Hjälp! En björn!

Semester. En härlig sommarförmiddag. Det spritter i barnens ben. 4-åringen tittar på armbandsuret som hon fick i födelsedagspresent helt nyss och säger: "Min klocka säger att det är dags att gå ut och leka."
   Det är inte mycket mer att orda om saken och fru Sträng låser upp och öppnar framdörren, släpar ut cyklar och leksaker för att sedan återgå till det eviga plockandet härinne. Släpper ut barnen, 4 och 2,5 år gamla, på grönbete.
   Det går en sekund. Om ens. Och sedan kommer 2,5-åringen in igen. Skrikande för full hals. Med en darrande panik i blicken.
   "MAMMA!! HJÄÄÄÄLP!!! EN BJÖRN!!!"
   Fru Sträng tänker snabbt. I den mån det går mitt under semestern. Men ändå. Vad kan det vara? En hund som förirrat sig? En katt? En grävling kanske? Igelkott? Medan jag ångar ut med långa benet före mot framsidan hinner jag föreställa mig diverse mer eller mindre aggressiva odjur som jag nu ska få tampas med. Jag måste ju rädda familj och hem. Till varje pris. En sann hjälte. I bakhuvudet rullar ledmotivet till Indiana Jones.
   2,5-åringen ligger steget före och stannar stelt precis vid tröskeln och pekar blekt ut på altanen. "EN BJÖRN!"
   Mina nu mest Terminator-liknande ögon (ni vet, med en bildskärm som analyserar allt jag ser och bedömer dess fara, mäter storlek osv) scannar av altanen. Letar intensivt där barnets lilla hand pekar. Och det är då jag ser den.
   Mördarsnigeln.
   En förskräckt liten klen mördarsnigel som förirrat sig upp på den torra träaltanen. Det är björnen det.  
   Helt hjältemässigt får jag lyft bort den med en kratta. 2,5-åringen står skeptiskt kvar en stund på tröskeln och undrar om kusten verkligen är klar.
   Men så lockar 3-hjulingen för starkt och hon måste lämna hemmets trygga härd och sin superhjältemamma för äventyr i trädgården.
   Kanske behöver jag slåss med fler björnar den här semestern. Vi får se.