Pojken och sömngåendet

Sonen har för vana att periodvis gå i sömnen. Han inte bara går, utan pratar, dricker vatten och massa annat, så det är inte alltid man vet om han är vaken eller sover. Det har en tendens att utspela sig runt 22-24-tiden, det vill säga precis lagom till att man själv börjat slappna av och checka ut för dagen. Jag för min del är inte helförtjust i det där med att gå i sömnen som koncept i allmänhet - man möts av svarta döda ögon och allt känns lite skräckfilm.
   Igår kväll var det dags igen. Vi hade precis gått och lagt sig, maken hade somnat och jag låg och läste. Så hörde jag att sonen började gny och prata inne i sängen. Tonen han har då är alltid lite orolig, liksom ängslig, ångestladdad.
   Jag la ner boken och gick in till honom för att kolla läget och då satt han upp i sängen och stirrade vilt omkring sig.
   "Hur är det gubben?" sa jag.
   "Bra," muttrade han surt och vek undan täcket och satte sig på sängkanten.
   "Behöver du gå och kissa?" sa jag, vis av erfarenhet. Inte sällan är det just nödighet som ställer till det för hans nattsömn.
   "Nej," svarade han och reste sig upp.
   "Nähä, vad ska du upp och göra då?" undrade jag.
   "Jag behöver kissa," svarade sonen.
   "Ok," sa jag och lämnade väg.
   Han gick ut genom sin dörr, svängde vänster, gick förbi både toalett och kök och hann en bra bit ut i hallen innan han vände och kom tillbaka. Han stannade framför mig, precis utanför hans dörr och blängde argt. Jag flyttade mig och antog att jag stod i vägen. Men nej, han blev kvar där han stod utanför dörren.
   "Vad är det?" sa jag.
   "Jag behöver kissa!" väste sonen mellan tänderna precis som fattar du ingenting eller...
   "Ok," sa jag och följde honom en bit bort. Åter gick han med bestämda steg förbi toaletten och mot köket. Jag gick ikapp, vände honom försiktigt mot toaletten och hjälpte honom in.
   Där tände han ljuset, tvättade händerna mycket omsorgsfullt med tvål, torkade dem noga på handduken och sen satte han sig på toaletten. Utan att ta av sig byxorna. Och dessutom, kunde jag strax konstatera, utan att kissa.
   Sen reste han sig och gick tillbaka till sängen, kröp ihop under täcket och vände ryggen mot mig.

Nu är det så, att undertecknad har sett alldeles för mycket skräckfilm (tänk t ex Paranormal activity) och skumma Discovery-dokumentärer om sömngångare, och jag har därför mycket svårt att koppla av en bra stund efter att han varit uppe och hållit på sådär. Jag ser för mitt inre öga att han ljudlöst, med långsamma steg, smyger in bland skuggorna i sovrummet, står alldeles stilla och glor länge och väl tills jag precis vaknar till, innan han hugger mig med en stor kniv. Skratta om ni vill, men så livlig fantasi har jag, inte mycket att göra åt den saken.
   Så återigen har jag sovit alldeles för lite och drömt läskigt den stund jag väl sovit, vilket bara tröttar ännu mer.
   Jag hoppas att han kommer att växa ifrån det. Nu är han åtta år och jag tror man kan övermanna honom i denna värsta av mina mardrömmar, men när han är sexton...? Puh...

Med hopp om bättre sömn inatt.

Citat Pettsson och Findus

Jag har en faiblesse för Pettsson och Findus, ett av de mer kvalitativa barnprogrammen. Nedan citat är taget direkt från en av filmerna. Underbart. Och väldigt liksom mer uttömande än man vid första anblicken tänker. 


-Du skulle ha en fru, Pettsson.
-Nej, jag är för gammal och lat. Det skulle bli för mycket med en hel tant.

Brukar inte lägga upp balla bilder som inlägg, men...

Jag brukar inte ha som ändamål att lägga upp bilder jag hittar och gillar. Men, vid närmare eftertanke, varför inte liksom? Änna? Så för att komma ikapp kommer här ett litet urval, en hel gäng, en hoper lite av varje...

Så det var väl det för nu. Mera sånt längre fram. 

Ett citat, minns ej från var

"Låt aldrig önsketänkandet få växa sig starkt där ryggraden borde sitta".

