt man på rätt plats.

Så började arbetslivet och då tog disciplinen över. Jag kan uppbåda en minutiös disciplin om jag måste. Efter några år kom så första barnet och med hormoncirkusen i full snurr förändrades allt. Depressionen och panikångesten har inte alls synts till på samma sätt som innan. Då och då, någon kort sväng, men generellt... hinner jag helt enkelt inte med några depressioner.

Efter att ha läst på om introverta människor och hur vi fungerar undrar jag idag om det inte är så att många av alla de människor som har fått diagnos depression i själva verket egentligen är introverta människor som kämpar hårt med att passa in i ett samhälle vars norm är det extroverta. Jag tror nu att mycket av det jag brottats med inte är depression utan introversion (eller vad det nu heter).
  Jag är lättad och trygg i den vetskapen, men jag har fortfarande svårt att acceptera det fullt ut. Jag tycker fortfarande att mitt sätt att vara gör risken stor att jag går miste om mycket. Och jag kommer inte tillrätta med den tanken. Det gör mig ledsen. Jag är som Lucy i The Ballad of Lucy Jordan som aldrig kommer att åka genom Paris i en liten sportbil med vinden blåsande i håret. Och nu kommer tvisten på det - är ni beredda - VILL jag åka genom Paris med vinden blåsande i håret, eller TROR jag bara att jag vill det? Är det en bild jag anammat utefter normen snarare än något som kommer inifrån mig själv?
   Metafysik. Tar mycket mer tid från mig än det borde.

Sammanfattningsvis kan man säga att det väldigt ofta känns för mig som att jag kommer in i fikarummet på jobbet och alla andra har varit och sett en film som jag missat. En fantastisk film, den bästa någonsin, alla är lyriska, uppspelta, dricker kaffe och drar one liner efter one liner ur filmens dialog, skrattar gemensamt åt scener de alla minns med värme, med bara en blick vet de vad som åsyftas. De vänder sig till mig, bjuder in mig i samtalet, men jag kan inte vara med, inte vara delaktig.
   -Har du inte sett den filmen? frågar de mig förbryllat med ögonbrynen i pannan.
   -Nej, tydligen inte. Jag verkar ha missat många bra filmer. Alldeles för många. Och jag är väldigt väldigt ledsen för det.

Kalsongbomb

Idag hörde jag på nyheterna att CIA hade hittat en ny "kalsongbomb". Det innebär tydligen en bomb som går att smuggla ombord på flygplan i just kalsongerna.
   Självklart är ämnet allvarligt, otäckt och absolut allt annat än något att skratta åt.
   Men termen kalsongbomb, tänker jag. Det är jätteroligt. I min värld något helt annat. Absolut något som man oftast skrattar åt.

Så tänker jag. Där har ni mig.

Världens bästa mamma

Jag har från säker källa hört att det är jag det. Världens bästa mamma.
   Idag till lunch kokade jag några ägg. Jag missade lite med tiden och kände på mig att äggen blev aningens lösa. Sonen kan vara lite känslig för det, så när jag skalade hans ägg och gav honom det, föråkte jag lite med att säga:
   "Jag kan ha missat på tiden så kanske är ägget lite för löst för din smak. Hoppas det går bra ändå."
   Sonen slog sig ner vid bordet, började plocka med osten på sin smörgås och sa helt odramatiskt, rakt på sak:
   "Det går säkert bra ändå eftersom det är världens bästa mamma som kokat dem. "

Så där har ni det. It's a dirty work but someone's got to do it.

Barbamamman vs Pilates, rond 3

Jaha, så har det då precis klingats i klockan efter tredje ronden mellan Barbamamman och Pilates.
   Som så många gånger förr verkar Barbamamman kamma hem segern. Hon tänker minsann inte låta någon annan få mästarbältet - här ska min själ ingen få göra nya hål längre in.
   Min utmaning till mig själlv var att göra Pilates varje dag i 30 dagar. Första veckan vann Pilates med 5-2. Andra veckan vann varken Pilates eller Barbamamman, för då gav sig en utmanare in i matchen: Magsjukan. Det var en starkt utmanare som tog hem spelet helt och hållet, sopade banan med både Barbamamman och Pilates till publikens stora förvåning. Pilates förlorade med 6-1 mot Magsjukan, medan Barbamamman lyste med sin frånvaro.
   Inte helt otippat hade Barbamamman under tiden tagit tillfället i akt att vila sig i form och var nu tillbaka med bättre boxhandskar, lättare fötter och nytt tandskydd, för sen dess har Pilates inte haft en chans. Rond 3 plockar Barbamamman hem en jordskredsseger med 7-0 mot Pilates. Barbamamman hävdar att hon haft starkt stöd i sin ringhörna av sina nya tränare: Förkylning, Husrenovering och Fint Vårväder.
   Pilates undrar dock om inte någon typ av doping är inblandat.

Vi får väl se vad som händer när gongongen startar igång 4:e och sista ronden för den här omgången, om Pilates har en chans att ta tillbaka matchen till sin planhalva. Tills dess flyter Barbamamman runt som en amöba, överallt och ingenstans på en gång, i sin numera karaktärstypiskt oformliga stil medan publiken gäspar av tristess och gråter i förtvivlan. "Jag är störst, bäst och vackrast", eller hur var det nu han sa, Muhammad Ali?

Brev till mina barn: ta inte emot dig med ansiktet när du faller

Idag stod vår minsta på näsan nerför trappsteget till trädgården. Ett trappsteg. Ca 15 cm. Det blev för mycket och hon föll på sådant sätt som bara Tom & Jerry kan ses göra på TV. Med ansiktet först och benen rakt upp i luften.
   Det blev tyst en kort sekund innan sirenen gick igång och när jag lyfte upp min lilla lilla skrutt rann blodet från näsan och hon var uppskrapad på kinden och runt ögat. Hon hade tagit emot med ansiktet när hon föll.

I detta brev till mina barn, är det ett ord jag vill ge: ta inte emot dig med ansiktet när du faller. Såväl bokstavligt som bildligt. Försök, om du kan, skydda ansiktet. Försök skydda dina ögon, tänder, allt det där viktiga. Låt inte fallet skada dig där du är som mjukast. Ta emot med händerna, så du håller skadan en bit ifrån ditt innersta.

Ibland går det dock inte att undvika att falla platt på ansiktet tyvärr och det lämnar sina spår i form av ärr och rynkor, synliga och osynliga. Se det som att varje sådant är en historia, en gång då du reste dig upp efter att du trillat.    

Kom ihåg att mamma älskar er, allihop. Och hade jag kunnat, hade jag lånat er mina händer att ta emot med varje sekund. Och mitt ansikte också. För er bär jag alla ärr och rynkor i hela världen.