Hong Kong, lunginflammation och... gissa den tredje

Den uppdaterade här på Lyran vet att fru Sträng har sovit bristfälligt de senaste 10 åren. Den uppdaterade vet också att fru Sträng har 3 barn och är skapligt höggravid med det fjärde. Det kommer att ha blivit 3 graviditeter på drygt 4,5 år.
   Man kan också ha läst sig till att fru Sträng har eget företag med lite anställda och grejer och att det startats upp precis samtidigt som den här sista bebisen startats upp, alltså fortfarande lite snurr med vad som skulle kunna anses vara en mer lagom arbetsbelastning och så.
   Den uppdaterade vet också att fru Sträng är enveten. Att fru Sträng tycker sig vara en superhjälte. Som ska orka och kunna allt under vaken tid och dessutom sen orka gå rond efter rond mot envetna tvååringar nattetid. Sömn? Larvigt. Jag tål och kan och orkar allt. Bring it.

Tydligen funkar det inte riktigt så, har nu fru Sträng blivit varse. Återigen, den påläste minns att jag åkte ambulans till sjukhuset för en vecka sen för att luftrören satte igen sig. Otervligt. Sen kunde man ju tro att allt därefter skulle återställas till det normala. Liksom.
  Men så var det inte.
  I lördags sökte jag akuten igen, trassel med andningen och allmänt utslagen och trött, efter två veckors förkylning. Man ledsnar ju där nånstans.
   Eftersom jag har magen i vädret är det begränsat vad de kan hjälpa till med på en vårdcentral så. Jag fick kortisontabletter och inhalation (skapligt schysst bong de kom med, ska sägas) helt utan effekt. Läkaren skrev då remiss till KK på Östra för vidare hantering.
   Där blev det undersökning av bebis så att den var ok, sen lungröntgen och sen helt enkelt inskrivning på infektionsklinik. Underligt ställe. Man är liksom en leprakoloni het på egen hand. De som pysslar om en kommer in med munskydd, förkläden och handskar. Fantastiska människor.
   Efter en del stick och mätningar misstänktes influensa och maken skickades iväg hem medan jag i feberyra installerade mig i sängen.
   Kanske inte vad jag hade tänkt när jag önskade mig lite egentid. Men man får ta vad som ges.

Det blev söndag, 39 graders feber, förvärkar och ångest. Kan man överhuvudtaget föda barn så sjuk? Får man inte hjärtattack och dör då? Jag vet ju vilket jobb som ska till när en liten ska ut. Inte hade jag kunnat det... med syresättningsproblem och feberfrossa.

Provsvaren visade till slut Hong Kong-influensa. Ni vet, som på 60-talet. Låter kanske exotiskt och spännande. Men det är det inte. Det är tydligen samma gamla virus som fortfarande snurrar och ger influensa, typ A. Fast jag tycker det låter roligare. Låt mig få ha det. För inget annat i det här har varit särskilt roligt.
   Så influensamedicin, dropp med extra mineraler under hela söndagen. Bara att vänta. Finns inga mediciner att ge mot influensa. Ok. Bara det går över. Absolut ska det vända nu, säger läkarna. På söndag kväll kommer istället en febertopp som närmast liknar Babels torn i höjd innan den till slut kollapsar... Nåt bra febernedsättande får jag inte då det är farligt för bebisen. Och jag är dålig på att ha feber, mina vänner, kanske en av de absolut sämsta. Frossa, ångest, skakningar, kramper och oceaner av tårar... Och hosta, kära ni, hosta. Efter två veckors hostande utan magmuskler som hjälper till. Det känns som att det brinner i magen vid varje harkling.
   Till slut backar den och jag halvslumrar mig igenom en riktigt dålig natt, knappt kontaktbar.

Dagen efter är inte läkaren nöjd alls. Ny febertopp så här långt in i förloppet? Nja, kan det vara nåt annat månne? Det blir nya stick, i det här läget är jag mer eller mindre perforerad och det gör ont bara man rör mig. Det tas prover högt och lågt. Sänkan pekar på 200. Ah, en bakterie dessutom. Varför inte? När vi ändå är igång, tänker jag?
   Bredspektraantibiotika intravenöst 4 ggr/dygn med start måndag lunch. Måndag kväll härjar febern fritt och ledigt och jag bara gråter, har aldrig känt mig så sjuk i hela mitt liv. Och förvärkarna ökar i frekvens och intensitet för varje grad febern går upp, vilken bra idé...
  Men jag får nån hostmedicin som slår ut mig och till slut somnar jag. Sittande. Precis så som det varit sista två veckorna. Och när jag vaknar på tisdag morgon känner jag plötsligt igen mig själv lite grann. Jag orkar tom läsa lite grann då.
   Sänkan visar på 310. Jag blir informerad om att den släpar 12-24 timmar och att värdet 310 speglar hur jag mådde dagen innan. Vad jag förstår är 310 högt. Inte konstigt att jag varit utslagen och beredd att ge upp alltihop.
   Under tisdagen piggnar jag till. Känner igen mig. Hjärnan börjar funka igen. De vill att jag ligger kvar ändå ett dygn till för att se att det verkligen biter.

Så efter 4 dygn på infektionskliniken på Östra fick jag så åka hem igen igår. Till den envetna 2-åringen och den pladdriga 3-åringen. Till en överfull säng där ingen människa egentligen får plats att sova. Till kvällsgnälliga tjejer som bråkar med varandra.
   Och inget gör en så glad. Märkligt.

Redan förra gången jag var på sjukhuset, hoppades jag att jag skulle komma hem med något roligare än ett recept när jag besökte sjukhus nästa gång. Det visade sig inte alls hålla. Vågar man hoppas på det den här gången tro? För nu är det bara 6 veckor kvar tills bebisen är planerad. Jag måste bli frisk innan.

Sjukhussängarna är smala, men jag hoppas ändå nu att nästa gång jag ligger i en, så ligger jag där inte själv. Utan att jag då gladeligen delar utrymmet med ett litet ansikte, små händer och små fötter och den där doften, bättre än allt knark i hela världen. För nu får det vara slut på de här dumheterna.

Men, ni som kan er Galenskaparna (fru Sträng har en nästan sjuklig relation till Galenskaparna och kan nästan Himla många fina program utantill, det är min autism, beyond my control), minns att man måste ha en tredje för att få en full soffa. Honken, Tomten och Louis Pasteur. Hitler, Jesus och just det, gissa den tredje... Jag tänker Hong Kong, lunginflammation och... gissa den tredje?
   Redan när de tog prov på mig på lördagen, då jag var piggare än jag var sen, frågade jag om de inte kunde kolla om jag hade lupus.
   För det kollar de alltid på alla som hamnar på Dr Houses diagnosavdelning. Lupus. Kanske ser jag för mycket på TV ibland. Ok. Lupus.

Fru Sträng är glad att det inte blev någon full soffa den här gången. Om man inte anser graviditeten vara den tredje åkomman, på sitt lilla sätt.