Så gör vi. Det blir bra.

Jodå, så atteeee...
   Har känt mig konstig i hela kroppen sen i lördags kväll. Liksom uppblåst, matt. Jobbig bara. Illamående. Igår tog jag mig tom en Postafen för att festa till det. Trött som ett ägg hela dagen på jobbet. Inte heller en så lyckad lösning, men av två onda ting...
   Så igår kväll satt jag bort en hel kväll på aktuten på lokala orten i tron om att jag fått urinvägsinfektion. Och jajamen. Så var det. Lite urinvägsinfektion blir bra. Så gör vi.
   Jag fick då veta av läkaren att en urinvägsinfektion i värsta läget, om än sällsynt, kan dra igång en förlossning.
   Det är jag inte sugen på. Inte såhär när jag knappt är i vecka 30. 2 månader på neonatalen, nej tack. Ligg du kvar där inne, lilla vän. Några veckor till skulle jag trots allt föredra.
   Så idag är jag hemma. Sjuk. Inte något jag är direkt van vid. Hur gör man?

Stressande också. Har så mycket att göra på jobbet så jag knappt vet i vilken ände jag ska börja. Och så är jag liksom bara ganska sjuk.Inte jättesjuk. Jag har svårt att motivera läget.

Återigen. Kom ner och slåss som en man istället. Låt mig få sköta min business ifred och sluta peta med ditt osynliga vapen. Öga mot öga, annars kan vi lika gärna skita i det. Ge mig en vettig chans att försvara mig.