När det är vardag och förskoledags, är det lagom att vi går upp vid halv sju. Barnen brukar dela den uppfattningen i stort.
På helgerna är de dock av helt annan uppfattning. Idag väckte de mig halv sex. Eller hur. En lördag morgon som börjar redan klockan halv sex blir ju så okristligt lång att klockorna stannar. Hela dagen blir lång. De är egentligen för trötta för att tycka någonting är bra. Hela dagen. Kanon. Genomgriniga ungar. Bring it.
Det passar väl alldeles utmärkt med tanke på att jag redan nu på morgonen egentligen är tröttare än de två tillsammans kommer att vara ikväll.
Igår ringde läkaren för uppföljning och han sjukskrev mig utan vidare en hel vecka till. En hel vecka efter att antibiotikan är slut. I dagens Sverige trodde jag inte ens sånt gjordes. Idag är det ju nästan inte ens laga förfall att få bli sjukskriven med eget dödsfall.
Så att jag känner mig fullständigt borta, rent trötthetsmässigt, ska jag väl inte vara förvånad över.
Så, kära små barnen. Tänk vad mamma hade uppskattat att ni inte vaknade tidigare än på vardagarna. Ge mig i alla fall det.
Tänk vad mamma hade kunnat tillfriskna lite bättre om ni sov till halv sju åtminstone.
Och sdå, ändå, när jag väl är uppe med er, tänk om ni fann i era små hjärtan att låta mig vara ifred lite grann. Så jag får lite andrum, om jag nu inte får sova. Åtminstone det. Lite utrymme kring min fysiska person, så att jag t ex, till äventyrs, kanske skulle kunna vända mig om utan att gå in i någon av er.
Jag är dessutom tjock, som en stor val, med ert lilla syskon därinne. Jag hade behövt liksom... plats.
Ska vi säga så, då? Schysst.
Och grisar flyger och pratar kinesiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar