Informations- eller additionsstress? Vilken är din favoritdrog?

För vad som nu känns som en mindre evighet sedan hade jag en relation med en kille som inte ansåg mig vara helt... hundra, kan vi säga. Han hanterade mig med ett faderligt överseende i många lägen. Liksom, ja, du är ju lite... ding, men ganska söt, så ok då, det är inte alltid så lätt för dig att förstå... (Vill du som läsare få lite mer till livs om denna speciella människa rekommenderar jag inläggen: Diskborsten samt Tji stöd)
   Ett ständigt återkommande diskussionsämne hemma var nyheter via radio, TV, tidningar och internet. Det gällde hans behov uppdatera dem hela tiden, mitt behov av att slippa dem så mycket jag kunde.
   Jag för min del är inte mycket att hänga i granen på morgonen, och än mer värdelös var jag då (vi snackar nådens år 1998-1999). Första timmen ur sängen kunde jag knappt hålla balansen och jag tappade saker i köket, snubblade, halkade i duschen osv osv. En morgon var en strid. I denna kamp att få hjärnan att dra igång operativsystemet, ville jag ha lättsam underhållning, så till frukosten föredrog jag följaktligen antingen MTV (som på den tiden fortfarande visade videos) eller varför inte ett härligt avsnitt Star Trek. Under tiden vaknade jag sakta ur min zombieliknande dvala så att jag inte längre utgjorde fara för allmänheten.
   Dåvarande pojkvännen, vi kan kalla honom Stefan, förkastade detta mitt sätt att komma till sans med stort förakt. Han sa saker som "du blir en bättre människa om du hänger med lite i nyheterna istället" och lät påskina att jag inte var annat än ett stort barn som tittade på sådant trams efter en hel natt med sömnens ovetande om utvecklingen i världen. Och när vi då och då hamnade på att diskutera något som hänt, förhöll han sig hela tiden mäster-aktigt lite ovan med en ton av det är ingen idé vi pratar om detta, du förstår inte ändå.
   Så för jämlikhets skull, tittade vi ibland på nyheterna på morgonen istället och vad hjälpte det? Jag stängde öronen så illa effektivt, för jag orkade liksom inte. Jag åt min frukost lite fortare, duschade lite längre och satt resten av tiden försjunken i mina tankar. Bara för att jag inte hänger med på nyheterna 30 gånger om dagen, är det inte så att det står still i huvudet på mig. Tvärtom. Det pågår så mycket därinne att jag skulle bli utbränd om jag dessutom skulle ta in alla nyheter på denna begränsade yta...

Jag lärde mig vid denna tid att det fanns något som heter informationsstress. Nyligen var jag på föreläsning där en hjärnforskare sa att information triggar hjärnan på samma sätt som en drog gör, om än självklart inte med samma intensitet. Man blir tillfredsställd av information. Alkohol, droger, sex, excel eller nyheter - same shit. Forskaren sa att många människor idag är att klassa som information junkies, beroende av information och nyheter och siffror. Stefan var det.
   Det var inte jag då. Och inte nu heller. Aldrig i livet. Ingen informationsstress för min del. Jag har en mer avspänd inställning till information. Viktiga nyheter har jag en tendens att få reda på ändå, utan uppsökande verksamhet och i slutändan är det inte information som avgör vilket beslut jag fattar, utan känslan i magen. Så jag är fantastiskt oallmänbildad och tar ära i det om det innebär att jag personligen på så sätt är en lyckligare människa, vilket jag är övertygad om. Jag har svårt att få tid och ork och engagemang att räcka till om dagarna som det är; att behöva fördjupa mig i allt som händer i världen också, hade lett rakt till hispan. Så Stefan, är det din enkla definition av vad en dålig människa är, så varsågod och tack så mycket.

Vad jag däremot har, är additionsstress. Smaka på den. Fram till nyligen, då jag hörde begreppet på radio, hade jag ingen aning om att det är det jag har, men det var som att hitta hem. För er som, liksom obildade lilla jag, inte hört talas om begreppet förut, innebär det i korta drag att man har en tendens att se alla andra människor som en enda och naturligtvis känner man sig ganska kass när man jämför sig med den. För den kan och gör ju allt. På en gång.
   Exempel: Jag pratar med mina 5 bästa vänner under en vecka och de berättar lite om sitt liv just nu (ursäkta om jag målar upp en rad stereotyper, men ibland är den enkla vägen ut den.. enklaste vägen). Den ena gör karriär och tjänar vansinnigt mycket pengar och reser jorden runt i jobbet en gång i månaden.
   Den andra är träningsnarkoman, har tränat ner sig efter förlossningen till en stl 36 på två månader, lägger 10 timmar i veckan på gymet. Utöver de 4 rundorna i löpspåret såklart. Det är smoothies på dinkel och sparris och kaloriräknande utan dess like.
   Den tredje är hemma med sina barn och gör studsbollar och pärlplattor med dem, åker till simhallen och bakar och andra grymma bästa-föräldern-i-världen-grejer; vi snackar ångkokt ekologisk mat, risblöjor och hela baletten. Dessutom råkar hon vara bevandrad inom rysk ikonoklasm som hon läser mycket om på lediga stunder.
   Den fjärde har sin konst; det är dikter, fotografier, målningar och ett evigt tungsinne, omgiven av den ena excentriska människan efter den andra och provar hela tiden nya sköna new age prylar; en bok ligger och väntar på förlaget på att bli tryckt. Humanisten som engagerar sig i allt från Röda korsets hjälpinsatser i tredje världen och soppkök för hemlösa i hemstaden,
   Den femte forskar inom nån slags atomfysik och hur hon än försöker förklara vad hennes tes går ut på fattar jag absolut ingenting. Hon utklassar alla jag känner i wordfeud medan hon tänker på annat.

I min hjärna blir dessa fem personer en. En övermänniska som skriver stor poesi på sina jorden runt-flygningar mellan viktiga karriärsmöten, löprundor och egenhändigt hemmagjorda studsbollar. En övermänniska som kan allt om både ekologisk mat och har knäckt gåtan om universums oändlighet, har gott om pengar och ligger i en floating tank dagarna i ända och funderar över zen-buddhismen.
 
Och vad är då jag i förhållande till detta? En loser. En mänsklig katastrof, ett riktigt bottenskrap. Mina barn äter bara dålig mat och får aldrig kärlek och pyssel, mitt arbete är högst ointressant och jag är pank som en kyrkråtta. Jag är en oformlig Barbapapa med noll koll på utvecklingen i världen, helt utan samhällsansvar. Och kultur? Va? Inte jag inte. Med lite tur får jag läst nån bok nån gång trots mitt torftiga ordförråd och frossar i lättsmält amerikansk film...
   Jag tror ni fattar vad jag menar.

Sån är jag, där har ni mig. Jag jobbar på det.