Pojken och sömngåendet

Sonen har för vana att periodvis gå i sömnen. Han inte bara går, utan pratar, dricker vatten och massa annat, så det är inte alltid man vet om han är vaken eller sover. Det har en tendens att utspela sig runt 22-24-tiden, det vill säga precis lagom till att man själv börjat slappna av och checka ut för dagen. Jag för min del är inte helförtjust i det där med att gå i sömnen som koncept i allmänhet - man möts av svarta döda ögon och allt känns lite skräckfilm.
   Igår kväll var det dags igen. Vi hade precis gått och lagt sig, maken hade somnat och jag låg och läste. Så hörde jag att sonen började gny och prata inne i sängen. Tonen han har då är alltid lite orolig, liksom ängslig, ångestladdad.
   Jag la ner boken och gick in till honom för att kolla läget och då satt han upp i sängen och stirrade vilt omkring sig.
   "Hur är det gubben?" sa jag.
   "Bra," muttrade han surt och vek undan täcket och satte sig på sängkanten.
   "Behöver du gå och kissa?" sa jag, vis av erfarenhet. Inte sällan är det just nödighet som ställer till det för hans nattsömn.
   "Nej," svarade han och reste sig upp.
   "Nähä, vad ska du upp och göra då?" undrade jag.
   "Jag behöver kissa," svarade sonen.
   "Ok," sa jag och lämnade väg.
   Han gick ut genom sin dörr, svängde vänster, gick förbi både toalett och kök och hann en bra bit ut i hallen innan han vände och kom tillbaka. Han stannade framför mig, precis utanför hans dörr och blängde argt. Jag flyttade mig och antog att jag stod i vägen. Men nej, han blev kvar där han stod utanför dörren.
   "Vad är det?" sa jag.
   "Jag behöver kissa!" väste sonen mellan tänderna precis som fattar du ingenting eller...
   "Ok," sa jag och följde honom en bit bort. Åter gick han med bestämda steg förbi toaletten och mot köket. Jag gick ikapp, vände honom försiktigt mot toaletten och hjälpte honom in.
   Där tände han ljuset, tvättade händerna mycket omsorgsfullt med tvål, torkade dem noga på handduken och sen satte han sig på toaletten. Utan att ta av sig byxorna. Och dessutom, kunde jag strax konstatera, utan att kissa.
   Sen reste han sig och gick tillbaka till sängen, kröp ihop under täcket och vände ryggen mot mig.

Nu är det så, att undertecknad har sett alldeles för mycket skräckfilm (tänk t ex Paranormal activity) och skumma Discovery-dokumentärer om sömngångare, och jag har därför mycket svårt att koppla av en bra stund efter att han varit uppe och hållit på sådär. Jag ser för mitt inre öga att han ljudlöst, med långsamma steg, smyger in bland skuggorna i sovrummet, står alldeles stilla och glor länge och väl tills jag precis vaknar till, innan han hugger mig med en stor kniv. Skratta om ni vill, men så livlig fantasi har jag, inte mycket att göra åt den saken.
   Så återigen har jag sovit alldeles för lite och drömt läskigt den stund jag väl sovit, vilket bara tröttar ännu mer.
   Jag hoppas att han kommer att växa ifrån det. Nu är han åtta år och jag tror man kan övermanna honom i denna värsta av mina mardrömmar, men när han är sexton...? Puh...

Med hopp om bättre sömn inatt.