Med myrsteg klev jag här om dagen in i vecka 30 på denna fjärde graviditet. Jag vägde in mig i morse på kreativa 87,6 kilo, vilket innebär upp ca 13 sen start. Frågan är om jag hinner klå mitt förra rekord som ligger på 18 kilo.
Vad hände med den där lilla 9-kilosmagen som jag tänkte att jag skulle ha denna gång? Den där som några av kompisarna haft? De som är så duktiga med vad de äter... Och som jag också skulle vara denna gång. Jag hade tänkt mig en LCHF-aktig kost, med komplement av långsamma, ordentliga kolhydrater. Rågbröd. Liksom.
Men jag vet var den där 9-kilosmagen tog vägen. Den åkte med ner i kartonginsamlingen tillsammans med de tomma förpackningarna lakritspipor och Toblerone. Och i glasinsamlingen med de tomma Nutella-burkarna. Och så var det med det.
Toblerone verkar vara denna graviditets stora ledstjärna. Toblerone gör mig snäll.
Och så är det ju mitt i vintern. Så man är sådär skönt genomskinlig, närmast att jämföra med en fönsterbräda i marmor. Lila-grå, silvrig liksom.
Moby Dick, den vita valen.
Och lika mycket Nemesis. Tydligen.
Häromnatten tillbringade jag ett par timmar inne på golvet bredvid lilla 2-åringen (den uppdaterade vet varför) tills hon äntligen kom till ro och somnade om. Detta är något som börjar bli en frekvent återkommande ritual, ca 5 nätter i veckan just nu. Dålig sömn och ont i kroppen som följd. Men vad gör man inte...
Knappt hade jag lyckats rull-välta omkull mig själv på sidan och makat mig upp från golvet - en övning på ett par minuter - och haltat in till min egen säng när så 3-åringen vaknade.
Åter en rullvältning, något enklare denna gång eftersom jag befann mig lite högre upp, och så in i tjejrummet. Här gällde det att få den stora att bli tyst innan hon väckte den lilla. Moby Dick, den tålmodiga modern, satte sig på sängkanten. "Sshhh, gumman, vad är det?"
"Jag har ont i benet!" Sannolikt hade det lilla barnet legat konstigt. Sorgen var oändlig, smärtan förmodligen djup som marinergraven. Barnet grät stora tårar.
"Sshhhh", sa mamman. "Väck inte lilla syster. Det går över i benet, nu får du försöka vara tyst".
Såsom bara en 3-åring kan vara bestämd: "Jag VILL inte vara tyst! Jag VILL gråta!"
Så det blev till att lyfta upp barnet på armen och pila ut i vardagsrummet för att isolera decibelattacken en smula.
Fortfarande, med ett lugn och ett tålamod som inte kommer från moderns goda hjärta så mycket som från moderns totala resignation inför det faktum att jag aldrig mer någonsin i hela mitt liv kommer att få sova en hel natt eller någonsin känna mig ens i närheten av utvilad, inte sprunget ur ett balanserat föräldraskap utan total uppgivenhet.... "Lilla gumman, nu får du lugna ner dig."
En trumpen underläpp åkte ut på det lilla barnet. En blick svart av förakt mötte min. 3-åringen drog efter andan och sen kom det. Svaret på mitt, mot all odds, milda och kärleksfulla bemötande: "Jag vill ha PAPPA. PAPPA är snäll."
Tack. Tack för den. En höggravid, medelålders kvinna, med urinvägsinfektion och en snittsömn på ca 5 timmar per natt, som ändå i stort lyckas hantera det mesta med balanserat humör... Men nej. Det är PAPPA som är snäll. Att jag är den som är där just då, som klappar och kramar och tröstar? Nej. Inget värde. Pappa. Pappa räknas.
Mamma. Mamma kan lika gärna gå och dränka sig. Men eftersom jag är Moby Dick går inte det heller.
Moby Dick, den vita valen. Så känner jag mig. Stor och tjock och otymålig och då är det 10 veckor kvar. Hinner väl bli en vit blåval innan det är över.
Höggravida kvinnor. Känner sig som valar och troll. Men samtidigt... Det vackraste som finns? Om man ser det från ett annat håll? Som den Waclaw Wantuch, konstnär. Se själva.
Det är svårslaget. Inte en val så långt ögat når. Som vanligt antar jag att skönheten ligger i betraktarens öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar