Mjukporr 80's style

Igår visade TV4 film Den Blå Lagunen. Utan att riktigt kunna säga varför, mest nostalgi tror jag, hamnade jag framför den. Först sådär lite löst medan jag matade och nattade barnen, men sen blev jag liksom kvar. Hjärnan höll på att koka över av tankar och funderingar och åsikter kring detta... fenomen. I första hand mindes jag ju självklart första gången jag såg den... Ah... Tidigt 80-tal, kan ha varit runt 9-10 år sådär. Generat varm fnittrade jag mig igenom större delen av filmen för att efteråt dra mig undan till flickrummet och läsa Starlet iklädd min fina Takano-overall (min var aprikosaktigt rosa) och drömma mig bort till öde öar och mannen i mitt liv. Där skulle jag få honom alldeles alldeles för mig själv, föda 68 barn och alltid ha fluffigt, nyfönat och fräscht hår. Bergsprängaren spelade säkert lite Italia-disco som soundtrack för mina drömmerier. Mmm... Kärlek verkade enkelt, men självklart vansinnigt spännande. Allt skulle liksom lösa sig, vi skulle gå omkring och le kärleks- och hemlighetsfullt åt varandra hela tiden, bara man fick honom lite för sig själv... Och bara han var söt, liksom.

Igår lämnade filmen bitter eftersmak. Själva kärleksdelen av det hela kan man ju skratta sig blind och flintskallig åt på samma natt, men som vuxen var det ju en del annat som vände sig ut och in. Sen när känns det helt ok att låta en 14-årig flicka springa omkring mer eller mindre naken i en hel film, badandes, krypandes runt på alla fyra? Och gossen ifråga var väl förvisso runt 18 när filmen spelades in, men han ser ju ut som 14 han också (om än mer biffig i kroppen, en 14-årig pojkkropp hade väl inte funkat riktigt). Skulle det kunna göras idag? Det hoppas jag inte. Men på 80-talet kom de faktiskt undan med nån känsla av oskuldsfullhet över det hela. Igår tyckte jag det var äckligt. Vad var syftet med filmen, undrar jag?
   Jag kunde inte med att se klart eländet, lätt illamående när det var dags för stackars lilla Brooke Shields att föda barn och då bytte jag över till VH1 och lite musik innan det var dags att avnjuta ett avnsitt House. Pang rakt in i Madonnas Material Girl, som nog var aktuell i mitt liv samtidigt som filmen ovan. Glättigt och lite oskyldigt utmanande. 80-talet, så var det då...

Sen drog minnet iväg längs Memory Lane och jag kom att tänka på några av de andra... låt oss kalla det erotik-utvecklande filmerna som kom en till livs på 80-talet... Jag tänker såklart spontant på... trumvirvel, tack...

I denna film, som ju är ytterst medioker när den är som bäst, finns det en scen när Rob Lowe och Cynthia Gibbs... Ja, låt oss säga att det blev en klar pulshöjning i den då 12-åriga kroppen. Jisses Amalia.
   Men visst verkade kärleken vara mer komplicerad nu än i Blå Lagunen? Hon är dotter till hans tränare och han bor hos en tant som helst tar betalt i natura för hyran och hans kompis (Patrick Swayze, salig vare hans själ) blir skadad i en match och...  Så mycket ANNAT jox det verkade finnas runt omkring som ska förstöra hela tiden? Ska det vara sådär jobbigt? Hmmm... Medan hormonerna snurrade så jag fick tinnitus satte hjärnan igång och fundera också. Vad krångligt det verkar vara, det där med kärlek och sånt. Det ska tydligen inte vara enkelt... Musiken som målade bakgrund till dessa nya funderingar var Slippery when wet av och med Bon Jovi och i de låttexterna kunde man läsa sig till kärleksbekymmer så det tjöt om det. Hemskt pinsamt såhär i efterhand. Och så hade man på nåt skumt sätt dubbel lugg också, en som stod upp och en som låg ner. Herregud, att det fick vara sådär....

Ett par år senare (minns nu att detta var 80-talet och att man i större utsträckning på den tiden höll sig till åldergränserna, så även om denna film jag nu ska nämna kom samma år som Youngblood, såg jag den inte förrän jag hade "åldern inne", om ni hajjar), kom nästa film på temat in i mitt liv. Och ja jävlar, vad det gick upp för en att det där med kärlek verkar vara ett elände snarare än något annat. Det börjar med attraktion och slutar med katastrof och under tiden förstår man absolut ingenting. Vilken film kan jag då tänka på? Jo, självklart det erotiska eposet:

Här hade jag följaktligen hunnit uppnå de aktningsvärda åldern av 15 år och hade hunnit en liten liten bit på vägen. Hångel var inget nytt och spännande i sig (även om resten var höljt i dunkel), men det var ju det där med relation/förhållande som var så avlägset, så konstigt (och är det väl fortfarande, vem kommer någonsin att förstå). Nu tyckte man ju att man var vuxen, man hade liksom inte chans och så på varandra längre, utan man var ihop. Och man pratade med tjejkompisarna om allt trassel man hade i relationen, saker som var rätt och fel och saker han sa och gjorde. Att se 9 1/2 vecka satte kropp och hjärna ur spel till att fungera normalt i skolarbetet på ett par veckor. Whitesnake lämnade intryck i det lilla tonårshjärtat och deras videos på temat gjorde det inte enklare.
   Hormonellt tappade man ju konceptet fullständigt vid blotta tanken på Mickey Rourke (betänk att detta var på 80-talet, innan karln fick för sig att han ville se ut som en blandning av en ny- och sönderopererad Courtney Love och en svensk Hollywoodfru) och nedgång till tunnelbanan en regnig kväll (ni som sett den vet vad jag pratar om, ni andra... jaaaa, your loss).  Men den delen av mig som försökte förstå sig på vad kärlek är? Ja, den tänkte ju på Mickey Rourke och ridpiskan som han drämmer till stackars Kimsan med i butiken. Eller när hon får krypa omkring på golvet och plocka upp skrynkliga sedlar han slängt? Vad är det frågan om? Vad är en del av relationen, vad är en del av spelet/leken och framför allt - var hör sexet hemma mitt i alltihop? Vad är vad?
   Snacka om förvirring? Hur ska man hitta sin egen plats i allt detta? Det verkar som att det inte är så enkelt som ett totalt beroende av varandra och fullständigt blind och villkorslös kärlek på en öde ö... Man ska ha koll på sin egen identitet i relation till den andres och till det gemensamma och mitt upp i detta ska allt manifesteras fysiskt också till viss del...  Det kan väl aldrig gå väl detta? Och hur ser det ut idag? Vilka filmer motsvarar de tre ovan idag, för dem som är 10-15 nu, 2011? Är det Canal Digitals eftermidnattsanalporr, 7 stora karlar på en liten tjej (har jag hört...)? Hur fan ska man förhålla sig till det när man är allt annat än halvfärdig ens som person?

Med tanke på komplexiteten i det sista stycket, borde man inte få ha sex förrän man är... runt 30? Livet är inte som i Blå Lagunen, mina vänner, alltför ofta åker ridpiskan (om än inte rent bokstavligt, så bildligt) fram och förvirringen är total. Jag är snart 40. Jag tror att man inte får så mycket mer koll på det hela.
   Men, can't live with them, pass the beernuts. 

Dagissjuka barn utan dagis ger mamman Kåvepenin

De två minsta spökena här hemma har varit förkylda i en enda stor snurr i snart 5 veckor. Såsom barn är när de går på dagis. Fast de går inte på dagis. Alltså har det kanske inte så mycket med dagis att göra att de små är konstant sjuka vintertid?
   Nu har även mamman blivit sjuk. Den studsande envetna förkylningen släpade sig över till mammans näsa här i torsdags. Tack för den, Televerket. Kan jag få en snigel på ögat också? Jag VET att Gula Sidorna finns på internet...
   Nå. Nu är det bara det att det tydligen inte bara är en förkylning. Det är en öroninflammation också. Som då barnen inte fått, men som mamman självklart åkte på med extra allt.
   Kåvepenin, here I come. Våra vägar möts igen. Jag hade hoppats att vår on-off-relation kanske var över en gång för alla, men tji fick jag. Gammal kärlek, eller hur var det nu?

Nu och då

Tänk vad tiderna förändras ändå. Här sitter jag, en lördag morgon i november, uppe vid ca halv sju och titta på Hitta Nemo (för vilken gång i ordningen?) tillsammans med en förkyld och hostig liten dotter. Och drömmer om hur det var för 10-15 år sen. Hur såg en lördag morgon ut då?

Säg 12 år sen, lite mitt emellan, då undertecknad var 25. Härliga tider, strålande tider. Jag hade jobb, så jag hade ok inkomst att ro runt den hyfsat centrala 2-rumslägenheten med lite mat och nöjen. Pluggade lite extra sådär kvällstid, för att så småningom komma in på översättarutbildningen.
   Hur kunde en lördag se ut (ok, kanske i min nu en aning förskönande tillbakablick)? Man låg och sov i lugn och ro fram till.. 10-tiden? När man vaknade upp låg man och drog sig lite, funderade över gårdagen och dagen. Sådär lite lagom. Släntrade upp, kollade lite på TV medan man åt frukost. Då kunde frukosten bestå av 8 skivor delikatesslimpa med 6 skivor gräddost på varje brödskiva med lite varm o'boy att dricka till. Man var ju ung och inte ett kilo smög sig på en. Rent allmänt snygg, för visst är sinnebilden av de unga åren att man passade i allt, och bara var allmänt småsexig sådär mysigt, vad man än gjorde liksom? Eller så struntade man ledigt i frukost hemma då man hade bestäm träff på stan med kompisar för en brunch som sedan skulle följas av lite shopping. Något nytt att ha på sig inför kvällen? Såklart.
   Vid 11-tiden släpade man sig in till badrummet för en okulär besiktning av tillståndet. Lite sköna sovtofsar som man ömt sprejade med spray istället för att kamma ut. Hela poängen var ju att se lite... lojt avspänd, oberörd och charmigt nyvaken ut. Vaddå sovtofsar? I mitt living-in-the-moment-liv hann jag inte kamma ut dem. Var så sliten sen igår när jag vaknade imorse vetdu, så för att hinna fick jag bara dra på mig det som låg framme, kolla spegeln hann jag inte med... 
   Man valde omsorgsfullt något i garderoben som skulle se lagom laid back och casual ut., skippade medvetet smink eftersom den härligt avspända looken byggde på en imaginär tidsbrist. Så på med solbrillorna istället och iväg ut. En snabb koll i spegeln i hissen gav vid handen att tja, inte så illa ändå, bönan. The world is your oyster. Sådär lite skönt sexig och snygg, naturligt och obesvärat. Young, free and independent, care free. 
   En fika på stan med polarna och sen en sväng i stadens affärer och nån timme extra för att sitta någonstans och titta på folk.
   Hem igen för att göra sig iordning för kvällen. Dags att gå på lokal, lägga en sula på parketten, svaja de lurviga. En noggrann dusch med epilering, rakning, putsning, fixning. Och en timme framför garderoben medan man vuxet drog i sig något glas vin för att hamna i stämning. Åh, vad ska jag ha på mig? Så jobbigt det är när alla kläder sitter som helgjutna på en ung och spänstig kropp... 
   Japp, fram vid 7-tiden bar kosan hem till någon kompis för lite schysst förfest och häng innan det var dags för lokal.

Ja, typ nåt sånt liksom änna. En härlig lördag. Avslutet på kvällen behöver vi inte gå in på i detalj i detta läge, då de oftast var mer flop än flip, men strunt samma. Ungdomens hopp lyste ändå som en ledstjärna över tillvaron. Och man släntrar hem vid 3-tiden på morgonen, varvar ner med en macka framför TV:n och sover i lugn och ro till fram på middagen dagen efter. Träffar polarna på stan för en brunch och pratar om gårdagen...

Vad är en lördag idag, vid den bittra åldern 37? Man vaknar till vid halv sju av en hostande och glödhet 2-åring. Man upptäcker att man ligger farligt när kanten på sängen, på väg att trilla i golvet eftersom hela sängen är full av barn som vill mysa. Blöjor som luktar kiss. Mmmm...
   För att det andra barnet inte ska väckas, går man så upp med det hostande barnet. Glider mer död än levande ner i soffan framför Hitta Nemo när man väl startat igång hjärnan så man får på TV och allt annat maskineri som behövs för att hitta fram till rätt film. Eftersom man sett den så många gånger halvsover man sig igenom en stund innan det blir dags för frukost. Då väcker man sonen eftersom han ska iväg på handbollsträning och på vägen till hans rum läser man lite sexigt av elen (mer sexigt än så blir det sällan nuförtiden, av alla skäl i boken, sen isoleringen har förbrukningen förresten minskat med ca 40 %, häftigt va, mmm, inte så jävla avspänt young, free and independent eller care free alls längre). Frukost till en hel familj, mackor till den store, gröt till de två små, ägg och bacon till mamman och pappan. Att man kastar sig ut genom dörren osminkad och iklädd sina sovtofsar är i detta läge ett sätt att överleva, inte ett medvetet modemässigt faux pas. Kläderna man har på sig är desamma som på jobbet igår efter att man tagit en snabb sniff i armhålorna på tröjan för att kolla att de inte luktar skunk. För mycket i alla fall. Går man på gårdagens omdöme behöver man inte öppna garderoben och leta efter ännu en uppsättning kläder som inte heller passar. Fläckar av gröt och snor utgör ett diskret batik-mönster på tröjan. Har man lite extra tid över kladdar man på lite mascara, så slipper man i alla fall skrämma skiten ur de andra föräldrarna med att se ut som en zombie.

Man hejar på och tjoar och tjimmar sig igenom en träning och wordfeudar lite mellan varven innan det är dags att åka hem igen. Lunch, mat, mat, mat hela tiden. Hade behövt duscha, men hinner inte eftersom mannen måste iväg på en grej och den minsta blir livrädd och skriker sig svettig när man stänger till duschkabinen. Det är liksom inte värt besväret, tyvärr älskade make, du får ha en mindre fräsch hustru idag...
   Tvätta, plocka undan små leksaker man skadar fötterna på, sovpromenad med de två små och sen är det dags för middag. Mat igen och igen och igen.
   Vid 7-tiden börjar dagens sista kamp: att få de små i säng. Badas, matas, fixas, bråkas och hit och dit tills de somnar vid 8-tiden.

Kvar sitter man framför TV:n, slutkörd och halvsover, iklädd mysbyxor med fler fläckar än man kan räkna till för det är, handen på hjärtat, det enda plagg man äger som egentligen passar. Man dricker ett glas vin, somnar som en stock och sen börjar allt om igen vid halv sju på söndagen. Fast då läser jag inte av elen, en gång i veckan får räcka.

Livet är underbart och jag precis lyckats smita undan en timme av Hitta Nemo, men nu vill den snoriga och deppiga dottern att jag kommer och håller henne sällskap.  -När vet man att de är redo? -Det vet man egentligen aldrig, men när de vet, så vet man, vet du... 

En köttbulle i kylen

Idag körde jag hem från jobbet vid 17-tiden. Det har varit en fin dag med strålande sol och hög luft, såsom den bara är på hösten. När jag åkte hem var himlen underbart vacker. En svart silhuett av den vackra staden utgjorde basen, som en horisont, följt av en strimma himmel i lila-rött. Några grader upp i vinkel gled det lila-röda över i en vacker, nästan självlysande, nyans av aprikos-orange, sen gult som övergick i en kall blå färg och till slut hela den stora himlen mörkt gråblå. För en stund, några minuter och det är så vackert att man nästan inte kan andas. Sen blir det svart över alltihop. Såklart. För vi befinner oss trots allt i Norden, om än inte i nordligaste Norden, där det aldrig blir sol under vintern.
   Det är något ödsligt med vintern. Norden blir som en bortglömd plats, avlägsen, långt bort, avklippt från allt annat, från alla platser där det finns liv.

Det är som att vara en köttbulle. Under sommaren är man med alla andra köttbullar och myser i stekpannan. Varmt och gott, smöret spottar och fräser och man värms från plattan såväl som från lampan i spisfläkten. Vi är fler köttbullar i stekpannan än vad som går att räkna till och till himlen är det långt, gott om utrymme.
   Så blir det höst. Kocken lyfter ut några av köttbullarna, lägger dem på en tallrik att svalna. Vi tittar förvånat på varandra - vad hände där?
   Efter en stund lägger han en djup tallrik upp och ner, som ett lock över oss. Det blir mörkt och klaustrofobiskt, kontakten med omvärlden försvinner. Det går inte att se ut, ljuden är dova och avlägsna. Och vi ser inte varandra heller därinne, var och en drar sig undan i sitt hörn.
   Då kommer dödsstöten. Kocken lyfter upp hela kalaset och ställer in i kylen. OK, tänker vi och drar på oss höstkläderna. Här blir ruggigt.
   Men, det här är västkusten och kocken har svårt att bestämma sig... Ska jag äta köttbullarna nu, snart? Eller... nja, bäst jag ställer in dem i frysen istället. OK, tänker vi och plockar fram vinterkläderna.
   Kocken kommer på att det kan vara bra ändå att ha köttbullarna tillgängliga, och ställer tillbaka dem i kylen...
   Det där kommer att hålla på, från nu och fram till april. Kylen, frysen, kylen, frysen, kylen, frysen. Fram på våren velar kocken ännu mer och lyfter då och då på den djupa tallriken, släpper in ljus och låter oss få skymta värmen, ljuset och de klara glada ljuden utanför, innan han snabbt lägger ner locket igen: haha, där fick ni tji!  Kylen, frysen, kylen, frysen... Vi hinner varken tina eller frysa till is mellan varven.

Men maken hade tänt en underbar eld i kaminen och när jag kom hem under den svarta himlen, kunde jag krypa in i ett fiktivt sommarljus, en fiktiv sommarvärme bestående av en varm (i synnerhet äldsta dottern, men en skyhög feber) och härlig familj. En god middag med ett gott glas vin till och värmen kommer åter tillbaka till de frusna tårna. Och för några timmar kommer kocken att få oroa sig för att köttbullarna kanske tinar upp lite tillfälligt ändå, men det är inte mitt problem.  
   

Fullmåne och blodstörtning

Idag tänker jag mest att kombinationen postgraviditetsmens (läs flod) och fullmåne inte känns helt lyckad.
Just sayin'.

Ny bok

Igår fick jag äntligen avslutat Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel. Jag hade hållit på med den i över en månad. Allmänt tycker jag att det är lite för lång tid, man hinner tappa farten och glömma bort viktiga detaljer i handlingen om man håller på för länge med en bok.
   Men med sjuka barn, sjuk själv, renovering i vardagsrum och hall och alldeles för mycket att göra på jobbet var det så det blev. Vidare har jag en tendens att vara periodare med mitt läsande. Ibland räcker en bok knappt en vecka och jag läser när jag är på toa, äter frukost, steker pannkakor och går och hämtar posten. Ibland kan jag inte alls koncentrera mig på någon bok och det kan gå månader utan att jag läser något alls.

Lyckan är en sällsam fågel får betyg 3 av 5 av mig. Tillsammans är man mindre ensam var bättre. Den här var djärvare i språkupplägget, ganska originell på det sättet, faktiskt lite för originell för min smak. Tappade bort mig lite då och då. Säkert extremt konstnärligt och häftigt, men inte min grej.  

Men ändå, en läsvärd bok, och som alltid hamnar man i kölvattnet av en bra bok. Man är ju kompis med karaktärerna och lagom till att man lärt känna varandra riktigt bra så är boken slut och man måste söka nytt umgänge någon annanstans. Jag har en hylla med böcker jag är sugen på att läsa och gick igår kväll till den och valde ut 5-6 stycken att välja mellan. Till slut föll valet på Gregory David Roberts Shantaram, som jag köpte då när den var så på tapeten för en 6-7 år sen, men som jag inte kommit mig för att läsa. Jag måste ha rejält med läsvibb för att ens tänka tanken på att öppna en bok på över 900 sidor. Med liten text... Och utan att trassla in mig i detaljer, kan jag säga att sådan vibb av förklarliga skäl har lyst med sin frånvaro sen 2001.

Häromdagen surfade jag dessutom runt efter nåt nytt schysst pussel (ja, jag har sannolikt någon svag dragning åt det mer autistiska hållet) då jag fått för mig att jag ska ta mig an ett 3000-bitars, lite utmaning. Det blir lite extra utmaning när man tänker att tjejerna, ca 2,5 år och 10 månader, nyfiket kommer at undra vad mamma håller på med timme ut och timme in...  900 sidor bok är nog mer anpassningsbart i verkligheten än 3000 bitar pussel.

So, Bombay, here I come.

Hur hamnade du här, gamle man?

Ibland ser man människor som av någon anledning väcker ens uppmärksamhet. Man tänker, ur gick det till? Hur hamnade du här? Och så blir man genast nyfiken på historien bakom. Lite som Pulp Fiction, kan man tänka. Man hittar två skurkar i badsemesterkläder inne på en restaurang. Typ... Ja, ni fattar läget.

Förra veckan när jag körde sonen till träning, vid halv sex på kvällen, fick jag syn på en sådan person. Det stod en man, någonstans i 65-70-årsåldern, på en trottoar i ett av ortens bostadsområden för de något mindre bemedlade. Det var en reslig man med en rejäl omgång silvergrått hår på huvudet. Han utstrålade direktör så att det gick att ta på det. Direktör såsom man kan tänka sig att de kändes på 40-talet. Auktoritär.
   Iklädd en marinblå blazer med guldfärgade manchetter kisade han mellan regndropparna mot alla bilar som körde förbi, som om han väntade på någon, lite sådär halvt på språng. Vädret hade definitivt krävt en jacka, eller förlåt, snarare en överrock i hans fall, men han var där i bara skjorta och blazer. Regnigt och söligt på marken, runt 4 grader i luften, men han stod där i tunna lågskor i skinn. Snittet på kläder och skor skrek italienskt på långt håll och känslan av adel fyllde luften flera meter kring honom.  
   Han kändes långt från sina naturliga vattendrag, segelbåt och finare villa ca 3 mil från aktuell plats. En fisk på torra land. En nakenhund på Antarktis. Jag på galamiddag.
  Han stod alltså på trottoaren, alldeles för lättklädd, utanför ett jättelikt, dåligt underhållet lägenhetskomplex, mitt emot en obemannad bensinstation och väntade på någon i bil. Så långt är jag med. Och bara det sätter ju igång fantasin. Men det var ändå det han hade i handen som gjorde att bilden av honom etsades fast på näthinnan. I handen hade han en genomskinlig påse av den typen man plockar frukt i när man handlar. I den påsen hade han 2 paket Bregott. De stora paketen, normalsaltat.
   Om han blivit ivägskickad för att handla smör kanske? Utan överrock och sin nya Mercedes? På en obemannad bensinstation? Det är en bra bit till närmsta butik härifrån.
   Jag fattade ingenting och jag lär såklart aldrig få veta. Så jag kommer att skriva böcker inne i huvudet om honom, en parallellhistoria till alla de andra dessa malplacé som väckt samma känsla i mig. Hur hamnade ni här, gamle man?

Lyckan är en sällsam fågel, citat

"För första gången sen Charles kom dit tog han inte med anteckningsboken. Alla människor som han älskade här på jorden var samlade runt honom och det fanns ingenting kvar att drömma eller fantisera om, föreställa sig eller teckna.
  Absolut ingenting."

Från lugna gatan till kaos och tillbaka igen på en kvart

Här följer en liten anekdot om hur livet kan skifta från sekund till annan när man har småbarn. Häromdagen...

Jag hade precis lämnat jobbet och var på väg hem för att snabbt äta innan middag innan jag skulle iväg på föreläsning på kvällen. Jag ringde hem till maken för att säga att jag var på väg och frågade samtidigt hur det var hemma vid och med de små. Maken sa att läget var lugnt, att han hade haft en skön dag med tjejerna och att han skulle börja med maten så att den skulle vara klar när jag kom hem. Allt väl då, skönt, tänkte jag och la på luren.
   Drygt en kvart senare parkerade jag bilen utanför huset och gick in. Jag möts i hallen av äldsta dottern, 2 år gammal, iklädd enbart blöja. Märkligt. Så brukar det inte se ut...
   Medan jag tar av mig skorna hör jag hur den minsta dottern illvrålar i köket. Inte för att hon är ledsen, utan för att hon är arg. Också märkligt...
   Sekunden senare hör jag makens röst inifrån tvättstuga/skötrum som gapar åt den minsta: Ja, jag hör dig, pappa kommer! Extremt märkligt; han brukar vara lugnet självt... Han lägger knappt märke till mig när han dundrar ut i hallen för att ila ut i köket och ta hand om den minsta.
   Jaha, vad är det nu då?

När jag kommer ut i köket och läget lagt sig lite berättar maken vad som hänt.
   Precis när jag hade ringt, gjorde han i ordning mat till den minsta och satte sig att mata henne. Det kan vara en strid i sig, och det hade väl varit... tålamodsprövande denna gång. Men knappt hade han gett henne det sista förrän hon hastigt och smidigt kräks upp alltihop igen, över bord och stol, sig själv och honom. Han hade dessutom precis hunnit starta på spisen för att förbereda middag till familjen. Så av med stekpannan från plattan, ut med liten tjej till skötrummet, skala av kräkskladdiga kläder och fixa. Alla som har upplevt detta själva vet att det tar sin lilla tid att greja med små kräkstjejer.
   Sen fick han placera minsta barnet uppe i köket (har ett trappstegs nivåskillnad mellan kök och matplats) eftersom hon inte tar sig ner för kanten där själv än och han behövde få chans att torka upp kräks utan att hon kladdar omkring i det dessutom. Självklart blev hon jättearg bara för det, misar ju allt spännande action liksom...
   OK, damage control klar, pulsen började gå ner igen, på med stekpannan på plattan en gång till, lyfte ner lilltjejen till matplatsnivån. Då skymtade han det äldre barnet i ögonvrån... naken?? Har ju liksom aldrig hänt för ut. Hon har alltså klätt av sig helt själv, med blöja och allt. Jaha? Vad nu då? Så brukar hon inte göra?
   Han gick in i vardagsrummet där hon stod lutad mot nya soffan och tänkte vad är det för något konstigt som ligger där på golvet? Jajamen, där, precis på kanten till den tjocka mysiga ryamattan ligger inte bara två, utan tre, prydliga bajskorvar.
   Panik igen, av med pannan från platta, ut med stora barnet i skötrummet för att få rent själva oroshärden, lyfta upp den minsta i köksdelen igen så hon inte hinner krypa in och kladda omkring i bajset i vardagsrummet. Så fort det större barnet är rent och iklätt blöja, blev det ilfart ut i vardagsrummet igen för att torka upp allt där. Bajs på golvet (mirakulöst hade matta och nya soffan klarat sig) och på alla hennes kläder. Och även i blöjan. Hur kan så mycket få plats i en så liten mage?
  Han får fiskat upp allt snabbt och smidigt och burit iväg allt till skötrummet... Och det är där jag kommer hem, ca 17 minuter sen vi pratades vid och då var läget helt lugnt.

Älskade underbara ungar. Du får 50 spänn om du tar dem.

Ett skepp kommer lastat med tuggummi från OBS-klassen

Vi hade en kille i klassen i mellanstadiet som var mer vild än tam. I högstadiet flyttades han till obs-klassen, som det hette på den tiden. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om det finns något motsvarande och i så fall vad det heter, men då (i mitten av 80-talet) var det snarast en förvaringsklass för det stökigaste eleverna. Klasser om 7-8 personer med en extra lärare. Där fanns de samlade, liksom alla på ett ställe. Lite som på fängelse, kanske?
   Nämnda kille hade en period i sjuan då han fick en vurm för att kasta saker på mig. Lite av varje. Bollar, papperstussar, pennor, suddgummin mm, lite vad som fanns framme löst. Kanon om det dessutom kunde lämna fläckar. Detta innebar inte helt otippat en alldeles kall känsla i magen varje gång jag skulle gå förbi honom. Eftersom han dessutom var ganska pricksäker, var det inte mycket hjälp att gå förbi honom som en i en grupp ens.
   Så en dag när jag kom gående i korridoren förbi dörren in till kapprummet, eller uppehållsrummet som det också kallades, såg jag att han var på väg mot korridoren inne i kapprummet. Jag pilade på så snabbt jag kunde för att hinna därifrån, men han var snabbt framme vid dörren, öppnade den och SVAPP, så fick jag något i huvudet, kastat på mycket kort håll. Kändes som ett suddgummi, nåja, inget nytt under solen.Ett sista försök att rädda stoltheten fick mig att dra in luft i lungorna, sträcka på mig och gå vidare, liksom oberörd. Vaddådå, jag kände inget, var det något eller?
   Jag kom fram till klassrummet och minns att vi skulle ha geografi. Precis när vi skulle gå in, skulle jag dra handen genom håret och kände en stor klump i håret på bakhuvudet. Hm... Fastnade suddgummit han kastade? Konstigt? Så jag kände lite mer noga och jaha... inget suddgummi, utan ett tuggummi. Och mina vänner, det här var på 80-talet. Inget gulligt litet tandvänligt V6 eller så, utan tuggummin på den tiden hette Shake, Jenka och så självklart storsäljaren Hubba Bubba.

Ett styck vältuggat Hubba Bubba satt väl inkladdat i håret strax bakom höger öra. Alla som tuggat Hubba Bubba vet att de är i storleken av en pingisboll.
   Jag började förtvivlat fingra på klumpen och hade under några sekunder fortfarande en positiv tro på att jag skulle kunna pilla ut det. Men jag såg ju inte alls vad jag höll på med, så när fröken kom gick jag fram till henne vid katedern och bad om hjälp att få loss det. Fröken hade samma optimism en kort stund och insåg sen att nej, kommer inte att gå. Hon försökte hålla tonen positiv och förslog saker som att vi kan försöka med is och kanske får vi det att lossna och...
   Jag ville bara bli av med det. "Klipp loss det", sa jag.
   Hon tittade förtvivlat på mig och påminde mig om hur stor mängd hår som faktiskt satt inkladdat i all artificiell jordgubbssmak. Som om jag inte kunde räkna ut det själv. Och hur viktigt är håret och frisyren för en tjej i sjuan, frågar jag dig? Men nu var det så att det inte var nog med förnedringen att någon kastat något på mig, att det var tuggummi och att jag nu totalt skulle sabba frisyren, utan jag stod dessutom just nu vid katedern, längst fram i klassrummet och hade en hel klass som storögt bara stirrade på mig och undrade vad som hänt, några fnissade lite. I blickfånget, i centrum, såklart i ett väldigt utsatt läge... Gud förbjude.
   "Klipp av det" sa jag tappert och svalde hårt för att bli av med klumpen i halsen.  "Det gör inget, jag har så tjockt hår att det nog inte kommer att märkas."
   Fröken läste paniken i rösten och plockade fram saxen, försökte göra skadan så liten som möjligt och klippte resolut av en rejäl omgång hår med sett ljudligt ZIP. Tre decimeter långa lockar inkletade i ett Hubba Bubba landade med ett THUMP i papperskorgen och jag lommade iväg till min plats och tillbringade resten av lektionen med att blinka bort tårarna ur ögonen. De andra tjejerna skulle vara så himla gulliga och stödja, medlidsamma: usch, vem var det som gjorde det, hur kunde han, varför och det kommer snart att växa ut igen (ja, om TVÅ ÅR), du kan ju alltid klippa resten av håret, finns många snygga korta frisyrer... 
   Kunde man inte få krypa in under sin buske och bara självdö ifred? Kunde man inte ens få slicka såren på egen hand, lite undangömd? Helt missriktad uppmärksamhet är värre än ingen uppmärksamhet alls. Låt mig vara...
 
Han hade godheten att göra om samma sak ett par gånger till, sen ledsnade han plötsligt. Som tur är har jag tjockt hår alldeles på riktigt, så det kunde varit värre, men ändå. Läxan gick ju hem: utgå inte från att du får ha din fysiska person ifred. Det är ingen idé att göra sig fin; vem som helst kan komma och sabba det. Var inte rädd om dig själv, ingen poäng när andra inte är det, blir en ganska hopplös kamp. I min brors för mig tre storlekar för stora ärvda (fritt eget val att ta över dem, märk väl) kläder kände jag mig egendomligt naken under dagarna i skolan. Och än idag skulle jag aldrig sätta mig med ryggen åt en större folksamling på en restaurang eller liknande. Kan jag inte sitta med ryggen mot väggen, vill jag inte fika.

Är det konstigt att jag har dålig hållning? Är det konstigt att jag ser Pennywise i spegeln? Är det konstigt att jag nu har avverkat fem och är inne på den sjätte terapeuten utan att lyckas nå fram?
  Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Om något av mina barn skulle komma att må som jag gjorde i skolan, kommer jag att ge skolplikten fingret. Hur mycket plikt det än är, har jag en större plikt gentemot mina barn. Om inte skolan är en lämplig miljö för dem, är det mitt ansvar att lösa det på samma sätt som om de hamnat galet utanför skolan. Så jävla enkelt är det.