Bucket list Sträng style

Idag är huvudet fullt av mörka tankar. Det är ofta så. Tyvärr. Något som är en lika naturlig del av mig som att jag är rätt lång och har bruna ögon.
   Idag tänker jag på vad jag hade satt upp på min bucket list (för övrigt dessutom en sevärd film med Jack Nicholson och Morgan Freeman för er som inte sett den) om jag imorgon skulle få en diagnos som ger mig ett halvår kvar att leva.
   Vad skulle jag skriva på den?
   Jag har inget behov av att bestiga berg eller hoppa fallskärm. Eller ta dykcertifikat. Visst finns det en del som jag skulle vilja göra, hoppas få göra, men som ändå inte skulle upp på min lista. Vandra en del av Kungsleden. Åka bil/båt utmed norska kusten. Det finns fina tempel i Asien och Sydamerika som hade varit roligt att se. Island. Lyxkryssning i Karibien. Lära mig teckna/måla. Återuppta mitt orgelspelande. Komma i form, såväl fysisk som mental, med en yogainspirerad Pilates. Bli mer intresserad och fixa i trädgård och med heminredning.
   Många andra hade kanske känt att spendera mer tid med familj och vänner hade varit bra. Men jag kan nästan inte spendera mer tid med familjen än jag gör. Och vänner? Jag har de jag har, även om vi bara ses ett par gånger per år. Jag är en starkt utpräglad INTJ, jag funkar inte så. Jag har inte det behovet.
   Och sen har jag alltid velat lära mig sy. Idag får jag be resten av familjen att gå hemifrån om jag ska sy raksöm på en gardin. Det osar katt och jag får näst intill beställa tid hos tandläkaren innan jag är färdig. Det hade varit roligt att kunna sy sina egna kläder (nej, inte Lena Ph) eftersom jag har så knepig kroppsform och har svårt att hitta snygga kläder i butik.
   Och självklart hade jag velat vara med och gräva efter brunn med färskt vatten i Afrika, jobba med hemlösa barn i Brasilien... Stoppa handeln med människor världen över, i synnerhet då såklart handeln med barn, vilket alltid får mig att nästan kräkas när jag tänker på att det ens finns...

Men. Ingen av de sakerna hade hamnat på min bucket list. Jag har funderat och där finns egentligen bara tre saker jag kan komma på nu som jag verkligen skulle känna mig bitter över att jag inte lyckades få till medan jag levde. Håll i hatten, bit i kudden, för nu kommer det:

• Att jag inte läste mer böcker. Det finns så mycket böcker. Så många historier som jag inte hann eller prioriterade att ta del av. Sanna, påhittade, förskönade. Historier. Fantastiska och härliga.
• Att jag aldrig lyckades lära mig att slappna av och bara vara en del av nuet. Spänd som en fiolsträng större delen av tiden. Orolig, stressad. Ofta utan att veta över vad.
• Att jag aldrig lärde mig att inte ta skit. Att jag inte lärde mig bita ifrån, stå upp för mig själv. Att rakryggad bita tillbaka mot alla de dumhuvuden jag sprungit på, alla de som jag låtit topprida mig år ut och år in, alla de som med ett ord eller ett tonfall fått mig att gråta bort en kväll och tungsint fått mig att ge mig på mig själv igen och igen. Som om det alltid är jag som är skälet till allt som händer.

Där har ni det. Det är vad jag skulle ångra, vad jag skulle känna mig snuvad på. Det som liksom aldrig blev av, som aldrig blev en sanning för mig.

Tänkvärt. Kanske dags att börja göra något åt det där, så att jag, om jag får en sådan diagnos, kan skriva något roligare på min lista.     

Åldersångest. Vid Ättestupan på besök.

För ca 20 år sen fyllde min äldsta kusin 30 år. På inbjudningskortet till hennes kalas hade hon skrivit: "Ja, det är sant, E fyller tant!"
   Jag har förtsått och läst mig till att nu, på 2000-talet när alla vi i  Peter Pan-generationen annars skulle varit tanter och farbröder i 10 år... Nu är 40 det nya 30.

Så idag fyller fru Sträng 39. Låt oss luta oss tillbaka en kort stund och känna på det, smaka på det, känna in det, vältra oss i det... 39. Trettionio. Ett kort, dallrande år kvar till jämna 40.
   Vi smakar på det igen. Sköljer runt det i munnen som ett fint årgångsvin. Till en början känns smaken av solmogna jordubbar och körsbär. 39... En viss sötma. Sedan följer ett djup: en nyanserad smak av tobak och... peppar? Och kakao. Visst serru. Smakar fint till det mesta.
   Men... så plötsligt... smyger det sig in en besk smak av bittermandel. Tanninet har fått överhanden. Någonstans längst ner i gommen knyter det sig. Tungan blir sträv. De sura uppstötningarna låter inte vänta på sig. Halsbränna.
   Det smakar vedervärdigt. 365 ynkliga dagar kvar till 40. Och som jag ser det är livet över då. Jag lämnar snart gruppen "kvinnor i fertil ålder" och glider på medelålderns bananskal PANG! rakt in i klimakteriet. Övergångsåldern. Allt från en vecka till en annan. Svettbyar, vallningar, vresigt humör och hormonplåster is the new black. Åldersdiabetes. Golf (långgolf, som de inbitna blir så förtjusta när man kallar det). Dags för en liten våning nånstans på spanska solkusten dit jag måste åka för min åldersreumatism perioden oktober till april varje år och bli rödvinsalkoholist. Kanske dags redan nu att hitta en bra frisör dit jag kan gå en gång i veckan för att lägga håret. Dags att starta upp en prenumeration på någon dagstidning så jag kan ha något att vänta på när jag börjar gå upp klockan halv fem på morgonen medan jag retar mig på att grannen inte sköter sin trädgård.
   Om ett år, inte fru Sträng utan tant Sträng. Kan du höja volymen, tant hör så dåligt... Ungdomarna nuförtiden... ingen hyfs, ingen respekt för de äldre...

Ah, well. Den förnuftiga och logiska delen av mig, INTJ, inser att det dock är lika meningslöst att reta sig på att tiden går som att vara arg på vädret. Det är som att slå på vatten eller ligga i sängen och sparka sig trött.
   Så idag låtsas jag som det regnar och luktar jag på min en månad gamla bebis som just nu har sin lilla mjuka kind mot min. Inte har väl tanter egna små bebisar? Väl? Eller hur?

Nej, idag är det lite som när man spelar Monopol. Idag är jag bara på besök vid Ättestupan. Jag har minst ett halvt varv kvar innan jag hamnar där, så att säga, på riktigt.

Tom och funktionslös

Ja, man kan tycka att det är en underlig känsla att ha. En dag som denna. Äldsta dottern, 3,5 år, är magsjuk och jag ammar vår snart 4 veckor gamla bebis. Dessutom finns en 2-åring som enkelt river stället. Som tur är har maken varit hemma idag och hållit ställningarna. Man har liksom bara så många armar. Är inte octomom. Och då menar jag inte i något avseende - jag har inte burit åtta barn samtidigt och inte heller valt att göra porrkarriär. Jag har heller inte, likt en bläckfisk, 8 armar.

Det minsta barnet är vårt sista, så har vi bestämt. Det finns nu 4 barn i familjen. Vi hade inte tänkt vara kandidater till Familjen Annorlunda.
   Graviditeten var ok, men den hade sina väldigt mörka stunder. Här och där var det segt som sjutton. Och jag tänkte hela tiden - bara jag tar mig i mål, det är sista gången nu, bryt ihop och kom igen den här sista gången och sen ska jag äntligen bara få vara jag i min kropp. Jag har de senaste 5 åren haft 6 månader totalt då jag inte varit gravid eller ammat. Tre förlossningar på 3 år och 8 månader (lite 40-tal kan man tycka). Jag är trött på att inte bara få vara jag. Få komma iordning med min egen kropp. Komma i form. Köpa kläder jag gillar, inte förvisas till XL-avdelningen och vad jag kommer i där. Välja själv. Gå ut och gå. Lite sånt. Börja närma oss tiden då alla barnen sover i egna sängar. När de är ute och leker på egen hand och man kanske kan få läsa lite i en bok. Känna lukten av frihet, utan att hela tiden sitta ihop med någon liten en som är kortare än en meter. Egentid, tror jag termen är. Något exotiskt och esoteriskt om du frågar mig.
   Jag räknade dagarna till det skulle vara över, till det äntligen liksom skulle bli min tur.

Så äntligen. Med buller och bång kom hon ut, för snart 4 veckor sen. En liten varelse, precis så som de är när de anländer. Tog våra hjärtan med storm och allt det där.
   Och jag väntade på den, den där känslan av tillfredsställelse. Att nu är det över, nu är jag klar, nu har jag gjort mitt. Bra jobbat, det var kul så länge det varade och du gjorde det briljant. Spektakulärt bra, min vän. Så många och så fina att vi fått skaffa större bil. En klapp på axeln. Guldklocka, för lång och trogen tjänst såklart. Två tummar upp. Det där gjorde jag bra.

Men den kom inte. Den har inte kommit än. Tvärtom. Jag känner mig tom. Förbrukad. Funktionslös. Vad ska jag göra nu? Nu när den fasen är över? Nu när det som varit en sanning de senaste 10 åren (reproduktion is the name of the game) inte längre är sant? Jag glider liksom ur bild, ur fokus, ur gruppen "kvinnor i fertil ålder". Och det säger sig själv var man hamnar då. Bland de gamla. De ustlitna. De som inte riktigt räknas längre. De som numera bara åker utför. Inga liftsystem på den sidan kullen inte.
   Var landar man efter detta? Hur gör man? Vad ska jag nu hänga upp framtiden på?

Det kan verka underligt att tänka så. Med 4 barn kan man misstänka att framtiden är laddad med allt möjligt och riskerna att man skulle vara uttråkad och inte ha något att se fram emot... skulle vara mycket små. Det finns hur mycket som helst att ta tag i. Förstår jag när jag ser mig runt omkring på de som har barn som inte är så små som våra. Som 10-åringen vi har. Livet är såklart helt annorlunda, helt andra möjligheter, helt annat... upplägg med honom.

Men jag är inte där. Än. Hoppas jag. Jag hoppas att jag hamnar där. Annars är det ju lite som att det liksom redan är över. Som om domaren blåst av, sista halvlek är spelad och som the fat lady sings. Hon har sjungit så länge nu att hon är hes och trött. Och här står jag kvar, på ohjälplig sista plats. Förbisprungen och utklassad.
   Och det känns kanske lite fantasilöst att hamna i när man inte ens fyllt 40.

I ett obevakat ögonblick såg jag ett avsnitt Biggest Loser, senaste säsongen. Där var det en kvinna på 41 som gått upp runt 30 kilo sen hon och hennes man gick isär för några år sen. Hon sa att hon bara tyckte hon levde den veckan hon hade barnen och att hon behövde sätta upp nya mål för sig själv, något eget att se fram emot och kämpa för. För annars var det liksom över, som hon kände det. Och hon sa också att det ju kändes lite trist när hon bara är 41. Att inte ha något att hänga upp framtiden på.
   Jag behöver inte väga 130 kg för att förstå vad hon menar. För henne är vikten en del av kampen, för mig är det... en acceptans. För var jag befinner mig i tingens ordning. Just nu känner jag mig förbrukad och tom. Jag fyller ingen funktion längre. Nu är jag bara... anonym, på något sätt. För mig själv. Jag känner inte den personen som jag nu ska föreställa. Jag vet inte var hon hör hemma.

En liten röst ljuder. Jag måste återgå till amningen. Det är något jag kan, något jag vet hur jag ska förhålla mig till. En funktion jag fyller några månader till innan jag tappar fotfästet och glider ut i tomheten.

God kväll.   

Dumheter

I morse, när jag och alla de tre små tjejerna skulle iväg till skola och jobb, valde 2-åringen påpassligt att avlägsna alla kläder samt blöja och nöjt kissa på golvet i köket. Utöver detta hade hon hunnit vräka ut pusselbitar till 3 pussel på golvet. Allt medan jag ammade minsta barnet. Jag är ingen bläckfisk, kan inte ha alla samtidigt.
   Till saken hör att hon i förrgår också kränglade sig ur alla kläder samt blöja för att sedan förvånat bajsa på mattan i vardagsrummet.
   Med andra ord är jag just nu kanske inte så stolt och glad över hennes nyss upptäckta förmåga att klä av och på sig.
   Det hela resulterade i morse i en kraftigt förhöjd puls hos mig och tiden rann iväg. Som grädde på moset valde hon att sätta sig på tvären med vilka kläder hon skulle ha på sig. Inte den tröjan, inte den jackan och framförallt är alla kläder som storasyster har mycket bättre... vilket kanske storasyster inte alltid håller med om.
   Stressat fräste jag åt henne att skärpa till sig och sluta bråka.

3-åringen ville då bekräfta sin plats i tingens ordning och sa: "Jag bråkar inte mamma."
   Ett sting av dåligt samvete slog mig då, rakt i hjärtat. Varför fräser jag så åt barnen? Är inte tanken att jag ska vara vuxen, mogen och balanserad?
   "Nej, älskling, du bråkar inte. Det är lillasyster som hittar på så mycket dumheter", sa jag och klappade om 3-åringen.
   "Näää", sa hon och log sitt varma, snälla leende. "Jag hittar bara på snällheter."

Lilla barn. Det är kanske inte alltid helt sant. Men du hittar inte på så mycket... kreativa saker... som lillasyster. Det är däremot alldeles sant.

Fru Sträng och fobierna

Inte nog med att jag är en förhållandevis renrasig INTJ; jag har också ett antal fobier. Det har väl alla i och för sig. Det som skapar panisk förskräckelse för en, är ett härligt fritidsnöje för en annan. Och aldrig ska de två mötas.
   Några av mina fobier följer här:
   Jag är rädd för allt som är stort. Stora båtar t ex. Färjor. Flygplan. Liksom sånt. Nästan så att riktigt höga hus är läskiga. Allt som människan skapat som känns... liksom stort. För mångra år sen åkte jag sighseeing-tur i Göteborg med Paddan (googla om du inte känner till). Vi åkte då under en del av skrovet på bilfraktfärjan... Wallenius? Kommer inte ihåg dess namn. Men jag kommer ihåg ångesten. Fy satan, kära läsare. Jag var nära att kräkas. Kallsvettades och hade rysningar i hela kroppen. Märk väl, det är inte fråga om att jag trodde att den skulle välta över oss helt plötsligt, eller att ett flygplan skulle trilla ner från himlen. Det är bara det att grejerna är för stora för mig att ta in på något sätt.

Jag är rädd för broar. Jag hatar att åka över broar. Jag gör det och försöker att inte se det som ett hinder för att inte livet ska bli begränsat, men jag kör i mittfil om det går. Det är inte själv höjden i sig, utan det är det att om något händer, innebär en bro oftast att jag skulle drunkna. I synnerhet tänker jag mig att barnen sitter fast i sina bilstolar medan bilen sjunker till botten som en sten. Hur gör jag de där sekunderna från det att jag inser att vi är på väg ner i plurret till dess att vi är där? Knäpper loss mig själv och barnen? Vilket av barnen tar jag först? Kommer jag tvingas att välja mellan dem, eller hinner jag med alla? Ska jag öppna rutorna?

Jag har periodvis svårt för att bada, ens i bassäng. Jag har för livlig fantasi. Tom i en bassäng i ett badhus med skrikande ungar och tanter i badmössor, kan ledmotivet till Hajen plötsligt göra sig påmint i bakhuvudet och så får jag panik. Jag tänker mig att det finns hajar och - av någon underlig anledning - även vattenormar i bassängen. Jag får fruktansvärt bråttom upp.

Insekter. Så gott som alla. Jag ogillar dem. Getingar leder. Det var inte förrän jag var närmre 35 som jag började våga slå ihjäl dem. Innan det vågade jag inte ens mig så nära.

Spindlar. Fy för den lede. Är de mindre än nån centimeter så klarar jag dem ok. Men de större, de ludna. Det börjar klia under naglarna bara jag tänker på det.

Så ni kan tänka den förtvivlan som uppstod i vårt hemman när 3-åriga dottern ropade på mig med panik i rösten: "Det är en spindel härinne!!!" Av hennes tonfall att döma var den i storleken av en Grand Danois och jag skulle behöva vara tungt bestyckad för att ta den. Motorsåg av nöden krävt, för att efteråt i bästa Bad Taste-stil dela den i delar och frakta ut genom ytterdörren, ben för ben.
   Jag förstod direkt. Jag hade sett den redan igår kväll minsann och hoppades då att den skulle ha vett på att bara gömma sig. Ca 5 cm lång mellan benspetsarna.
   När 2-åringen fick syn på den fick hon panik. Hon skrek i högan sky, kunde inte röra sig och tjocka tårar rann ner för kinderna.
   Jaha. Jag skulle behöva woman up och bli hjälten. Jag som kände mig precis som 2-åringen. Jag ville sätta mig och ropa på mamma, så hon kunde lösa allt.
   Fast nu är det jag som är mamman. Och ingen annan hjälp fanns nära att få.
   Jag kände det komma. En milstolpe i min personliga utveckling. Small step for mankind, kanhända, men banne mig ett giant leap for fru Sträng.
   Med hjälp av ett reklamblad från Ellos gjorde jag ett snabbt utfall mot inkräktaren och slog ner på den med blixtens hastighet.
   Bad Taste fast på ett annat sätt. I ca 4 delar låg den nu kvar på golvet. Stendöd. Yes. För mig var det redan en bedrift som hade lyckats komma så nära (säg 20 cm?) utan att få hjärtstillestånd. Men jag måste ju få ut kadavret också, så det inte ligger och ruttnar i vår hall och drar till sig flugor.
   Medan 2-åringen till slut klökade efter att ha skrikit ut sin ångest en stund och 3-åringen vägrade komma ner från stolen hon ställt sig på som om det vore en råtta istället fick jag ta på ett annat reklamblad av styvare karaktär, lyckades hala upp alla spindeldelarna på och bar bort det och slängde ut det på utsidan. Hela tiden kröp det i kroppen och jag brottades med kallsvettiga spykänslor, magen gjorde tyst men effektiv revolt mot hela situationen. För er som inte har spindelskräck... ni har ingen aning. Det är ett trauma.

Det tog mig 5 minuter att få 2-åringen att sluta gråta. 3-åringen lugnade sig direkt på egen hand och ordningen återgick sakta till normalläget. Dock med en stor skillnad. Nu vet jag att jag kan. Precis som med getingar, kommer jag att våga nästa gång också.
   Sakta, sakta börjar jag bli mer och mer en riktig mamma. En sån som löser problem. Det är så att jag blir vimmelkantig.
  

  

Pojken och minsta systern

Här om dagen kom sonen, nu 10 år, stolt in med en av bästa kompisarna för att visa upp sin nya lillasyster, då ca 1 vecka gammal. Hon låg och sov bredvid mig på soffan under en tjock filt. Sonen smög fram tillsammans med kompisen och pekade på henne.
   "Kolla vad liten hon är!" konstaterade han.
   "Oj!!" sa kompisen.
   Jag lyfte då undan filten så att han även kunde se den lilla kroppen där den låg ihopvecklad, såsom de gör första veckorna.
   "Oj, så LITEN!!!" sa kompisen.
   "Ja", sa sonen. "Det är typ HELA hon!!"
   Skönt att han förtydligade att vi inte har ytterligare delar liggande nånstans och som vi skruvar på henne när vi visat färdigt och hugad publik lämnat rummet. Det hade känts väldigt konstigt.

Metersystemet och LCHF

Nu är bebisen ute och jag lovade mig själv för längesen att jag skulle återgå till LCHF-mat när förlossningen var avklarad, vi kommit hem och hamnat i balans.
   Balans. Ett stort ord. Kommer jag väl aldrig mer att vara i. Men så nära man nu kan komma då.

Så nu tömmer jag huset på kolhydrater. Jag frossar, vältrar mig, fullständigt hänger mig åt glass, kakor, bröd, ljus choklad, Polly, Toblerone, ostbågar, juice och läsk... Ja till och med After Eight. Allt som ligger löst. Godis jag egentligen inte ens tycker är gott. Jag har till och med gått ner mig i träsket så illa att jag här om dagen slukade minsta dotterns rester av en chokladkanin hon fick till påsk.
   Det hon inte vet har hon inte ont av. Typ.
   Jag tömmer huset, liksom laddar inför övergången. Skåp för skåp. Inget som plötsligt kan fresta.

Så tänker jag på Jeremy Clarkson (Top Gear) och hans sätt att se på metersystemet. "We're closing in on the metric system... Inch by inch."

Själv kan man säga att jag på motsvarande sätt närmar mig LCHF... Kolhydrat för kolhydrat.

Om att vara kär när man är 3 år

Dottern på 3,5 år hade ett myndigt och sakligt samtal med mig häromdagen. Hon inledde med ett:
"Mamma... du vet, ibland är pappa kär i dig."
Det är så jag också har uppfattat saken, så jag höll med. Kanske hade jag hoppats på mer än "ibland", men man kan väl inte få allt här i världen.
"Ja..." fortsatte hon. "Och ibland är jag kär i pappa."
Det fanns inte så mycket att svara på den saken. Men för att jag verkligen skulle förstå min plats i världsrankningen här, lade det lilla barnet till ett:
"Så är det" medan hon uppgivet slog ut med armarna och ryckte på axlarna. Precis som att Så är det med det, inte mycket att göra åt saken.
Som förälder finner man sig själv allt som oftast allra längst ner på prioriteringsordeningen. Tydligen är även min tid som älskad och avhållen hustru decimerad från och med nu. Men det kan jag leva med.

Eftervärkar is the new black

Jaha, så kommer då ett inlägg som är fullständigt onitressant för alla som inte någon gång fött eller planerar att föda barn. Jag är ledsen, alla ni andra, men så blir det idag.

Det har varit lite tyst här på Lyran det sista. Det beror på att jag fött barn. Som van tidigare 3-barnsmamma varav de två sista gått över tiden, tänkte jag att det här är luuuugnt. Jag kommer hinna jobba en vecka till och bli klar med det där sista. Och sen kommer jag att sitta här ett dygn med förvärkar och tycka synd om mig själv, gråta en skvätt, så att när det riktiga arbetet drar igång är jag mentalt på plats, laddad till tusen, redo, kom igen smärta, ge mig allt du har...
   Jag borde förstått att det just bara därför inte skulle bli så, den här sista gången.
   Istället gick vattnet på morgonen 3 dagar tidigt (jag vet att det slirar plusminus två veckor, tack) och det har jag heller aldrig varit med om. Och sen hände ingenting. Alls. Gick här hemma hela dagen och undrade förvirrat: vad göra? Så på eftermiddagen åkte vi ner till förlossningen för att kolla så bebisen mådde bra. Det gjorde den förvisso, men efter undersökning visade det sig att den hade bajsat i fostervattnet och därmed fick jag inte åka tillbaka hem. Märkligt. De andra gångerna fasade jag så över att de skulle skicka hem mig igen - jag menar med förvärkar och allt??!! Den här gången tänkte jag, en snabb rutinkoll så är vi tillbaka hemma innan middagen. Skönt. Så jag får komma i fas med huvudet också.
   Tji fick vi.
   Maken hämtade in väskorna från bilen och jag installerades i ett rum på förlossning i väntan på nya instruktioner.
   Jag fick veta då på kvällen att när man är omföderska som jag, startar man förlossningar lite mer lättvindigt och väntar oftast inte mer än ett dygn efter vattenavgång.
   En snabb matematisk överläggning gav då vid handen att vi skulle bli föräldrar igen dagen efter, oavsett om min egen kropp tyckte det var dags eller inte.
   Men se, min hjärna kopplade inte alls. Jag la mig för att sova, hade lite småvärkar från och till under natten, men inget märkvärdigt.
   Efter frukosten fick jag dropp. Nu var det dags, inget att spara på det här.
   Droppet fick jag vid 10 på förmiddagen. Klockan 14.18 kom vår lilla tjej ut. Det gick som tåget. Men hjärnan fattade fortfarande ingenting. Hon låg där på min mage och kikade på världen. Men hjärnan fattade ingenting alls.

Igår, när hon ändå var 5 dagar gammal, hade jag lite sammandragningar bak i ryggen. Hjärnan tänkte reflexartat: Gött! Nu kanske det är dags för förlossning!
   På något mycket märkligt sätt känner jag mig snuvad på en del av det hela. Som om jag aldrig riktigt var med, delaktig.
   Och nu sitter jag här, första dagen på min mammaledighet. De andra barnen är inlämnade på för respektive åldersgrupp lämplig pedagogisk institution och maken är på jobbet. Jaha. Mammaledig. Men det skulle ju inte jag vara förrän om någon vecka eller två. Sen, liksom. Någon annan gång. Men senare. Inte nu. Man skulle kunna dryfta det hela som att jag har svårt att landa. Så skulle man kunna säga.

Så inatt vaknade jag vi halv två. Liten bebis ville ha mat och jag slängde åt henne en tutte. Som en blixt från klar himmel kändes det plötsligt som att någon drog den stora slaktarkniven från köket rakt in i buken på högersida. Det tog några sekunder, jag försökte sitta upp istället och sen började jag hacka tänder. Tappade kontrollen fullständigt.
   Väckte maken. Kom med upp... Jag har ont. På riktigt. Installerade mig i soffan medan liten bebis fortfarande åt. Fryser, skakar, hackar tänder och har total panik.
   Ja, jag undrade om jag skulle dö. Ja, jag saknade lustgasen. Eller valfri annan drog. Vad som helst. Ringde 1177. Ringde sedan tillbaka till BB och efter tusen frågor konstaterade kvinnan där att jag sannolikt hade en eftervärk. Och att de, ju fler barn man föder, tenderar att bli alltmer smärtsamma. Maken fick rådet att ge mig två Panodil. Inne i huvudet tänkte jag: två panodil? Som att spruta vatten med vattenpistol på ett brinnande hus.
   Till slut klingade det av. Eftervärkar. Varför var det ingen som upplyste om det? Att man har sammandragningar som förvisso kan smärta rätt bra precis första dygnen, det visste jag väl om, men det här... Ärligt talat. Det var som ett återbesök på förlossningen igen, fast efter 6 dygn. Tack för det, Televerket.

Nu ska jag gå och ta en kaffe och tillbringa en stund med att titta på ett litet litet ansikte som ligger och sover i vagnen. Och jag ska titta tills jag blir yr. Jag kanske aldrig mer får möjlighet att titta riktigt länge på något så litet.