Och så sägs det att vi kvinnor är känslomässigt labila

De senaste dagarna har vi kunnat läsa olika artiklar om dödade kvinnor i Sverige under 2000-talet. Det har handlat om dessa kvinnors öden, men också inte minst ödet för de barn som lämnas kvar och som i många fall varit vittne till mordet på sina mödrar. Kanske har de till och med försökt gå emellan och rädda, men misslyckats.
   Det är ju så hemskt alltihop att man inte vet i vilken ände man ska börja ens.
   Stackars barn och stackars kvinnor och stackars alla de andra runt omkring som förlorat en viktig person.
   Det är för jävligt.
   Än mer jävligt blir det när man läser den här artikeln.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/dodadekvinnor/

Här är de uppradade, det ena ödet efter det andra. Klickar man på dem, en och en, får man upp en text att läsa om varje fall.
   I så gott som samtliga har kvinnan larmat tidigare, ibland under flera års tid. Ibland har mannen gått igenom utredningar, medicinerats och... ignorerats. Släppts ut utan uppföljning.
   Resultatet är en hel rad fruktansvärda öden. I de flesta fall har mannen valt att ta livet av sig själv också i direkt anslutning till mordet på kvinnan.

Det sägs i samhället att det är vi kvinnor som är känslomässigt trasiga, labila och på gränsen till nervsammanbrott.
   Men om inte detsamma går att säga om alla dessa män, så vet jag inte vad. Och det här är ju bara en liten liten procent av alla som mår dåligt. Som låter det gå så långt, som har det i sig att låta det ta uttryck på det här sättet. Så, vad är mörkertalet?
   Vi mår väl i stort sett lika dåligt allihop. Kom inte och skyll på att vi kvinnor är snurriga bara för att vi har hormoner som spelar oss spratt hela tiden. Män är lika knepiga.

Hur vore det om samhället istället tog hand om denna masspsykos som råder? Kom till rätta med problemet i grunden? Hjälp och stöd för trasiga människor med bakgrund som behövs bearbetas? Kanske ett samhälle med mindre press? Kanske ett samhälle med ett lugnare tempo, med mer möjlighet att känna sig hel? Vård, omsorg, uppmärksamhet? I alla åldrar...

Så tänker jag. Är det inte våldtäkter i Indien så är det hundratals mördade kvinnor i Sverige. Kan vi inte bara få vara ifred till slut, allihop. Det är allt. Vad är grejen med denna häxjakt? På vilket sätt förtjänar vi det?
   Så längde denna märkliga kvinnosyn råder, skjuter vi oss själva i knät. Den som inte fattat det, är det bara att beklaga.