Balt... Baltazar, balt... Baltazar

Ni därute som är lika gamla och äldre(?) än jag, minns ni professor Baltazar? Kroatiskt barnprogram från tidigt 70-tal om den lilla professorn som löser problem hela dagarna i en underbart tecknad liten stad.
   Idag skulle jag vilja vara han. Jag funderar och funderar och funderar och det hade varit guld värt att sen bara gå till en maskin bestående av diverse trattar och snurror och ett gigantiskt öra, trycka på en knapp och vipselivips, sprakar det till och ut kommer några droppar färgglad vätska som jag då försiktigt kan hälla på golvet och så är problemet löst. Liksom, titta nu här vad farbror Frej tar fram... Och så är allt löst.
   Jag hade gillat det. Jättemycket.
   Men nu är det inte så.
   Jag säger som Mia Skäringer: hur är det då, i den fula verkligheten?
   I verkligheten är jag bara trött. Jag har funderat och funderat och värkt och funderat, vandrat fram och tillbaka i timmar, dagar, månader. Man tar kanske inte fler än 5-6 beslut av den här storleken i sitt liv. Och nu när jag är framme, är jag bara trött. Så trött så trött, inifrån och ut. En trötthet som känns som att jag aldrig kommer bli pigg, någon mer gång. Nu ska jag bara mana fram orken att genomföra det också.
   Jag får stoppa in lösningen jag kommit fram till i den gigantiska, imaginära trattsnurröronmaskinen och hoppas att det till slut trillar ut några droppar energikoncentrat. Balt... Baltazar, balt... Baltazar...