Fru Sträng gillar inte Jackson Pollock

Man hör talas om livspusslet. Det är ett evigt tjat om livspusslet. Särskilt när man har barn och gärna då någon/några av dem är i "skjutsåldern". Det är härligt, aldrig en sekund som passerar i stillhet...??
   Självklart pusslas det febrilt även hos familjen Sträng. Vi pusslar och pusslar, försöker fördela mamma-/pappaledighet, semesterdagar, komptimmar, resabortjobb, magsjukor och annan allmän logistik efter bästa förmåga.

När allt lirar på fint och man hittar alla bitar och sitter och småskrattar tillsammans medan man i lugn och ro har möjlighet att se noga på kartongen för att hitta bitarnas plats... då ser bilden ut så här:

Lite lagom. Sisådär en 300 bitar. En tydlig bild man lätt får överblick över. Inte alltför många bitar i samma färg. Härligt ljus en sensommarkväll. Folktomt. En man som i allsköns ro pysslar om sitt företag. Lugnt och fint...

Sen, ibland, kan det tajta till sig lite. Vi hoppar upp ett pinnhåll på stegen, skruvar åt skruvarna ett varv till. Det blir ett 750-bitarspussel med motivet:

Jag är ingen seglingsmänniska direkt och det blir plötsligt väldigt många blå bitar att hålla ordning på och hitta rätt plats för... Men det är en oerhört vacker bild, härligt ljus, lugnt och skönt. Himmel och hav. Frisk luft. Vind i seglen, en frisk fläkt en tidig sommardag. Man har fortfarande lite koll på läget. Livet är fortfarande gott. Vi varvar ner med en kaffe efter väl uträttat förvärv. 

Så kan det ibland hetta till lite extra. Skruvarna blir tumskruvar och trycket är klart kännbart. Bilden blir en smula mer förvirrande. Man förstår liksom inte riktigt. Vad är det egentligen som händer här? Det är lite svårare att få tiden att räcka till och saker verkar lite... udda, knepiga, ur skärpa. Lösningarna/motiven är inte längre enkla och självklara. Det blir helt enkelt ett 1000-bitars:

Tillvaron blir lite Dalì-esque (låt mig få tro att jag kan något om konst, ta det inte ifrån mig...) och tiden blir warpad. Man kan förvisso fortfarande konsultera bilden på kartongens framsida, men man kommer aldrig riktigt förstå vad den föreställer. Liksom lite:

Men färgerna är fina, formerna vackra och man kan ändå gilla det. Finna glädje och flyta på, även om man inte riktigt är helt med. Ibland kommer man undan med blotta förskräckelsen. Bilden är abstrakt, proportionerna vansinniga, men ögat vilar ändå på något konstigt sätt med ro och hjärnan utforskar och funderar för att förstå, för att lista ut hur det hänger ihop, budskapet, nyckeln. Man lyckas inte alltid, men pusslet blir klart till slut. 

Så är det oftast här hemma hos familjen Sträng. Lite Hopper eller lite Dalí. Typ. Änna.

   Men på senare tid har något helt annat hänt. De senaste veckorna har inte alls varit rofyllda bilder med härliga färger och sommarljus. Inga vare sig tydliga eller abstrakta motiv som går att skönja. Den senaste tiden har livspusslet varit ett 3000-bitars Jackson Pollock. 

  

Som dessutom måste pusslas under tidspress. För varje bit fel blir det prygel, tjära och fjädrar och sen gatlopp genom staden. Ingen bild, inget mönster går att urskilja, alla bitar ser likadana ut och jag gillar inte en här typen av konst. Färgerna och formerna är fula, dystra och deprimerande. Jag blir stressad, mår illa och bilden väller över mig som en tsunami, fångar mig och äter upp mig. Och med bara en liten liten 3000-delsbit per gång att titta på är det omöjligt att få överblick över bilden i stort. Det är hopplöst. Det kommer aldrig att bli färdigt. 

   Jag avskyr den här typen av konst med ett kallt, dovt, isande hat. Den som gjorde den till ett pussel har en gen i rakt nedstigande led från den Onde, Hin Håle.

Fru Sträng längtar efter sin Hopper och sin Dalí. Kom tillbaka; allt är förlåtet. Jag hoppas att sommaren kommer till slut med sitt härliga kvällsljus och att semestern ger tid åt att njuta av vackra bilder i den vackra verkligheten. 

Jackson Pollock, jag är ledsen, men den här perioden av ditt konstnärsskap kan du stoppa upp där du är som högst när du plockar blåbär. Jag tänker inte pussla färdigt. Jag tänker slänga varenda bit i blöjpåsen och låta barnen äta upp kartongen. Bara så du vet.