"Mauritius? Skulle inte du till Australien?"
"Jo, vi hade bokat resa dit, men så ångrade jag mig så vi bokade av. Nu ska vi till Mauritius istället."
"Hur länge då?"
"En månad, sen får vi se."
Det är söndag förmiddag och fru Sträng hade tagit sig ut på egen hand i shoppingvärlden. Jag hade lyckats få tag i strumpor och till och med några toppar. För att vara jag, hade det gått förhållandevis smärtfritt att få tag på lite grann. I min ångest och vånda över det faktum att jag i över 4,5 år varit gravid eller ammande all tid utom sammanlagt 5 månader, gav jag mig idag ut för att köpa kläder. Gravidhjärnan fattade det något ogenomtänkta beslutet att idag, i åttonde månaden, köpa kläder som jag ska ha till hösten. Om det kommer funka då, återstår att se. Låt mig få tro att det kan funka. Ta det inte ifrån mig. Just nu har jag inte så mycket att hoppas på.
Deppigt är dock att jag var tvungen att köpa så stor storlek på skjorta för att få plats med brösten, att den var stor nog att gå och knäppa runt 8-månadersgraviditetsmagen. Åh, vad de brösten hänger löst - i så många fler bemärkelser än de är medvetna om. Kan de fetehajja.
Och förresten. Vad hände med att ha en liten pall eller liknande i provrummen? De borde räkna med att människor behöver vila ibland.
Så fick jag för mig att ta en fika. Ensam. På stan. Hur gör man?
Jag köpte en kaffe och en grov scone (ja, eller hur, skulle nog inte ens sätta sig på tvären direkt in i blodådrorna om man tog den intravenöst) med sylt av de fina människorna på Espresso House och klämde in min höggravida lekamen bakom ett bord.
Dialogen i inledningen nådde mitt öra ungefär samtidigt som jag satt mig tillrätta. Till höger om mig satt två tjejer... unga kvinnor... typ... ålder 23. Varav den ena uppenbarligen skulle till Mauritius. Den andra såg avundsjuk ut även om hon försökte dölja det. Med delad framgång.
"Hur har du sparat ihop till det?" frågade hon med lite darr på rösten. Ack, ljuva bitterhet.
"Jag har jobbat extra hos pappa på helgerna hela hösten", svarade tjej 1 ivrigt.
Fru Sträng tog en klunk kaffe och undrade stilla vad pappan kan tänkas driva för rörelse om några helgers arbete skrapar ihop en månad på Mauritius... och sen får vi se.
Tjej 2, något mer förankrad i myllan sa något i stil med: "ja, jag jobbar ju, men jag vill ha råd att flytta hemifrån..."
Olika tjejer, olika prioriteringar...
Tjej 1, den världsvana, sa: "Ja, men du bor kvar hemma nu, va? Fortsätt med det så länge du kan. Jag lovar dig. Alltså... det är så mycket du inte behöver tänka på. Ärligt talat. Bara som en sån sak som toapapper - det finns ju alltid när du bor kvar hemma. Tills man flyttar hemifrån fattar man inte hur mycket det är med sånt där. Jag menar tandborste, diskmedel... En flaska diskmedel kostar typ 50 spänn och du måste ju ha det!"
"Trodde du bodde kvar hemma också", mumlade nr 2.
"Ja, jo, men... för några månader sen fick kompisen och jag chansen att bo själva i en lägenhet i andra hand. Och jag tog den. För du vet... Alltså... Föräldrarna... man blir ju så trött på dem ibland... Alltså, jag menar, visst fick vi hålla på och plocka undan själva, men vi kunde göra det när vi kände för det utan att nån gnällde, liksom..."
Fru Sträng blev nu ännu mer nyfiken på vilken typ av rörelse fadern till nr 1 driver om dottern både kan bo själv och åka en månad till Mauritius... och sen får vi se på några helgers arbete... jag menar, en flaska diskmedel kostar ju trots allt typ 50 spänn; det får man inte glömma.
Här någonstans fick jag ögonkontakt med en man i 40-årsåldern som satt vid ett bord mittemot. Bredvid honom satt en pojke på ca 10 år. De tog en fika, hängde, snackade lite fotboll. Han tittade både vänligt, omtänksamt och medlidsamt på mig och log försiktigt. Det framgick via en nick med huvudet och en axelryckning att han också hört allt om diskmedel och Mauritius... och sen får vi se.
Ja, så är det. Jag tog en klunk kaffe till, tittade ut på det gråa februaridiset utanför och slängde en blick 15 år tillbaka i backspegeln.
Visst skulle man rädda världen? Simma med delfiner, jobba på barnhem i Indien, testa lite schysst kemi i Goa, vandra i Nepal, dyka bland vithajar, träffa excentriska människor längs Route 66... Volontärarbete. Make a difference, liksom. The world is my oyster, the sky is the limit, tänkte man.
Och kanske, kanske, hade det blivit lite mer av de där drömmarna om fadern drivit en rörelse liknande tjej nummer 1:s. Men så var nu inte fallet.
Inte för det, jag kan vara halvnöjd med det jag trots allt fick gjort de åren. Lite av varje.
Men så vips, swoooosch och så har det gått 15 år. Plötsligt är man medelålders och suktar efter lite egentid på Ica Maxi vid 20-tiden på kvällen. Som John Cleese uttryckte det:
"Svisch!"
"Vad var det?"
"Det var ditt liv."
"Jaha. Kan jag få ett till?"
"Nej".
Om drygt 33 dagar ska jag själv föda barn. För fjärde gången.
Istället för att ta dykcertifikat på Mauritius och sen får vi se, draperar vi med jämna mellanrum vardagsrummet med handdukar när vinterkräksjukan sätter in. Istället för att ens läsa prislappen på hyllan när vi köper diskmedel, funderar vi över den där läckan i taket och amorteringarna. Och just det, glöm inte att det är Öppet hus på dagis nästa vecka. När man blir gammal och allvarlig går det fort.
Det är 15 korta år mellan chocken över att någon faktiskt köper det där toapappret, att det liksom inte bara materialiseras fram av sig självt, till att man sitter där på Espresso House en dyster februariförmiddag och upplevs ruskigt medelålders av tjejerna bredvid. Förlåt, kan ni tala lite högre, tant hör inte riktigt...
Och värre ska det bli. En kollega till mig fyllde nyligen 55. Jag frågade honom om tiden. Vilka år går fortast, de mellan 25 och 40 eller de mellan 40 och 55? Han tittade på mig som om jag frågat om regnet kommer uppifrån eller nerifrån (vilket kan vara en sanning med modifikation här på västkusten, men skit i det). Mellan 40 och 55 såklart, var hans svar. Och visst upplever jag honom lite som äldre, mot bättre vetande... Och de 15 åren är tydligen ännu kortare än de 15 innan.
Och sen då? Jag som trodde att man kanske saktade ner mot slutet?
Och för 15 år sen vet jag att man själv satt där, uppfylld av sin egen framtid och de drömmar som var så mycket större än man själv någonsin skulle komma att bli och förstod att den medelålders kvinnan vid bordet bredvid överhörde lite av det vi pratade om. Hur man höjde rösten lite extra. För att understryka. För, eller hur, handen på hjärtat, den där kvinnan var ju född nånstans på 1800-talet, innan det ens fanns flygplan, stackars människan, låt henne få njuta av min verklighet en stund, det kan jag bjuda på...
Inte tänkte man kanske så mycket på att den kvinnan, t ex, åkt fast för polisen i Ryssland när hon åkte svarttaxi hem ifrån ett rave... Nejdå. Toalett på gården var det mest spännande som hänt.
För sådan är ungdomen. Blind, självupptagen, underbar och livsfarlig - fascinerande att så många överlever den när allt kommer omkring.
Jag tog ett djupt andetag, en tugga till på min grova (dra den om älgen också) scone, en zip kaffe och la plötsligt märke till att de fina människorna på Espresso House bjöd på Beatles och While My Guitar Gently Weeps i högtalarna. Ni vet, sån där musik som vi medelålders uppskattar... Inte sån där ompa-ompa de spelar på uteställena på Mauritius.
När de sista sköna gitarrtonerna klingade ut, reste sig fru Sträng. Dags att ta sig tillbaka till verkligheten. Näsdroppar, självtest mot glutenintolerans och en amnings-BH stod i tur på agendan. Livet. Där har du det. Varken mer eller mindre än så. Lev det medan du har det. Don't take it too seriously; you won't get out alive.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar