Efter en vedervärdig dag på jobbet (det här med att vara chef är mest skitgöra) efter en hel rad av olika skäl vedervärdiga veckor kulminerar det i att jag sätter mig i bilen för att åka hem. I huvudet susar varje hjärtslag med ökande volym och jag längtar så innerligt hem. Jag startar motorn, lägger i backen, vänder mig om för att kolla att kusten är klar och gasar... Vrrrommmm, stopp. Alltså inte stopp i motorn, utan som om det ligger gigantiska isblock bakom bakhjulen.
Jag kan inget om bilar. Men jag vet att jag är betydligt mer sliten och utarbetad än vad som är nyttigt och tänker att jag måste gjort fel någonstans och går igenom rutinen igen. Startar motorn, lägger i backen, släpper på handbromsen, gas... Vrrroommmm, stopp. Tomgång, ut och kollar, alldeles slätt och fint kring alla hjul. Vad gör jag för fel???
Har det släppt helt nu? Kan jag inte ens köra bil längre? Är det dags att ringa ambulans och åka till vuxenpsyk direkt istället?
Jag ringer maken som efter att ha pratat mig igenom startrutinerna en gång till drar slutsatsen att handbromsen frusit till. Böna på bara, så släpper det. Jaha. Eller hur. Fru Sträng som får hjärtslag bara någon gasar häftigt i grus. Fru Sträng som bara vill åka hem och gråta, som fryser så att hon tappat känseln i både fingrar, tår och hjärta. Fru Sträng som på senare tid goofat grej efter grej, allt ifrån privatekonomin till brorsdotterns kalas och som känt sammanbrottet krypa inpå tusen gånger dagligen senaste veckorna.
Ok, vrooom, vrooooom, ilsket och med pulsen både högre och snabbare tjutande i öronen får jag backat ut från p-platsen så att jag istället kan köra framåt.
Framåt går bra, efter någon kilometer är allt som vanligt igen.
Äntligen kommer jag hem. De tröttgriniga, men ändå underbara barnen, makens köttbullesoppa, elden i öppna spisen, en kaffe. Sakta får jag tillbaka värmen och med den känseln i fingrarna och tårna medan jag pratar av mig med maken. Idag har jag varit en hemsk människa hela dagen. Jag har pekat med hela armen, försvarat och bitit ifrån åt höger och vänster, svurit och ifrågasatt. Gjort allt det som inte ligger särskilt naturligt för mig. Mitt hjärta må tycka en sak så mycket det vill, men hjärnan har gjort sitt jobb och helt gått på en annan linje, för vad den tror är det bästa. För flertalet och för att sköta det uppdrag jag blivit ålagd.
Det sliter på mig när hjärnan och hjärtat tycker olika. Det blir kallt.
Nu sitter jag här, framför bloggen med ett glas vin och lite hasselnötter medan maken tittar på Simpsons och barnen sover. Jag försöker komma fram till vad som är rätt, men det är svårt. Jag inser någonstans att jag nog aldrig kommer veta vad som är vad. Och jag undrar om jag har vad som krävs för att klara uppgiften. Och även om jag har det, betyder det att jag ska utföra den?
Bara för att jag i teorin kan springa ett marathonlopp betyder det inte nödvändigtvis att det är bra för mig, att det är mitt rätta element och att jag mår bra av att göra det.
Så där har ni mig idag. Jag kommer att ta ett litet glas vin till, växla över till choklad och även om värmen är tillbaka i fingrar och tår, hoppas jag att värmen så sakta också återvänder även till hjärtat och att hjärnan checkar ut för idag.
Jag tycker om att vara varm i hjärtat. Men jag är väldigt väldigt trött och vet inte om det finns så mycket energi som behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar