Precis som Frida Boisen, ska jag tydligen ta mig "i röven"

Igår fick jag det tveksamma nöjet att läsa den här artikeln. Eller krönika. Eller vad det nu är. En samling ord som utgör en text, en skrivelse av någon form.

Ta er i röven, stålmammor!  skriven av en Åsa Erlandson.

Jag läste också Frida Boisens svar:

Jag är en kvinna som ska ta mig "i röven"

Inte helt otippat är jag i Fridas lag. 

Jag, för egen del, har ingen aning om vem Åsa Erlandson, som skrivit eländet, är. Skrivit bok om barns utveckling. Medicinreporter, meddelar Wikipedia. Hon skriver om Genusdebatt. Vilket gör det hela ännu konstigare.

Erlandson går hårt åt våra nyblivna mammor i TV-rutan: Petra Mede, Charlotte Perelli. De är omdömeslösa och hemska människor som inte njuter av tiden med sina barn. Framgår tydligt. Att Erlandson tycker.

   Jag dömer dem inte. Alla har sina randiga skäl och rutiga orsaker. Erlandson ifrågasätter om de behöver göra det här för att betala hyran och menar att det inte kan vara fallet. Nej, troligen inte. Men man är väl den man är, tänker jag? Är man artist, så är man. Det är väl det som är grejen. Nybliven mamma eller inte. Jag tycker ingenting om deras val.

   För det är ju trots allt det det är frågan om. Ett val. Som de har och som de har gjort. Hur de lever med sina barn alla de timmar vi inte ser dem i TV-rutan vet vi ingenting om. Varför utgå från att de gör ett dåligt jobb?

I sista stycket vänder hon megafonen åt mitt håll.

"Sverige har världens längsta och mest förspända föräldraledighet som människor i andra länder bara kan drömma om, men själva håller vi på att avskaffa den genom att jobba. Frivilligt. Supermorsorna och superfarsorna som glänser på scen, sprutar ur sig böcker, bloggar dygnet runt och startar företag med en bebis hängandes på armen hyllas och framställs som förebilder men jag är så trött på dem. Jag undrar faktiskt hur de mår."

Sådär skönt världsfrånvänd som jag är vet jag inte exakt vilka hon syftar på därute i mediabruset. Men hon skriver faktiskt om mig också. Visserligen sprutar jag inte ur mig böcker, och dygnet runt kan man nog inte säga att jag hänger här på Lyran. Men jag bloggar. Och jag startar företag med bebis hängande på armen. Om jag känner mig så jävla hyllad eller framställd som förebild vet jag inte. Eller om jag själv tycker att det är något häftigt att stoltsera med.

   Jag gör det enda jag kan, driver företag. Det har jag gjort sen jag var 24 år; jag vet inget annat. Jag gör det som är jag.

   Jag försöker tillgodose hela familjens behov. Jag blir en mycket bättre mamma om jag får göra något annat än bara vara mamma med jämna mellanrum.

   Jag har 4 barn. När allt kommer omkring kommer jag att ha varit småbarnsförälder i 16 år från första barnets födelse till sista barnet börjar i skolan. 16 år. Smaka på det lite grann. Det är ganska lång tid. Ska jag bara sluta vara mig själv all den tiden?

   Jag har jobbat under alla föräldraledigheter. Men inte för att kunna skrävla inför vänner och bekanta och bekräfta någon bild av en kvinna i karriären som minsann inte låter triviala saker som förlossningar komma i vägen. Den som känner mig, vet att det inte alls är en av de drivande krafterna.

   Tack vare att jag jobbat parallellt medan jag ammat har 3 av de 4 barnen inte behövt gå heltid på dagis före 3 års ålder.

   Tack vare att jag får sitta och vältra mig i mina exceldokument på jobbet några timmar här och där, har mina barn en mer balanserad och tålmodig mamma. De har en mamma som som blir folkskygg och egensinnig (på det dåliga sättet) av att inte vara ute på arbete med jämna mellanrum. Hade jag valt att bara vara hemma hade det inte varit bra för någon.

   Jag har ammat mina barn i såväl styrelserum som på bank-, ledningsgrupps- och marknadsmöten. Inte för att vara häftig. Utan för att förena nytta med nöje.

   Jag har njutit precis lika mycket av mina barn och tiden med dem som den som inte jobbar. Åsa Erlandson känner inte mig, alla såna som är som jag och vad som får oss att bli de bästa människorna vi kan vara. Inte minst för våra barns skull. Jag tror de flesta av oss inte gör det för att visa upp något utåt, utan för att det är såna vi är. Det är inget medvetet val, utan mer det enda som känns naturligt. Och tack, jag mår mycket bättre av det som är naturligt för mig än det som inte känns naturligt. Tackar som frågar.

   Precis den som inte jobbar samtidigt utan ägnar sig helt åt de små, ska göra det. Vem är jag att döma vad som är rätt och fel? Det är mycket som påverkar vilken väg man går. Låt var och en bedöma själv vad som funkar bäst för dem.

Och tänk, att jag haft möjligheten att göra på det sättet. Jag trodde det var det som var den bästa föräldraförsäkringen av alla. Att maxa dagarna så att vi istället får mer tid hemma med våra barn än mindre. Där alla i familjen kan känna sig i balans. 

Och förresten, Erlandson. Att be människor "ta sig i röven" brukar sällan inbjuda till att de lyssnar på vad mer du har att säga. Att använda den typen av språk i sådana här sammanhang visar på ett dåligt omdöme. Och då kanske resten du har att säga är lika galet det.
   

I strängt behov av en tupplur

Går och lägger mig en stund. För att vila.
Underbart.
Åhhh, vad jag skulle kunna somna. En lur. En välbehövlig. En lövtunn.
Om bara rullgardinen var nere och dörren stängd.
Slummer. Så nära. Det pirrar i fingrarna och andningen är långsam. Tung. Kroppen nästan bedövad.
Åh, det är nära. Så nära. Nästan perfekt. Om bara det var lite tystare och mörkare. Jag skulle sova som en stock. Återhämtning. Ta igen en natt på en halvtimme. Om bara.

Upp. Stänger dörren. Drar ner rullgardinen.
Mmmm. Nära nu. Nästan... Kom igen.
Nej. Klarvaken.

Skit ock.

"Det är ju som att bjuda på god mat"

Obs. Berättelsen nedan är en dröm. Som jag hade för ett tag sen. Så ingen tror att jag har en så fruktansvärt korkad make.
   Jag har världens bästa make. Förtydligar jag bara. Ännu en gång.
   Så där. Nu kan vi åka.

Upplägget var att maken hade underhållit en kontakt från den glada komvux-tiden för sisådär en 15 år sen. Allt väl så långt. Han hade nämnt hennes namn vid ett par tillfällen, lite facebookuppdateringar och sånt. Inga problem. Så var det plötsligt dags att bjuda hem henne. Och minnas tider som flytt. Som jag förstod saken.
   Visst, jajamen. Let's rock.
   Och hem kom en liten tjej, en fransyska till råga på allt. Som inte kunde nån svenska och vars engelska var ytterst bristfällig. Och det gör det hela lite speciellt eftersom makens franska inte är något att komma till stan med. Men i drömmarnas värld, kan allting hända.
   Maken hade lagat en finfin köttgryta. Kulinariska toppnoteringar.
   Barnen var utlagda på entreprenad.
   Jag kan ju franska och såg möjligheten att få damma av den lite grann och tyckte kvällen var kanon. En helmysig tjej. Lugn och glad. Inga problem alls att förstå varför de hållit kontakt. Hon skulle åka hem till Frankrike dagen efter och skulle därför sova över hos oss. Sonen var hos pappa, så hon fick låna hans säng.
   Maken och jag gick till sängs och jag somnade snart trött av alla de franska verben som snurrat i huvudet under kvällen och som jag inte använt på närmre 10 år.
   Jag vaknade till någonstans halvvägs in under natten av underliga ljud och rörelser i sängen bredvid. Jaha. Ni kan ju gissa resten själva.
   Jag blev så paff att jag lämnade rummet och själv gick till sonens rum och la mig. Såsom ofta är fallet i drömmar agerar man ju kanske inte som man skulle gjort i vaket tillstånd.

När jag vaknade morgonen efter hade tjejen i fråga lämnat Svea för Frank och kvar sitter maken och jag vid köksbordet med var sin kopp kaffe. Jag förde nattens händelser på tal.
   Maken förklarade sakligt att hon varit ensam ett tag, att hon behövde lite närhet och att hon kände att hon kunde lita på honom att inte missförstå situationen. Så därför hade det liksom bara blivit så.
   "Jaaaa", försökte jag vädja till hans förstånd. "Men det är ju inte OK ändå, liksom."
   "Äh, häng inte upp dig på det nu. Jag hjälpte ju henne bara lite grann."
   "Ja, fast nej. Så kan man inte göra. Fattar du väl."
   "Äh, gör ingen stor affär av det här nu. Det är inget att älta. Jag gjorde henne bara en tjänst. Som jag ser det kan det närmast likställas med att bjuda på lite god mat. Eller hjälpa en kompis att flytta."
   Och där nånstans insåg jag att mina argument aldrig skulle vinna. Jag tänkte på Bob Dylans fras Am I here all alone? Är det ingen annan än jag som ser hur galet det är? På riktigt, liksom? Hallå? Hallåååå?? Det fanns inget mer att säga eller göra. Bara att vakna.  

