Cykelbyxor från 1998

Inget ont utan något gott. Efter flera veckors 3D-tetris-spelande här hemma där vi möblerat om i och mellan tre sovrum så gott som dagligen, kan vi nu äntligen dela upp saker i materialslag. Småtjejer såväl som småtjejgrejer i småtjejrummet. Killgrejer och kille i killrummet. Mammaochpappagrejer i mammaochpapparummet.
   Så långt allt väl.
   Men under sådan flytt faller det ju sig naturligt att också röja bland saker i samband med att det flyttas mellan garderober, lådor och skåp. Trots att jag flyttat 3 gånger på de senaste 4 åren och jag osentimentalt har slängt och slängt varje gång, fanns det ett och annat som lyckats gömma sig undan rensningarna.
   Exempelvis ett par cykelbyxor från den tiden då jag trodde att spinning skulle bli min framtida frälsning. 1998. Om inte framtiden nått mig på 14 år och 3 barn, så kan man nog tänka sig att spinning inte var min melodi. Och även om min brors 40-årskris tagit sig uttryck i ett mycket ambitiöst försök till Vätternrundan, tror jag inte det kommer ta sig samma uttryck för mig.
   Jag hittade också BH:ar från de senaste 4 åren. De var i 8 olika storlekar, varav ingen passar idag. Jag ska operera brösten när jag fyller 40, sån är min kris, den har jag till och med schemalagt. Sisådär en 5 storlekar ner. Det ska bli najs. Och för er därute som anser det vara en lyxoperation, en skönhetsoperation som jag själv får bekosta, kan jag bara säga: Gå till en BH-affär, köp dig en BH i storleken 75 J eller 75 K och fyll kuporna med vattenfyllda ballonger och ha den på dig dygnet runt en vecka; prova kläder, vistas bland folk (gärna nu sommartid med linne och så), sov och testa en löprunda eller annat valfritt träningspass. Sen kan vi snacka.
 
Men en och annan glad överraskning fanns också. Sist jag röjde i garderoberna var i september förra året då det var dags att lägga undan amningskläder och gravidkläder. Full av tilltro gick jag då igenom mina "vanliga" kläder och hade nog inom mig närt ett hopp om att jag kanske kunde ha åtminstone en del av dem... Men icke. Kläderna fick då delas upp i 3 högar. En jag kunde ha (kostade skjortan, bokstavligt såväl som bildligt eftersom det var både två och tre storlekar större en de jag haft tidigare); en jag borde kunna ha när jag gått ner en 6-7 kilo samt de kläder som nog mest är att betraktas som något lika nostalgifyllt som en skolkatalog från högstadiet. Man kan titta på det, man kan veta att man varit med om det, men det kommer aldrig mer att vara verklighet.
   Förra röjningen inträffade ungefär samtidigt som vi började äta LCHF här hemma. Håglös och modstulen skaffade jag undan klädeskategori nummer två, vårdade ett litet hopp inne i hjärtat att LCHF, likt spinning en gång i tiden, istället skulle vara min framtids frälsning och att jag på någon månad eller två åter skulle kunna ha dem. Men nej. Första två månaderna hände precis ingenting och där glömdes klädeskategori två helt av.
   Nu, 10 månader in på LCHF-resan har jag gått ner de där kritiska 7 kilona och därmed, visade det sig, kommer jag nu i större delen av klädeskategori två.
   Sitter kanske inte lika snyggt som då. Men det går att ha. Man får vara glad för det lilla, sa pigan som satte sig på nappen.

Men, nu är det inte bara jag som byter storlekar som andra byter skjortor; vi har även två små tjejer som ständigt behövs storleksuppdateras. Och det är nästa projekt. Önska mig lycka till. Jag ska ta något smärtstillande och sen en stor grogg (virtuell, för er som inte känner mig IRL och vet att jag inte dricker grogg). Och sen skrida till verket. Prova kläder på barn som inte alls tycker det är kul efter ett litet tag. Och själv har jag sen någon månad tillbaka åter fått en tennisarm-revival. Kombinationen är inte självklart lyckad.

Skam den som ger sig.