http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article13571657.ab
Jag anser mig vara ganska oengagerad i de flesta samhällsfrågor i det lite större perspektivet. Ja, så hemsk är jag. Jag orkar inte läsa på och tycka saker hela tiden. Jag har tre barn, ett ganska krävande jobb och en hel hög hjärnspöken som kräver uppmärksamhet. Ska jag dessutom hålla mig uppdaterad på alla frågor runt omkring blir det min undergång. Jag väljer därför bort det till förmån för min familj, min mentala (och därmed även fysiska) hälsa och mitt arbete.
Men, en av de frågor jag ofta plågar min man med att diskutera är just detta: varför är vi inte lika mycket värda? Artens överlevnad, som enda skäl om man nu inte vill se på det djupare, borde göra det omöjligt för samhällen att inte vilja ha kvinnor. Det är ju tvärtom. Det är det samhälle som har kvinnor som kommer att vinna. Allt annat är lögn och förbannad dikt. Det tar bara en generation, sen är förlusten för de andra lika total som oundviklig.
Och så snubblade jag över denna artikel i ett svagt ögonblick och jag blir så arg, så arg. Det här är en käpphäst för mig. Om delar av mänskligheten är så korta om huvudet är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Men framför allt, jag begriper inte hur man kan bli så kort om huvudet?
Fattigdom, säger maken. Han tänker att det är det som ligger bakom. Och så har det nog varit i de allra flesta fall. Den kortsiktiga lösningen för att få mat för dagen.
Men enligt denna artikel är det i medelklassen de flesta aktiva valen görs, så nu verkar det inte vara fattigdom längre som styr. Så vad är det då? Hur kan det slå slint så i huvudet på hela världsdelar? Det är ju korkat, rent överlevnadsmässigt om man nu inte orkar lägga fler aspekter på det.
Jag vill slå någon för detta. Slå hårt och innerligt, tortera och plåga. Ha ihjäl 160 miljoner män (och säkert en och annan kvinna också) på inflytelserika positioner i de delar av världen där detta är ok? Hitler, Stalin, Pol Pot och alla ni andra folkutplånare: släng er i väggen, här kommer jag.
Det väcker en ilska och förtvivlan inom mig som... jag kan inte ens skriva mer.
söndag 4 september 2011
Morbid, jag?
Om drygt två veckor ska familjen till Turkiet på solsemester. Det ska bli evinnerligt skönt. För min del var det 8 år sen sist och då hade det gått 7 år sen gången innan, så det ser jag verkligen fram emot.
Men... med mig är det nu aldrig så enkelt att det bara är idel glädje inför något.
Jag är förvisso inte flygrädd i sig; jag har läst tillräckligt med fysik för att veta att plan inte kan dratta ner hur som helst; utan det är mer det slutgiltiga i det. Händer nåt på ett flygplan överlever man inte, frågor på det?
Så den delen av mig, sittandes på min axel, ibland stor ibland liten, som behöver vård, hinner då och då viska i mitt öra: Är det någon idé att vi köper på oss mer blöjor till barnen än vi behöver innan vi åker? Onödigt att dra hem ännu mer till mamma att städa upp efter oss... Och att vi nyss beställde kött inför hösten, 30 kg? Vi kommer inte finnas med för att äta det ändå, vi borde ha väntat med det. Hoppas någon annan i släkten kan ha nytta av det... Ska jag beställa klipptid till efter vi kommit hem? Boka in möten på jobbet? Betala av Statoilräkningen innan, skulden kan lika gärna ligga kvar för det kommer inte finnas någon att ge betalningsanmärkning? Ska jag göra iordning en pärm där man lätt kan se vilka vi har elavtal med, vilka tidningar vi prenumererar på, var all försäkringar ligger, papperen på huset, alla koder till banker och konton tillsammans med instruktioner kring hur allt enligt vår önskan bör skötas?
Det hade så lätt så lätt kunnat bli en fobi, ett hinder och så plötsligt gör jag ingenting, ständigt rädd för vad som skulle kunna hända.
Men så får det såklart inte bli. DiLeva sjöng en gång: "Även den som inte vågar leva dör någon gång".
Därför ber jag min gnagande lilla kamrat på axeln att vara tyst, att inte vara ivägen. Och jag vågar till och med tänka att händer det något har jag alla dem jag älskar så det gör ont i hjärtat med mig. Tillsammans. Och sen är det över och borta och inget jag behöver oroa mig för något mer.
Så jag börjar så smått kolla upp vilka solkrämer som det ska bli ett sant nöje att göra slut på, vilka heltäckande kläder barnen ska ha på sig och jag har tom köpt ny bikini själv. Första gången på fler år än jag orkar räkna. Här ska bannemig åkas till Turkiet så klockorna stannar.
Men... med mig är det nu aldrig så enkelt att det bara är idel glädje inför något.
Jag är förvisso inte flygrädd i sig; jag har läst tillräckligt med fysik för att veta att plan inte kan dratta ner hur som helst; utan det är mer det slutgiltiga i det. Händer nåt på ett flygplan överlever man inte, frågor på det?
Så den delen av mig, sittandes på min axel, ibland stor ibland liten, som behöver vård, hinner då och då viska i mitt öra: Är det någon idé att vi köper på oss mer blöjor till barnen än vi behöver innan vi åker? Onödigt att dra hem ännu mer till mamma att städa upp efter oss... Och att vi nyss beställde kött inför hösten, 30 kg? Vi kommer inte finnas med för att äta det ändå, vi borde ha väntat med det. Hoppas någon annan i släkten kan ha nytta av det... Ska jag beställa klipptid till efter vi kommit hem? Boka in möten på jobbet? Betala av Statoilräkningen innan, skulden kan lika gärna ligga kvar för det kommer inte finnas någon att ge betalningsanmärkning? Ska jag göra iordning en pärm där man lätt kan se vilka vi har elavtal med, vilka tidningar vi prenumererar på, var all försäkringar ligger, papperen på huset, alla koder till banker och konton tillsammans med instruktioner kring hur allt enligt vår önskan bör skötas?
Det hade så lätt så lätt kunnat bli en fobi, ett hinder och så plötsligt gör jag ingenting, ständigt rädd för vad som skulle kunna hända.
Men så får det såklart inte bli. DiLeva sjöng en gång: "Även den som inte vågar leva dör någon gång".
Därför ber jag min gnagande lilla kamrat på axeln att vara tyst, att inte vara ivägen. Och jag vågar till och med tänka att händer det något har jag alla dem jag älskar så det gör ont i hjärtat med mig. Tillsammans. Och sen är det över och borta och inget jag behöver oroa mig för något mer.
Så jag börjar så smått kolla upp vilka solkrämer som det ska bli ett sant nöje att göra slut på, vilka heltäckande kläder barnen ska ha på sig och jag har tom köpt ny bikini själv. Första gången på fler år än jag orkar räkna. Här ska bannemig åkas till Turkiet så klockorna stannar.
lördag 3 september 2011
Ensam i tvåsamheten
Jag hade haft ont i ryggen, strålande ner i benet i drygt 3,5 år. Man lär sig att leva med mycket. Några besök hos naprapat och kiropraktor, men utan resultat. Så en kväll, när jag resten mig ur soffan vek sig plötsligt benet och jag var nära nog att trilla omkull. Dagen därefter ringde jag läkare och fick så tid för undersökning några dagar innan jul.
Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör, kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.
Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.
Läkaren undersökte mig noga och när jag fick visa honom hur duktig jag inte var på att göra sit-ups sa han att det var dags för mig att börja träna. Har man inga magmuskler får man ont i ryggen. Men hans bekymrade min sa mig att det var något mer än så som han inte kände sig nöjd med. Han sa: "Det kan vara diskbråck, men i så fall är du för frisk för att opereras och då är det träning som gäller. Jag ska boka tid för magnetröntgen så vi får kolla upp att det inte är något annat..." Ett handslag och en önskan om god jul senare satt jag i bilen på väg hem och grubblade. Träning. Det tycker jag väldigt illa om, men det kan jag väl acceptera och det är nog bra för mig rent allmänt. För bra för att opereras, då? OK, så jag ska alltså ha ont då. Well, bara jag vet att det inte är farligt kan jag väl stå ut med det också. Men vaddå kolla upp så det inte är något annat?
Hypokondrikern i mig fick fullt spelrum i rusningstrafiken hem och jag grät mig de ca 3 milen från läkaren till hemmets trygga härd. Eller så kunde man ju tro att det var i vilket fall...
Jag kom hem till dåvarande sambon, rödgråten och förtvivlad och ställde mig och diskade. Jag har löst många problem medan jag diskar (funkar inte alls lika bra med t ex dammsugning). Sambon frågade hur det var med mig, vad sa läkaren om det hela?
När jag hade lugnat ner mig lite berättade jag som det var: kanske diskbråck, men att han ville kolla så det inte var något annat... Jag kunde såklart räkna ut med stjärten och en krita att detta något annat förmodligen inte skulle innebära goda nyheter, varför annars vara så hemlighetsfull kring det så här innan helgerna?
Jag hade då väntat mig en kram, värme, en axel att gråta på resten av kvällen. Omtanke, omsorg, ett öra som tålmodigt lyssnade när jag klämde ur mig all min ångest och oro och för all del beklagande över värken.
Men nej. Det blev istället alldeles tyst en kort sekund och sen fick jag en vänskaplig fläpp på axeln, dvs en klapp, ungefär som när man är orolig för en tenta man ska skriva och bästa kompisen klappar till en peppande på axeln. Och kommentaren: "Äh, det där klarar väl du" följt av hans ryggtavla när han lämnade köket och mig ensam kvar med disken, kommer jag aldrig att glömma. Han tog inte upp saken mer.
I mellandagarna fick jag en remiss till magnetröntgen inbokat första veckan i januari. Jag fick såklart vatten på min kvarn i och med detta. Jag räknade till 8 arbetsdagar från mitt läkarbesök till att jag hade röntgen genomförd mitt i helgerna. Man kan inte tänka sig annat än att min ärende ansågs vara akut.
Ca en vecka efter röntgen ringde läkaren. Sambon och jag satt i bilen på väg in till jobbet i all snöblask och jag fick veta att bilderna hade sett bra ut, att det inte fanns något diskbråck nu, men att spåren av ett gammalt, utläkt, var synliga och att det sannolikt var sviterna efter det som ledde till värk. I övrigt såg allt bra ut och det var då läkaren la till ett: "...inga tecken alls på tumör..."
Jag var givetvis lättad över att allt var bra, men den där obehagskänslan av något annat, dvs tumör, kom tillbaka och jag drabbades av lust att älta saken lite grann. Med sambon. Såklart. Vem annars?
Men just då kom vi fram till hans arbete och han sa: "Det var ju skönt", som svar på nyheterna, stängde bildörren och gick. Inte en sekund extra dröjde han sig kvar i bilen för att dela stunden med mig och inte heller senare under dagen visade han något större intresse att prata om saken.
Där någonstans slogs sista spiken i kistan in och dryga halvåret senare var vår relation som livskamrater över för alltid. Den var nog över långt innan detta hände, men ibland behöver man ha sig några riktiga käftsmällar (strax efter detta fick jag ytterligare en sådan som min själ hette duga, mer om det en annan gång) för att inse vad klockan är slagen.
Men nu är det lördag kväll och dags för ett bra glas vin framför någon schysst rulle. Jag har fortfarande ont i ryggen, men vad sjutton. Lite krämpor ska man väl tåla.
Ser jag dubbelt mitt på blanka dagen helnykter?
Nu ett par år gammalt inlägg från min mentala blogg.
Det var en ljus och fin vårdag, jag satt på bussen på väg in till staden. MQ körde en fin reklamkampanj med bilder på diverse kändisar och vid en hållplats hamnade jag precis i höjd och sida med en bild av Yannick Tregaro och Emma Green, där de härligt omslingrade pussades.
Mmmm... Ja, äkta kärlek är svårslaget. Jag tror den är äkta. Jag vill tro att den är äkta i alla fall.
Nå, jag hade magen full med lilla A och hade en lyxigt ledig dag för mig själv på stan. Några hållplatser senare var det dags att gå av bussen till förmån för stadens huvudgata och de affärer som där fanns till buds. Jag vaggade stillsamt ner för bussens trappor, tog mark på trottoaren utanför, passerade övergångsstället över till trottoaren på andra sidan gatan och då, i ögonvrån, såg jag en lång blond kvinna som snajdigt och lätt studsade förbi, inte alls lika tung och otymplig som jag. Med lätta, långa steg, småsprang hon smidigt över gatan. Jag vet inte, men något var bekant... Jag såg bara ryggtavlan när hon banade väg genom den glesa folkmassan och fram till en man. Hon slängde sig runt hans hals och härligt omslingrade pussades de.
Sådär lite lagom höggravid vet man att ens hjärna inte alltid är att lita på. Man är lite hög på hormoner och kan gråta 15 gånger på dag och man kan blanda ihop allt möjligt, men... Är det inte? Jo?
Jag fick skyndat på min ankgång något så jag hann ikapp och visst var det Yannick Tregaro och Emma Green. Mmmm. MQ-bilden verkade inte ljuga.
Så sant som jag var helnykter mitt på blanka dagen.
Det var en ljus och fin vårdag, jag satt på bussen på väg in till staden. MQ körde en fin reklamkampanj med bilder på diverse kändisar och vid en hållplats hamnade jag precis i höjd och sida med en bild av Yannick Tregaro och Emma Green, där de härligt omslingrade pussades.
Mmmm... Ja, äkta kärlek är svårslaget. Jag tror den är äkta. Jag vill tro att den är äkta i alla fall.
Nå, jag hade magen full med lilla A och hade en lyxigt ledig dag för mig själv på stan. Några hållplatser senare var det dags att gå av bussen till förmån för stadens huvudgata och de affärer som där fanns till buds. Jag vaggade stillsamt ner för bussens trappor, tog mark på trottoaren utanför, passerade övergångsstället över till trottoaren på andra sidan gatan och då, i ögonvrån, såg jag en lång blond kvinna som snajdigt och lätt studsade förbi, inte alls lika tung och otymplig som jag. Med lätta, långa steg, småsprang hon smidigt över gatan. Jag vet inte, men något var bekant... Jag såg bara ryggtavlan när hon banade väg genom den glesa folkmassan och fram till en man. Hon slängde sig runt hans hals och härligt omslingrade pussades de.
Sådär lite lagom höggravid vet man att ens hjärna inte alltid är att lita på. Man är lite hög på hormoner och kan gråta 15 gånger på dag och man kan blanda ihop allt möjligt, men... Är det inte? Jo?
Jag fick skyndat på min ankgång något så jag hann ikapp och visst var det Yannick Tregaro och Emma Green. Mmmm. MQ-bilden verkade inte ljuga.
Så sant som jag var helnykter mitt på blanka dagen.
# syskonkärlek
Våra minsta små är flickor, nyss fyllda två år och snart 8 månader. Lillasyster sitter fortfarande lite ostadigt ibland och vid ett tillfälle när hon vält säger storasyster: "Bebis. Ramla. Härligt."
Som bara syskon kan älska varandra.
Kärleken är stor och innerlig. Inte minst märks detta när man för ett kort ögonblick tappar koncentrationen och rycks tillbaka till verkligheten av att lillasyster gallskriker och stora tårar rinner ner för kinderna. Storasyster ser väldigt skyldig ut och börjar så smått, sakta, liksom lite slumpartat, dra sig undan från brottsplatsen. "Vad gjorde du nu?" undrar mamman försiktigt.
Storasyster tittar en kort stund i taket, ska jag säga som det är eller ska jag mörka?, men bestämmer sig för att köra raka kort. Hon drar armen genom luften (ungefär som när man slår med en hammare för allt man har) med handflatan öppen och säger: "Banka. Ssåååå..."
Så är det. Love Hurts.
Som bara syskon kan älska varandra.
Kärleken är stor och innerlig. Inte minst märks detta när man för ett kort ögonblick tappar koncentrationen och rycks tillbaka till verkligheten av att lillasyster gallskriker och stora tårar rinner ner för kinderna. Storasyster ser väldigt skyldig ut och börjar så smått, sakta, liksom lite slumpartat, dra sig undan från brottsplatsen. "Vad gjorde du nu?" undrar mamman försiktigt.
Storasyster tittar en kort stund i taket, ska jag säga som det är eller ska jag mörka?, men bestämmer sig för att köra raka kort. Hon drar armen genom luften (ungefär som när man slår med en hammare för allt man har) med handflatan öppen och säger: "Banka. Ssåååå..."
Så är det. Love Hurts.
fredag 2 september 2011
Rutger Hauer
Jag är en sci-fi-nörd och som sådan värmer det när man av en slump bläddrar mellan kanalerna och ramlar in i Blade Runner lagom till att höra Rutger Hauer leverera den oförglömliga repliken: "If only you could see what I've seen with your eyes".
Att boken filmen bygger på heter Do androids dream of electric sheep och att jag försökt läsa den flera gånger men aldrig fattat ett smack är en annan sak. Det är mycket jag inte förstår här i världen, så jag tar det inte så allvarligt.
God natt till alla ni som läser denna blogg, wherever you are. Ni är fler än jag någonsin trodde och det glädjer mig mer än ni kan föreställa er. Tack och välkomna åter.
Att boken filmen bygger på heter Do androids dream of electric sheep och att jag försökt läsa den flera gånger men aldrig fattat ett smack är en annan sak. Det är mycket jag inte förstår här i världen, så jag tar det inte så allvarligt.
God natt till alla ni som läser denna blogg, wherever you are. Ni är fler än jag någonsin trodde och det glädjer mig mer än ni kan föreställa er. Tack och välkomna åter.
Pojken och flygplanet
En dag, gick sonen vid 4 års ålder gick omkring hemma med ett modellplan flygandes i luften: swiiiissshhh, swwoooosssshhh, öhnöhnöhnöööööhn... Ja, ni fattar grejen. Jag kan inte mycket om flygplan och har ingen aning om vilken typ av plan det skulle föreställa. Det är dock oväsentligt eftersom det i sonens värld var ett stridsflygplan. Tveklöst ett stridsflygplan.
Vid något tillfälle när det flög genom luften (med hjälp av sonens hand) pekade sonen stolt på planets olika delar och förklarade för mamman hur det hela gick till. "Det här är vingarna och med dem flyger planet. Det här är där piloten sitter, som flyger planet. Med vingen här bak styr man planet" osv osv... Efter en lång utläggning kom till slut det som var mest viktigt. Sonen pekade, kanske något oväntat, på motorerna och sa kunnigt: "Och här mamma, här ur kommer det strids..."
Självklart.
Vad annars.
Vid något tillfälle när det flög genom luften (med hjälp av sonens hand) pekade sonen stolt på planets olika delar och förklarade för mamman hur det hela gick till. "Det här är vingarna och med dem flyger planet. Det här är där piloten sitter, som flyger planet. Med vingen här bak styr man planet" osv osv... Efter en lång utläggning kom till slut det som var mest viktigt. Sonen pekade, kanske något oväntat, på motorerna och sa kunnigt: "Och här mamma, här ur kommer det strids..."
Självklart.
Vad annars.
Bra tänkt på fyllan
Jag hade för längesen en arbetskamrat (nedan kallad modern) som berättade en härlig historia. Hennes då ca 20-åriga dotter hade varit ute på galej och rullat hatt en kväll och kom hemsläntrade fram i gryningen till familjens villa. Modern på övervåningen hörde direkt hur det var ställt eftersom det fäpplades hit och dit med låset i dörren, att det var lite svårt att få galgen att hänga uppe rätt och lite så.
Dottern valde klokt att sköta sin nattoalett i badrummet på undervåningen och efter en del slamrande och spolande var hon till slut redo för den vingliga färden uppför trapporna.
Modern lyssnade tålmodigt, beredd att komma till undsättning om trapporna skulle visa sig vara för stor utmaning. Det verkade dock gå vägen och modern såg sin möjlighet att fint somna om. Dottern verkade ju, om än något överförfriskad, ändå vara i gott skick.
Men, i ett plötsligt infall av välvilja smög dottern oväntat inte direkt in till sitt rum, utan kom in till modern för att avlägga rapport: "Mamma, jag använde badrummet därnere så jag inte skulle väcka dig..."
Bra där.
- Åh, förlåt väckte jag dig nu när jag ringde?
- Ja, men det gjorde inget, jag skulle ändå upp och svara.
Typ.
Dottern valde klokt att sköta sin nattoalett i badrummet på undervåningen och efter en del slamrande och spolande var hon till slut redo för den vingliga färden uppför trapporna.
Modern lyssnade tålmodigt, beredd att komma till undsättning om trapporna skulle visa sig vara för stor utmaning. Det verkade dock gå vägen och modern såg sin möjlighet att fint somna om. Dottern verkade ju, om än något överförfriskad, ändå vara i gott skick.
Men, i ett plötsligt infall av välvilja smög dottern oväntat inte direkt in till sitt rum, utan kom in till modern för att avlägga rapport: "Mamma, jag använde badrummet därnere så jag inte skulle väcka dig..."
Bra där.
- Åh, förlåt väckte jag dig nu när jag ringde?
- Ja, men det gjorde inget, jag skulle ändå upp och svara.
Typ.
torsdag 1 september 2011
Vad skönt, nu slipper vi umgås
Kom igen nu, ni resterande av mina vänner som inte bloggar. Det är smidigt som sjutton att blogga. Man slipper umgås IRL som det heter. Det är grymt. Man slipper, i inbördes ordning, träffas, pratas vid i telefon, maila, sms:a... Via bloggarna blir man vän igen med de man tappat bort. Och så tappar man bort de vänner som inte bloggar.
Kanon. Eller hur var det nu...
Kanon. Eller hur var det nu...
Förlöjligad
Jag började skolan ett år tidigare än de flesta. Dels berodde det på att jag självmant lärt mig läsa och skriva när jag var 4 år, men framför allt på att mamma lät mig börja lekis ett år tidigare då det inte fanns så mycket andra barn i min ålder där vi bodde. När resten av lekisgruppen började ettan fick jag flytta med upp efter att ha utvärderats på ett skoltest.
Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.
Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.
Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.
Lågstadiet minns jag som helt ok. En liten klass, bara 13 stycken. Men så när det var dags för mellanstadiet, delades den lilla klassen i två och jag flyttades som ensam tjej upp i en klass med jämnt antal befintliga tjejer. Tjejer i den åldern har oftast lättast för att vara två och två, är min erfarenhet.
Jag var lång och benigt smal (öh, spindeln), ett år yngre och till råga på allt en av de bästa i klassen (öh, pluggis). En inte alls så lyckad kombination. Kanske lite socialt missanpassad, lite udda och dessutom med ett lyte, mitt i ansiktet utan möjlighet att dölja: stora läppar. Kan minnas kommentarer som: "vilken liten väska; där får du väl inte plats med ditt läppstift". Eller varför inte, när vi tittade på film om vattenbristen i Afrika (detta var i mitten av 80-talet, så hela Band Aid-grejen var väldigt stor; det handlade mycket om Afrika) och vid ett inslag figurerade de intressanta människorna som har lerkakor i underläppen: "Titta, ska du inte åka hem tillbaka till din släkt".
På 80-talet var det, precis som nu märkligt nog, trendigt att gå till skolan i träningsoverall. Vi som var med, minns t ex hur Taikano-overallen var ett viktigt modeinslag (min var aprikos-rosa). Jag minns vid något tillfälle då jag till äventyrs hängde i någon klätterställning, eller ja, snarare i övre ribban på någon typ av fotbollsmål. Vi var några som hängde där och lekte väl något. Mitt på rasten för hela skolan. Som en blixt från klar himmel kände jag plötsligt hur två händer tog tag i tyget kring höfterna och med ett snabbt ryck drog ner byxorna. Jag var en av få som redan då hade fått behåring på känsliga delar och tro mig... Man ska inte vara tidig med något. Sekunderna det tog att hoppa ner och klumpigt få rätt grepp om byxorna så de var på plats igen kändes som flera långa evigheter.
Eller den gången jag gick för mig själv i vanlig ordning vid kanten av skolgården. Jag var inte så väldigt modeintresserad, varken då eller nu, så jag brukade trivas bra i min äldre brors gamla kläder. Självklart alldeles för stora och ibland satt därför linningen på byxorna en bra bit upp i midjan. Men det gjorde andra byxor också på 80-talet, så i min värld var det inte ett så stort modemässigt faux pas. Jag aktade mig ofta för att vara för nära boll-lekar av olika slag eftersom det lite väl ofta resulterade i att jag fick en boll på mig, så jag gick väl en bit bort från alla andra, lite försjunken i min egen värld som vanligt. Sakta la jag märke till att... hm... det skrattades runt omkring? Jag tittade upp. Nej, det var inte mig man skrattade åt, det var inte mig man tittade på. Men nästan. Alldeles bakom mig fanns det roliga. Jag vände mig om och där gick en av skolans lustigkurrar och härmade mig. Han hade med ett fast grepp dragit upp sina egna byxor så de skar in både här och var och härmade min gångstil. Jag räknade snabbt ut att han hållit på med det en längre stund där jag gått och funderat på mitt...
Ett annat uppskattat tilltag var när man helt enkelt pratade om mig när jag var kvar i samma rum. "Jag tycker det är så fult med tjejer som har si och sånt hår" och så var det bara jag som hade det. Dubbelt elakt på något sätt.
Ja, mellanstadiet var inte så kul. Jag gick hem på lunchrasterna. Varje dag. Det var en handfull personer i parallellklassen och i en av klasserna över vår som gjorde att jag hade ont i magen, att jag grät när jag kom hem på eftermiddagarna, då min bror ofta blandade till lite saft och satt och klappade om mig när jag var ledsen innan han drog iväg på träning.
Om det skulle visa sig att något av mina barn får samma behandling i skolan här om några år kommer det att släppa för mig. Jag kommer att hemsöka föräldrarna till de barn som ger den tomma känslan i magen hos de mina. Utrustad med en ilska från en annan värld kommer jag inte sky några medel, obarmhärtigt slå ner allt motstånd och de kommer knappt hinna undra över vad som hände. Föräldrar, lärare, rektorer, ingen kommer att gå fri. Krävs det kommer jag att ge skolplikten ett långt finger. Min plikt är gentemot mina barn i första hand. Take no prisoners, show no mercy, I'm coming to get you. Bara så ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)