Blinka lilla åldersångest

Det är mycket nu. Och inte mycket av det går min väg. Nu. Faktiskt. På riktigt.
   Det är problem problem problem. Stress stress. Sjukdomar. Otur och missflyt. Misstag. På längden och tvären. Högt och lågt. Knivig logistik.
   Och om en månad fyller jag 40. Det suger.

Fan. Inte mycket slack i det repet.

Kan man skita i allt? En stuga i skogen, långt bort, utan kontakt, el. Egen brunn. Off the grid. Säga som Kevin Spacey i American Beauty:  "I'm looking for the least possible amount of responsibility." Där skulle jag odla såväl morötter som min egen weirdness. Helt ekologiskt dessutom. 

Det vore nåt. Låta hjärnan få stanna av lite, få vila. Ta ledigt. "Det är skönt för skalder att få sova". Inte för att jag skulle vara mycket till skald förstås. Men ändå. 

...

...

Men i väntan på att det skulle kunna bli verklighet, genomförbart (nånstans plågsamt medveten om att jag förmodligen skulle gå under av tristess på en vecka) får jag blogga mitt i natten, för uppspelt, övertrött, anfäktad och irriterad för att kunna sova. 
   Men, mina vänner. Ni som sover. Ni missar något. Ni missar den vackraste stjärnhimmel jag sett på länge. Så vacker den blir här uppe i världens bortglömda hörn där man bara får spridda smakprov på den härlighet som är Vintergatan. Klart. Kallt. Krispigt. 
   Precis som mitt förakt. 

Går det så mycket fortare egentligen?

Det är inte ofta jag kör omkring i vår stad, men det hade jag nöjet att få göra igår. Rondeller. Obevakade övergångsställen. Folk som med totalt dödsförakt kliver rätt ut i gatan. Och det är då det händer. Samma sak. Hos ung och gammal, ljus och mörk.
   Fotgängarens blick studsar snabbt mot bilen helt flyktigt och ansiktet utstrålar skuld: jag borde egentligen inte gå över här precis nu när du kommer, men jag gör det ändå. I ögonvrån registrerar jag att du är där, men jag möter inte din blick. 
   Och sen kommer den. Gångstilen, the silly walk, som du bara använder precis just då. Lite framåtböjd, forcerad, lätt skuttande, småspringande, ursäktande (jag-vet-jag-veeet-att-det-är-fel-förlåt) gång. Alla gör vi den. Men bara då. Den känns igen världen över.

Där jag satt i bilen undrade jag igår varför. För ögat ser det inte ut att gå särskilt mycket fortare att småskutta fram på det sättet än om man medvetet, rakryggat, med rejäla kliv hade älgat över till andra sidan utan en blick åt något håll. No retreat, no mercy. Jag ska gå här nu, det är fanimig min tur, du får vänta. Frågor på det?

Nej. Det går kanske inte så mycket fortare. Men det är mycket roligare att titta på.

Föräldraskap är att regelbundet umgås med sina dåliga sidor

Klockan 05:55 vaknar man av ett väsande ljud i bästa Poltergeist-stil. Ifrån dörröppningen hörs ett: "JagvilltittapåTV".
   Det är 3-åringen som tycker det är dags att gunga igång dagen.
  "Nej, gå och lägg dig, det är mitt i natten."
   Men hon är 3 år. Och gör det enda 3-åringar kan. Nämligen svarar:
   "Jag vill inte."

Maken ångar upp, rycker upp rullgardinen i deras rum, tänder i taket och fräser: "Varsågod, då kan ni vara vakna, var tysta och lek då om ni inte vill sova."
   Han stänger dörren till deras rum och lägger sig igen.
   Det går ca 20 sekunder så öppnas dörren igen.
   "Stäng dörren" säger vi.
   "Men jag ska bara gå och kissa", säger 4-åringen.
   "Ok."
   Det går 20 sekunder till. Sen ropar hon från toaletten så det sjunger i fönsterrutorna: "Jag är FÄRDIG!!!"
   Min tur att ånga upp, yr och vimmelkantig håller jag mig i väggen för att få bäring. Dags att torka rumpa.
   När det är klart förmanas dottern att gå till baka till sitt rum och leka tyst. Hon nickar förstående och tassar iväg.
   Jag tvättar händerna, går och lägger mig igen. Att somna om ärbara att glömma, men kanske att slumra en sekund, att sträcka ut sig. Jag hinner inte ens släta till täcket innan dörren öppnas igen.
   "Nej, stäng dörren, ni får leka därinne", väser jag i förtvivlat försök att inte väcka 1-åringen som är grinig hela dagen om hon inte får sova länge på morgonen.
   "Men jag har bajsat", säger 3-åringen.

Eller hur. Varför inte.

Upp igen, långa benet före till tvättstugan/skötrummet, tända kirurgbelysningen och med hårda tag göra rent en mycket illaluktande 3-årig rumpa. Under tiden förmanar jag barnet om att hon ska gå tillbaka och leka tyst när vi är klara.
   När hon är ren föser jag henne framför mig tillbaka till sovrummen, skjutsar in henne i deras rum och stänger dörren. Jag hinner inte ens vända mig om och ta steget de 80 centimetrarna in till vårt sovrum förrän dörren öppnas igen och 3-åringen säger: "Jag vill ha iPaden".
   "Det får du inte. Lek nu och var tyst. Stäng dörren", säger jag.
   Jag ser hur 3-åringen förändras. Blicken svartnar, hon böjer ena benet, redo att börja stampa i golvet och drar efter andan. Innan jag hinner räkna till 2 kommer hon att skrika med sina hesa-Fredrik-stämma så att taket lyfter om jag inte tänker snabbt.
   "Ok då", säger jag. "Sätt dig tyst i sängen så hämtar jag den."
   Vi har en deal. Jag ångar till vardagsrummet och rafsar runt en stund innan jag hittar den. Hon får den. Vi är ok.
   Jag lägger mig igen. Gör vad jag kan för att 1-åringen ska somna om.

Det går ca 3 minuter, sen finner döttrarna det lämpligt att leka med bilbanan. Eller i alla fall, med den tillhörande polisradion. Den låter ju nästan knappt något alls. Och inte heller väsnas det nästan nånting när de öppnar och stänger dörren sådär 8 gånger per minut.
   Upp igen. Ber dem stänga av polisradion. iPaden ligger glömd nånstans, så viktig var den.

Klockan är 06:10 och jag har haft fler konflikter än jag kan räkna. Jag har förlorat såväl slaget som kriget och nånstans längs vägen även mitt förstånd. För att inte tala om mitt humör. Och 1-åringen är vaken.

Jag är konstant arg. Aldrig glad. Jag ifrågasätter varje dag mina incitament för att fortsätta. För jag umgås bara med alla mina dåliga sidor. Och det är ju bara intressant och inspirerande till en viss grad.

Stina i Saltkråkan sa en gång till Tjorven: "Hemma på vår gata i stan, där bor det en fru och hon har sålt alla sina ungar för 25 öre styck."
   Tänk att jag omnämns i Saltkråkan.

Klockan är nu 07:05 och det fortsätter på samma vis. "Jag vill ha smör, jag vill ha vatten, jag vill ha mjölk, hon sa att min mugg är ful, jag vill ha mer smör, jag kan själv, jag vill inte ha leverpastej, jag vill ha kex istället, jag vill inte ha det brödet, jag vill inte ha mjölk ur det gula paketet utan det röda, jag behöver en sked, jag vill ha smöret på andra sidan, jag vill måla samtidigt, jag vill gå till dagis, hon sa att jag inte får följa med till dagis, jag vill inte hårda byxor på mig, jag vill ha min favorittröja... "

Jag vill också. Men det är det ingen som bryr sig om.  




 

Pårökt och politiskt korrekt

Det här med att gå upp innan Skam fått på sig tofflorna vareviga dag... Jag vaknar oftast strax före klockan 6 av en viskande röst, ett intensivt väsande: "JagvillsepåTV".
   Oftast försöker jag sno åt mig en kvart till genom att be barnet återgå till sängen en stund. Den där kvarten blir generellt 3-4 minuter innan jag hör ytterligare ett väsande: "FårjagsepåTVnudå?"
   Jag vinner inte slaget, men kanske kriget en gång i världen.


Men ibland kan det ha sina poänger. Som idag. Snurrig, förvirrad och uppgiven snubblade jag upp för att sätta på TV:n, även jag väsande mellan tänderna: "Väckintepappochlillasyster!"
   Bolibompa.
   Tecknat.
   Politiskt korrekta barnprogram. Barnen fostras på ett för sådant lämpligt vis till att bli goda och snälla samhällsmedborgare med rätta värderingar om saker och tings värde (till mig själv att fundera över: var går det snett?).
   Sällan har väl denna fostran sammanfattats så väl i följande citat som kom mig till livs vid 06.10 denna morgon från en barnprogramskaraktär:


   "Jag förstår inte vad som är så bra med guld. Det är ju inte alls lika gott som ost."


Och med detta citat börjar veckan.

Skoldisco, nakenbilder, okej?

Jag har en låtlista som heter Skoldisco. Jag har nämnt den förut. Då och då återkommer den, uppdateras och aktualiseras. Exakt vad som triggar detta är oklart, men det förefaller vara när livet plötsligt kräver att jag måste låtsas vara vuxen på riktigt. Det kan vara konflikter, alldeles för mycket att göra på jobbet, alla barnen sjuka i omgångar, stora ekonomiska beslut... Ja, ni fattar. Av någon anledning blir det då ett kort ögonblicks verklighetsflykt att i bilen avnjuta Sandras Maria Magdalena eller Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart.
   Om det är så konstruktivt vet jag dock inte. Jag blir bara ännu mer påmind om vilken bild jag hade av vuxenlivet då som tioåring i flickrummet och hur fruktansvärt väsensskild den är från hur det faktiskt blev.
   Ah well, där är vi. Och det är ett helt annat blogginlägg.
   Hur som helst.

Häromdagen hade jag i vilket fall min låtlista Skoldisco smygande på låg volym på jobbet. En kollega till mig är ett par år äldre, men vi har i stort sett samma minnen till de här låtarna, vi var på ingefär samma plats i livet när det begav sig. Den ena efter den andra pinsamheten (Modern Talking, A-ha...) spelades, som ett långt och vemodigt vackert pärlband, en orgie, av guilty pleasure. Arbete under tystnad.
   Kollegan: "Bananarama alltså."
   Jag: "Kan du fetehajja."
   Tystnad. En stund. Några låtar.
   Kollegan: "Modern Talking, alltså."
   Jag: "Det är riktigt."
   Tystnad. Några låtar.
   Kollegan: "Sabrina, alltså?" Ur de skrangliga högtalarna strömmade brottarhiten Boys.
   Jag: "Absolut."
   Tystnad.
   Kollegan: "Hur var det egentligen? Jag kommer inte ihåg. Vem av dem var snyggast?"
   Han syftade självklart till det påstådda kriget mellan italienska Sabrina Salerno och brittiska Samantha Fox. Då blev det dags att avbryta arbetet för en kort stund. Den ena var mörk, den andra blond, olika nationaliteter. Typ så. Mer än så kunde vi inte konstatera just då. Men en annan diskussion följde strax därpå. Nämligen den om hur tiderna förändras.
   Kollegan: "Hur naturligt hade det känts? Att komma in i barnens rum och hitta tuttbilder på Samantha Fox på väggarna? För nu snackar vi ju barnens rum, på riktigt."
   Alla mina vänner, och ni andra, där ute. Tänkvärt. Det är snart 30 år sen nu, nådens år 86-87. Och i en tidning riktad till barn och unga ungdomar, ca 10-15 år, är det märkligt nog möjligt att som mittenposter trycka upp... lättklätt. Liksom. Spontant? Ärligt?
   Själv var jag 12 då, liksom de flesta av mina vänner. Barn. Faktiskt. Jag minns klasskamrater som då, 11-12-13 år gamla, hade väggarna tapetserade med bilder på Sammy Fox och Sabrina så att häftmassan var slut i den lokala pappershandeln. Och man sjöng med som en galning på en halvdan engelska, men skivspelaren på evighetsrepeat. Sammanlagt blev ju budskapet detta:

Boys, boys, boys

I'm looking for a good time

Boys, boys, boys

Get ready for my love

Everybody, summertime love
You'll remember me
Everybody, summertime love
Be my lover, be my baby

???? Jodå, så atteee.... Eller varför inte:

Hot and cold emotion, confusing my brain

I could not decide, between pleasure and pain

Like a tramp in the night, I was begging for you

To treat my body like you wanted to

Oh, Oh

Oh, Oh

Oh, I was begging for you

Touch me, touch me

I want to feel your body 

Your heartbeat next to mine

(This is the night)

'Cause I want your body

All the time

Jag vet inte jag. Vad tycker ni? Hur politiskt korrekt känns det, så här i eftertankens kranka blekhet. Min kollega ställer en intressant fråga. Hur naturligt hade det känts, att komma in i barnens rum och mötas av detta budskap? Sonen fyller snart 11. Hade han satt upp en bild på en halvnaken kvinna i raff-set (underbart uttryck för övrigt), eller - för den delen - indianplym, och lyssnat på evighetsrepeat medan hon stönar fram det ena efter det andra... Hade det känts helt okej liksom?
   Nej. Bilden hade åkt ner utan diskussion. Det där, kompis, är inte ok.   

Pendeln har svängt, minst sagt. Detta var i samma tidshärad som Michael Jacksons video Thriller visades sent på natten för att den var så otäck. Idag visas Walking Dead på bästa sändningstid (nästan) medan Janet Jacksons eventuella Nip Slip blir förstasidesstoff. Spännande tider.

Så, hur såg det ut i Fru Strängs flickrum vid denna tid? Jag hade inte bilder på Sammy och Sabrina, ska erkännas, men å andra sidan, såhär med facit i hand, vet jag inte om det var så mycket bättre på mina väggar ändå. Det var bilder på gulliga kattungar, samt det klassiska temat sött-tjejansikte-vilt-djur-bilder. Och Mel Gibson, Mickey Rourke och...

Och...

Likadant fast tvärtom, tänker jag.
   Inte farligt stereotypa könsbilder. Alls. Knappt nästan nånting. Hade jag gillat om tjejerna här hemma om några år tapetserar rummet med halvnakna, inoljade muskelmän med vapen?
   Nej, inte alls.

Så där har ni det. Där hittar ni fru Strängs tankegångar en tidig söndagsmorgon i mars 2014.

Precis som Frida Boisen, ska jag tydligen ta mig "i röven"

Igår fick jag det tveksamma nöjet att läsa den här artikeln. Eller krönika. Eller vad det nu är. En samling ord som utgör en text, en skrivelse av någon form.

Ta er i röven, stålmammor!  skriven av en Åsa Erlandson.

Jag läste också Frida Boisens svar:

Jag är en kvinna som ska ta mig "i röven"

Inte helt otippat är jag i Fridas lag. 

Jag, för egen del, har ingen aning om vem Åsa Erlandson, som skrivit eländet, är. Skrivit bok om barns utveckling. Medicinreporter, meddelar Wikipedia. Hon skriver om Genusdebatt. Vilket gör det hela ännu konstigare.

Erlandson går hårt åt våra nyblivna mammor i TV-rutan: Petra Mede, Charlotte Perelli. De är omdömeslösa och hemska människor som inte njuter av tiden med sina barn. Framgår tydligt. Att Erlandson tycker.

   Jag dömer dem inte. Alla har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Erlandson ifrågasätter om de behöver göra det här för att betala hyran och menar att det inte kan vara fallet. Nej, troligen inte. Men man är väl den man är, tänker jag? Är man artist, så är man. Det är väl det som är grejen. Nybliven mamma eller inte. Jag tycker ingenting om deras val.

   För det är ju trots allt det det är frågan om. Ett val. Som de har och som de har gjort. Hur de lever med sina barn alla de timmar vi inte ser dem i TV-rutan vet vi ingenting om. Varför utgå från att de gör ett dåligt jobb?

I sista stycket vänder hon megafonen åt mitt håll.

"Sverige har världens längsta och mest förspända föräldraledighet som människor i andra länder bara kan drömma om, men själva håller vi på att avskaffa den genom att jobba. Frivilligt. Supermorsorna och superfarsorna som glänser på scen, sprutar ur sig böcker, bloggar dygnet runt och startar företag med en bebis hängandes på armen hyllas och framställs som förebilder men jag är så trött på dem. Jag undrar faktiskt hur de mår."

Sådär skönt världsfrånvänd som jag är vet jag inte exakt vilka hon syftar på därute i mediabruset. Men hon skriver faktiskt om mig också. Visserligen sprutar jag inte ur mig böcker, och dygnet runt kan man nog inte säga att jag hänger här på Lyran. Men jag bloggar. Och jag startar företag med bebis hängande på armen. Om jag känner mig så jävla hyllad eller framställd som förebild vet jag inte. Eller om jag själv tycker att det är något häftigt att stoltsera med.

   Jag gör det enda jag kan, driver företag. Det har jag gjort sen jag var 24 år; jag vet inget annat. Jag gör det som är jag.

   Jag försöker tillgodose hela familjens behov. Jag blir en mycket bättre mamma om jag får göra något annat än bara vara mamma med jämna mellanrum.

   Jag har 4 barn. När allt kommer omkring kommer jag att ha varit småbarnsförälder i 16 år från första barnets födelse till sista barnet börjar i skolan. 16 år. Smaka på det lite grann. Det är ganska lång tid. Ska jag bara sluta vara mig själv all den tiden?

   Jag har jobbat under alla föräldraledigheter. Men inte för att kunna skrävla inför vänner och bekanta och bekräfta någon bild av en kvinna i karriären som minsann inte låter triviala saker som förlossningar komma i vägen. Den som känner mig, vet att det inte alls är en av de drivande krafterna.

   Tack vare att jag jobbat parallellt medan jag ammat har 3 av de 4 barnen inte behövt gå heltid på dagis före 3 års ålder.

   Tack vare att jag får sitta och vältra mig i mina exceldokument på jobbet några timmar här och där, har mina barn en mer balanserad och tålmodig mamma. De har en mamma som som blir folkskygg och egensinnig (på det dåliga sättet) av att inte vara ute på arbete med jämna mellanrum. Hade jag valt att bara vara hemma hade det inte varit bra för någon.

   Jag har ammat mina barn i såväl styrelserum som på bank-, ledningsgrupps- och marknadsmöten. Inte för att vara häftig. Utan för att förena nytta med nöje.

   Jag har njutit precis lika mycket av mina barn och tiden med dem som den som inte jobbar. Åsa Erlandson känner inte mig, alla såna som är som jag och vad som får oss att bli de bästa människorna vi kan vara. Inte minst för våra barns skull. Jag tror de flesta av oss inte gör det för att visa upp något utåt, utan för att det är såna vi är. Det är inget medvetet val, utan mer det enda som känns naturligt. Och tack, jag mår mycket bättre av det som är naturligt för mig än det som inte känns naturligt. Tackar som frågar.

   Precis den som inte jobbar samtidigt utan ägnar sig helt åt de små, ska göra det. Vem är jag att döma vad som är rätt och fel? Det är mycket som påverkar vilken väg man går. Låt var och en bedöma själv vad som funkar bäst för dem.

Och tänk, att jag haft möjligheten att göra på det sättet. Jag trodde det var det som var den bästa föräldraförsäkringen av alla. Att maxa dagarna så att vi istället får mer tid hemma med våra barn än mindre. Där alla i familjen kan känna sig i balans. 

Och förresten, Erlandson. Att be människor "ta sig i röven" brukar sällan inbjuda till att de lyssnar på vad mer du har att säga. Att använda den typen av språk i sådana här sammanhang visar på ett dåligt omdöme. Och då kanske resten du har att säga är lika galet det.
   

I strängt behov av en tupplur

Går och lägger mig en stund. För att vila.
Underbart.
Åhhh, vad jag skulle kunna somna. En lur. En välbehövlig. En lövtunn.
Om bara rullgardinen var nere och dörren stängd.
Slummer. Så nära. Det pirrar i fingrarna och andningen är långsam. Tung. Kroppen nästan bedövad.
Åh, det är nära. Så nära. Nästan perfekt. Om bara det var lite tystare och mörkare. Jag skulle sova som en stock. Återhämtning. Ta igen en natt på en halvtimme. Om bara.

Upp. Stänger dörren. Drar ner rullgardinen.
Mmmm. Nära nu. Nästan... Kom igen.
Nej. Klarvaken.

Skit ock.

"Det är ju som att bjuda på god mat"

Obs. Berättelsen nedan är en dröm. Som jag hade för ett tag sen. Så ingen tror att jag har en så fruktansvärt korkad make.
   Jag har världens bästa make. Förtydligar jag bara. Ännu en gång.
   Så där. Nu kan vi åka.

Upplägget var att maken hade underhållit en kontakt från den glada komvux-tiden för sisådär en 15 år sen. Allt väl så långt. Han hade nämnt hennes namn vid ett par tillfällen, lite facebookuppdateringar och sånt. Inga problem. Så var det plötsligt dags att bjuda hem henne. Och minnas tider som flytt. Som jag förstod saken.
   Visst, jajamen. Let's rock.
   Och hem kom en liten tjej, en fransyska till råga på allt. Som inte kunde nån svenska och vars engelska var ytterst bristfällig. Och det gör det hela lite speciellt eftersom makens franska inte är något att komma till stan med. Men i drömmarnas värld, kan allting hända.
   Maken hade lagat en finfin köttgryta. Kulinariska toppnoteringar.
   Barnen var utlagda på entreprenad.
   Jag kan ju franska och såg möjligheten att få damma av den lite grann och tyckte kvällen var kanon. En helmysig tjej. Lugn och glad. Inga problem alls att förstå varför de hållit kontakt. Hon skulle åka hem till Frankrike dagen efter och skulle därför sova över hos oss. Sonen var hos pappa, så hon fick låna hans säng.
   Maken och jag gick till sängs och jag somnade snart trött av alla de franska verben som snurrat i huvudet under kvällen och som jag inte använt på närmre 10 år.
   Jag vaknade till någonstans halvvägs in under natten av underliga ljud och rörelser i sängen bredvid. Jaha. Ni kan ju gissa resten själva.
   Jag blev så paff att jag lämnade rummet och själv gick till sonens rum och la mig. Såsom ofta är fallet i drömmar agerar man ju kanske inte som man skulle gjort i vaket tillstånd.

När jag vaknade morgonen efter hade tjejen i fråga lämnat Svea för Frank och kvar sitter maken och jag vid köksbordet med var sin kopp kaffe. Jag förde nattens händelser på tal.
   Maken förklarade sakligt att hon varit ensam ett tag, att hon behövde lite närhet och att hon kände att hon kunde lita på honom att inte missförstå situationen. Så därför hade det liksom bara blivit så.
   "Jaaaa", försökte jag vädja till hans förstånd. "Men det är ju inte OK ändå, liksom."
   "Äh, häng inte upp dig på det nu. Jag hjälpte ju henne bara lite grann."
   "Ja, fast nej. Så kan man inte göra. Fattar du väl."
   "Äh, gör ingen stor affär av det här nu. Det är inget att älta. Jag gjorde henne bara en tjänst. Som jag ser det kan det närmast likställas med att bjuda på lite god mat. Eller hjälpa en kompis att flytta."
   Och där nånstans insåg jag att mina argument aldrig skulle vinna. Jag tänkte på Bob Dylans fras Am I here all alone? Är det ingen annan än jag som ser hur galet det är? På riktigt, liksom? Hallå? Hallåååå?? Det fanns inget mer att säga eller göra. Bara att vakna.  

Jag berättade för maken dagen efter om min dröm. Han skrattade. Jag skrattade. Och sen såg han näst intill skyldig ut över att han ens varit med i drömmen. För den riktige maken Sträng har ingen luddig syn på vad som är rätt och fel. Han vet vad som är att jämföras med god mat och vad som inte är att jämföras med god mat.
  Tänk på det nästa gång alla ni där ute.

Hej då och hej

Jag börjar se ljuset i tunneln. Inte bara för att det nu är mitten av februari och det faktiskt ÄR ljust både när man går upp och åker hem från jobbet. Det är också så att jag börjar skönja ett annat ljus.
   Det minsta barnet, den älskvärda lilla varelsen, har äntligen börjat ät annat än mamma. Mamma kan tacka särskilt för det. Barnet började på nyårsdagen, drygt 9 månader gammal, tänka sig att äta annat än tutte. Det var väl vänligt.
   Nu, ytterligare några veckor senare, är vanlig mat, snarare än tutte, äntligen huvudföda. Hon är snart 11 månader. Så det kan väl vara OK, tänker jag. Dags, liksom.
   Jag har ammat eller varit gravid så gott som 5,5 år i sträck. Jag tror det var 5 månaders uppehåll där nånstans i mitten. Annars har det löst av varandra. Jag tilltalas av tanken på att få ha min kropp mer ifred. Och det är det ljuset som nu äntligen blinkar till i horisonten.
   Så nu säger jag Hej Då. Till de här.

Amnings-BH:ar, för det otränade ögat. I storlek enorm. Och just därför, säger jag samtidigt Hej. Till den här.

Ring, klocka ring. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det nya, där fru Sträng som i övrigt är en stl 38, kanske ska kunna slippa köpa storlek 46 i överdelar.
   Och som alltid när man lämnar sig mål. Jösses. Vad nära det kom.

Tio minuter av ingenting

För ett par veckor sen hade jag ett filosofiskt samtal med en kollega. Högt aktad sådan dessutom. Han hade hört en föreläsning med fokus på mindfulness. Föreläsaren hade ställt publiken frågan: När gjorde du ingenting i tio minuter sist?
   Att göra inget i tio minuter är i det här fallet inte att likställa med egentid. Egentid har man för att få gjort lite vuxengrejer, typ handla. De tio minuterna av ingenting är ett tillstånd i limbo.
   Min kollega sökte i minnet och mindes då att det för honom var midsommardagen 2013, dvs drygt ett halvår sen. Kollegan berättade att han hade vaknat tidigt den morgonen och gått ut själv och satt sig på en klippa i skärgården och tittat på den tidiga morgonsolen och de myror som bodde i en spricka i berget. En lång stund hade kollegan bara suttit. Och tittat. Still. Andats. Lyssnat. Kanske var det till och med mer än tio minuter. Men så var det mer än ett halvår sen också. Så totalt sett...

Efter vårt samtal funderade jag på det för egen del. Och kan ärligt säga att jag inte minns. Någon stulen minut här och där. Men alltid medan jag har ansvar för barnen. Eller kör bil.
   Det närmsta jag kommer är för snart ett år sen på BB medan jag låg och väntade på att värkarna skulle komma igång inför sista förlossningen.
   Men jag tror inte det var tio minuter som föreläsaren hade godkänt.

Det har gått så långt att det är förknippat med ångest att inte göra något. Hela tiden. Svarar på mail när jag går på toa, passar på att ringa några samtal när jag är ute och går med lilla bebisen.Fundera över företagets bemanning medan jag borstar tänderna. Jobbar medan jag ammar.
   Att göra ingenting. Hur gör man? Här om dagen var jag nära. Jag löste bara ett sudoku på mina tio minuter. Men det är inte att göra ingenting.

Det är inte lätta saker detta. Övning ska till. Mycket övning. Jag är rädd att om jag stannar, så sjunker jag som en sten. Jag säger som Doris i Hitta Nemo: "Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma." Som en haj.
   Och så får framtiden utvisa om det gick att simma dygnets alla sekunder.