Tur att det bara var en dröm

Jag brukar ha väldigt svårt för att sova mitt på dagen, men valde ändå att försöka idag efter att jag gått upp klockan 6 i morse med de små.  Jag ligger hjälplöst efter med sömn och när den minsta behövde hjälp att komma till ro, somnade även jag.
   Som seden bjuder resulterade det dock i en märklig dröm, såsom det brukar göra när jag sover på dagen.
   Jag drömde att jag körde bil med min mamma som passagerare och i ett obevakat ögonblick körde jag på tok för fort över ett krön där en polis gick på trottoaren vid sidan av vägen. Så fort vi passerat honom såg jag i backspegeln att han plockade fram sitt block.
   En diger böteslapp var att vänta.
   När jag stannade bilen och klev ur en kort sekund senare var han redan ikapp och sa: "ja, det blir ju 3000 kronor det här!"
   Ingen idé att försöka snacka sig ur detta, utan bara att ta det. "Ok", sa jag och sträckte fram handen mot polisen, varpå han oväntat istället räckte över den till mamma tillsammans med en penna. Hon skulle intyga att vi hade kört för fort.
   Hon tittade frågande på polisen och själv blev jag vansinnig. "Jag är faktiskt myndig!" snäste jag.
   Polisen synade mig från topp till tå och fnös. "Tja, det kan man inte tro!"
   I det ögonblicket vällde det in poliser från alla håll för att hjälpa till i ärendet.
   Vad är nu detta? Jag vet väl vad jag gjort och nekar inte, ge hit den satans boten någon gång...
   "Jag förbjuder mamma att skriva på och bli inblandad i detta" sa jag argt. "Du har ju mitt körkort i handen, där står det ju hur gammal jag är! Jag kan väl ta ansvar för vad jag gjort om jag är så gammal att jag får lov att köra bil!"
   Så långt är det väl bara en lite knepig dröm om min åldersångest, kan jag tänka, men det är här Freudianen i mig börjar undra vad som händer...
   De andra poliserna la sig nu en efter en i saken, som tydligen var väldigt svår att komma till klarhet med. De gick förbi på en lång rad, tog artigt i hand, hälsade och presenterade sig. Alla var de mycket artiga och tonen i rummet var lättsam och respektfull, och de såg alla ut lite som Kling och Klang i Pippi Långstrump. så det var väl cool, men deras namn... ???!!! Alla hette de något ur Ikeas resårmadrassortiment: Konstaplarna Sultan Engenes, Sultan Flokenes, Sultan Hjelmås, Sultan Huglo, Sultan Hagavik, Sultan Heggedal...
   WTF? Drömtydare, kom igen, vad menas?

LCHF 4 månader efter amning

Japp, så var det dags för invägning idag igen. Nu är det 6 månader sen vi började med lchf, maken har tappat 7 kilo och 5 cm i midjan (på väg att bli en lean mean lovin' machine i en om möjligt ännu större utsträckning än innan).
  Jag då? Nja, inte fullt så bra. Jag har inte minskat så mycket sett från första dagen vi började, men å andra sidan ammade jag till och från jättemycket första månaderna när vi började. Så jag tänker att jag istället börjar räkna ifrån då jag slutade amma, vilket var i månadsskiftet september-oktober. Så för min del räknar jag 4 månader och så är det ner 4 kilo på den tiden, 3 cm i midjan. Det blir ett kilo per månad (mattesnillet spekulerar) och nu har jag 8 kilo kvar till målet, 10 kilo till drömvikten. Puttrar det på i denna fart är jag i mål strax efter sommaren. Det är ok. Det är inte asgrymt och råfränt, men det är ok. Ish.
   Tyvärr sover jag alldeles för lite. Och stressar lite för mycket just nu. Jag får vara glad om det funkar över huvud taget.
 

Egentid så här i mogen ålder

Jag hade idag det stora nöjet att ha två timmar helt för mig själv på stan. Jag är så van vid att alltid ta långa benet före för att lösa en uppgift, men idag hade jag tid att bara... flanera. Kolla i affärer utan att det var något särskilt jag skulle ha. Hann till och med gå in i några affärer som jag inte ens kände igen. Sist jag hade egen tid på stan fanns de inte där. Det var underbart. Annars är ju den enda egentiden man har när man har det tveksamma nöjet att pendla fram och tillbaka till jobbet och man jublar lite trött när det blir bilkö någonstans eftersom det innebär ytterligare någon kvart extra i lugn och ro. Aldrig trodde man väl att man skulle uppskatta bilköer, men se, livet spelar en lite underliga kort ibland.
   Jag hade inte alls räknat med de här två timmarna mitt på dagen idag och blev först lite förvirrad, men effektiv som man är tog jag tillfället i akt att ändå få gjort några ärenden. Varav ett var att köpa ny nattkräm.
   Jag vet att det kan kännas lite skitnödigt kanske att vara noga med hyn i ansiktet och ja, jag köper rätt dyra krämer. Jag har inte många laster, men där slösar jag verkligen med pengarna på mig själv. Perioder i mitt liv där jag gått ner på billigare grejer har jag, som ett brev på posten, fått jätteproblem med hyn, stora blåfärgade bölder som gör halva ansiktet ömt. Men med en nattkräm för dryga 600 spass, blir jag problemfri och huden utstrålar sin forna ungdomsglans...
   Trodde jag.
   Lång näsa. Änna då va.
   Jag släntrade fram till Decléor-disken där jag möttes av en säljare med ett par nästan smärtsamt trendiga glasögon av 70-talsmodell (ni har sett dem, väldigt stora, lite pilotstuket, gärna med en mycket smal stålfärgad båge) och ett brett leende. "Kan jag hjälpa dig? Tittar du efter något särskilt?"
   "Ja", sa jag, "jag skulle ha en ny nattkräm."
    "Den här är ju väldigt bra", sa expediten med de stora glasögonen, dök ner i produktutbudet bakom disken och höll helt självklart upp en kräm ur sortimentet för mogen hud, till råga på allt från underavdelningen 40+ (de har även en serie för mogen hud 30+, vilket man i och för sig kan fundera över).  
   Reflexmässigt sa jag: "Nej, jag brukar ha den här", och pekade på den kräm för känslig hy som jag använt de senaste åren. Typ kanske 6-7 åren.
   "Jahaaaaa...." sa expediten med ett tonfall som sa ja, kära du, you can run but you can't hide, förr eller senare kommer verkligheten ikapp och då kommer det att göra desto ondare...
   Stolt betalade jag de 615 kronorna (bara det faktum att man ens har råd med en så dyr ansiktskräm borgar väl förvisso om en viss aktningsvärd ålder) och tog långa benet ut ur affären. Jag är ung, jag vägrar vara något annat. Sist jag kollade är jag i de flesta avseenden sisådär en 25 år. Ja, ok då, jag kan gå med på 27-28, men sen är det stopp. Att jag har ledvärk när det är kallt beror på att jag är otränad och jag har alltid gått försiktigt när det är halt. Celluliterna beror på barnafödande. Att jag skrattar gott och fredagsmyser med ett glas vin och fin ost framför På spåret beror enbart på att jag gillade Hassan när det begav sig (jag förtränger det faktum att jag gjorde likadant även då Oldsberg hade det, det var ju ändå så längesen, så det kommer ingen ihåg...). Och på körkortet är det bara någon som gjort lite fel när det står 1974 istället för 1984.
   Åh, vad jag ska skämma bort mig själv med min kräm för känslig hy innan jag lägger mig ikväll. Gamla tanter kan ha sina krämer för sig själva ett tag till.

Albumtitlar värda att nämna

Här på lyran har jag väl ännu inte fullständigt frossat i mitt musiknörderi, som annars är rätt så långt gånget. Jag gillar musik, ett av mina få stora intressen. Och då är det inte bara fråga om att jag "lyssnar en del på musik", nejnej, det är frågan om: Jaha, han var gitarrist i DET bandet, där ser man. Men spelade inte sångaren i DET bandet ihop med DET bandet? Och juuust det, nu förstår jag varför det låter så bekant - de produceras ju av DEN producenten... Och i en intervju med honom jag läste, sa han att...
   Timmar och åter timmar kan jag spendera med att följa en röd tråd mellan bandmedlemmar, producenter, skivomslagskreatörer osv osv. Det är näst intill autistiskt, fast inte riktigt liksom.
   Jag läser/lyssnar också oftast in mig noggrant på texterna i musiken, vilka för min del utgör en mycket stor del av upplevelsen. Text och musik ska i bästa fall understryka, lyfta fram och bekräfta varandra. Det är då det händer.

Idag tänkte jag inte fördjupa mig mer i ämnet än så, för jag är alldeles för trött, men jag vill ändå beröra ämnet albumtitlat jag gillar. Det finns säkert fler som jag kan klämma ur mig när hjärnan inte kopplat ner, gått i depå, dragit igång skärmsläckaren såsom den har idag efter 3 hårda veckor som start på året på jobbet.
   Det ena är LOKs förträffliga albumtitel Naken, blästrad och skitsur från 1999. Det är ju fantastiskt. Och sätter precis fingret på hur jag känner mig allt som oftast.
   Den andra är Ministrys liveplatta från 1990: In Case you didn't feel like showing up, vilket är den mest briljanta titel man ge en liveplatta. Just sayin'.
   Jag lär återkomma till ämnet musik när jag har vibb, både bokstavligt och bildligt. Så att säga. Nu ska jag lyssna på sonens läsläxa innan jag däckar i soffan framför TV:n. Rock on.

Passa dig noga

Efter rivstart utan dess like på nya året med bokslut, affärsplan och allt vad det är, kan jag bara säga att jag är trött.
   Trött, arg och helt missförstådd.
   Så passa dig för att klampa in och stå i vägen på det spår där tåget Sträng just nu dundrar fram.
 
Hjärnan är alldeles alldeles tom på allt annat än det som hör till arbetet och nån slags absolut nödvändig lägstanivå här hemma.
  Så har du nåt dumt att säga, är detta det bästa läget att hålla det alldeles alldeles för dig själv, för jag biter huvudet av dig direkt.

Nu ska jag sova. Och hoppas att jag, när jag vaknar imorgon, är snäll igen och så är hela livet en enda stor glad operett, som Per Moberg brukar säga sådär ungefär. Oddsen för det, nån? Not very likely.

Balt... Baltazar, balt... Baltazar

Ni därute som är lika gamla och äldre(?) än jag, minns ni professor Baltazar? Kroatiskt barnprogram från tidigt 70-tal om den lilla professorn som löser problem hela dagarna i en underbart tecknad liten stad.
   Idag skulle jag vilja vara han. Jag funderar och funderar och funderar och det hade varit guld värt att sen bara gå till en maskin bestående av diverse trattar och snurror och ett gigantiskt öra, trycka på en knapp och vipselivips, sprakar det till och ut kommer några droppar färgglad vätska som jag då försiktigt kan hälla på golvet och så är problemet löst. Liksom, titta nu här vad farbror Frej tar fram... Och så är allt löst.
   Jag hade gillat det. Jättemycket.
   Men nu är det inte så.
   Jag säger som Mia Skäringer: hur är det då, i den fula verkligheten?
   I verkligheten är jag bara trött. Jag har funderat och funderat och värkt och funderat, vandrat fram och tillbaka i timmar, dagar, månader. Man tar kanske inte fler än 5-6 beslut av den här storleken i sitt liv. Och nu när jag är framme, är jag bara trött. Så trött så trött, inifrån och ut. En trötthet som känns som att jag aldrig kommer bli pigg, någon mer gång. Nu ska jag bara mana fram orken att genomföra det också.
   Jag får stoppa in lösningen jag kommit fram till i den gigantiska, imaginära trattsnurröronmaskinen och hoppas att det till slut trillar ut några droppar energikoncentrat. Balt... Baltazar, balt... Baltazar...

Så blev det äntligen fredag

Jag både älskar och hatar det. Barnens nya sovrutiner, vill säga. Den stora tjejen har slutat sova middag, vilket är grymt bra eftersom hon somnar vid sju - halv åtta sådär på kvällarna och sen sover hela natten. Dock vaknar hon runt halv sju - sju på morgonen där man tidigare hade respit till ca åttatiden. Men vad sjutton... Man får väl halvsova i soffan framför TV:n en timme tidigare än förr, ingen större skillnad.
   Men så var det då den minsta. Hon inspireras av storasyster och har plötsligt dragit ner på middagsluren hon också. En halvtimme, kanske trekvart, sen är det kört. Vad innebär då det? Jo, en ohjälpligt grinig nyss fyllda ett tjej från ca fem på eftermiddagen till sju då hon somnar hängande upp och ner eller ihopfälld som en fällkniv bland sina leksaker på golvet.
   Mamman och pappan vann en timmes egentid/tillsammanstid på kvällen men förlorade en timmes sömn på morgonen. För av någon korkad anledning är man inte klok nog att utnyttja den extra timmen vi fått på kvällen till att sova, nejnej... Det hade ju varit rätt sätt att göra det på och varför börja med det nu när man närmar sig 40 när man aldrig gjort det innan? Så det är skönt att ta kväll redan vid sjutiden, men ack... en redan ansatt mängd timmar med sömn blev nu om än mer undanskuffad. Hur mycket klarar man?

Bokslut, affärsplan, barn

Bokslut, affärsplan, barn, affärsplan, bokslut, barn, barn, bokslut, affärsplan, bokslut, barn...
   Så spännande och exalterande är det i min hjärna just nu. Visst hade jag kunnat komma in här på bloggen och insnöat ekonom-mässigt namedroppa lite konton: 1684? 1470? 1229-1220? Eller varför inte 1700 och1710? Kanske lite 2900? Och glöm aldrig det älskvärda 2999... Ni som eventuellt är ekonomer som läser detta kanske uppgivet skakar på huvudet eller skrattande slår er på knäna ja jisses, hahahaaaa, DET kontot också, hahaaa, det är grejer det... Men ni andra? Nog inte riktigt så.
   Och eftersom det (bokslut); termer som distributionsanalys, SWOT-analys, finansiell plan och organisationsplan (affärsplan) och slutligen stelkrampsspruta och 1-årskalas (barnen) är det enda som snurrar och har snurrat i huvudet på mig senaste dryga veckan, kommer jag för ögonblicket inte med några inspirerande och kvalitativa inlägg här på lyran.
  Om jag nu någonsin åstadkommit det. Inspirerat och kvalitativt alltså. Så det var väl det. In i dimman. Dags för ännu en dag av upplupna semesterlöner, pågående arbeten, omvärldsanalys och finansiell strategi. Det är kul nästan jämt.
   Ett så ointressant inlägg att jag inte ens orkar kategorisera det.
   

Informations- eller additionsstress? Vilken är din favoritdrog?

För vad som nu känns som en mindre evighet sedan hade jag en relation med en kille som inte ansåg mig vara helt... hundra, kan vi säga. Han hanterade mig med ett faderligt överseende i många lägen. Liksom, ja, du är ju lite... ding, men ganska söt, så ok då, det är inte alltid så lätt för dig att förstå... (Vill du som läsare få lite mer till livs om denna speciella människa rekommenderar jag inläggen: Diskborsten samt Tji stöd)
   Ett ständigt återkommande diskussionsämne hemma var nyheter via radio, TV, tidningar och internet. Det gällde hans behov uppdatera dem hela tiden, mitt behov av att slippa dem så mycket jag kunde.
   Jag för min del är inte mycket att hänga i granen på morgonen, och än mer värdelös var jag då (vi snackar nådens år 1998-1999). Första timmen ur sängen kunde jag knappt hålla balansen och jag tappade saker i köket, snubblade, halkade i duschen osv osv. En morgon var en strid. I denna kamp att få hjärnan att dra igång operativsystemet, ville jag ha lättsam underhållning, så till frukosten föredrog jag följaktligen antingen MTV (som på den tiden fortfarande visade videos) eller varför inte ett härligt avsnitt Star Trek. Under tiden vaknade jag sakta ur min zombieliknande dvala så att jag inte längre utgjorde fara för allmänheten.
   Dåvarande pojkvännen, vi kan kalla honom Stefan, förkastade detta mitt sätt att komma till sans med stort förakt. Han sa saker som "du blir en bättre människa om du hänger med lite i nyheterna istället" och lät påskina att jag inte var annat än ett stort barn som tittade på sådant trams efter en hel natt med sömnens ovetande om utvecklingen i världen. Och när vi då och då hamnade på att diskutera något som hänt, förhöll han sig hela tiden mäster-aktigt lite ovan med en ton av det är ingen idé vi pratar om detta, du förstår inte ändå.
   Så för jämlikhets skull, tittade vi ibland på nyheterna på morgonen istället och vad hjälpte det? Jag stängde öronen så illa effektivt, för jag orkade liksom inte. Jag åt min frukost lite fortare, duschade lite längre och satt resten av tiden försjunken i mina tankar. Bara för att jag inte hänger med på nyheterna 30 gånger om dagen, är det inte så att det står still i huvudet på mig. Tvärtom. Det pågår så mycket därinne att jag skulle bli utbränd om jag dessutom skulle ta in alla nyheter på denna begränsade yta...

Jag lärde mig vid denna tid att det fanns något som heter informationsstress. Nyligen var jag på föreläsning där en hjärnforskare sa att information triggar hjärnan på samma sätt som en drog gör, om än självklart inte med samma intensitet. Man blir tillfredsställd av information. Alkohol, droger, sex, excel eller nyheter - same shit. Forskaren sa att många människor idag är att klassa som information junkies, beroende av information och nyheter och siffror. Stefan var det.
   Det var inte jag då. Och inte nu heller. Aldrig i livet. Ingen informationsstress för min del. Jag har en mer avspänd inställning till information. Viktiga nyheter har jag en tendens att få reda på ändå, utan uppsökande verksamhet och i slutändan är det inte information som avgör vilket beslut jag fattar, utan känslan i magen. Så jag är fantastiskt oallmänbildad och tar ära i det om det innebär att jag personligen på så sätt är en lyckligare människa, vilket jag är övertygad om. Jag har svårt att få tid och ork och engagemang att räcka till om dagarna som det är; att behöva fördjupa mig i allt som händer i världen också, hade lett rakt till hispan. Så Stefan, är det din enkla definition av vad en dålig människa är, så varsågod och tack så mycket.

Vad jag däremot har, är additionsstress. Smaka på den. Fram till nyligen, då jag hörde begreppet på radio, hade jag ingen aning om att det är det jag har, men det var som att hitta hem. För er som, liksom obildade lilla jag, inte hört talas om begreppet förut, innebär det i korta drag att man har en tendens att se alla andra människor som en enda och naturligtvis känner man sig ganska kass när man jämför sig med den. För den kan och gör ju allt. På en gång.
   Exempel: Jag pratar med mina 5 bästa vänner under en vecka och de berättar lite om sitt liv just nu (ursäkta om jag målar upp en rad stereotyper, men ibland är den enkla vägen ut den.. enklaste vägen). Den ena gör karriär och tjänar vansinnigt mycket pengar och reser jorden runt i jobbet en gång i månaden.
   Den andra är träningsnarkoman, har tränat ner sig efter förlossningen till en stl 36 på två månader, lägger 10 timmar i veckan på gymet. Utöver de 4 rundorna i löpspåret såklart. Det är smoothies på dinkel och sparris och kaloriräknande utan dess like.
   Den tredje är hemma med sina barn och gör studsbollar och pärlplattor med dem, åker till simhallen och bakar och andra grymma bästa-föräldern-i-världen-grejer; vi snackar ångkokt ekologisk mat, risblöjor och hela baletten. Dessutom råkar hon vara bevandrad inom rysk ikonoklasm som hon läser mycket om på lediga stunder.
   Den fjärde har sin konst; det är dikter, fotografier, målningar och ett evigt tungsinne, omgiven av den ena excentriska människan efter den andra och provar hela tiden nya sköna new age prylar; en bok ligger och väntar på förlaget på att bli tryckt. Humanisten som engagerar sig i allt från Röda korsets hjälpinsatser i tredje världen och soppkök för hemlösa i hemstaden,
   Den femte forskar inom nån slags atomfysik och hur hon än försöker förklara vad hennes tes går ut på fattar jag absolut ingenting. Hon utklassar alla jag känner i wordfeud medan hon tänker på annat.

I min hjärna blir dessa fem personer en. En övermänniska som skriver stor poesi på sina jorden runt-flygningar mellan viktiga karriärsmöten, löprundor och egenhändigt hemmagjorda studsbollar. En övermänniska som kan allt om både ekologisk mat och har knäckt gåtan om universums oändlighet, har gott om pengar och ligger i en floating tank dagarna i ända och funderar över zen-buddhismen.
 
Och vad är då jag i förhållande till detta? En loser. En mänsklig katastrof, ett riktigt bottenskrap. Mina barn äter bara dålig mat och får aldrig kärlek och pyssel, mitt arbete är högst ointressant och jag är pank som en kyrkråtta. Jag är en oformlig Barbapapa med noll koll på utvecklingen i världen, helt utan samhällsansvar. Och kultur? Va? Inte jag inte. Med lite tur får jag läst nån bok nån gång trots mitt torftiga ordförråd och frossar i lättsmält amerikansk film...
   Jag tror ni fattar vad jag menar.

Sån är jag, där har ni mig. Jag jobbar på det.        

Brev till mina barn: Din mamma kommer att slåss

När du var riktigt liten och trött men inte kunde slappna av och somna på egen hand, la jag mig ibland bakom dig på sängen. Vi låg sked, du hade ditt lilla huvud på min arm, låg precis alldeles intill och jag hade min arm över dig och höll dina små händer i min.
   Du luktade precis du och jag kunde känna ditt hjärta slå.
   Så, precis när du somnade, kunde dina små fingrar rycka till lite, trycka min hand, innan dina andetag blev lugna och långa och du äntligen kom till ro.
   Alla de gånger, med dig alldeles tätt intill, utan att du vet om det, lovade jag att finnas där för dig. Så länge jag har ork, makt, skyldighet och rättighet att skydda dig mot den människa som försöker göra dig illa, kommer jag att slåss för dig, mot den, med alla medel. Även när den människan råkar vara du.

17 dagars ledigt - hur gick det då?

Ja, då är det sista dagen på den här ledigheten. Redan i augusti började jag fantisera och drömma om att få vara ledig 17 dagar i sträck (med undantag från någon timme här och där). Det skulle ha varit rekord sen hösten 2000. Inte ens under mammaledigheterna har jag kunnat vara ledig 17 dagar i sträck.
   Underbart skulle det bli.
   Jag skulle hinna läsa ut min bok (var väl halvvägs bland de drygt 950 sidorna, segat mig fram sen i oktober), promenera och göra Pilates varje dag, sova ut ordentligt, äta bra, umgås med familjen, spela spel och både träna och vila mig i form. Gå ner en sisådär 15 kilo på dessa 17 dagar, hamna i tidningarna: "Den nya superdieten - Så gick A ner 15 kilo på två veckor". Jag skulle komma tillbaka till jobbet helt utan rynkor, rosig om kinderna och med en glödande liten låga av energi och framåtanda i ögonen. Ja. Well. Hur gick det då?
   Jodå, det har blivit promenad 9 av dessa 17 dagar. Det är ungefär hälften av vad jag tänkt. Hur svårt kan det vara att ta sig ut lite grann? På den punkten ger jag mig själv 3 tummar av 5 möjliga. De flesta av de dagar jag inte varit ute har faktiskt vädret varit större bov en min egen lathet.
   Pilates? Nja... 4 ggr där det borde varit minst 10. Kan inte skylla på vädret eller nånting alls annat än mig själv. Visserligen har minstingen varit rekordsjuk, 10 dagar innan hon var helt sig själv igen. Jag får 2 tummar av 5 för min Pilates.
   Sömn? Ja, eller hur. Sure. Som sagt, sjuk liten tjej i 10 dagar, ger mig nästan en överstruken tumme. Fast jag har sovit ordentligt vid ett par tillfällen också, så jag får 2 av 5 här också.
   Hur går det för mig så långt? Ja, sisådär, strax under medel.
   Äta bra? Där ger jag mig nog trots allt 4 tummar av 5. Bra där.
   Umgås med familjen? Ja absolut, dygnet runt. I synnerhet om man får extrapoäng för att knappt lämna minstingen med mer en ca en decimeter på ca en vecka. Så nja, det blir ändå bara 4 av 5 möjliga eftersom resten av familjen i och med detta hamnat i bakvattnet. Inte ett enda spel spelat med sonen, rids av dåligt samvete för att jag inte kunnat ägna mig så mycket åt honom som jag hade hoppats. Vi har haft egentid när vi åkt och handlat, sådär lyxigt bara han och jag.
   Läst ut min bok? Nej, inte en chans. Inte ens nära. 2 av 5.
   Så där har du det, medelbetyg denna ledighet 3 av 5 möjliga. Sen var det ju det där med att vänja av den minsta med napp och den större med blöja också, men det är väl ingen idé att ens ta upp det här...

Det är skit ock. Klarar inte ens av att vara ledig på ett bra sätt. Om man varken lyckas kämpa eller vila sig i form, är det inte mycket att ha. Spänd som en fiolsträng, stressad över allt som inte blev gjort och att jag går tillbaka till jobbet imorgon med en rivstart av rang. Möten, löner, skatter, kontrolluppgifter och bokslut, rock n roll från första sekund och köra så det ryker januari ut.
   Dags att sänka ambitionsnivåerna kanske?

Ett moraliskt dilemma

Såsom varande en person som ägnar alldeles för mycket tid åt att finna min plats i tingens ordning, försöker jag ofta reda i varför jag tycker saker, så att min moral/etik liksom är hel. Att den har ett mönster som håller och går att följa. Men så har jag följande fundering (självklart finns det fler än denna, fler än jag orkar räkna) där det inte alls går ihop. Vad skulle de säga i moraltestet i P3 om mig om jag vara så snurrig i detta fall? Har jag en genomtänkt filosofi då? Det är som följer. Två olika scenarior.

Det första fallet är nazismens hemska medicinska experiment på människor. Jag vet väldigt lite om ifall dessa experiment i slutändan faktiskt ledde till några större medicinska nyheter, men min frågeställning bygger på att den gjorde det. Säg t ex att experimenten ledde till ny och användbar kunskap om organtransplantationer som kan rädda liv och leda till mindre mängd lidande för miljontals människor. Är det rätt att använda denna kunskap pang rakt av utan vidare omsvep utefter att man vet hur den har tagits fram? Vilket fruktansvärt lidande och illa hanterade av människor som än ligger bakom?  Jag anser nog att ja, det är rätt. Kunskapen finns ju där, även om den kommit fram på helt förkastliga grunder, så är den ju ändå det den är och kan börja rädda liv och underlätta för människor världen över från första stund.

Det andra fallet är för många år sen när den fruktansvärt sliskige och politiskt korrekte (obs, skällsord i min bok) socialdemokraten Jan Emanuel var med i Robinson. Situationen var att man plötsligt kommit över en redig orm och diskussionerna gick höga kring huruvida man skulle slakta ormen för att äta den eller inte. Utsvultna och trötta verkade de flesta vara för ormslakten, men Jan Emanuel, det pretentiösa skrället, var starkt emot. Det var absolut fel att slakta ormen för att äta den enligt hans sätt att se det. Men han sa också att OM den slaktades, skulle han äta köttet.
   Hur som helst, ormen slaktades, tillagades och sen när det var dags att äta kom Jan Emanuel krypande och ville ha mat.
   Det var nära att topplocket gick på undertecknad. Man får väl stå för vad man tycker. Kan han inte stå för slakten, ska han heller inte dra nytta av köttet. Hans filosofi var att, nu när ormen ändå redan är slaktad, fait accompli, är det dumt att låta köttet gå till spillo.

