Endast tomten är vaken

Maken sover. Sonen sover. 2-åringen sover (efter att mamman väntat ut henne sittande en timme på golvet vid hennes säng).
   Men mamman, som kanske är den i hushållet som hade behövt sin skönhetssömn (låt mig få leva i tron om att det fortfarande finns hopp) mest, är vaken. Sitter framför bloggen, funderar på att flytta till soffan när jag skrivit klart... Några omgångar sura uppstötningar (livet som höggravid är... awesome! Det finns inte ens ord på svenska, så härligt är det) som smakade ostbågar picanto i kombination med en förkylning som påpassligt satt sig i övre luftvägarna, gör horisontalläge till en mindre lockande position. Maten kommer upp, men luften kommer inte ner, någon har missuppfattat.

Märkligt. Så trött som jag var sista timmen av Coens senaste A Serious Man... Hade kunnat somna gående. Men nu sitter man här. Blek, stingslig och luggsliten som Al Pacino i Insomnia.

På dagis snurrar vattkoppor. Så nu inväntar vi smitta hos de två små trollen. Lika bra att få det överstökat, tänker jag. Baksidan på det är väl att sonen, 10 år, inte haft det. Och inte maken, snart 40, heller. Det är bara jag som been there, done that och just därför enligt läkarvetenskapen not doing it again. I värsta fall slutar det kanske med att jag får hålla ställningarna för hela familjen.
   Livet är som en chokladask - man vet aldrig vad man får. Fast de flesta askar har någon slags förteckning i locket över vad de olika bitarna innehåller, så det är inte helt sant... Men man kan ju ändå låta sig bli förvånad över att det ibland verkar som att någon elak människa har bytt ut nötterna i trillingnöt och nougaten i gräddnougat till körsbär i likör och romrussin. Och då hade man ändå en plan när man sparade de bästa till sist...

Sensmoralen i denna historia är att fru Sträng är trött, bitter och uppgiven och att hon sannolikt ätit alldeles för mycket choklad sista tiden.
  Jag utmanar ödet. Sängen, här kommer jag. Låt oss chilla.