Katten musen, tio tusen

Vår lilla 4-åriga dotter har lärt sig av sin mormor att räkna till 10 000: Katten musen, tio tusen. Så enkelt som så. Lätt som en plätt.
   Med det sagt, vill jag bjuda på nåt litet lättsmält, en romantisk komedi, om ni så vill. I bloggform. Eftersom det är fredagkväll.

Så här om kvällen, var pappan ute och snurrade, sannolikt sen från jobbet, vid läggdags. Detta gjorde 4-åringen synnerligen sorgsen över sakernas tillstånd:
   "Var är pappa, när kommer pappa, varför är han inte hemma, jag vill att han ska vara här och pussa mig..."
   Jag svarade henne att han kommer snart. "Han kommer så fort du somnat. Och kommer han och pussar dig. Fler pussar än du kan räkna till."
   Dottern sträckte upp sig i sin fulla längd, såg tveksamt på mig med självsäker blick. "Jaha. Jag kan räkna till tio tusen."

Så där fick jag svar på tal. Och pappan, till dig säger jag lycka till. Du kan få låna mitt lypsyl emellan varven.

Ska jag gå på toa när jag inte är nödig också?

Häromdagen åkte sonen och jag i bilen. Jag hade med mig en flaska vatten, vilken sonen svepte som ett jehu.
   "Var du så törstig?" frågade jag.
   "Njae", sa sonen. "Men min fröken säger att när man känner sig törstig... då är det egentligen redan lite för sent, då är man redan uttorkad."

Ja. Så låter det. Så har media framställt saken i flera år.
   På liknande sätt har dietister de senaste 15 åren (jag kan bara tala för egen del, det är inte mer än 15 år som jag anses ha varit vuxen och brytt mig om liknande budskap) sagt att man ska äta innan man är hungrig. När man väl registrerar känslan hunger är det för sent. Kroppen är redan inställd på svält då. Förbränningen går ner till minimum, kroppen förbereder sig för kris.

Visst. Fine. Till viss del låter det väl logiskt att det skulle vara så.
   Men ändå, tänker jag. Vilken typ av hunger och törst prata vi om? Den typen av hunger en fullt frisk människa i åldern 2-65 känner när det är nån timme kvar till middagen? Den typen av törst som en fullt frisk människa känner och har möjlighet i vårt avlånga land att släcka inom 15 minuter?
   Jag är tveksam. Jag börjar ledsna på deras råd hit och dit. Vilka är de, för övrigt? Media, forskare, läkare, livsmedelsindustrin, läkemedelsindustrin? Eller en salig röra av ovanstående? Det de säger, om man lyssnar lite extra på dessa budskap jag berör precis här, är att jag ska dricka innan jag är törstig och äta innan jag är hungrig.
   Jag undrar då stillsamt, varför vill de att jag inte ska lyssna på min egen kropp? En kropp i balans har väl detta signalsystem för att vi ska fortsätta vara i balans? Är inte det liksom hela grejen? Jag tror första signalen om att jag är törstig når mitt medveteande i precis rätt tid, nämligen då kroppen precis börjar känna att det behövs lite mer vätska för att den ska fungera optimalt. Likaså med hunger. Hoppsan, nu är det lite snålt med energin här, är du gullig och drar i dig nåt att äta så vi inte går i stå här?
   Typ så.
   Jag börjar se ett underliggande budskap som jag inte är så förtjust i, nämligen att jag aldrig ska lita på mitt eget omdöme och framför allt inte på min kropps behov. För de säger att jag inte vet vad jag håller på med när jag tolkar dem... Precis på samma sätt som de låter mig veta alla fel jag gör som förälder, partner, kollega osv i all oändlighet. Lyssna för sjutton inte på din naturliga instinkt. Den är ute och cyklar.
   Det känns allt mer som en typ av förtryck. Håll mig upptagen med problem jag ändå aldrig någonsin kommer att lösa, så hinner jag inte ställa till oreda i övrigt. Låt mig, precis som Don Quijote, gå match efter match mot väderkvarnar, mot spöken som inte hade behövt finnas.

Så jag ska äta innan jag är hungrig, dricka innan jag är törstig. Gå och lägga mig innan jag blir trött.
Än så länge har de inte föreslagit att jag ska gå på toa innan jag är nödig. Men det är väl bara en tidsfråga.

Konsekvensanalys

Vi har en 4-åring. För all del, en rar liten tös i de flesta sammanhang. Men som alla andra barn använder hon de maktmedel hon har: mat och toalettbesök. I synnerhet det sistnämnda. Det är en strid.
   Men, se, hon har hittat en nytt maktmedel. Sömnen. Och går upp innan skam fått på sig tofflorna, väcker lillasyster 2,5 år och sen är det igång. Hela dagen ur synk, hur mycket extrajobb som helst. En lillasyster som varken vet upp eller ner när klockan är tre på eftermiddagen. En dag i dimmans tecken. För alla. Extra härligt just denna vecka då alla dessutom är förkylda.
   4-åringen har stunder då hon inte är en rar liten tös. Inte ens nästan. Då är hon ett spawn of Satan.

Då är inte fru Sträng pedagogisk. Mjuk. Eller moderlig. Nej, i sitt inre skriker fru Sträng rakt ut i tårögd desperation och tänker massa hemska saker. Skriver jag dem här blir jag väl polisanmäld.
   Men. Ett andetag. Två, Tre. Fyra. Sen blir det en ordentlig uppläxning framväst mellan tänderna om vad konsekvenserna av detta sömnbeteende innebär för alla i familjen.

Klockan är kvart över sex på lördag morgon och man har en helvetesdag framför sig på grund av 4-åringens trots. Vi jobbar med konsekvensanalys. Och inget kan trigga och utmana en mer än en 4-årings glasartade blick medan man försöker tala tillrätta. Blicken säger jag hör vad du säger, men jag lyssnar inte, för jag har ingen lust med det; jag funderar hellre på allt annat jag kan göra så fort du inte orkar vara arg längre...   

Det sägs att barn testar gränser där de känner sig trygga. Om det är så känner hon sig fruktansvärt trygg här hemma.
   Men klockan kvart över sex på morgonen på lördag inför en tokförkyld mamma på gränsen till nervsammanbrott... vet jag inte om hon bedömer situationen helt korrekt. En mamma helt nära galenskap skulle kunna tänka ut helt nya användningsområden för gaffatejp. T ex.

Ha en jävlig dag allihopa. Det kommer vi att ha.

20 000 i budget och kärlek

Igår begav vi oss ut, hela cirkussällskapet i stora bilen, i jakten på den perfekta fåtöljen. Det visade sig inte alls vara så lätt som man hade trott innan. Om man inte har en budget på 20 000 spänn, 25 000 om du ska ha med fotpallen också. För då finns det hur mycket som helst.
   Vi har snarare en budget på 5 000. Inkl fotpall. Och sidobord. En utmaning.
   Men nu var det inte det detta inlägg skulle handla om. Utan om en sån där go grej som får ett modershjärta att pumpa runt lite extra mycket blod.

Inne på möbelvaruhuset Mio kom 10-årige sonen plötsligt fram till mig och sa: "Mamma, jag har hittat en tavla. Inte för att den passar så bra hemma hos oss i färg och så, men den hade ändå passat för det är så ni är hemma."
   Tänk nu på att sonen är ett skilsmässobarn som hoppar mellan olika verkligheter varje vecka. I den ena är han ensam med pappa, som en dynamic duo, bara de två. Här hos oss är han en av 6 personer och försvinner nästan i mängden.
   Han släpade med mig en bit bort i gången vi just lämnat för att visa mig:

Åh. Är det så han upplever vårt hem. Då har vi gjort rätt nånstans. Då kan vi inte vara all bad. Och om han upplever det så, kan man hoppas att de andra tre små odågorna känner likadant.
   Kan man hoppas. Vi försöker så gott vi kan varje dag. Förvirrade som Don Quijote med alla väderkvarnar.
   Tack älskade pojke. Du lugnade mammas nerver, om än bara för ett ögonblick. Du anar inte hur mycket det är värt.

Hjälp! En björn!

Semester. En härlig sommarförmiddag. Det spritter i barnens ben. 4-åringen tittar på armbandsuret som hon fick i födelsedagspresent helt nyss och säger: "Min klocka säger att det är dags att gå ut och leka."
   Det är inte mycket mer att orda om saken och fru Sträng låser upp och öppnar framdörren, släpar ut cyklar och leksaker för att sedan återgå till det eviga plockandet härinne. Släpper ut barnen, 4 och 2,5 år gamla, på grönbete.
   Det går en sekund. Om ens. Och sedan kommer 2,5-åringen in igen. Skrikande för full hals. Med en darrande panik i blicken.
   "MAMMA!! HJÄÄÄÄLP!!! EN BJÖRN!!!"
   Fru Sträng tänker snabbt. I den mån det går mitt under semestern. Men ändå. Vad kan det vara? En hund som förirrat sig? En katt? En grävling kanske? Igelkott? Medan jag ångar ut med långa benet före mot framsidan hinner jag föreställa mig diverse mer eller mindre aggressiva odjur som jag nu ska få tampas med. Jag måste ju rädda familj och hem. Till varje pris. En sann hjälte. I bakhuvudet rullar ledmotivet till Indiana Jones.
   2,5-åringen ligger steget före och stannar stelt precis vid tröskeln och pekar blekt ut på altanen. "EN BJÖRN!"
   Mina nu mest Terminator-liknande ögon (ni vet, med en bildskärm som analyserar allt jag ser och bedömer dess fara, mäter storlek osv) scannar av altanen. Letar intensivt där barnets lilla hand pekar. Och det är då jag ser den.
   Mördarsnigeln.
   En förskräckt liten klen mördarsnigel som förirrat sig upp på den torra träaltanen. Det är björnen det.  
   Helt hjältemässigt får jag lyft bort den med en kratta. 2,5-åringen står skeptiskt kvar en stund på tröskeln och undrar om kusten verkligen är klar.
   Men så lockar 3-hjulingen för starkt och hon måste lämna hemmets trygga härd och sin superhjältemamma för äventyr i trädgården.
   Kanske behöver jag slåss med fler björnar den här semestern. Vi får se.

Mjölkstockning och regn när fru Strängt testat gränserna

Idag är det mulet och det ser ut att vankas regn när som helst. En dag inne. Jösses. Känns ju som hundra år sen sist. Det har inte varit somrar att skriva hem om de senaste 5-7 åren, så det har varit en annorlunda känsla i år.
   Och fru Sträng har varit ledig, hör och häpna. I så gott som tre veckor nu har jag knappt jobbat alls. I tre veckor... Det är snarast att betrakta som personligt rekord på i alla fall 12 år. Och det ser ut att fortsätta en vecka till, har inget särkslit som hänger på håret. Det är till att utmana sig själv, Ta in nya intryck. Ledigt, liksom. Semester. Ibland går tydligen även fru Sträng som en vanlig människa på stan.
   Så jag har passat på att utmana mig själv ytterligare denna semester. Personlig utveckling tror jag det kallas. Att få de där myrorna inne i hjärnan att trampa upp en ny stig som ligger strax bredvid - eller kanske en bra bit bort - från den gamla.
   För er där ute som inte har samma fobier och sura citroner som jag kan det verka löjligt. Men för mig är det stora saker.

Att tömma ut vattnet i lilla poolen, städa den (vilket innebar att byta munstycke på vattenslangen) och fylla på nytt.
   Att vara ensam med barnen i 9 dagar, att andas in och svettas ut och hantera konflikter, matlagning och blöjbyten.
   Att inte ligga vaken nätterna igenom och inbilla mig att en zombieattack precis påbörjats och att jag som ensam vuxen ska rädda 4 barn varav tre behövs bäras under såna omständigheter.
   Att söka rätt på textning till filmer sonen och jag avnjutit tillsammans kvällstid. Att synka nyss nämnda textning.
   Att fickparkera.
   Att handla på loppis, 6 råsnygga muggar för 20 spänn. Ett klipp. Har aldrig förr handlat på loppis.
   Att fråga en granne om hjälp med att bli hämtat när jag lämnat bilen på verkstad.
   Att komma på att beställa tårtor i tid före kalas. Sånt brukar jag komma på när man står i affären samma dag och då brukar man inte lyckas att få tag på en finfin moccatårta.
   Att grilla. Jag har alltså tom tänt en grill denna sommar. Allt med fin framgång. Denna ena succén större än den andra.
   Och sist, men inte minst, sänkte jag igår min bleka lekamen i västkustens ljumma vatten. Machete don't text. Sträng badar inte. Liksom. Ändå, så plötsligt hände det. Men då. Då var succén slut. Världen kan bara hantera så mycket. Högmod går före fall.Som ett brev på posten fick jag betala mitt badande med mjölkstockning.

Och så regnar det också. Nu kan det aldrig bli bra igen.

Det finns fördelar med allt. Även hängbörst.

Det kostar på att bli gammal. Eller ja, gammal och gammal... men medelålders. Snart 40.
    Det kostar också på att föda barn. 4 stycken så långt. Och det är väl tänkt att det ska räcka så. Såväl huset och bilen och hjärnan är fulla nu. Fysiskt, logistiskt och mentalt, liksom.
   Ett av prisen jag fått betala för att uppnå en så aktningsvärd ålder och vara stolt mamma till världens bästa barn är hängbröst. I ungdomen var brösten mest lika ett par tofflor av Aladdin-tusen-och-en-natt-modell.
   Så är det inte längre. Bara att bita ihop och komma igen.
   Men det har en fördel. Och det är inte så dumt. Jag kan ligga på rygg och amma bebisen som ligger bredvid. Praktiskt. Och helt modernt dessutom. Det är flexibilitet det, anpassningsbar, tillgänglig. I dessa tider då man ska få ha valfrihet i allt. In absurdum.

Ha en skön dag i sommarsolen.

Sonen bor i västra flygeln, tur att det finns sms.

Familjen Sträng är modern. Internt kommunicerar vi ofta via sms. Klockrent. Och vi har stenkoll på varandra. Vi vet var alla är och vad alla gör vid varje given sekund.
   Så igår kväll gick sonen över till grannen för att leka. "Hejdå, ses sen", sa han och gick. En stund senare det blev dags att stänga för kvällen. Jag sms:ade till sonen att vi nu stängde dörren på baksidan och att han fick gå in genom framdörren (enklast att lösa sånt innan han börjar knacka på rutor och sånt när de mindre väl somnat) när han kom tillbaka från kompisen. "Vi har nu stängt på baksidan, så du får gå in på framsidan när du kommer hem sen."
   Allt väl. Cool. Vi är på. Ordning och reda, måndag på fredag. Snart fick jag svar.
   "Jag är hemma."

Eh.
Jaha.
Som om familjen Sträng huserar i en herrgård på 650 kvadrat där han bor i västra flygeln. Så är det ju inte. Det kan vara 3 meter fågelvägen mellan soffan i vardagsrummet där vi satt och sonens säng.

Jag sms:ade sonen igen: "Noll-koll-morsa"
Han svarade: "Hihi"
Ok. Allt i sin ordning.

Efter ett par timmar sms:ade jag igen. "Typ läggdags änna."
Svar: "Ok"

Det russlade, spolades lite vatten och minuterna senare dök han upp i dörröppningen till vardagsrummet. Vi gav varandra ett "God natt". Live. IRL. Man får vara försiktig med sånt där, sån nära kontakt liksom.

Snart är klockan halv tio och det börjar bli dags att väcka honom. Funderar på att skicka ett sms: "Frukost". Vi får se.  


  

Fru Sträng och iPhonen

I början ville jag inte. Motsträvig och tvär. Det här med iPhone... kan det vara något? Så, till slut, när alla på jobbet skulle ha likadana telefoner för att växel och sånt skulle funka, blev även jag med iPhone.
   En kollega åtog sig uppgiften att visa mig allt fantastiskt man kan göra. Han visade hur man söker info, surfar, kopierar/klistrar in... Efter en kvarts mässande om alla coola funktioner la han väl märke till min glasartade blick. Med mjuk röst sa han: "Du kanske vill veta hur man gör när man ringer?"
   "Gärna det, om du vore så vänlig. Det är ju trots allt en telefon."

Detta var 3 år sen. Och nu är jag såklart lika fast som alla andra. När barnen lagt sig och i andra stulna sekunder under dagen, kollar man läget. Facebook, twitter och via de kanalerna får jag del av nyheter. Min personlighet gör det nämligen lite stökigt för mig att läsa nyheter hur som helst, men det är inte det detta inlägg ska handla om.
   När jag ser nåt intressant på TV, hör nåt på radio, ord jag inte förstår osv. Då är den där. Min kajplats i etern, mina sockeplast i gympasalen. På någon sekund får jag veta vad den och den organisationen jobbar med, vilken sjukdom döljer sig bakom förkortningen si och så, vilken film var han med i, vilket år var det val sist... Jodå, så atteeee. Även jag sitter fast. Skulle vara förvirrad utan.

Men jag har ett problem. Jag är inte en kvinna som normalt kan anses ha a man's hands, men när det gäller min iPhone fövandlas mina fingertoppar helt plötsligt. De blir ungefär lika stora som 5-kronor. Hur kolleger med korvfingrar eller långa naglar löser sitt sms:ande och telefonmailande med blixtens hastighet utan att framstå som dyslexins kungar eller att autocorrectfunktionen går på sånt högtryck att batterierna tar slut... kommer för mig att för evigt vara höljt i dunkel.

Vidare har jag märkt att jag gör en annan... egendomlig sak när jag jobbar med telefonen. Det är som svanskotan en rest från ett tidigare liv. I detta fall ett analogt liv, ett liv före cyber.
   Säg att det ringt till mig från okänt nummer. Helt enligt ordningen tar jag då pekfingret och markerar numret, kopierar det. När jag sedan går ur den menyn för att gå in i min app (!) för att söka på vem numret tillhör använder jag mig av långfingret och när jag sedan kommer in i min app och ska klistra in numret i fråga... ja då använder jag pekfingret igen.
   Som om telefonnumret helt verkligt liksom ligger kvar i toppen på pekfingret och på något vis kan försvinna och ramla ut om jag använder den fingertoppen till att bläddra i menyn. Hallå. Old school.

Sån är jag, där har ni mig. Mer high tech än så blir jag nog aldrig. Jag hoppas på devisen att allt går i cykler och väntar man bara tillräckligt länge kommer allt att vara modernt igen.

Älskar, älskar inte

Vi har en tvååring. En älskvärd liten sak med de största ögon man någonsin sett. Samma färg som lejonögon, liksom bärnsten. Ett underbart krulligt tokblont hår.
   Hon pussas och kramas som ingen annan. Like a boss.

Hon ristar också medelst sten installationer i lacken på nya bilen som ingen annan. Like a boss.

Och så river hon ner tavla vilket lämnar två sköna ränder av avskrapad färg på väggen. Som ingen annan. Like a boss.

 

 

 

Omlackering bil och ommålning sovrum. Och vi är bara en knapp vecka in på semestern.

 

Tålamodsprövande. Karaktärsdanande. Älskar, älskar inte. Liksom.