Och då gick det upp för mig, att det är väl egentligen exakt samma moraliska dilemma som i första frågeställningen (om än naturligtvis med helt andra proportioner och allt - men det är inte det som är ämnet i den här tråden)? Jan Emanuel och jag delar uppfattning om att det som i första läget är fel ändå kan innebära något som man kan dra nytta av utan omsvep i efterhand. Så varför blir jag då så arg över hans agerande i orm-fallet? Antingen eller, skriker hela min hjärna och ändå är jag inte ett dugg bättre själv i andra fall, som då t ex i fallet med nazisterna... Jag hade också varit emot experimenten från början, men sen när de väl är gjorda, tycker jag man kan använda sig av den kunskapen...

Tja, det är inte lätt att vara människa i alla lägen. Och sånt här tar upp alldeles onödigt mycket tid i min hjärna dessutom och kan ibland lämna mig väldigt bekymrad och näst intill paralyserad.
   Sån är jag, där har ni mig.

Ni vet, som i en tysk TV-reklam...

Solen skiner in genom verandadörren, med ett sådär härligt varmt och gult ljus. In dundrar maken och barnen, alla lika smutsiga från topp till tå, lite härligt crazy och leksugna. Särskilt maken som annars tillbringar dagarna som en very important business man, men ändå inte gör annat än längtar hem till sin älskade familj. Det är sånt som kanske inte riktigt framgår i reklamen direkt, men man ser det ändå tydligt för han utstrålar det.
   Kvinnan har äntligen fått ha lite tid för sig själv medan de varit ute och stojat i skogen. Hon har kunnat mysa runt en stund i sina härligt torra bindor under mensperioden, städat loss ordentligt med Yes och Cillit Bang och då och då puffat en puff på sin Glade Air freshener.  För att inte tala om all tvätt som blivit klorin-ren medan hon litat på rosa tillsammans med en väninna. Allt enligt Stepford Wives-konceptet.
   Så välter då resten av familjen in tillsammans med den leriga hunden, men hon bara ler överseende - de är för härliga ändå, alla barnen och inte minst det största barnet: maken. Hon rycker lite på axlarna och vet att köket åter blir nice and sparkling inom kort.
   Hon håller fram en låda toffifee och hela familjen sjunger inombords med skön stämsång: "I'd like to thank you, and thank you means merciiiiii..." Det rufsas i håren lite varstans (kvinnan i makens, maken i barnens - men fan ta den som rufsar till hennes) innan barnen skrattande och trallande snällt tar av sig sina kläder vid tvättkorgen innan de med hoppsansteg studsar upp till sina rum.
   Härliga tider, strålande tider. Ni ser det framför er... Den artficiella citrondoften från rengöringsmedlet... Solens strålar in genom den öppna verandadörren... Eller? Jo, visst har de dessutom ett hajomparti? Inte en familj med självaktning kan väl leva utan ett rejält tilltaget hajomparti (för er som ännu inte är invigd i hajompartiets hemlighetsfullt härliga värld, kolla här: Hajom)? Ja, ni är där, ni känner det, ni lever det, ni vill ha det...

Så är det inte här.
   Det enda som kommer in genom en öppen verandadörr här är ett snett västkustregn rakt upp i näsan. Solen? Vad är det? Inget annat än en vitaminbrist i det här läget.
   Maken är brakförkyld och har hamnat i Discovery-träsket, äldsta dottern håller på att sluta sova middag, med diverse utbrott som följd; yngsta dottern har varit sjuk i 6 dagar och annat än med nån timmes avbrott här och där har jag haft henne inom en halvmeters avstånd (ja, inklusive toalettbesök och matlagning, sovdags har jag henne på armen, håller henne i händerna med andra handen och ligger panna mot glödhet panna) i dessa 6 dygn. Just nu är det så att om jag är hemma vill hon inte vara med maken även om han tappert försöker ta henne.
   Och jag själv? Jodå, den fysiska hälsan hänger väl med, men resten...  För första gången på över 10 år såg jag fram emot över två veckors långledighet. Promenader, Pilates, god mat, trevligt umgänge med släkt och vänner, att få läsa ut den bok jag tragglat med sen i början av november, sällskapsspel med sonen mm... Ja, eller hur. Ligger London på Island? Simmar fisken? Har påven en lustig hatt? Mina kortisolnivåer är högre än innan ledigheten pga utebliven ledighet. Så att säga.
   Och vi har heller inget jävla hajomparti. Inte här. Det fanns det i det andra huset vi budade på, men inte här. Vi har ett fontänrum, igenmurat, så det gör ingen glad heller.

Så Tyskland, ta den jävla reklamen och stoppa upp den där du är som högst när du plockar blåbär: vem försöker du lura?