Jag berättade för maken dagen efter om min dröm. Han skrattade. Jag skrattade. Och sen såg han näst intill skyldig ut över att han ens varit med i drömmen. För den riktige maken Sträng har ingen luddig syn på vad som är rätt och fel. Han vet vad som är att jämföras med god mat och vad som inte är att jämföras med god mat.
  Tänk på det nästa gång alla ni där ute.

Hej då och hej

Jag börjar se ljuset i tunneln. Inte bara för att det nu är mitten av februari och det faktiskt ÄR ljust både när man går upp och åker hem från jobbet. Det är också så att jag börjar skönja ett annat ljus.
   Det minsta barnet, den älskvärda lilla varelsen, har äntligen börjat ät annat än mamma. Mamma kan tacka särskilt för det. Barnet började på nyårsdagen, drygt 9 månader gammal, tänka sig att äta annat än tutte. Det var väl vänligt.
   Nu, ytterligare några veckor senare, är vanlig mat, snarare än tutte, äntligen huvudföda. Hon är snart 11 månader. Så det kan väl vara OK, tänker jag. Dags, liksom.
   Jag har ammat eller varit gravid så gott som 5,5 år i sträck. Jag tror det var 5 månaders uppehåll där nånstans i mitten. Annars har det löst av varandra. Jag tilltalas av tanken på att få ha min kropp mer ifred. Och det är det ljuset som nu äntligen blinkar till i horisonten.
   Så nu säger jag Hej Då. Till de här.

Amnings-BH:ar, för det otränade ögat. I storlek enorm. Och just därför, säger jag samtidigt Hej. Till den här.

Ring, klocka ring. Ring ut det gamla, ring in det nya. Det nya, där fru Sträng som i övrigt är en stl 38, kanske ska kunna slippa köpa storlek 46 i överdelar.
   Och som alltid när man lämnar sig mål. Jösses. Vad nära det kom.

Tio minuter av ingenting

För ett par veckor sen hade jag ett filosofiskt samtal med en kollega. Högt aktad sådan dessutom. Han hade hört en föreläsning med fokus på mindfulness. Föreläsaren hade ställt publiken frågan: När gjorde du ingenting i tio minuter sist?
   Att göra inget i tio minuter är i det här fallet inte att likställa med egentid. Egentid har man för att få gjort lite vuxengrejer, typ handla. De tio minuterna av ingenting är ett tillstånd i limbo.
   Min kollega sökte i minnet och mindes då att det för honom var midsommardagen 2013, dvs drygt ett halvår sen. Kollegan berättade att han hade vaknat tidigt den morgonen och gått ut själv och satt sig på en klippa i skärgården och tittat på den tidiga morgonsolen och de myror som bodde i en spricka i berget. En lång stund hade kollegan bara suttit. Och tittat. Still. Andats. Lyssnat. Kanske var det till och med mer än tio minuter. Men så var det mer än ett halvår sen också. Så totalt sett...

Efter vårt samtal funderade jag på det för egen del. Och kan ärligt säga att jag inte minns. Någon stulen minut här och där. Men alltid medan jag har ansvar för barnen. Eller kör bil.
   Det närmsta jag kommer är för snart ett år sen på BB medan jag låg och väntade på att värkarna skulle komma igång inför sista förlossningen.
   Men jag tror inte det var tio minuter som föreläsaren hade godkänt.

Det har gått så långt att det är förknippat med ångest att inte göra något. Hela tiden. Svarar på mail när jag går på toa, passar på att ringa några samtal när jag är ute och går med lilla bebisen.Fundera över företagets bemanning medan jag borstar tänderna. Jobbar medan jag ammar.
   Att göra ingenting. Hur gör man? Här om dagen var jag nära. Jag löste bara ett sudoku på mina tio minuter. Men det är inte att göra ingenting.

Det är inte lätta saker detta. Övning ska till. Mycket övning. Jag är rädd att om jag stannar, så sjunker jag som en sten. Jag säger som Doris i Hitta Nemo: "Fortsätt simma, fortsätt simma, fortsätt simma." Som en haj.
   Och så får framtiden utvisa om det gick att simma dygnets alla sekunder.

Vuxenpoäng. På riktigt.

Glöm Ica-kort och pensionsspar. Glöm matlåda, Göteborgsvarvet och surdegsbröd. Jämförspriser och storhandling. Volvo kombi och radhus. Ni vet allt det där som ger vuxenpoäng. De fasade, de fruktansvärda, de vi lovade och svor att vi aldrig skulle skaffa. Vägra rabattkuponger på kaffe. Allt. Ni minns. Young, free and independent. Det går visst att leva så och aldrig bli vuxen. Vi ska bevisa att det är möjligt. Den ironiska generationen. Peter Pan-generationen. Vi som kom efter Generation X.
   Vi fyller 40 och går till jobbet med glittrigt nagellack och kepsen bak och fram. Fabrikstrasiga jeans. Raffigt liksom. Kul. Vågat. Trotsigt. Musmatta med Stjärnornas Krig-motiv. Vaddå? Man är väl inte äldre än man känner sig?

Vackert så.

Och åren går.

Men du.
Det sket sig.
I alla fall för mig. Plötsligt blev jag vuxen. Visserligen har jag fortfarande en musmatta med citat från karaktären Q i Star Trek The Next Generation: "It's difficult to work in a group when you're omnipotent". Och det är kul.
Men jag har vuxna problem. Plötsligt. Jag hann nästan bli 40 innan de kom och slog till med sin fulla kraft. Varje dag har jag vuxna problem. Och där försvann det oskyldiga, det lättsamma, det jag var så övertygad om att man visst kunde bibehålla om man bara vill. Om man bara vägrade vara "vuxen".. Nu är det på riktigt. Det är slitsamt. Jag är trött. Kroppen strejkar. Jag börjar bli seg med att fatta. Jag oroar mig för framtiden och för mina barn. Jag fasar för att hela skiten är på väg att gå åt helvete. Och jag vet inte ens om det finns nån bra musik att spela under tiden. Och här står jag med ansvaret att slå vakt om att det går så lite åt helvete som möjligt i min direkta närhet. Det är en ojämn kamp att driva.

Och där samlar jag mina vuxenpoäng. Och det är lite som monopolpengar kontra riktiga. Ica-kortet, storhandlingen och radhuset var vuxenvärldens monopolpengar. Problemen, det är de som förändrar alltihop. Riktiga pengar. Såna som faktiskt spelar roll.

Det som inte dödar, härdar.

Ahaaa, var det därför

När jag var liten undrade jag alltid varför mina föräldrar alltid kändes så allvarliga. Sammanbitna. Upptagna. Nu, med tre brännande månader kvar till 40-sträcket, undrar jag inte längre. För nu fattar jag.
Det är inte den enstaka grejen. Det är summan av kardemumman (uttryck vi minns) som gör saken. Mattan gör rummet, liksom (för er som inte är med på den referensen, kan jag bara beklaga sorgen).
Och det som det hela bottnar i är en och samma sak, hela tiden, i alla situationer:

Människors behov.

Alla har behov. Och behov av att få behoven tillfredsställda. Oftast per omgående. Vuxna är ofta precis som barn i detta hänseende.


Det är det som gör det. Som skapar stressen liksom. Och alla verkar vilja ha frukt för 50 öre, men inte för mycket meloner. Själv tycker man såklart att man har synnerligen modesta krav och förväntningar.

Det som sen gör att man blir arg, är nästa dimension. När man inte för sitt liv kan begripa varför människor har de behov de har. Ju mer väsensskilt från ens egna behov, desto svårare att förstå sig på. Desto mer frustration och friktion. Och ovilja att gå till mötes.


Och när man känner ovilja och oförståelse blir allt dystert. Och tungt. Och då blir man sammanbiten och allvarlig. Precis som föräldrarna när man var liten.


30 år har gått. Och historien bara upprepar sig.

Med åldern kom denna insikt. Om det nu är bra eller dåligt. Hjälper eller stjälper (stjäla, stjälk, stjälpa, stjärna, stjärt; passar på att repeterar lite stavningsramsor). Inte vet jag. Sådär är det bara. Friktion och frustration. Sånt är livet. That's Life. Sån är Leif.


Och idag har vi ätit tacos, trots att det inte är fredag. Vart är vi på väg egentligen i vårt sorgliga förfall?