Jajamen. Jodå så att... och sen då så att... Och bilen går bra?
Vi försöker införa nya sovrutiner för det minsta barnet (läs: sova i egen säng; så här när hon snart är 1,5 år hade det varit najs att kunna nojsa lite med maken lite oftare, liksom sådär lite okynnes). Detta innebär för vår del att man sätter sig tillrätta på golvet inom synhåll för det lilla barnet och väntar tills hon somnat. Det brukar handla om en 15-20 minuter sådär. Inget bråk. Lugnt och fint (att hon sen har en tendens att vakna igen efter ca 40 minuter och att vi då inte riktigt än har fått kläm på hur vi hanterar den situationen för allas bästa, det struntar vi i för nu).
Det är lika bra att bunkra upp med nåt att göra den stunden. Rumble, frågefeud, blogginlägg... jobba en stund... det finns mycket att välja på.
Så det har hänt något fantastiskt. Fru Sträng har startat igång en bok. Det var längesen nu. Förra året flöt det på rätt bra under våren med hela True Blood-serien (fart och fläkt, lättsmält äventyrsupplägg med en touch av chick litt av den mildare sorten), men sen har det varit trögt. Jag idisslade mig igenom Shantaram och klämde fransk litteratur på pulsen (Igelkottens Elegans och Lyckan är en sällsam fågel) lite grann under hösten, men fick liksom inget flyt i det.
Och nu under våren har det varit eländigt kört. Vilket säger mig en del om mig själv. När jag mår bra läser jag (mycket energi och nyfikenhet). När jag mår väldigt dåligt läser jag (flykt medan jag omedvetet smider planer för hur jag ska ta mig ur det). När jag inte läser, mår jag följaktligen lite mitt emellan. Det är då jag sliter på mig själv. För det är då jag inte kan koncentrera mig, inte kan sitta still, vankar av och an och inte kan slappna av.
Men nu har jag alltså börjat läsa. Valet föll på den bok som låg framme mitt i det tetris vi ägnat oss åt här hemma när vi flyttat runt mellan sovrummen medan vi renoverat. En bok som inte låg i bokhyllan och därför inte kom med i de påsar av böcker som packats ner i väntan på ett nytt rum att bo i. Det blev Alla Själars Natt av Deborah Harkness. Såhär 100 sidor in i den kan man väl säga att det nog påminner lite om True Blood-serien. Fast utan charmen. Men det är långt kvar, så det kan väl vända.
Det började så lite oskyldigt... men sen vet ni... var det som att öppna Pandoras Box. Jag gillar att läsa. Jag skulle kunna bo i en bokhandel. Det är som knark att gå in i en. Man vrider och vänder på böcker, läser baksidan, tjuvläser nån sida mitt i för att få känsla för språkbruket... Bara en bok till, ska bara kolla lite, bara pyttelite... Bara en till... Och den här... Och vips så har det gått en timme utan att man märkte vad som hände. Naipaul, den gamle Nobelpristagaren, sa en gång i en intervju att man skulle behöva leva tre liv: ett att läsa, ett att skriva och ett att leva. Jag är böjd att hålla med. Även om jag själv inte fastnat särskilt för hans böcker...
Så igår, innan jag riktigt förstod vad som hände, hade jag skickat efter fyra böcker från de fina människorna på Adlibris. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag menar... ???? När ska jag ha tid att läsa dem? Ska de bara läggas uppe på den där högen av de andra 60 böckerna som finns här hemma som jag också vill läsa? Och när ska det ske? När barnen flyttat hemifrån och jag brutit knät och är gipsad upp till höften i 6 månader?
Typ.
Och till råga på allt, precis medan jag skrivit detta inlägg, fann det lilla barnet det lämpligt att somna i soffan, alldeles av sig självt. Kvällens läsestund på 15 minuter försvann samtidigt som jag förberedde mig mentalt på denna korta, men ack så underbara, stund av tystnad och dämpad belysning den innebär...
Tja. Well. Det får jag ta igen imorgon. Ha en skön kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar