Jag tänker på historien om den lille pojken som alltid svor och skrek åt alla runt sig så fort han blev arg och inte fick sin vilja igenom. Hans pappa insåg att det här inte skulle hålla i längden och ville lära pojken att hantera sin ilska och besvikelse bättre. Han gav honom en tunn planka, en hammare och en stor låda med spik.
"Varje gång du blir så där arg ska du gå ut, ta en spik för varje gång du skällt och svurit och slå in den i plankan tills du avreagerat dig. När du sedan lugnat ner dig och kan tänka klart igen, drar du ut en spik ur plankan för varje gång du ber om ursäkt för att du blev arg."
Pojken tyckte det var en lysande bra idé. Han fick avreagerat sig bäst han orkade och han kunde nu vara så arg han ville så ofta han ville utan att någon kunde säga något om det.
Det gick några år, pojken tog ut sina raseriutbrott och sin frustration över plankan med spik, en spik för varje gång han skällt och svurit åt någon, för varje gång han inte fått som han ville. Så en dag när han satt och läste, kom pappan in till honom med plankan. Pojken tittade förvånat upp. Vad nu då?
Pappan satte sig tillrätta framför sonen och förklarade:
"Den här plankan, är människorna runt dig. Spikarna du slagit in i den genom åren är alla de gånger du skällt och svurit åt dem. Hålen är det som är kvar efter att du sagt förlåt. Så du ser, ett förlåt räcker inte; hålet är för evigt kvar. Skadan läker aldrig helt."
Jag är som plankan gentemot några av människorna i min omgivning och jag läcker som ett såll.
Jag vill inte behöva lacka ytan med något riktigt hårt så att spikarna inte går in. Jag vill hellre omge mig med människor som inte använder sig av hammare och spik när de mår dåligt och inte får som de vill. Jag är såpass gammal nu att jag förtjänar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar