Tänk dig att du är på väg till kalas. Det är en av dina bästa vänner som fyller jämnt och ni är några som lagt ihop till en present och en aktivitet. Du har precis satt dig på bussen, åkt ett par hållplatser på väg till aktiviteten och ser fram emot det med ett leende. Allt är planerat in i minsta detalj och du vet att din vän kommer att bli glad och överraskad och rörd till tårar när han mitt under aktiviteten öppnar sin present... Present... Vänta lite... Och då PANG slår det dig att du glömt presenten. En snabb titt på klockan säger att du är precis i tid som det är, men vad ska du göra? Utan presenten faller ju alltihop. Hjärnan jobbar på högtryck, pulsen går upp och du blir synnerligen lösningsorienterad. Medan du ringer taxi hoppar du av på nästa hållplats, ser till att du kommer hem och får hämtat presenten. Problemet har en lösning och du kan sakta slappna av. Visst, du kom lite sent, men det är inte så farligt jämfört med utebliven present.
Eller, du sitter i bilen på väg till jobbet. Plötsligt slår tanken dig: låste jag dörren hemma? Stängde jag av plattan?
Ja, ni vet ju känslan, alla har vi haft den fler gånger än vi kan räkna och kommer att ha den tusentals gånger till.
Så känns min panikångest. Jag tror den kan upplevas olika hos olika människor, men precis samma reaktion är det hos mig. Fast jag sitter inte på bussen och har glömt något viktigt. Jag är kvar hemma i lugn och ro en morgon, med en härlig dag framför mig, ledig, allt kan gå i min takt. Och plötsligt, helt utan förvarning, kommer det... PANG!!! Hela systemet drar igång. Andningen blir snabb och kort, pulsen går upp och hjärtat slår så hårt att det närmast studsar runt mellan revbenen där inne. Händerna börjar darra och en sådan enkel uppgift som att få på mig strumporna blir ett hjältedåd. Det kör runt i magen och jag blir illamående, kallsvettas och kan nästan inte röra mig.
Och inne i huvudet drar det igång. Vad är det jag har glömt som jag absolut inte fick glömma? Vad är det jag har gjort? Vad har jag ställt till med? Hjärnan drar igång och försöker förtvivlat hitta en lösning på ett problem som inte finns.
Kroppen är helt i stridsberedskap, redo att slåss eller springa, varenda muskel på helspänn, redo att ta i för att se till att problemet löses. Det säger sig självt, att det funkar sisådär, eftersom det inte finns något problem.
Så där står man, med en kropp som inte alls i samma sinnesstämning som jag... åtminstone trodde jag var i.
När det var som värst, starkast och mest frekvent återkommande, i åldrarna 18-23 ungefär, slog det fullständigt omkull mig. Jag upplever det inte som något annat än ett anfall som gjorde mig paralyserad. Sittande eller liggande alldeles alldeles still första stunden, alltifrån några minuter till någon timme, medan energierna härjade runt i kroppen. Torr i munnen, huvudvärk, svettningar, kramper i musklerna, känsla av att inte få luft.
När den här första delen av det efter en stund så sakta klingade av släppte mycket av det rent fysiska i övrigt och lämnade mig med rastlösheten från helvetet. Jag visste att jag hade en stund att göra med att planlöst vanka av och an inne i lägenheten/huset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, nervöst pillande med en söm på tröjan och försök att göra något konstruktivt under tiden som att känna på blommorna om de behövdes vattnas.
Jag vankade av och an i någon timme eller två.
Sen var det äntligen över. Och plötsligt var det som om de inte fanns något skelett kvar i kroppen. Lealös och lika trött som om jag hade sprungit i 12 timmar sjönk jag ihop i soffan eller i sängen, somnade en stund.
När det var som värst kunde ett par såna här omgångar komma på en och samma dag. Ibland var det många veckor mellan varje. Och ibland var de över på en halvtimme, ibland tog det en hel eftermiddag.
Jag har en teori om att jag till största delen vuxit ifrån det. Det drabbar mig fortfarande då och då, ibland ofta, ibland väldigt sällan. Men idag är det mildare. Jag får samma panikkänsla av att jag glömt något eller ställt till det, inser inom ett par minuter att det inte finns något att göra åt saken och går direkt på rastlösheten. Denna kan däremot hålla i sig större delen av dagen, men oftast har jag sinnesnärvaro att ta ut den på något där den gör nytta: skura toaletterna, gå en promenad eller åka och handla. Under tiden går all resterande kraft åt till att inte spotta och fräsa på min omgivning.
Sådan är den, panikångesten à la Sträng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar