Bra eller dålig kritik?

Tänk dig att du utför en arbetsuppgift som du våndas gruvligt över. Som du har lite ont i magen inför. Men du gör den och du tycker att du får till ett skapligt resultat. Inget över sig direkt, men ändå ok liksom, eftersom du är lååååångt utanför din comfort zone. Du får följande kommentar efteråt:

"Tja, det var ju inte dåligt, men det var inte heller bra. Det var precis så som du kunde göra det, varken mer eller mindre."

Ska man bli glad, ledsen, eller bara skita i det?

Normalt sett Strängt opolitisk, men det här...

... det här är bra skit.

Klicka in dig på följande facebooksida:

A Girl's Guide to Taking Over the World

Nedan följer några smakprov:

“The thing women have yet to learn is nobody gives you power. You just take it.” Roseanne Barr

Tack. Vem du/ni än är som ligger bakom. I like it.

Pojken och sånt som är gott

I morse när jag skulle åka och lämna sonen på skolan, behövde vi skrapa rutorna på bilen. Sonen sköter då skrapande av de två sidorutorna på passagerarsidan medan jag skrapar resten.
   I sedvanlig ordning startade jag bilen innan skrapandet påbörjades, satte på fläkten och... ja, ni vet...
   Sonen skrapade sina rutor medan han funderade. Så plötsligt: "Mamma, jag tycker det luktar bil. Det luktar gott."
   "Tja," svarade jag, "inte så konstigt det luktar bil, eftersom det luktar avgaser. Fast om det luktar så gott, vet jag väl inte..."
   "Nja," sa sonen, "det är inte det jag tänker på. Jag tycker att det luktar bensinsstation. Och på bensinstationer finns det en kiosk. Och i kiosken säljer de choklad. Och choklad är gott."

Eftersom sådana tankegångar måste förevigas, gjorde jag en snabb notis i telefonen när vi satte oss i bilen, så jag inte skulle glömma av dem. Sonen tittade nyfiket på. "Vad skriver du?" undrade han hängandes över axeln.
   "Jag skriver ner vad du just sa," svarade jag. "Jag vill komma ihåg såna här saker du sagt. En gång när du själv blir vuxen kommer du förstå att väldigt mycket av det du säger är fint." Sånt pinsamt och vist som bara en mor skulle säga, liksom. Och jag fortsatte på samma, enligt sonens himlande ögon,  outhärdligt pinsamma spår: "Du är en fin kille, vet du. Den finaste. Jag är så glad att jag har en sån fin kille."
   Vi backade ut från parkeringen och rullade så sakta iväg mot skolan i den klara vintermorgonen.
   Sonens rättvisepatos är starkt; man får inte under några omständigheter bara nämna ett av sina tre barn när det gäller fina saker, och han var snabb med att lägga till: "Ja, men lilla A och lilla V är också fina".
   "Ja, det är väl klart. Alla ni tre är de finaste. Ni gör mig lycklig varje dag bara genom att vara det ni är. Jag känner mig så rik för att jag har er."
   "Inte rik på pengar, utan liksom rik på annat," sa sonen lite filosofiskt.
   "Precis," sa jag. "Rik på pengar är jag inte, men jag är stormrik på det andra. Rik på kärlek och värme och på att det finns så många i min närhet som bara är... goa, liksom. Rik på värme."
    "Menar du som i värmen från en öppen spis när man är kall om händerna?" sa sonen och gnuggade händerna framför en imaginär eldstad. "Menar du som värmen i en kopp varm choklad med marshmallows i när man har varit ute hela dagen och blivit kall liksom även inuti?"
   Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen. Sonen är snart nio, håller på att bli stor alldeles redan. Och så mysig och så fundersam. Med ett hjärta av guld. Han satte fingret precis på det, precis på kornet.
   "Exakt en sån värme menar jag,"sa jag och blinkade bort en tår i ögonvrån.

Tack, min son, tack för de fina orden. Du anar inte hur mycket.
   Jag ska vara mammaledig den här veckan då pappan är bortrest på jobb. Jag ska mysa så vid min öppna spis, dricka så mycket varm choklad hela dagarna så att jag aldrig mer kan bli kall liksom inuti. Om ni hajjar. Jag ska börja med en gång.

Sträng tycker till om löss

Om löss tycker jag inte.

La Chypre, dix points

Min älskade mamma fyllde 65 för 3 veckor sen. Här hemma hade vi grubblat länge och väl kring vad vi skulle ge henne i present. Vad ger man en kvinna som har allt? Vad ger man en kvinna som betyder allt?  Hon finns alltid där; hon har våra barn jättemycket. Utan henne fungerar inte våra liv.
   Vad ger man en sådan kvinna?

Vi funderade och funderade och till slut stod det klart. Så enkelt det var när man väl hade kommit på det. En veckas solsemester tillsammans med oss.
   Kanske lite förmätet att tro att någon vill umgås med hela vår vimsiga familj i en hel vecka, men vi inbillar oss att hon vill det. Win win. För visst räknar vi väl med att hon har barnen någon kväll eller två, så att maken och jag får lite av den eftertraktade, förgängliga, flyktiga, abstrakta skatten-i-slutet-av-regnbågen: egen tid. Att vi, precis som Fantomen, för en kort stund ska kunna lämna barndjungeln och gå på stadens gator som vanliga människor...

Så kom man då till nästa punkt på schemat (I-landsbekymmer, det är jag väl medveten om), vart ska denna resa gå? Vi vill åka nån gång under tiden oktober-februari för att ha ihjäl en del av vintern. Vi vill att det ska vara varmt, men inte för varmt. Inte för långt att flyga med alla barnen. Många soltimmar. Varmt i vattnet. Inte för varmt på nätterna.
   Japp, hard to please, high maintenance, där har du oss.

Grekland? Nja, inte säsong längre, lite väl kyligt... La Grèce, six points.
   Kanarieöarna? 7 soltimmar per dag den perioden? Nej, för lite. För lång flygresa. Les Canaries, quatre points.
   Egypten? Lite för lång flygtid, lite för dyrt, och varför åka dit när vi inte kommer kunna åka till pyramiderna ändå; barnen är för små för att ha någon glädje av det... L'Egypte, deux points.
   Turkiet? Been there, done that. Bristande fantasi att åka igen. La Turquie, deux points.
   Alla de exotiska ställena, Aruba, Maldiverna, Bali, Thailand, Mexico... Ja, eller hur. För vilka pengar då? Känns ju som att sparkontot dräneras bara man öppnar hemsidan och tittar på bilderna. Och med den flygtiden vill jag ha barnflicka med också. Les endroits exotiques, pas possible.
   Mallorca? För kallt den perioden. Det är värme på riktigt vi vill åt. Mallorca, deux points.
   Så dök det upp en bubblare: Cypern. Kanon. Varmt och gott i oktober. Inte alltför långt att flyga. La Chypre, dix points. Så därmed var saken klar: resa bokad i oktober till Cypern för 3 vuxna och 3 barn, med rymligt och fint boende.
   Visst, det kostar. Men vaddå, vi har slitit hårt för de pengarna och jag kan egentligen inte tänka mig så mycket annat vettigt att lägga dem på. Annat än att ha det riktigt bra. På semestern. Att spendera tid tillsammans med dem som står mig närmst och som jag älskar.
   En investering i ett minne att glädjas åt resten av livet. Det är det jag vill lägga pengarna på. Det enda rätta. Les mémoires joyeux, douze points.

LCHF 5 månader

Kampen går vidare. Eller ja, kamp och kamp. Jag fortsätter äta god mat, nötter och mörk choklad och dricka rött vin. Så mycket kamp vet jag inte om det är...
   Det är 5 månader sen jag slutade amma och totalen är 6 kilo ner sen dess. Visst försöker jag komma ut på en promenad så ofta jag kan och ett kort pass Pilates hade varit najs att få till lite oftare, men sammanlagt blir det sällan mer än 2 timmar i veckan av fysisk ansträngning... på det sättet i alla fall. Så man kan inte direkt säga att jag tränar mig i form.
   Men 6 kilo ner. 5 cm mindre i midjan. Sakta men säkert. Visst hade man önskat att man tjohooo från en vecka till annan var sitt gymnasiejag, men sådan är nu inte världen beskaffad.
   Det är 6 kilo kvar till målvikt. Alltså ca ett halvår till om det fortsätter i den här takten. Det blir kanon.

 

Yoda, alltid uppdaterat och modernt

Såhär på fredag eftermiddag bjuder jag på lite kloka ord från allas vår mästare, Yoda. Ständigt aktuella tankar, det är. 


“Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering.”


“Ohhh. Great warrior. Wars not make one great.”


"Do or do not. There is no try."


Word.

Ironiskt 2

Mamman hackar lök. Dottern, två år gammal, släpar fram sin pall och ställer sig bredvid. Tittar nyfiket. En liten hand närmar sig skärbrädan.
  "Vad är det då?"
   "Akta dig hjärtat. så du inte skär dig."
   "Vad är det då? Jag smaka."
   "Det är lök, men akta fingrarna, kniven är vass."
Mamman hackar vidare. Den lilla handen gör utfall igen. Mamman flyttar sig en bit bort. Det lilla barnet flyttar pallen och kommer efter.
   "Lilla vän, kniven är jättevass, du får akta händerna, inte vara nära och röra," säger mamman.
Löken är lite hal. Mamman slinter. Och begraver kniven i vänster pekfingertopp. Japp. Det var sant. Kniven är vass.
   Mamman får ställa allt utom räckhåll och springa efter plåster. Det blir Muminplåster. Ett gult och ett grönt i nåt omlottmönster.
   Då vill dottern också ha plåster. "Jag åsså ont. Där." Och håller fram en liten fingertopp.
   Lila blir plåstret hon får. Alla regnbågens färger.

Ironiskt

Idag på väg till jobbet passerade jag resterna av vad som var en mindre olycka. Bilen som stod där i vägrenen, hade inte några större skador, så man kan tänka att det nog hade avlöpt väl för alla passagerare. Alltid två tummar upp för sånt.
   Det som gjorde att Sträng ändå la det hela på minnet var att registreringsskylten på bilen i fråga hade bokstäverna ONT (såklart följt av tre siffror som jag i dagsläget varken kan eller vill komma ihåg, eftersom det dessutom är helt oviktigt). Ja.

Dags att packa ihop

Mår fruktansvärt dåligt. Det ser ut som att det ska behöva bli mycket sämre innan det blir bättre. Tja, well, vad är nytt under solen?

Tom Waits, kunde inte sagt det bättre själv

Eller, som den gode Tom Waits så klokt sagt:

"I'd rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy."



Word.

Energiteori

På senare tid har jag haft anledning att reflektera ingående över de olika saker jag plockat upp från alla mina terapitimmar, föreläsningar och annat jag varit på under senare år.
  En sak som idag upptar mina funderingar är något som kom mig till livs når jag pratade med en konfliktlösare för några år sen. Han berättade då i stora drag och sen har jag fått det förklarat och utvecklat för mig vid flera tillfällen efter det, bl a gick jag under flera år hos en gestaltterapeut som också återkom till det hela. Nu kommer jag inte ihåg alla termer och så, så för er därute som har örnkoll på saker och ting och tycker att allt ska kallas vid rätt namn, kan ni ta era petimetertendenser och gå nån annanstans. Skit i vad det heter för nu och fatta grejen istället. Allt du gör funkar enligt nedan, kalla det vad du vill.

Säg att du sitter i lugn och ro framför TV:n; allt är som det ska; allt är i harmoni. Men så börjar det smyga på någonting, kroppen börjar ge signal på att något är på gång; du blir medveten om en förändring i harmonin. Men eftersom det inte verkar vara något akut och du inte riktigt kan identifiera känslan ännu, tittar du vidare på filmen. En stund senare kommer det igen, knack knack... Jaha... Nu känner du igen det. Du är visst lite hungrig. Och här får du kontakt med din känsla. Tja, en titt på klockan förklarar att det inte alls är konstigt. Men det är fortfarande inget akut, så du kan sitta kvar en stund framför filmen, men hjärnan kopplar på lösningsläget. Medan du tittar på film jobbar hjärnan på och räknar ut att om 10 minuter är det reklampaus och i då blir det lagom att gå ut i köket. Det finns bröd framme och visst hade vi en god ost i kylen?
   Kroppen börjar ladda på energi för att du ska kunna resa dig upp och gå ut i köket. Du har en plan och hela du förbereder dig på att lösa uppgiften.
   Så blir det reklam och du gör i ordning dina smörgåsar, bänkar dig igen precis lagom till att reklamen är slut och sen äter du. Mmmmm. Där satt den. Sakta men säkert blir behovet tillfredsställt och du får utlopp för den energi kroppen samlat ihop för att lösa uppgiften. Hungern dämpas, en liten stund njuter du av känslan av att vara mätt; du har fått det du ville ha och du kan åter slappna av. Nöjd med hur det hela utvecklade sig kan du i lugn och ro glida tillbaka in i harmonin.

Så är modellen när allt funkar. Absolutely spiffing. Flödet är detsamma oavsett om det gäller att vara kissenödig eller att behöva skilja sig från sin partner. Kroppen fungerar likadant, det är lösningen och tidsperspektivet som skiljer sig åt, inte energiströmningen. Men om det skiter sig i något av leden då? Om det inte blir sådär? Vad händer då?

Säg att du är så trött så trött att du inte orkar resa dig och göra smörgåsar? Då växer hungern allt större och med den mångdubblas den där känslan av att något är fel, något behöver fixas och du blir allt mer spänd och irriterad.
  Eller så finns det inget hemma att äta? Samma sak; till slut kan du inte göra annat än tänka på mat. Ska jag åka och handla? Kan jag fråga grannen? Du kommer snart inte ha någon som helst behållning av filmen och hela kroppen står i stridsberedskap. Du måste ju ha mat. Återigen blir du spänd och irriterad, en ökande del av ditt fokus ligger kvar på att slippa vara hungrig, på att lösa precis just det här problemet.
   Säg att du av någon anledning inte får i dig smörgåsarna? Problemet kvarstår. Inte nog med att du förblir hungrig, men du har också ett behov kvar i kroppen av att lösa problemet. Kroppen är inställd på att arbeta, att komma till avslut. Den har energi som flödar för att hjälpa dig och får du inte mött behovet, kan du inte bli av med den och sen slappna av. Du förblir oförlöst. Att ha all denna upparbetade energi sliter på kroppen. Magen ballar ur, du får problem med sömnen, värk. Stresståligheten dalar. Du har svårt att känna glädje och se möjligheter för framtiden. Strutfotboll blir din vardag. Det är helt enkelt kass.

Jag frågar dig; hur många situationer är du i i livet där du är oförlöst på det här sättet? Kanske att du har blivit felbehandlad som du inte bemött? Att du inte varit och slängt allt du källsorterat? Att kranen läcker i köket? Att du inte ringt din gamla farmor? Bokat tid för klippning? För varje sådan sak, liten som stor, har kroppen arbetat upp en energi för att lösa precis just den saken och den energin ligger kvar och spökar hos dig tills du får löst det. Bara då och endast då, släpper det. Tills dess växer det sig bara större och större.
   Det säger sig självt att till slut briserar bomben och energin måste ut. Men hamnar den på rätt ställe? Får du utlopp på rätt person, i rätt situation? Blev det bättre efteråt? Eller släppte du bara på trycket för stunden och så finns det kvar, precis samma behov som innan? För att du inte kommer tillrätta med det som egentligen stör dig? Varje gång du skjuter din inre problemlösningsenergi åt fel håll skadar den någon annan.

Nu vill min kropp ha mer kaffe. Så istället för att ryta åt mina barn för att jag inte har ork över till dem mitt i mitt kaffesug, går jag och gör kaffe istället. Rätt energi på rätt sak och just det här är ju enkelt att lösa.

Trevlig förmiddag.

Om att fånga dagen

Återigen plockar jag fram några sköna Six Feet Under-citat ur rockärmen...

Först, om att fånga dagen. Typ.
-Well, would you change anything?
-Like what?
-Like who you're with, what you do or what kind of person you are? Because if you would, do it now. 
-Whoa, dude, that's really harsh. 
-Well, look. This is it, Tom. This is all we have. Right here, right now.


Och sen, om att vara människa. I alla fall så som jag ofta ser saken.
-Let's face it buddy-boy, there's two kinds of people in the world. There's you, and there's everybody else. And never the twain shall meet.

Och sist för idag, om att inte ångra något.
 -I wouldn't change anything. If you change one thing, that changes everything. And some things are the way they should be.

Because I'm worth it

Idag har jag slösat på mig själv. Som det modelejon jag är fanns det inget annat att göra än att ta på spenderarbyxorna och skämma bort mig själv. Ett riktigt kalas. 148 kronor och 10 par strumpor senare stod det klart: en fashionista är född.

Eller inte.  

Panikångest à la Sträng

Tänk dig att du är på väg till kalas. Det är en av dina bästa vänner som fyller jämnt och ni är några som lagt ihop till en present och en aktivitet. Du har precis satt dig på bussen, åkt ett par hållplatser på väg till aktiviteten och ser fram emot det med ett leende. Allt är planerat in i minsta detalj och du vet att din vän kommer att bli glad och överraskad och rörd till tårar när han mitt under aktiviteten öppnar sin present... Present... Vänta lite... Och då PANG slår det dig att du glömt presenten. En snabb titt på klockan säger att du är precis i tid som det är, men vad ska du göra? Utan presenten faller ju alltihop. Hjärnan jobbar på högtryck, pulsen går upp och du blir synnerligen lösningsorienterad. Medan du ringer taxi hoppar du av på nästa hållplats, ser till att du kommer hem och får hämtat presenten. Problemet har en lösning och du kan sakta slappna av. Visst, du kom lite sent, men det är inte så farligt jämfört med utebliven present.

Eller, du sitter i bilen på väg till jobbet. Plötsligt slår tanken dig: låste jag dörren hemma? Stängde jag av plattan?

Ja, ni vet ju känslan, alla har vi haft den fler gånger än vi kan räkna och kommer att ha den tusentals gånger till.
   Så känns min panikångest. Jag tror den kan upplevas olika hos olika människor, men precis samma reaktion är det hos mig. Fast jag sitter inte på bussen och har glömt något viktigt. Jag är kvar hemma i lugn och ro en morgon, med en härlig dag framför mig, ledig, allt kan gå i min takt. Och plötsligt, helt utan förvarning, kommer det... PANG!!! Hela systemet drar igång. Andningen blir snabb och kort, pulsen går upp och hjärtat slår så hårt att det närmast studsar runt mellan revbenen där inne. Händerna börjar darra och en sådan enkel uppgift som att få på mig strumporna blir ett hjältedåd. Det kör runt i magen och jag blir illamående, kallsvettas och kan nästan inte röra mig.
   Och inne i huvudet drar det igång. Vad är det jag har glömt som jag absolut inte fick glömma? Vad är det jag har gjort? Vad har jag ställt till med? Hjärnan drar igång och försöker förtvivlat hitta en lösning på ett problem som inte finns.
   Kroppen är helt i stridsberedskap, redo att slåss eller springa, varenda muskel på helspänn, redo att ta i för att se till att problemet löses. Det säger sig självt, att det funkar sisådär, eftersom det inte finns något problem.
   Så där står man, med en kropp som inte alls i samma sinnesstämning som jag... åtminstone trodde jag var i.
   När det var som värst, starkast och mest frekvent återkommande, i åldrarna 18-23 ungefär, slog det fullständigt omkull mig. Jag upplever det inte som något annat än ett anfall som gjorde mig paralyserad. Sittande eller liggande alldeles alldeles still första stunden, alltifrån några minuter till någon timme, medan energierna härjade runt i kroppen. Torr i munnen, huvudvärk, svettningar, kramper i musklerna, känsla av att inte få luft.
   När den här första delen av det efter en stund så sakta klingade av släppte mycket av det rent fysiska i övrigt och lämnade mig med rastlösheten från helvetet. Jag visste att jag hade en stund att göra med att planlöst vanka av och an inne i lägenheten/huset. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, nervöst pillande med en söm på tröjan och försök att göra något konstruktivt under tiden som att känna på blommorna om de behövdes vattnas.
   Jag vankade av och an i någon timme eller två.
   Sen var det äntligen över. Och plötsligt var det som om de inte fanns något skelett kvar i kroppen. Lealös och lika trött som om jag hade sprungit i 12 timmar sjönk jag ihop i soffan eller i sängen, somnade en stund.
   När det var som värst kunde ett par såna här omgångar komma på en och samma dag. Ibland var det många veckor mellan varje. Och ibland var de över på en halvtimme, ibland tog det en hel eftermiddag.

Jag har en teori om att jag till största delen vuxit ifrån det. Det drabbar mig fortfarande då och då, ibland ofta, ibland väldigt sällan. Men idag är det mildare. Jag får samma panikkänsla av att jag glömt något eller ställt till det, inser inom ett par minuter att det inte finns något att göra åt saken och går direkt på rastlösheten. Denna kan däremot hålla i sig större delen av dagen, men oftast har jag sinnesnärvaro att ta ut den på något där den gör nytta: skura toaletterna, gå en promenad eller åka och handla. Under tiden går all resterande kraft åt till att inte spotta och fräsa på min omgivning.

Sådan är den, panikångesten à la Sträng.

Det var nära ögat

Ikväll har jag luktat på mina barn
Det känns bra nu
Men det känns otäckt att veta hur nära det var...
Hur nära det var
Att jag tappade bort hur gott de luktar
Att jag tappade bort deras värme
Deras lena hud och deras mjuka händer
Deras bubblande skratt
De små rösterna som pratar och skrattar
Det var så nära att jag glömde bort allt det där och hamnade i något annat
Något som inte alls gör mig mjuk och avspänd på samma sätt som mina barn gör
Men det ordnade sig
Jag tappade inte bort det, jag råkade bara förlägga det en stund
Och nu har det kommit till rätta igen, var sak på sin plats
Så ikväll lät jag minsta barnet sitta kvar en lång stund extra efter att hon somnat i min famn
Och tog tillfället i akt att bara lukta på henne
En av mina fina
Mamma är tillbaka, mina små, mamma hittade rätt efter att ha gått lite vilse en stund

Thomas Öberg i Bob Hund. Kunde inte sagt det bättre själv.

Mitt teflonminne gör tyvärr att jag inte minns exakt ordagrannt vad han sa, trots att det bara var ca 2 minuter sen, men någonting sånt här:

"Jag har slutat skilja på vad som är verkligt och overkligt, annars skulle jag inte göra annat."

Word.

Påminnelse till mig själv

Kanske skulle man ändå gå på text i sin tatuering? Som en present, som en påminnelse till mig själv när jag tappar fotfästet ibland: 


För jag älskar när du visar
att du vet att du har rätt
och rätar på din rygg
den är den rakaste jag sett


Och nej, alla ni vilsna människor därute som anser att det här är Lars Winnerbäcks låt, vill jag bara säga att ni inte kunde ha mer fel. Magnus Lindberg är poeten bakom detta storverk. 


Och just här ligger väl problemet. Jag kan inte bära en text för evigt inpräntad på kroppen som kan få folk att tro att jag är Lars Winnerbäcks största fan. Nej nej. Så kan vi inte ha det. Gud förbjude. Så tyvärr Magnus Lindberg; ditt mästerverk kommer inte uppta hudyta på mig även om strofen ovan sitter som klister inom mig. Men inte tack vare Lars Winnerbäck. 


God kväll.   

Jag har sagt nej

Jag har sagt nej. På riktigt. Det är inte många gånger i mitt liv jag gjort det. Jag bevakade mitt eget utrymme, försökte känna efter och sa nej när jag inte orkade mer. Jag tog ansvar. För mig själv. Det är bra skit det. Imponerande.
  Ja. På dem bara.
   Nöjd och stolt. Några minuter. Sen kom den. Iskylan. Ångesten, kallsvettningarna. Vad har jag gjort? Hur blir det här nu då? Åh, jisses, vad har jag nu ställt till med... Åh, varför varför tänker jag inte efter först? Om jag flyttar runt lite i schemat, om jag står på huvud och dricker sockerdricka i sugrör medan jag sjunger nationalsången baklänges? Då blir det säkert bra, jag sover några timmar mindre bara... Det är lugnt, jag är van, jag kan alltid vara alla till lags, räcka till och försöka få alla andra att må bra...
   Men då var det för sent. Jag hade redan sagt ifrån. Dags för middag. Illamående och lätt febrig tryckte jag i mig några tuggor mat med darrande hand. "Jag mår för jävligt," sa jag till maken. Kroppen som rustad för strid.
   Istället för stress har jag i och med mitt nej skaffat mig några dagars lugn och ro. Lite tidsfrist. Och tro mig, just nu behöver jag tidsfrist, för det snurrar på bra runt omkring redan innan. Och jag ligger efter. Har inte haft tidsfrist sen... jag minns det inte ens. Under mammaledigheten 2004 kanske? När chocken lagt sig kommer jag att vara glad för det. Men just nu går inte det in.

Det handlar om att sätta gränser. Att säga nej. Att lära mig att jag inte alltid kan göra som alla andra vill, att jag måste orka med mig själv också. Jag är inte bra på det. Inte alls. Det är mycket mycket svårt. Mitt track record är uruselt, patetiskt, plågsamt undermåligt. Men jag jobbar på det.

Om Anger Management och om att läcka som ett såll

Jag tänker på historien om den lille pojken som alltid svor och skrek åt alla runt sig så fort han blev arg och inte fick sin vilja igenom. Hans pappa insåg att det här inte skulle hålla i längden och ville lära pojken att hantera sin ilska och besvikelse bättre. Han gav honom en tunn planka, en hammare och en stor låda med spik.
   "Varje gång du blir så där arg ska du gå ut, ta en spik för varje gång du skällt och svurit och slå in den i plankan tills du avreagerat dig. När du sedan lugnat ner dig och kan tänka klart igen, drar du ut en spik ur plankan för varje gång du ber om ursäkt för att du blev arg."
   Pojken tyckte det var en lysande bra idé. Han fick avreagerat sig bäst han orkade och han kunde nu vara så arg han ville så ofta han ville utan att någon kunde säga något om det.

Det gick några år, pojken tog ut sina raseriutbrott och sin frustration över plankan med spik, en spik för varje gång han skällt och svurit åt någon, för varje gång han inte fått som han ville. Så en dag när han satt och läste, kom pappan in till honom med plankan. Pojken tittade förvånat upp. Vad nu då?
   Pappan satte sig tillrätta framför sonen och förklarade:
   "Den här plankan, är människorna runt dig. Spikarna du slagit in i den genom åren är alla de gånger du skällt och svurit åt dem. Hålen är det som är kvar efter att du sagt förlåt. Så du ser, ett förlåt räcker inte; hålet är för evigt kvar. Skadan läker aldrig helt."

Jag är som plankan gentemot några av människorna i min omgivning och jag läcker som ett såll.
   Jag vill inte behöva lacka ytan med något riktigt hårt så att spikarna inte går in. Jag vill hellre omge mig med människor som inte använder sig av hammare och spik när de mår dåligt och inte får som de vill. Jag är såpass gammal nu att jag förtjänar det.

The pike is out of the bag?

Eftersom jag är noga med att hålla isär bloggande (privatliv) och arbetsliv, kan jag inte gå in i detalj på saker och ting, men jag kan säga som så att gäddan har lämnat akvariet.
  Eller ja, ett av akvarierna i vilket fall. Nu kan det bli hur som helst, men det kan inte bli sämre. Och då är ju allt grymt, eller hur?

Men det här med att hoppa mellan akvarier gör mig väldigt trött i huvudet, så nu ska jag ta ett litet glas vin och mysa med familjen i soffan. Slicka såren, plåstra om de svårast skadade liksom änna.

Skål, alla ni där ute som av någon anledning fortfarande ser ett värde i att kika in här då och då. Skål och tack så mycket.

I am not the eggman, I am not the walrus...

...I am the pike.

För snart två år sen var jag på föreläsning med Olof Röhlander på temat var "Det blir alltid som man tänkt sig". Jag ska inte fördjupa mig i föreläsningen i stort, men jag vill berätta om ett av de videoklipp Olof visade. Det handlade om en gädda i ett akvarium.
   Det handlar om ett fenomen som kallas The Pike Syndrome. Det började med ett experiment som utförts av forskare, av kläderna att döma någon gång sent 70- tidigt 80-tal, kring en gädda i ett akvarium. Olof tog upp begreppet i sin föreläsning kring hur det är att hamna i gamla spår, kring hur det är att vara utbränd och hur det är att bara helt enkelt fastna i en roll eller sinnesstämning.
   I första läget simmar gäddan omkring i sitt akvarium, äter fisk och har det som han brukar ha det, inget nytt under solen, inga konstigheter.
  Så för man ner ett plaströr i akvariet, där man sen släpper ner den fisk som gäddan brukar äta. Gäddan simmar då vid upprepade tillfällen mot sin föda, men möts gång efter gång av en vägg den inte kan se, med nosen före. När den försökt tillräckligt många gånger slutar den försöka. Fullt förståeligt.
   Ett apatiskt tillstånd infinner sig. Forskarna lyfter bort plaströret, vilket innebär att fisken gäddan kan äta nu är helt tillgänglig igen och den simmar djärvt omkring fritt i akvariet.
   Men det är då det märkliga händer. Gäddan bryr sig inte. Inte ett smack. Den ligger trött och hungrig på botten av akvariet och stirrar ut i intet. Fisken den nu ledigt hade kunnat äta simmar alldeles framför munnen på honom, simmar t o m på honom och krockar. Man han reagerar inte alls. Han har gett upp.
   Se gärna länken nedan men ursäkta urusel bild- och ljudkvalité.
                                                 
                                                           Pike Syndrome


Så vad gör man då? Om du är den som simmat med näsan före rakt in i en osynlig barriär som skiljer dig från det du vill åt gång efter gång efter gång, fler än du kan räkna? Visst lägger du dig också på botten, rycker på axlarna och skiter i vilket? Ingen idé ändå liksom?

På föreläsningen diskuterades naturligtvis vad som finns att göra för att bryta denna onda cirkel. Två av de förslag som dök upp var:
   Stoppa ner en ny gädda, tillsammans med den gamla och se vad som händer. Den nya gäddan vet ingenting alls om att det i det här akvariet verkar finnas osynliga barriärer mellan den hungrige och dess mat. Så han kommer bara att köra på, som om inget hänt. Kanske får han med sig den första gäddan? Heeej, schysst, han verkar få bra med käk, kanske vågar jag testa en gång till då, om jag tar rygg på honom där...
   Det andra förslaget var att ta den första gäddan och stoppa i honom i ett nytt akvarium. Ett nytt vatten med ny botten och nytt ljus som inte alls liknar det förra. Kommer han att våga prova igen då? Börja om från början, gå tillbaka till instinkten och jaga på? Man kan hoppas.

Jag tänker kanske att jag är gäddan. Jag, och en del av de jag har runt mig, vi är alla gäddor. Positionerna har frusit fast som om vi är mitt i en istid, 30 meter tjockt istäcke.
   Den här gäddan behöver byta akvarium. För det där med att stoppa i en annan gädda, det har vi testat.
   Så, nytt akvarium it is.

Six feet under, citat om livet

För er som missat serien Six Feet Under, kan jag bara beklaga sorgen och samtidigt glädjas med er åt vad ni har kvar att se fram emot.
   Jag ska inte fördjupa mig i seriens karaktärer och budskap och allt vad det är, utan bara helt enkelt rada upp ett helt gäng underbara dialoger. Ni som sett den kan kanske placera vem som sagt vad och i vilket sammanhang, ni andra får väl gilla det ni gillar och strunta i resten. För att det inte ska bli för mycket, kommer citaten i detta inlägg att fokusera på döden kontra livet. Typ. Något jag lägger onödigt mycket tid på att fundera över.

Nathaniel Sr.: So many questions. Why couldn't you ask 'em when I was still alive? It's okay, I couldn't answer most of them anyway, unlike now. Now I'm a fucking prophet.

Nate: All right.

Nathaniel Sr.: Think I'm kiddin,' buddy boy? That's one of the perks of being dead: you know what happens after you die – and you know the meaning of life.

Nate: That seems fairly useless.

Nathaniel Sr.: Yeah, I know – life is wasted on the living.

Nate: Could've told me you were proud of me.

Nathaniel Sr.: Never around for me to tell, which is exactly what I was proud of you for. Therein lies your Catch-22.

Nate: So what's the meaning of life?

Nathaniel Sr.: You really wanna know?

Nate: I don't know. Will it fuck me up if I do?

Tracy Montrose: Why do people have to die?

Nate: To make life important.

Nate: [as imagined by Brenda] I'm just saying you only get one life. There's no God, no rules, no judgments, except for those you accept or create for yourself. And once it's over, it's over. Dreamless sleep forever and ever. So why not be happy while you're here. Really. Why not?

Gabe: Life just wasn't the right environment for me.

Nate: I really thought I had like this profound revelation. Fuck, if this isn't what I'm supposed to be doing with my life, then what is?

Brenda: Living it. And you are doing that, so relax.  

One Stop Plus - mode på nätet i generösa storlekar för smala modeller

Känner kanske att det inte var så lyckat drag av de mindre goda människorna på One Step Plus när de väljer trådsmala modeller att visa upp mode i generösa storlekar. Jag vet av egen erfarenhet att samma plagg sällan passar både och.
   Just Sayin'.

One Stop Plus - mode på nätet i generösa storlekar

I min kallsvettiga ångest inser jag att jag hade behövt fylla på lite i garderoben. För mig är det ingen glädje- och lustfylld avkoppling direkt. Ska jag handla IRL får jag ha med mig mamma. Det är sant, snart 40, men behöver mamma för att klara att köpa kläder. Kommer jag in ensam i en butik blir jag alldeles blank. Jag tycker inget är snyggt och vet inte var jag ska börja titta på. Uttrycket ser inte skogen för alla träd, har här sin exakta innebörd.
   Men såhär lite på håll, lite laid back, med en bra kaffe i handen framför datorn funkar hjärnan bättre och kan sortera intrycken.
   Så jag sökte på One Stop Plus - mode på nätet i generösa storlekar. Bara det är en sorg. Men det var nu inte det detta inlägg skulle handla om, så där lägger jag snabbt tillbaka locket.
   Jag klickade mig in på BH och rubriken jag fick på fliken är:  BH för dam i stora storlekar. Vän av ordning undrar genast om de också saluför (underbart ord för övrigt) BH för herr i stora storlekar. Eller om de bara har för BH för herr i små storlekar. Fast tanken var ju att det skulle vara generösa storlekar.
   Nåja. De var inte tillräckligt generösa för mina klämpåsar i alla fall. Storleken 70J var tydligen för generös. Att hitta BH i rätt storlek är som en hägring, en chimär, som en doft man kan förnimma långt i fjärran.
   Lite som det perfekta tatueringsmotivet faktiskt. Cirkeln är sluten.

En tatuering kanske? Sträng spånar vidare

Kanske följande motiv?

Det är såklart Eva i Wall-e. En stenhård böna, kick-ass. Skjuter först och frågar sen. Lagom space som den sci-fi-nörd jag ändå är.

För en rosa-vit. storläppig Bratz-docke-brutta på rullskridskor är liksom inte aktuellt. Inte heller ett ankare eller ett hjärta med texten Mum på. 

Jakten går vidare.

En tatuering, kanske? Så här på ålderns sensommar?

Funderar på att tatuera mig. Det ser så fränt ut. Och jag är inte ironisk nu, för den som trodde det. En snygg tattis på schysst ställe, gärna något som är så väldigt personligt. Sitter som en smäck.
   Men, jag vet inte... Kanske är det bara upptakten på en annalkande och dessvärre helt ofrånkomlig 40-årskris.
   Hade jag haft det rätta motivet, vet jag var jag skulle låta mig plågas någonstans. Och jag har, precis som Balthazar, funderat och funderat, men nej... jag hittar liksom inte fram riktigt.
   Tribal? Nej, inte fru Sträng. Stjärnteckeninspirerat? Andefattigt. Och dessutom liksom... Man är ju oxe. Har inte sett nån frän oxe att bära omkring på resten av livet. På huden alltså. Och dessutom går tankarna till filmen Farsan och scenen med machosalladen. Vansinnigt kul faktiskt.

Machosallad

   Har funderat på prismat från Dark Side of the Moon... Njae... förutsägbart och oinspirerat.

Jag gillar bilden på Jean-Michel Jarres Oxygene. Men jag vill inte ha den så stor som jag tror hade behövts för att den ska komma till sin rätt.

Omslaget till Jarres Equinoxe är också fränt. En sån gubbe kanske?

Eller om man ska ge sig in i seriernas värld. Jag gillar Marsupilami. Särskilt när han är arg. Och jag jobbade lite med en tjej en gång som hade honom tatuerad på sin överarm. Coolt.

Linus på linjen. Fast jag vill inte ha en som går runt hela armen. Och så har en kille på jobbet det. Den är frän, men hur härmelisa blir det då? 

Något kryptiskt skrivet då? Latin? Japanska/kinesiska tecken? Nja... Då får det allt vara något som är pang på kornet. En tjej på jobbet har en bricka på sin nyckelknippa som enkelt konstaterar att "alla andra är dumma i huvudet", undrar om det gör sig bra på latin? "Det är kul nästan jämt"?

Jag får väl fundera vidare på detta; det är ju trots allt ett par år kvar tills jag fyller 40. Jag kan ju försöka förhala medelålderskrisen lite. Jag måste ju hinna träna mig i form till att göra klassikern, få ordning på kolesterolvärdena och för den delen försöka hinna med en mat- och vinsemester på temat Toscana, lära mig rosta min egna kaffebönor och lite sånt. Det är mycket att stå i. Och i 40-årspresent har jag lovat mig själv en bröstoperation (och innan någon gör någon annan koppling, vill jag förtydliga att jag vill gå ner i storlek. Rätt så rejält dessutom). 

   En tatuering får bli kronan på verket. Värken. Ålderskrampen.

   Jag är orolig att välja fel motiv och ångra mig innan den ens läkt, vilket jag ibland diskuterar med min make om. Min älskade make är nämligen skapligt tatuerad, men han tar eventuell ånger med ro. "De sitter inte för evigt, bara tills du dör". 

   Och vem vet, så som dagarna rusar förbi, är det snart inte mycket tid kvar att oroa sig för. 

   Amen. 

  

Laxtårta och mockatårta

Idag fyller världens bästa mamma år. Dvs min mamma, för er som inte känner till tingens ordning. Hon fyller lite halvjämnt och därför blir det lite större kalas. Hon har meddelat vad som kommer att stå på menyn och jag bestämde mig redan för längesen att idag får lchf vackert packa sig ut genom dörren för att få komma tillbaka in från kylan imorgon igen.
   Det ska bjudas laxtårta på kavring, smörgåstårta, mockatårta och en massa smarrens käk. Eftersom jag ändå kommer ta en rejäl bit mockatårta (vilket är min favorittårta och som jag inte ätit på... sen jag åt det sist), kan jag lika väl bryta mot reglerna hela dagen.
   En av de saker som är så bäst med lchf är att jag inte kommer att ha ett enda gram dåligt samvete idag ändå. Det hinner inte hända så värst mycket på en dags frånsteg.

Jag har köpt en liten present och sen har vi... så att säga... bestämt en större present, men som inte gick att leverera just idag. Vi får väl se vad hon säger om det hela.

Så hipp hipp hurra och ja må du leva älskade mamma. Du är bäst.
 

Hasselnötter och rödvin

Efter en vedervärdig dag på jobbet (det här med att vara chef är mest skitgöra) efter en hel rad av olika skäl vedervärdiga veckor kulminerar det i att jag sätter mig i bilen för att åka hem. I huvudet susar varje hjärtslag med ökande volym och jag längtar så innerligt hem. Jag startar motorn, lägger i backen, vänder mig om för att kolla att kusten är klar och gasar... Vrrrommmm, stopp. Alltså inte stopp i motorn, utan som om det ligger gigantiska isblock bakom bakhjulen.
   Jag kan inget om bilar. Men jag vet att jag är betydligt mer sliten och utarbetad än vad som är nyttigt och tänker att jag måste gjort fel någonstans och går igenom rutinen igen. Startar motorn, lägger i backen, släpper på handbromsen, gas... Vrrroommmm, stopp. Tomgång, ut och kollar, alldeles slätt och fint kring alla hjul. Vad gör jag för fel???
   Har det släppt helt nu? Kan jag inte ens köra bil längre? Är det dags att ringa ambulans och åka till vuxenpsyk direkt istället?
   Jag ringer maken som efter att ha pratat mig igenom startrutinerna en gång till drar slutsatsen att handbromsen frusit till. Böna på bara, så släpper det. Jaha. Eller hur. Fru Sträng som får hjärtslag bara någon gasar häftigt i grus. Fru Sträng som bara vill åka hem och gråta, som fryser så att hon tappat känseln i både fingrar, tår och hjärta. Fru Sträng som på senare tid goofat grej efter grej, allt ifrån privatekonomin till brorsdotterns kalas och som känt sammanbrottet krypa inpå tusen gånger dagligen senaste veckorna.
   Ok, vrooom, vrooooom, ilsket och med pulsen både högre och snabbare tjutande i öronen får jag backat ut från p-platsen så att jag istället kan köra framåt.
   Framåt går bra, efter någon kilometer är allt som vanligt igen.

Äntligen kommer jag hem. De tröttgriniga, men ändå underbara barnen, makens köttbullesoppa, elden i öppna spisen, en kaffe. Sakta får jag tillbaka värmen och med den känseln i fingrarna och tårna medan jag pratar av mig med maken. Idag har jag varit en hemsk människa hela dagen. Jag har pekat med hela armen, försvarat och bitit ifrån åt höger och vänster, svurit och ifrågasatt. Gjort allt det som inte ligger särskilt naturligt för mig. Mitt hjärta må tycka en sak så mycket det vill, men hjärnan har gjort sitt jobb och helt gått på en annan linje, för vad den tror är det bästa. För flertalet och för att sköta det uppdrag jag blivit ålagd.
   Det sliter på mig när hjärnan och hjärtat tycker olika. Det blir kallt.

Nu sitter jag här, framför bloggen med ett glas vin och lite hasselnötter medan maken tittar på Simpsons och barnen sover. Jag försöker komma fram till vad som är rätt, men det är svårt. Jag inser någonstans att jag nog aldrig kommer veta vad som är vad. Och jag undrar om jag har vad som krävs för att klara uppgiften. Och även om jag har det, betyder det att jag ska utföra den?
   Bara för att jag i teorin kan springa ett marathonlopp betyder det inte nödvändigtvis att det är bra för mig, att det är mitt rätta element och att jag mår bra av att göra det.

Så där har ni mig idag. Jag kommer att ta ett litet glas vin till, växla över till choklad och även om värmen är tillbaka i fingrar och tår, hoppas jag att värmen så sakta också återvänder även till hjärtat och att hjärnan checkar ut för idag.
   Jag tycker om att vara varm i hjärtat. Men jag är väldigt väldigt trött och vet inte om det finns så mycket energi som behövs.