I morse när jag skulle åka och lämna sonen på skolan, behövde vi skrapa rutorna på bilen. Sonen sköter då skrapande av de två sidorutorna på passagerarsidan medan jag skrapar resten.
I sedvanlig ordning startade jag bilen innan skrapandet påbörjades, satte på fläkten och... ja, ni vet...
Sonen skrapade sina rutor medan han funderade. Så plötsligt: "Mamma, jag tycker det luktar bil. Det luktar gott."
"Tja," svarade jag, "inte så konstigt det luktar bil, eftersom det luktar avgaser. Fast om det luktar så gott, vet jag väl inte..."
"Nja," sa sonen, "det är inte det jag tänker på. Jag tycker att det luktar bensinsstation. Och på bensinstationer finns det en kiosk. Och i kiosken säljer de choklad. Och choklad är gott."
Eftersom sådana tankegångar måste förevigas, gjorde jag en snabb notis i telefonen när vi satte oss i bilen, så jag inte skulle glömma av dem. Sonen tittade nyfiket på. "Vad skriver du?" undrade han hängandes över axeln.
"Jag skriver ner vad du just sa," svarade jag. "Jag vill komma ihåg såna här saker du sagt. En gång när du själv blir vuxen kommer du förstå att väldigt mycket av det du säger är fint." Sånt pinsamt och vist som bara en mor skulle säga, liksom. Och jag fortsatte på samma, enligt sonens himlande ögon, outhärdligt pinsamma spår: "Du är en fin kille, vet du. Den finaste. Jag är så glad att jag har en sån fin kille."
Vi backade ut från parkeringen och rullade så sakta iväg mot skolan i den klara vintermorgonen.
Sonens rättvisepatos är starkt; man får inte under några omständigheter bara nämna ett av sina tre barn när det gäller fina saker, och han var snabb med att lägga till: "Ja, men lilla A och lilla V är också fina".
"Ja, det är väl klart. Alla ni tre är de finaste. Ni gör mig lycklig varje dag bara genom att vara det ni är. Jag känner mig så rik för att jag har er."
"Inte rik på pengar, utan liksom rik på annat," sa sonen lite filosofiskt.
"Precis," sa jag. "Rik på pengar är jag inte, men jag är stormrik på det andra. Rik på kärlek och värme och på att det finns så många i min närhet som bara är... goa, liksom. Rik på värme."
"Menar du som i värmen från en öppen spis när man är kall om händerna?" sa sonen och gnuggade händerna framför en imaginär eldstad. "Menar du som värmen i en kopp varm choklad med marshmallows i när man har varit ute hela dagen och blivit kall liksom även inuti?"
Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen. Sonen är snart nio, håller på att bli stor alldeles redan. Och så mysig och så fundersam. Med ett hjärta av guld. Han satte fingret precis på det, precis på kornet.
"Exakt en sån värme menar jag,"sa jag och blinkade bort en tår i ögonvrån.
Tack, min son, tack för de fina orden. Du anar inte hur mycket.
Jag ska vara mammaledig den här veckan då pappan är bortrest på jobb. Jag ska mysa så vid min öppna spis, dricka så mycket varm choklad hela dagarna så att jag aldrig mer kan bli kall liksom inuti. Om ni hajjar. Jag ska börja med en gång.
Så otroligt fint!
SvaraRadera